Konungariket Sunnanslätts historia

Theo Axner, 2000 (upplagt 2008-01-30)

Tidslinje

Här följer en tidslinje över viktiga händelser i Sunnanslätts historia.

För de senaste åren (1139-1146), se Krigsförloppet i stort.

Här följer något mer detaljerade framställningar av händelser under senaste årtiondena som alla roller som är tillräckligt gamla har något förhållande till, främst Indrivarkriget och den Svarta Dagen. De här berättelserna är inte texter som måste pluggas in, utan är till för att ge en mer helgjuten uppfattning om de senaste decenniers stora händelser för den som vill referera till dem.

Indrivarkriget

Det senaste öppna krig som Sunnanslätt varit indraget i före det nuvarande var det s k Indrivarkriget mot Gotmar 1124-25, det senaste i en lång rad väpnade konflikter med den sydliga grannen. Det rörde inte, som de flesta av de tidigare krigen, territorium utan var en rent ekonomisk affär som gick ytterligare 13 år tillbaka.

Under Johann III:s omyndighetstid hade hans morbror, hertig Gerhard av Nedermark, som ovan nämnts blandat sig i tronföljdsstriderna i Gotmar och lånat en av kandidaterna, Toralf Ragnvaldsson av Drakätten, pengar, vapen och knektar. Med denna hjälp vann Toralf striderna och kröntes till kung i Gotmar. Gerhards död inte långt därefter (se ovan) ledde till att han aldrig hann kräva ut sin ersättning, och eftersom affärernas detaljer var föga kända kom riksrådet aldrig att gräva vidare i saken; Gerhard saknade dessutom bröstarvingar.

Tio år senare, kort efter att Johann III blivit myndig 1123, upptäckte han de halvt bortglömda överenskommelserna och beslöt att göra anspråk på den rätt ansenliga skulden för sin döde morbrors räkning. Han lät sända bud till kung Toralf av Gotmar och krävde ut den avtalade ersättningen, dessutom saltad med en generöst tilltagen dröjsmålsränta.

Kung Toralf svarade avvisande. Själva fordringen bestred han inte direkt, men han vägrade blankt att erlägga någon ränta på den. Dessutom ville han göra betydande avdrag på skulden som ersättning för den plundring och förhärjning Gerhards trupper utsatt landet för efter segern. Över hösten och vintern utväxlades flera brev mellan kungarna, allt hätskare i tonen, och det stod snart klart att osämjan skulle leda till krig. Kung Johann förklarade att om Toralf inte godvilligt tänkte erlägga sin skuld såg han ingen annan råd än att hämta ut den på egen hand - därav namnet på det följande kriget. Under vintern gjorde man redo för ett fälttåg nästa år. Delar av riksrådet kritiserade den unge kungens handlande, andra såg det hela som en god möjlighet till rikt utbyte - Gotmars militära resurser var underlägsna Sunnanslätts. Och dessutom hade man ju rätten på sin sida.

Gotmariterna tog överraskande initiativet och började själva stridshandlingarna med en liten plundringsräd in i Nedermark i västra Sunnanslätt tidigt våren 1124. Härjningståget avbröts ganska snabbt när en uppbådad styrka frälse- och bondetrupper drog ut för att möta dem. De gotmaritiska plundringarna väckte förbittring på landsbygden och ökade stödet för kriget.

Senare på sommaren drog en välrustad sunnanslättsk expeditionsarmé under ledning av riksmarsken Peter Gruse, in i Gotmar. Målet för fälttåget var i första hand att få tag på byte genom plundring och brandskattning, samt naturligtvis att genom härjningarna tvinga kung Toralf till medgivanden, alternativt provocera honom till fältslag. Inledningsvis var fälttåget framgångsrikt, då man inte mötte något samlat motstånd. Efter vart blev de sunnanslättska trupperna mer och mer oförsiktiga och började sprida ut sig i mindre grupper; det blev också svårare och svårare att hålla styrkorna samlade och disciplinerade. Det slutade mycket riktigt också i katastrof; en gotmaritisk ryttarstyrka överföll den decimerade huvudstyrkan i ett bakhåll i Norveden och skingrade den; Gruse och flera av hövitsmännen stupade eller tillfångatogs och fälttåget kom av sig. De olika kontingenterna retirerade gradvis till Sunnanslätt.

Trots nederlaget hade större delen av den utskickade hären kommit tillbaka intakt och man hade behållit en hel del byte - men det hade förstås kostat mer än så. Tidigt 1125 skickade Johann en ny, mindre styrka under sin nye marsk Arild Hansson Ulvtand in i grannlandet. De åstadkom dock inte så mycket; styrkan hölls hårt koncentrerad för att inte blotta sig för nya bakhåll. Efter någon månads halvhjärtad plundring drog man sig tillbaka och kungarna gick i stället till förhandlingar. Man kom ganska snart överens; skulden erkändes men nedsattes med en tredjedel och reglerades genom avbetalning under de följande åren.

Indrivarkriget betraktades i allmänhet som ett fiasko i Sunnanslätt, inte minst av kungen själv som därefter förlorade all smak för krigiska äventyr. Inkomsterna från skuldbetalningen motsvarade knappast utgifterna för kriget, och nederlaget i Norveden var en fläck på landets militära prestige. Det var dessutom knappast att betrakta som ett rättfärdigt krig och fördömdes (mest i efterhand) hårt av många kommentatorer inom kyrkan, städerna och delar av frälset.

Den Svarta Dagen

Händelserna kring den siste riefenthaalske kungens död är än i dag höljda i dunkel och omgivna av otaliga mer eller mindre motsträviga rykten. Mycket är osäkert, men den följande framställningen är den vanligaste och mest utbredda versionen av vad som egentligen hände.

I oktober 1131 höll den då 29-årige kung Johann III en stor bankett på Malma kungsgård (som närmast var en mindre borg), bl a för att fira sin syster Vendelas förlovning med hans gunstling, marsken Arild Hansson Ulvtand (sedan ett par år tillbaka dessutom befallningsman på Oxehus slott). Några av rikets främsta andliga och världsliga stormän och ett större antal mindre betydande frälsemän och -kvinnor närvarade och det såg ut att bli en lysande fest, men det låg också oro i luften. Riddar Arilds bror Nils hade nyligen blivit mördad, och envisa rykten gjorde gällande att kungen låg bakom. I efterhand spreds ett populärt rykte om att kungen, som var ökänt vidskeplig och höll flera spåmän och trollkarlar i sin tjänst, hade fått höra en spådom om att någon, som han tolkade som Nils Ulvtand, skulle stå honom efter livet, och därför i panik låtit mörda denne. Enligt samma historia skulle spådomen sedan ha besannats då Nils’ bror Arild svor att dräpa Johann som hämnd. Enligt andra versioner skulle Arild och prinsessan Vendela redan långt tidigare ha planerat att bringa kungen om livet. Att den sistnämnda konspirationen i någon form förelåg håller de flesta för troligt, likväl att det fanns fler medsamman­svurna bland de närvarande gästerna.

Festligheterna inleddes muntert med tornerspel och andra spektakel, men det dröjde inte länge förrän olyckorna började. Efter den stora banketten hittades kungens närmaste livvakt och förkämpe, en mystisk riefenthaalsk riddare som för de flesta bara var känd som “Kaspar“ eller “den Svarte“ (han gick alltid klädd i nämnda färg), mördad på borggården. Uppståndelsen blev naturligt nog stor och kung Johann lät omedelbart stänga fästets portar; ingen fick lämna Malma förrän mördaren var gripen. Medan de nu inspärrade gästerna gjorde sitt bästa att fortsätta roa sig började kungens riddare och hirdmän söka spår efter dråparen.

Snart blev tydligen kungen otålig, och ryktena gick över fästet att han tagit hjälp av sina trollkarlar för att finna mördaren; det viskades t o m att en av dem, en astrolog vid namn Magister Bertholdus, skulle frambesvärja den Svarte riddarens vålnad! Detta vore svartkonst av renaste vatten och brott mot såväl Ljusets som människors lagar. När kungen så vid middagstid dagen efter mordet samlade gästerna på borggården och befallde Bertholdus att inför församlingen avslöja mördaren, brakade helvetet löst. Flera närvarande försökte hejda svartkonstuppvisningen, och när någon - herr Arild, enligt de flesta versioner - högg ned Bertholdus, var det fullständiga tumultet ett faktum. Och mitt i all oreda segnade kung Johann plötsligt död ned.

Så fort kungens död upptäcktes kom paniken av sig. Det var ett fullkomligt mysterium då han inte bar några synliga sår. I efterhand gissar de flesta att kungen antingen dött av ett långsamt verkande gift, eller att det var Bertholdus’ svartkonster som låg bakom.

De riksråd som var närvarande - riksmarsken herr Arild, rikskansler Erkibald Johannesson Sol och Måne, riksdrotsen Ragnar Lejonram, prinsessan Vendela och patriark Lukas – sammanträdde omgående. Herr Arild ville låta hylla Vendela som drottning och så snart som möjligt låta välja henne formellt. Exakt vad som sedan hände är som det mesta annat mycket oklart, men nya våldsamheter bröt ut i rådssalen. Herr Ragnar – som enligt de mest konspiratoriska historierna varit medbrottslig i Arilds och Vendelas stämplingar mot kungen, men nu såg sig utmanövrerad; enligt andra sökte han helt enkelt göra anspråk på kronan - dräpte patriark Lukas och sårade prinsessan Vendela dödligt innan han själv höggs ned.

Vid det här laget hade alla ansatser till ordning brutit samman. Herr Arild lät omedelbart och under vapenhot huskaplanen viga honom samman med den döende prinsessan, och krävde sedan i egenskap av den rättmätiga drottningens gemål och företrädare lydnad och trohet från de närvarande. Flera närvarande frälsemän och -kvinnor, inklusive några av Johanns forna hirdriddare, sällade sig omedelbart till Arild och ett nytt blodigt tumult tog vid, då flera av dem som vägrade brutalt dräptes av Arilds män. Innan slakten blivit fullständig lyckades Arilds överlevande motståndare - inklusive rikskanslern och de av hirdriddarna som inte bytt sida, däribland Theoderik Skiöld - samla sig och barrikadera sig i ett av tornen, där förföljarna belägrade dem.

Under natten som följde sägs sedan de underligaste saker ha skett. Den Svarte riddarens vålnad, och kanske fler av dem som dött under dagen, sägs ha vandrat genom Malmas gård och trappor. I gryningen hittades herr Arild död, lika oförklarligt som kungen, och med hans krona i handen. Även Vendela hade dött under natten, och likaså ett betydande antal av Arilds anhängare. (Enligt somliga berättelser hade de avlidna dött av skräck.) Panik utbröt och de överlevande Arildstrogna skingrades och flydde - många av dem hade redan flytt under natten. De lojala belägrade var fria och den Svarta Dagen var över. (Nästan över; Filip Alvarsson And, den förste av hirdriddarna som fann Arilds lik, sägs ha stuckits ned av en kammarjungfru som tydligen varit Arilds älskarinna och trodde att det var Filip som dödat honom.)

Inte långt därefter sammankallades hela riksrådet i Spegelhamn. De skrämmande och svårförklarliga händelserna som varit – inte minst att alla som sökt närma sig kronan under dagarna dött, ofta mystiskt (t o m den otursamme riddar Filip sägs ha hållit i kronan när han blev nedstucken) – gjorde att man drog sig för att genast välja en ny kung. Historierna om att en förbannelse vilade över det riefenthaalska kungahuset, eller rentav över Sunnanslätts krona, väcktes till nytt liv. Istället beslöt man att tills vidare tillsätta en riksföreståndare. Rikskansler Erkibald rekommenderade den unge hirdriddaren Theoderik Brigittasson Skiöld, som även varit Johanns förtrogne mot slutet. Rådet gick in på förslaget och insatte den föga förberedde och bara drygt 20-årige riksföreståndaren, antagligen i hopp om en marionett.

Riksföreståndarens tid

Theoderik Skiölds riksföreståndarskap har inneburit många överraskningar. Före den Svarta Dagen och även en tid därefter ansågs han av de flesta som något av en lätting, ett rykte som vidlådde de flesta av den okrigiske Johanns husriddare. Ingen väntade sig att han skulle bli långvarig, men han växte förvånansvärt snabbt i uppgiften och sitter ännu nio år senare kvar vid posten. Inledningsvis hade han en nödvändig draghjälp i stödet från riks­kanslern och flera av de nytillkomna riksråden, däribland den nye patriarken Henricus Ioanni. Ämbetsmännens långt större erfarenhet och praktiska politiska handlag har naturligtvis också varit en resurs han inte skulle ha klarat sig utan, men det har gradvis blivit klart att han inte bara är ett redskap i ämbetsmännens händer.

Med tiden utvecklade också riksföreståndaren en betydande folklig popularitet, då han visade ett genuint intresse och omtanke för även allmogens välstånd och rättsstatus. När det gällde de goda förbindelserna med köpstäderna byggde han bara vidare på riefenthaalarnas förebild, men hans popularitet bland bondebefolkningen var ett nytt inslag i den politiska situationen. De riefenthaalska kungarna hade ofta sett igenom fingrarna med att deras fogdar skodde sig på bönderna, men Theoderik har varit noga med att hålla efter all korruption och vanstyre inom förvaltningen.

Som tidigare nämnts har man formellt hållit ganska styvt på att riksföreståndaren är kungens ställföreträdare; således talar man fortfarande om “kungens hird“, “kungsgårdar“, “kungliga skatter“ osv. Det av riefenthaalarna instiftade riksvapnet, ett gyllene torn på svart botten, har också bibehållits.

Riksföreståndaren är ännu ungkarl. Somliga av hans rådgivare har ansett att han borde stärka både sin egen och rikets ställning med ett strategiskt äktenskap; tidigare har sådant varit mindre aktuellt pga hans förhållandevis enkla personliga status. Med Sunnanslätts nuvarande starka ställning bland grannrikena skulle läget kunna bli ett annat.