| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner med bidrag av Kristin Nilsdotter, 2009
Nar-al-Haqiq, ”Sanningens (eller Guds) Eld”, är den religion som i Terra Cognita utgör ett surrogat för islam, liksom Ljusets lära för kristendomen. Den är den dominerande religionen i de länder som lyder under Kalifatet an-Nufud, Ormandiska sultanatet, Storemiratet al-Morian och de andra länderna söder om Järnhavet samt Ilkhanernas rike i öster. Nar-al-Haqiq är en fantasyreligion som lånat en del fr a yttre särdrag från islam men också till stor del är inspirerad av zoroastrismen.
Religionens utövare kallas av Ljustrogna ofta för zarakhiner eftersom zarakhinska sedan den Andre Profeten är dess gemensamma språk. De rättrogna tillhör dock många olika folkslag och många av dem har andra modersmål. En mer korrekt term är haqit eller hakit, dvs ”anhängare av al-Haq / Gud / Sanningen”.
Religionen har sitt äldsta ursprung i det gamla Pardiska riket i öster, där den Förste Profeten, Khura Iloha, var verksam för omkring tvåtusen år sedan. De grundläggande trosuppfattningarna som beskrivs nedan går tillbaka till Khuras skrifter, men i sin idag igenkännliga form och under sitt nyare zarakhinska namn daterar den till den Andra Profetens tid, omkring 200 år efter det Stora Mörkret.
Maryam al-Rassul, den Andra Profeten, framträdde som en ung stamhövding i Zarakhi. De landområden som kom att bli det första Kalifatets kärnland låg i gränslandet mellan två ständigt stridande imperier; det echaiska/arantiska i väster och det pardiska i öster, och var ockuperade av än det ena och än det andra. Gränslandet plågades också av räder från orcher och ryttarnomader från norr och nordost.
Al-Rassul, en enastående karismatisk ledare och redan som ung en visionär, enade de många ökenstammarna till en stark federation och armé, drev tillbaka båda imperiernas styrkor och erövrade delar av deras territorier. Ett nytt rike var skapat och stammarna valde al-Rassul till sin härskare. Som härskare blev hon känd för sin visdom och heder, och det var nu hon började låta teckna ned de drömmar som Ohmanda, som hon och hennes följeslagare kallade al-Haq (se nedan), sände henne.
Efter att ha skapat (kortvarig) fred och stabilitet i sitt rike lämnade al-Rassul över styret till sina rådgivare och begav sig ut på långa färder för att söka sanning och visdom. Hon sägs ha färdats till många länder och kanske rentav till andra världar och dimensioner. Efter flera år återvände hon och tecknade ned sina syner och lärdomar i den skrift som sedan blivit känd som Kalam. Därefter gav hon sig av på ännu en resa som hon aldrig återvände från. Den sista plats där hon sågs i livet var vid en klipphöjd i Zarakiöknen.
Sanningens Eld är i grunden en monoteistisk, eller möjligen dualistisk, religion.
Det finns bara en verklig gud: Ohmanda, den Sanna, som skapat världsalltet. Gudens namn är Ohmanda, men det används sällan och man föredrar benämningen al-Haq, ”den Sanna”. al-Haq (eller bara Haq) är vishetens, sanningens och det godas princip. Mot denna står Skuggan eller Lögnen, al-Kazab, den Falska Anden, en destruktiv kraft som ibland tänks personifierad och ibland bara som Ohmandas ”skugga” – tomrum och förstörelse. Båda dessa krafter, guden och icke-guden, har avatarer och andar under sig.
Världen är ett slagfält mellan Sanningen och Lögnen. Varje god gärning av de trogna för Sanningen närmare sin slutliga seger, men den är långt avlägsen. Det sägs att när den sista profeten kommit skall världen till slut renas i eld och vatten och uppstå på nytt, ren och fulländad.
Den till synes svart-vita bilden kompliceras något av att den Sanna Anden har flera motsatta aspekter. Al-Haqs två främsta avatarer gentemot den jordiska världen, som brukar beskrivas som hans högra och vänstra hand, kallas Fryr och Zahra. Zahra står för mörker, elementen, materiella ting och befruktning; Fryr för ljus, andlighet, själsliv och död.
Oinsatta betraktare – och även en del okunniga rättrogna – feltolkar ofta dessa avatarer som bilder av Sanningen respektive Lögnen själv och ser Fryr som en bild av Ohmanda och Zahra av Lögnen. Detta är dock felaktigt.
I äldre tradition var avatarerna mycket viktiga och kom ofta att bli betraktade mer eller mindre som panteon av gudar. Den Andra Profeten, Maryam al-Rassul, underströk i sina uppenbarelser att Sanningen är en och att den verkliga tillbedjan enbart tillkommer al-Haq. Då al-Haq anses bortom de dödligas fattningsförmåga är det förbjudet att avbilda honom. Eftersom avatarerna i någon mån är hans avbilder brukar inte heller dessa avbildas.
Efter döden döms man efter sina gärningar. De goda får förenas med al-Haq i paradiset, medan de onda straffas för sina synder i dödsriket. Denna skärseld kommer dock inte att vara för evigt; även syndarna kommer slutligen att renas vid Sanningens seger. (Denna är dock som sagt mycket avlägsen.)
Trons ”grundpelare”, som omformulerades av Maryam, sammanfattar de rättrognas plikter mot al-Haq:
I övrigt anses elementen, och särskilt elden, heliga.
Nar-al-Haqiq har inte en fullt så formell och välutvecklad prästhierarki som Ljusets lära; på sätt och vis kan man säga att den inte har ett formellt prästerskap i egentlig mening. Prästerna är i första hand lärda kännare av de heliga skrifterna, och de har ofta också auktoritet att fungera som domare.
Nar-al-Haqiqs främsta symbol, motsvarande Ljuspilen för Ljusets lära, är en stiliserad eldslåga. Präster, böneledare och andra heliga män och kvinnor brukar bära en ceremoniell gördel, ibland i form av ett rep, som kännetecken.