De Norra Kungarikena har (till skillnad från Furstendömet Margholien) inte några egentliga stående arméer. Den krigsmakt som i en konflikt liknande den nuvarande mönstras samlas från många olika håll.
Kungens hird. Kärnan i krigsmakten är i krig som fred kungens hird, dvs hans eget krigsfölje och livvakt. Denna består dels av frälsehirden, riddare och andra frälsemän som (tillfälligt) tjänar vid hovet med sina eventuella följen; dels av en skara ofrälse krigare, gårdshirden, som är svurna mer eller mindre permanent till kungens tjänst. Hirden är i fredstid förlagd vid kungens slott. Även de olika stormännen håller krigsfolk (grevarna och friherrarna i Gedanien och Arosia är bl a skyldiga att hålla garnisoner till sina borgar), men deras hirder tenderar att vara ganska små.
Frälsets rusttjänst. Hela det världsliga frälset är skyldiga att när kungen kallar göra krigstjänst till häst; de som är oföra måste i stället skicka en ersättare. Varje frälseman måste sätta upp minst en rustad ryttare, men man förväntas ta med det krigsfolk man har. Grevarna och friherrarna, som uppbär län, är skyldiga att sätta upp en viss mängd soldater, men i övrigt är följenas storlek inte reglerad i lag; det ligger dock mycket status i att ha med ett stort följe. De flesta frälsemän och riddare tar med så många väpnare, svenner och knektar de har råd med.
Även kyrkliga stormän som patriarker bidrar med krigsfolk, men de förväntas givetvis inte ställa upp personligen.
Borgerskapets krigstjänst. Varje stad eller bergslag är skyldig att i händelse av krig ställa upp och utrusta en kontingent soldater. Detta bekostas av stadens borgerskap, som ursprungligen var skyldiga att personligen göra krigstjänst; nu är det rätt vanligt att borgarna lejer ersättare. Kontingenterna är vanligen små och av blandad kvalitet men välutrustade. Dessutom är det ganska vanligt att hantverkare värvas som 'fortifikationstrupper' eller andra specialister.
Bondehären. Numerärt domineras de norra Kungarikenas härsmakter av det väpnade bondeuppbådet. Detta kan kallas ut i två skeden.
Då bönderna är fria och beväpnade är de skyldiga att hålla med nödvändig krigsutrustning och i händelse av krig ställa upp och utrusta manskap. Normalt förväntas varje socken ställa upp en rote om 10-25 man; rotarna i samma härad förenas i en hop om i genomsnitt kanske 200 man. Detta innebär att grupperna brukar bestå av grannar och fränder. Normalt får bondemenigheten i socknarna själva utse vilka som ska dra ut. Nordens bondehärar är långtifrån odugliga; många bönder är vana att själva få försvara sina gårdar och byar mot rövare och svartfolk. Bönderna är dock inga yrkeskrigare och brister naturligt nog i organisation och disciplin.
Härtill kan i yttersta nöd landvärnet kallas ut. Det innebär att alla som är någorlunda dugliga går man ur huse, beväpnade med vad som går att få tag i. Landvärnet används i stort sett bara för lokalt försvar.
Lejda knektar. Utöver dessa uppbådade styrkor finns förstås möjligheten att värva legosoldater. Dessa tar anställning för en begränsad period - en viss tid eller ett fälttåg och får penningsold för sin tjänst under denna tid.
Legoknektar värvas antingen inom landet då främst bland allsköns löst folk och äventyrare dels utomlands via handelsmän och kontraktörer. På kontinenten blomstrar en betydande kommers med legotrupper, och för den som kan betala är tillgången nära nog obegränsad. Många av de utländska förbanden är utmärkt dugliga, men de kostar därefter.
Även i fredstid håller kungarna och de mäktigare stormännen en del värvade soldater i tjänst som garnisoner på borgar och kungsgårdar. Den här delen av krigsmakten har naturligt nog expanderat kraftigt under det långa kriget. Både Gedanien och Arosia har satt upp ett antal semipermanenta värvade fänikor, i krigets början till stor del rekryterade bland de flyktingar som kriget gjort hemlösa; Sunnanslätt, som redan hade ett antal fasta fanor och fänikor knutna till de kungliga borgarna, har expanderat dem. I Arosia har marsken, sedermera kung Angantyr, dessutom infört ett system med s k häradsfänikor, där varje härads bönder åtar sig att så länge kriget varar sätta upp och utrusta 100 fotsoldater som när de inte är i fält försörjer sig på jordbruk. Häradsfänikorna utgör ett mellanting mellan bondesoldater och värvade.
I fredstid är de enda permanenta militära styrkorna kungarnas och stormännens krigsföljen och besättningar på de olika borgarna och kungsgårdarna. Dessa yrkessoldater är ganska väl avlönade och har för det mesta gott anseende förutsatt att deras herre har det. Högst status bland ofrälse krigare har förstås kungens hirdmän.
Lösa legoknektar, äventyrare som värvas i stora antal vid krig eller oroligheter eller drar runt på jakt efter anställning, har däremot dåligt samhälleligt anseende - kanske inte så konstigt, då arbetslösa knekthopar ofta övergår till rent stråtröveri. Man kan dock säga att en knekts sociala status är nästan helt beroende av hur pass permanent han är fäst vid sin tjänst.
Det finns inte någon permanent arméorganisation, utan varje nysammankallad här organiseras på nytt. Det innebär att det inte heller finns något fastlagt militärt rangsystem eller 'befordringsgång'. Ett visst undantag utgörs av kungarnas hirder, större borggarnisoner och de värvade förband som hållits samman under kriget.
Fotfolkets grundläggande enhet är roten, som normalt omfattar 6-12 man. Inom bondehären utgörs roten av folk från en och samma socken. Befäl över roten förs av rotmästaren, vanligtvis den äldste eller erfarnaste i gruppen. Roten har vanligtvis namn efter sin rotmästare, eller i bondehärens fall efter sin socken. Nästa högre enhet är hopen eller fänikan som leds av en hövitsman (och närmast kan sägas motsvara ett kompani). Inom bondehären är hopen ett härads uppbåd och består av dess olika sockenrotar. Enligt gammal tradition för häradets lagman eller länsman befäl över hopen, men på senare tid har det blivit ganska vanligt att riddare och frälsemän med mer militär erfarenhet tillsätts. Hövitsmannen assisteras av en banerförare och några svenner eller väpnare, vanligtvis hämtade ur hans eget krigsfölje, som fungerar som underofficerare.
Indelningen i rotar och hopar används även för andra delar av rikets härsmakt, men är inte lika fastlagd. De olika kontingenterna (stormännens krigsföljen, städernas och bergslagernas manskap, värvade knektar) sammanförs och organiseras i hopar vid härmönstringen.
Rytteriet indelas inte i rotar och hopar utan i lansar, en liten grupp om 3-6 ryttare (traditionellt en riddare eller annan fullt rustad ryttare och dennes följessoldater), och banér, anförda av en banérherre - traditionellt uttas i första hand grevar och friherrar till banérherrar.
En hop omfattar oftast 50-150 man, ett banér 50-75 ryttare. I somliga fall kan en hop få en mer detaljerad organisation (t ex vid en borggarnison). Då kan också en eller flera underhövitsmän (≈ löjtnant) och överrotmästare (≈sergeant) utses. Det här bör dock inte ses som permanenta "grader" utan snarare tillfälliga uppdrag.
Hären är tämligen löst organiserad, då den satts samman från så många olika håll. De olika frälsemännens krigsföljen bildar t ex egna små enheter, liksom de olika städernas kontingenter. Taktisk organisation, där krigare med likartad utrustning sammanförs i ordentliga stridsenheter, brukar genomföras inför en väntad drabbning.
Egentlig uniformering i modern mening förekommer inte i de Norra Kungarikena. Dess härförare är dock på det klara med att det alltid är bra att kunna skilja vänner från fiender.
Riddare och stormän bär sina egna heraldiska vapen på sköldar och banér, och för det mesta också kulörta vapenrockar eller tabarder i sina heraldiska färger. Deras följessoldater brukar också bära deras vapen och färger, ofta i form av s k livréer, tvåfärgade tabarder i herrens heraldiska färger. Mindre permanenta styrkor, som bondesoldater och legoknektar, har ingen sådan enhetlig dräkt. För att markera tillhörighet används andra igenkänningstecken, t ex hjälm eller hattprydnader (lövruskor, halmvippor, etc), tygmärken eller färgade armbindlar. Under kriget mot Furstendömet har Ljuspilen, oftast buren på en armbindel, antagits som gemensamt fälttecken av Alliansen. Det är inte helt konsekvent genomfört, men varje rike har tenderat att om möjligt ha pilen i en egen färg:
De olika hoparna och skarorna bär banér, eller fanor, i strid. Dessa pryds vanligtvis av anförarens heraldiska vapen, ibland av kungens eller rikets. Somliga mindre välrustade hopar, t ex bondesoldater, har ibland enkla enfärgade fanor. Banéret fungerar som enhetens samlingspunkt. Det finns alltid i närheten av skarans anförare och måste försvaras. Om banéret faller tyder det på att enheten förlorat sin ledning.