1999, 2007, 2011
Den här översikten gäller, om inte annat sägs, för de Norra Kungarikena – Gedanien, Arosia, Sunnanslätt och Högmark – som har likartade militära traditioner. Den gäller inte för Furstendömet Margholien, Gotmar, Gautrike, dvärgkungariket Steinheim eller ordensstaterna i Österlandet vars militära strukturer i större eller mindre grad skiljer sig från de Norra Kungarikenas. Dessa behandlas i egna artiklar.
De Norra Kungarikena har – till skillnad från Furstendömet Margholien - inte en stående krigsmakt i modern mening. I teorin utgörs de härar som i krigstid mönstras av dels värvade trupper som tjänstgör för sold, dels de som fullgör sina ”feodala” förpliktelser i form av krigstjänst på deltid. I praktiken är gränsen flytande mellan grupperna.
Närmare bestämt har kungen, drottningen eller riksföreståndaren följande resurser att tillgå för att sätta upp en armé:
Den centrala kärnan i krigsmakten är monarkens hird, hans krigsfölje och livvakt. Den militärt viktigaste delen av hirden är den s k frälsehirden som utgörs av riddare, väpnare och deras följen som gör mer eller mindre långvarig tjänst vid hovet. Det finns också en s k gårdshird av ofrälse yrkessoldater som huvudsakligen utgör garnison på kungens slott, men också kan agera livvakt då kungligheter drar i fält. Många befälhavare hämtas ur frälsehirden.
Hirden avlönas av kungen för sin tjänst och står alltid till hans förfogande.
Det världsliga frälset, adeln, är skyldigt att i utbyte mot skattefrihet vara redo att göra krigstjänst som pansrade ryttare. Lagen stadgar att varje frälsehushåll skall visa upp minst en ryttare med full utrustning vid årliga vapensyner och vara redo att dra i fält när kungen befaller, i teorin på egen bekostnad (traditionellt upp till två månader per år, detta är dock inte reglerat i lagen som främst betonar plikten till att ha ryttare och utrustning redo). Om möjligt förväntas man också medföra ett mindre följe, men detta är inte reglerat i lag. Under kriget mot Fursten har det, i synnerhet för mindre expeditioner och särskilt i Gedanien och Sunnanslätt, blivit vanligt att även frälsetrupper rekryteras genom kontrakt (se nedan) då detta är en väsentligt pålitligare och snabbare metod än en fullskalig kallelse till rusttjänst. Detta har sammanfallit med att man upprepade gånger tvingats kräva ut extraskatter som även drabbat frälset.
Stormännen håller liksom kungen hirder av ryttare och fotfolk efter vad de har råd med.
Läs mer:
Varje stad eller bergslag är skyldig att i händelse av krig ställa upp, utrusta och avlöna en kontingent fotsoldater under en viss tid, vanligen två månader per år. Hur stark den ska vara regleras i vissa fall i stadsprivilegierna men görs oftare upp mellan staden och kungen från år till år.
Utöver dessa kontingenter är det rätt vanligt att hantverkare från städerna värvas som fortifikationstrupper eller andra specialister.
De fria böndernas gamla plikt att varje år dra i ledung och tjäna kungen till sjöss har i nyare tid omvandlats till stående skatter, men de har fortfarande vissa militära förpliktelser och utgör ofta ryggraden i krigsmakten genom sina antal.
I händelse av krig kan kungen begära att bönderna i ett eller flera folkland sätter upp en här. Traditionellt innebär det att varje socken sätter upp och utrustar en rote av överenskommen storlek (ofta 10-25 fotsoldater, ibland färre), som grupperas häradsvis i häradshopar om i typiska fall ca 200 man. Folklandshären ska hålla med egen proviant och tjänstgöra inom sitt eget folkland; för tjänst utom folklandets gränser har bondesoldaterna rätt till sold. Bondemenigheterna i socknarna avgör själva vilka som ska tas ut till tjänst.
Bondesoldaterna är inga yrkeskrigare och kan brista i ordning och disciplin, men de är långtifrån odugliga. Redan före kriget var många bönder vana att själva försvara sina bygder mot rövare, och efter nio års krig har många både ett och flera fälttågs erfarenhet under bältet. Gränsen mellan bondehärar och yrkessoldater har också på flera håll börjat bli suddig då många landsbygdsbor, särskilt fattiga drängar och pigor, ofta låtit sig värvas till ett eller annat följe för ett fälttåg (se Värvning och kontrakt nedan) och sedan återgått till sitt fredliga värv.
Utöver dessa mer kvalificerade bondehärar kan också landvärnet kallas ut för lokalt försvar. Det innebär att alla som är i stånd att slåss går man ur huse, beväpnade med vad som går att få tag i.
En källa till krigsfolk som fått tilltagande betydelse är värvning och kontrakt, det vill säga trupper som genom ett eller annat arrangemang värvas och tjänstgör för sold i penningar. Det rör sig främst om endera av följande:
Direkt värvade fänikor. Redan före kriget fanns ett antal mindre förband av yrkessoldater som värvats för kungens räkning och i första hand till exempel utgjorde garnisoner på kungliga borgar och kungsgårdar.
Sedan krigets utbrott har ett antal nya sådana enheter värvats fr a i Gedanien och Arosia, som i krigets början satte upp ett antal semipermanenta värvade fänikor till stor del rekryterade bland de många som kriget gjort hemlösa. I Sunnanslätt fanns tidigare en mer utvecklad tradition av värvade fänikor knutna till de olika kungliga slotten och under kriget har man i första hand förstärkt dessa snarare än att sätta upp nya förband.
Dessa värvade trupper, som främst är fotsoldater, är organiserade i fänikor om 100-200 man. Fänikorna leds vanligtvis av betrodda krigare, ofta riddare eller andra frälsemän/kvinnor ur kungens hird, och de benämns ofta efter sin befälhavare. I början av kriget var de ofta dåligt utrustade, men särskilt erfarnare soldater har ofta kommit över god utrustning som krigsbyte.
Kontrakterade följen. Som tidigare nämnts är det numera rätt vanligt att kungen, eller den som organiserar ett fälttåg i hans ställe, värvar en stor del av stridskrafterna genom kontrakt. Även frälsetrupperna, vars tjänstgöring på papperet är obligatorisk, sätts ofta till stor del upp på detta sätt då det är det säkraste och pålitligaste.
Detta fungerar i princip så att kontraktören, som vanligtvis men inte alltid är frälse, åtar sig att tjäna för en viss tid med ett visst antal soldater i utbyte mot en överenskommen sold. Kontraktören ansvarar själv för att värva och vid behov träna och utrusta sitt följe. Många frälse kontrakterar på det här sättet för att tjäna själva och med små följen för ett fälttåg i taget; andra har satt i system att för kungens sold värva större följe n och hålla dem redo. Även om detta innebär att kronan betalar för tjänst den teoretiskt skulle kunna kräva ut oavlönad har systemet den stora fördelen att den lägger över såväl ansvaret för arbetet med att skaffa fram trupperna samt incitamentet att hålla dem välutrustade på kontraktörerna.
Kärnan i dessa kontrakterade följen utgörs vanligtvis av stormannens hird eller personliga krigsfölje, men särskilt i de större följena är det vanligt med en ganska stor omsättning av personal från år till år. De rikaste värvar ofta andra fattigare frälsemän och underkontrakterar ibland mindre följen som en del i sitt större. Det långa kriget innebär också att det finns en ganska omfattande ”pool” av krigserfaret folk, både frälse och ofrälse, som låter sig värvas till olika följen för ett fälttåg i taget.
Sådana här följen innehåller ofta en blandning av ryttare och fotfolk och behöver därför ofta grupperas om i fält. Den som ansvarar för att utrusta följet bestämmer naturligt nog över hur de ska vara klädda och det är vanligt att stormän klär sina följen mer eller mindre enhetligt, ofta t ex i sina heraldiska färger.
Utländska legoknektar. En särskild underavdelning av värvade trupper är legoknektar som värvas från utlandet, vanligen i färdiga grupper och förband. Dessa har under vissa fälttåg värvats i betydande antal (då ofta med medel från flera av rikena), till exempel det över 1000 man starka almandiska landsknektsregemente under Engel von Erlichingen som deltog i undsättningen av Geda 1142.
Häradsfänikor. I Arosia har kung Angantyr dessutom infört ett system med s k häradsfänikor, där varje härads bönder åtar sig att så länge kriget varar sätta upp och utrusta 100 fotsoldater som när de inte är i fält försörjer sig på jordbruk. Häradsfänikorna utgör ett mellanting mellan bondesoldater och värvade. Något sådant system har inte införts i de andra rikena.
Eftersom det inte finns en permanent armé som sådan finns det heller inte en fast organisation för hela hären, utan varje nysammankallad här organiseras i princip på nytt. Det finns dock traditionella organisationsformer för de olika slagen av förband, och en viss strömlinjeformning har börjat göra sig gällande under det långa kriget mot Fursten. Jämfört med en modern armé eller för den delen en stående här som Furstens är organisationen dock ganska oregelbunden och improviserad.
Den grundläggande enheten för fotfolk är roten, som oftast omfattar 6-12 man men ibland upp till 25. Inom bondehärarna utgörs varje rote av folk från en och samma socken. Anföraren för en rote kallas rotemästare och är vanligtvis den äldste och erfarnaste i gruppen. I större uppställningar bildar varje rote en eller flera kolonner och ställer upp bredvid varandra, medan det i små skärmytslingar är vanligt att rotar grupperas på linje.
Ett antal rotar grupperas vanligen till en hop eller fänika. Befälhavaren för en sådan kallas oftast hövitsman, vilket något förvirrande också kan vara ett allmänt begrepp för befälhavare. Inom bondehärarna bildar sockenrotarna från varje härad en häradshop, som traditionellt anförs av häradets länsman eller lagläsare. De värvade förbanden har också en fast organisation i fänikor, medan frälsets och andra kontrakterade följen brukar grupperas i mer improviserade hopar eller fänikor för ett fälttåg eller uppdrag.
Ryttarföljen indelas i stället i lansar, en liten grupp som traditionellt består av en riddare (eller annan fullt rustad ryttare) och dennes väpnare och eventuella ytterligare väpnade följe. Ensamridande knapar (fattiga frälseryttare utan följe) brukar fördelas på lansarna så jämnt som möjligt. En komplett lans omfattar vanligen ca 3-6 stridande; om en riddare har fler följeslagare än så kan de grupperas i flera lansar. Ett antal lansar, vanligen ett dussin eller så, grupperas i ett baner vars anförare kallas banérherre. Traditionellt uttas i första hand grevar och friherrar till banérherrar.
En hop eller fänika omfattar oftast 50-200 man, ett baner 50-75 ryttare. En hop eller fänika kan ibland få en mer detaljerad organisation, särskilt om den är mer permanent. Då kan också en eller flera underhövitsmän (ung. löjtnant) och överrotmästare (ung. sergeant) utses. Det här bör inte ses som permanenta ”grader” utan snarare som tillfälliga uppdrag.
Det finns egentligen inte någon permanent högre organisationsnivå. Taktiskt brukar oftast ett par fänikor eller baner grupperas tillsammans som lite större ”byggstenar”. En större här delas gärna in i tre eller fyra större grupper eller bataljer. Dessa får vanligtvis namn efter sin plats i marschordningen: avantgardet (förtrupp), huvudbataljen och arriärgardet (eftertrupp), ibland finns också en särskild reservtrupp och/eller ett förtrav för spaning, och det kan ibland också finnas två huvudbataljer. I öppna fältslag är det vanligaste att bataljerna ställer upp sida vid sida, men variationer förekommer.
Egentlig uniformering i modern mening förekommer inte i de Norra Kungarikena. Dess härförare är dock på det klara med att det alltid är bra att kunna skilja vänner från fiender.
Frälsemän och -kvinnor bär sina egna heraldiska vapen på sköldar och banér, och för det mesta också kulörta vapenrockar, gärna i sina heraldiska färger. Deras följessoldater brukar också bära deras vapenfärger, till exempel i form av s k livréer, tvåfärgade vapenrockar i herrens heraldiska färger. Det förekommer också att man bär en förenklad version av herrens vapen, eller bara vapenfärgerna, på sköldar och fanor. Frälseryttare som har egna vapen men tjänar i någon annans följe brukar bära sina egna vapen och färger men någon symbol för tjänsten väl synlig.
Mindre permanenta styrkor, som bondesoldater och legoknektar, har ingen sådan enhetlig dräkt. För att markera tillhörighet används andra igenkänningstecken, t ex hjälm- eller hattprydnader (lövruskor, halmvippor, etc), tygmärken eller färgade armbindlar. Under kriget mot Fursten har Ljuspilen, oftast buren på en armbindel, antagits som gemensamt fälttecken av Alliansen. Det är inte helt konsekvent genomfört, men varje rike har tenderat att om möjligt ha pilen i en egen färg:
De olika hoparna och skarorna bär banér, eller fanor, i strid. Dessa pryds vanligtvis av anförarens heraldiska vapen, ibland av kungens eller rikets. Somliga mindre välrustade hopar, t ex bondesoldater, har ibland enkla enfärgade fanor. Banéret fungerar som enhetens samlingspunkt. Det finns alltid i närheten av skarans anförare och måste försvaras. Om banéret faller tyder det på att enheten förlorat sin ledning.
Läs mer:
Den militära eliten, riddarna och deras ryttarföljen, är visserligen utrustade och tränade för strid till häst men även dessa strider ofta till fots då särskilt småskaligare strider i Thule mycket ofta utspelas i terräng där kavalleri inte kommer till sin rätt. Den här mycket korta översikten kommer därför att fokusera på strid till fots (vilket ju också är det som kommer att gestaltas på lajv) och i mindre skala.
Det gedanska fotfolket är vanligtvis utrustat med en blandning av vapen: spjut, yxor, svärd, bågar och armborst. Den grundläggande taktik som oftast tillämpas om inte omständigheterna kräver något annat är strid i linje, som vanligen är liktydigt med sköldmur eller fylking. Grundprincipen är att en tätt sammanhållen linje av soldater med sköldar bildar ett främsta led. De bakre leden, flankskyddet och reserverna utgörs av fotgångare med spjut eller tvåhandsvapen, skyttar och/eller sköldbärare som hålls i reserv.
En fylking i stridsformation brukar underdelas i några grupper – vanligen centern, höger flank, vänster flank och ofta en reserv. Hur den indelningen görs beror bl a på hur stor den stridande styrkan är. Man utgår vanligen från den grundläggande organisation man redan har i rotar och lansar, även om det är ganska vanligt med tillfälliga omgrupperingar efter behov – t ex är det vanligt att skyttar avdelas för sig.
Sköldmuren är en stark och ”säker” formation mot frontala angrepp. Den rörligare striden sker oftast på flankerna. Dessa är också sköldmurens svaga punkt och måste därför skyddas av reserver. På flankerna placeras gärna de rörliga och enskilt starka kämparna. En viktig uppgift här är att pressa fiendens flyglar bakåt för att i bästa fall bryta upp deras linje.
Om terrängen tillåter det kan båg- och armborstskyttar placeras ut i skydd av terrängen. Annars måste de skyddas av sköldmuren; det vanliga är då att de hålls i reserv bakom för att när tillfälle ges falla ut åt sidorna för att hota eller störa fiendens flanker.
I större drabbningar och fältslag grupperar man sig vanligtvis i djupare linjer, särskilt om man väntar anfall av ryttare. I öppnare strider där det finns bättre möjligheter att skjuta på långt håll är det vanligt att skyttar först grupperas framför de närstridande och på deras flanker, för att sedan dras tillbaka genom luckor i linjen när fienden kommer för nära.
Särskilt i småskaligare strider – som på lajv – är det inte någon fundamental stor skillnad på hur de allierade och de Furstliga strider. Båda förlitar sig i princip på sköldmurstaktik med understöd av lätta trupper.