Sunnanslätts |
riksvapen |
Riksföre- |
ståndarens |
| släktvapen |
Spegelhamns |
stiftsvapen |
Sunnanslätt är ett välmående rike beläget söder om Almarsjön. Som framgår av kartan motsvaras det geografiskt av Södermanland och Närke. Kulturellt och historiskt kan man jämföra med Sverige under senmedeltiden.
|
|
|
|||||||
|
|
|
Sunnanslätt är ungt som eget rike. Folklanden Sunnanslätt och Nedermark ingick sedan gammalt i det gamla Gedariket, föregångaren till det nuvarande kungariket Gedanien. Där var särskilt Sunnanslätt länge ett av kärnlanden, ett starkt fäste för Gedakungarnas makt och den landsände som var mest öppen för nya idéer och intryck – det var där Ljusets lära först fick fäste.
En bit in på 1000-talet gjorde de sunnanslättska stormännen uppror mot Gedakungen och det slutade med att de valde utlänningen Johann av det almandiska huset Riefenthaal till kung 1032. Efter tio års krig slöt man fred och kungariket Sunnanslätt, som bestod av folklanden Sunnanslätt och Nedermark, erkändes av Gedanien. Sedan dess har rikena haft fred.
Under de hundra åren som kungarna och drottningarna av huset Riefenthaal regerade i Sunnanslätt blev det almandiska inflytandet stort på landet. Många riefenthaalska och andra almandiska köpmän, frälsefolk och soldater slog sig ner i landet. Invandrarna assimilerades gradvis men många borgare och en del lågfrälse har almandiskt påbrå.
Den siste riefenthaalske kungen, Johann III, mördades 1131 under mycket dunkla omständigheter vid en bankett som urartade till ett blodbad hela tillställningen är känd som den Svarta Dagen. Flera stormän som var närvarande gjorde omedelbart efter kungens död försök att göra anspråk på kronan, men ingen kom levande ur striden det har senare ryktats att svartkonst varit inblandat. Sedan dess har ingen ny monark valts, delvis på grund av rykten om en förbannelse över tronen. Riddaren Theoderik Skiöld var riksföreståndare fram till sin död 1148; sedan dess styr riksrådet landet.
Sedan den Svarta Dagen har riket åtnjutit fred och blomstring, tills helt nyligen. Riket har de senaste årtiondena haft goda förbindelser med Arosia och Gedanien, men förhållandet till den sydliga grannen Gotmar är av gammalt spänt och ofta fientligt; det har både rört sig om territoriella gränser och personliga fejder mellan härskarna. Sedan det s k Indrivarkriget 1124-25, som bröt ut över en omtvistad skuld mellan kungarna, har det dock formellt rått fred.
Till en början stod Sunnanslätt utanför kriget mellan Furstendömet och smårikena i norr, men vid krigsrådet i Vitehög övertygades rikets utsända om att man måste sälla sig till alliansen; om inte annat så för att Sunnanslätt antagligen stod på tur när Fursten var färdig med Gedanien och Arosia. Man kom överens om att Sunnanslätt skulle erbjuda militär och ekonomisk hjälp efter sina resurser, i utbyte mot synnerligen fördelaktiga handelsöverenskommelser i framtiden för den händelse att kriget slutade lyckligt.
Sunnanslätt drabbades direkt av kriget först våren 1141, då en Furstlig armé under general Voorlaugr gjorde en massiv räd in i landet för att avleda de allierade från belägringen av Draakhem. Med förenade ansträngningar lyckades dock de allierade utmanövrera de Furstliga och mota ut dem ur landet.
Riket har sedan dess bidragit med trupper till de flesta av de gemensamma operationerna. Under ett fälttåg i Högmark 1148 stupade riksföreståndaren Theoderik Skiöld; sedan dess har riksrådet gemensamt regerat.
Det senaste året har en avlägsen släkting till de riefenthaalska kungarna, Parzifal av Eltz, visat intresse för att låta välja sig till kung. Han har till att börja med erbjudit Sunnanslätt en militär allians och truppstöd.
Sunnanslätt är formellt en valmonarki även om alla monarker som regerat landet hittills hörde till huset Riefenthaal. Kungamakten är inte absolut utan monarken förväntas styra med lag och rätt och i samråd med riksrådet.
Det världsliga frälset, adeln, är skattebefriade i utbyte mot krigstjänst. Sunnanslätt är det frälserikaste av de norra rikena; stora delar av landets jord ägs av världsliga stormän eller av kyrkan. De främsta adelsfamiljerna bär titlar som grevar och friherrar. En del av lågfrälsefamiljerna har almandiskt ursprung.
De världsliga och andliga stormännen och -kvinnorna i riksrådet har sedan lång tid utkämpat en dragkamp med kungamakten om makten och befogenheterna i riket, och frälset har långsamt sett sin position försvagas även om den fortfarande är stark. Några starka spelare i riksrådet har dock också varit anhängare av en starkare centralmakt.
Kyrkan är stark och inflytelserik, både ideologiskt och ekonomiskt i kraft av sitt stora jordinnehav. Patriarken av Spegelhamn är en viktig medlem av riksrådet.
Städerna är ekonomiskt viktiga och har stor självständighet i egna affärer men inte mycket politiskt inflytande utanför dessa. Många borgare är av almandisk släkt.
Bönderna har en relativt stark ställning; omkring en tredjedel äger sin egen jord, andra är landbönder (arrendatorer) men fria och inte livegna. Riksföreståndare Theoderik utmärkte sig för att i högre grad än kungarna före honom bevaka böndernas rättigheter.
Bergsmännen i Nedermark är ägare eller delägare i gruvor. De är mestadels ursprungligen välbärgade bönder med gruvdriften som sidosyssla. Ett par bergsmän är dvärgar. I likhet med städernas borgare är bergsmännen ekonomiskt betydelsefulla men har inte större politiskt inflytande. De är en mindre betydande grupp än i Högmark.
Det finns inget fast parlament, men landsting med alla ständer kan kallas samman när viktiga slut behöver förankras.
Många borgar- och lågfrälsefamiljer är som sagt av almandiskt ursprung vilket mest märks på namnen; de almandiskättade utgör inte direkt en distinkt etnisk grupp. En del almandiska handelsresande och sjöfarare brukar vistas i hamnstäderna.
En del dvärgar har också slagit sig ned särskilt i Nedermark, inte minst dissidenter från Steinheim. En del av dem har köpt mark eller andelar i gruvor och slagit sig på bergsbruk.
Läs mer:
Namnskicket liknar grannrikenas. Bland borgare och lågfrälse är dock almandiska, dvs tyskklingande namn, mycket vanliga: Herman, Albrekt, Mekthild, Gertrud, etc. Dessa namn har i viss mån börjat sprida sig över hela folket.
 |
 |
||||
|
|
De viktigaste städerna i riket är huvudstaden Spegelhamn, belägen vid en sydlig vik av Almarsjön, samt Örnevall i nordväst nära gränsen mot Arosia. Därutöver finns städerna Granholm, Oxehus och Tälje.
Föutom det kungliga slottet vid Spegelhamn ligger några stora och flera mindre stenborgar utspridda över riket, främst i anslutning till städerna. De flesta av dessa är inte, som i grannrikena, förlänade till grevar och friherrar utan kommenderas av kungliga fogdar, vanligen hämtade ur lågfrälset. Några av de främsta stormännen har dock privata stamborgar ute på landsbygden.
I övrigt finns många mindre befästningar, kastaler eller bara förstärkta gårdar. Ingen av städerna är ordentligt befäst, men alla har enkla försvarsverk i form av diken och vallar.
Sunnanslätts militärväsen liknar Arosias och Gedaniens. Emellertid har det penningrika Sunnanslätt en tradition av att i ganska stor utsträckning värva legoknektar i stället för att förlita sig på uppbådade styrkor. Garnisonerna på de olika slotten består till övervägande del av lejda krigare. Å andra sidan har man inte i samma utsträckning som de nordliga grannrikena reformerat sin militära organisation under kriget, då det inte funnits samma behov av det.