| Utskriftsvänlig sida |
Den här artikeln beskriver i större detalj hur frälse, rusttjänst och riddarväsen fungerar i de Norra Kungarikena. Den kompletterar de korta beskrivningarna i Samhälle.
De Norra Kungarikena – Gedanien, Arosia, Högmark och Sunnanslätt - har aldrig haft några fullt genomdrivna feodala system baserat på markförläningar i utbyte mot krigstjänst. Emellertid har element från kontinentens feodala samhällen lånats in – ungefär som skedde i medeltidens Sverige.
Det världsliga frälset har formellt instiftats i rikena genom kungliga förordningar under andra hälften av 1000-talet, men det var inte fråga om en dramatisk nyordning av samhället så mycket som en kombinerad befästelse av stormannaståndets privilegier, samtidigt som dessa fastare knöts till kungens tjänst. Frälsets formella uppkomst är nära knuten till kungamaktens och skatteväsendets utveckling.Frälsestadgorna innebar i princip att envar som kunde ställa upp rustade ryttare till kungens tjänst vid krigstider fick skattefrihet för sina egendomar. (Det var alltså inte fråga om att kungen förlänade adeln landområden i utbyte mot krigstjänst, utan de fick skattebefrielse för den jord de redan ägde. Ett länsväsen uppkom så småningom också vid sidan om detta – se nedan.)
Med tiden har de formella bestämmelserna för frälse och rusttjänst blivit relativt standardiserade i de Norra Kungarikena, även om de i praktiken tillämpas olika på olika håll. De kan sammanfattas i följande punkter:
Den som vill ha frälse, dvs skattebefrielse för sin jord, ska ha en stridshäst med sadel, lans, svärd, sköld, rustning och hjälm.
Utrustningen och frälsemannen själv inspekteras en gång om året vid s k vapensyner. Vilken bonde som helst kan i princip ta med den erforderliga utrustningen (förutsatt att han på något sätt får råd med den) till årets vapensyn och bli frälseman.
Den som inte kan visa upp rätt utrustning förlorar sitt frälse och måste börja betala skatt. Om frälsemannen eller –kvinnan av ålder, sjukdom eller andra skäl inte är i stånd att själv utföra rusttjänsten kan han/hon i stället låta en annan tjäna i sitt ställe.
Frälseryttaren är skyldig att vara redo att dra i fält när kungen befaller, och i teorin göra tjänst på egen bekostnad - traditionellt upp till två månader per år. Detta är dock inte reglerat i lagarna, som främst betonar plikten att ha ryttare och utrustning redo. Om möjligt förväntas man också medföra så många väpnade följeslagare som man har råd med.
Med undantag för läntagare (se nedan) är rusttjänsten inte graderad i förhållande till hur mycket frälseryttaren äger. Det räcker i princip med en rustad ryttare. Man förväntas dock ta med sig ett så starkt väpnat följe som man har råd med – följets storlek och utrustning blir ett synligt mått på ens status. De fattigaste knaparna rider ensamma, medan en mer välbärgad frälseryttare ser till att ha med åtminstone en väpnare och gärna ett par svenner och knektar.
Det världsliga frälset står alltså öppet för var och en som kan göra den i och för sig mycket dryga investeringen i stridshäst, vapen och rustning och träna sig i dess bruk. Det innebär att det är ett brett stånd med stora inbördes skillnader. Högst, näst efter kungafamiljen, står grevarna och friherrarna som förutom sina mycket ansenliga privata ägor, ofta spridda över hela riket och ibland t o m i flera riken, uppbär län och ärftliga titlar. Detta rör sig om knappt ett tiotal ätter i vardera riket. Det lägsta skiktet av frälset är de s k knaparna, som nätt och jämnt har råd att fullgöra rusttjänsten och kanske äger en handfull gårdar. Mellan dessa ytterligheter finns ett mellanskikt av riddar- och väpnarfamiljer.
Det högsta skiktet inom frälset är de ätter som uppbär ärftliga titlar och medföljande förläningar – i Gedanien, Sunnanslätt och Arosia kallade grevskap och friherredömen. (I Högmark finns inga ärftliga län alls, och följaktligen inga grevar eller friherrar heller.) Dessa ätters överhuvuden, som också bär titeln ifråga, innehar en del av kungariket som förläning av kungen – inte att förväxla med deras privata ägor. En förläning fungerar normalt enligt följande:
Läntagaren övertar vissa av kungens rättigheter i området. Han får fr a bära upp dennes inkomster i form av skatter och andelar i böter (och blir självklart också ansvarig för indrivningen av dessa). Däremot får han inte domsrätt över länet.
Inkomsterna disponeras fritt av läntagaren, utan redovisningsskyldighet, i utbyte mot att denne fullgör en bestämd tjänst åt kungen.
Denna tjänst innebär normalt att han också övertar kungens skyldigheter för området, främst av administrativ och militär natur. De största länen i rikena är uppbyggda kring slott och borgar och en av läntagarens huvuduppgifter är att kommendera dessa fästningar och hålla en adekvat garnison på dem. Traditionellt ska också länsherren medföra en kontingent av fastställd storlek till krigstjänst när kungen kallar.
I Gedanien och Arosia innehar grevarna och friherrarna de ovan nämnda slottslänen, som alltså är stora och erbjuder militär kontroll. I Sunnanslätt är högfrälsets förläningar tvärtom små och symboliska och de stora slotten kommenderas av kungliga fogdar. Det är dock inte riktigt så stor skillnad på högfrälsets resurser i rikena som det ser ut. De stora grevskapen och friherredömena i rikena norr om Almarsjön är nämligen fördelade så, att en stor del av dem ändå utgörs av länsherrens privata ägor.
Historiskt sett är högfrälset ättlingar till de mest betydande regionala stormännen och hövdingarna, som särskilt under 900-talet efter det Lilla Mörkret fick mycket stor lokal makt. Under 1000-talet knöts de gradvis närmare till kungamakten i rikena genom en kombination av våld och lämpor.
Riddare är i de Norra Kungarikena en hederstitel inom frälset, som är förhållandevis exklusiv. Titeln är inte ärftlig utan måste (i princip) förtjänas, och riddarna betraktas som en krigisk elit inom frälset.
Riddare utnämns genom dubbning, en högtidlig ceremoni där han förlänas sin nya värdighet och får svära en trohetsed till kungen och riket. Endast den regerande monarken och dennes närmaste familj har rätt att utdela riddarslaget – finns ingen kung (som för närvarande i Sunnanslätt) kan en riksföreståndare också göra det. I krigstid kan även riksmarsken få rätt att dubba nya riddare.
I fredstid sker de flesta riddardubbningar i samband med kröningar eller andra betydande tillfällen. Riddartiteln är som sagt ganska exklusiv i de Norra Kungarikena, och det är ingen självklarhet att en frälseman eller –kvinna blir riddare. I praktiken är det emellertid lättare att bli riddare ju fler riddare man har i släkten. Vapenföra medlemmar av högfrälset förväntas normalt ha vunnit riddarslaget i 20-årsåldern, om de inte valt en kyrklig eller lärd bana. Lågfrälsemän kan vinna riddarslaget genom trogen tjänst, främst i krigstid.
De vapenföra frälsemän och –kvinnor som inte är riddare benämns väpnare, vilket kan leda till viss förvirring då ordet också kan beteckna en blivande riddare. Riddarens rent militära plikter är inte annorlunda än övriga frälsets. Däremot hålls det hårdare på att samtliga riddare verkligen fullt motsvarar kraven i rusttjänststadgan.
Kungen kan i princip riddarslå vem som helst, förutsatt att vederbörande kan utföra sina förpliktelser. Om riddaren till äventyrs inte skulle äga häst och rustning måste kungen eller någon annan skyddspatron alltså skaffa det åt honom, och om han inte äger mark att underhålla sin dyra utrustning med måste han försörjas, lämpligen genom hirdtjänst. Normalt riddarslås givetvis bara folk med egen utrustning och finansiering, men undantag kan förekomma i särskilda fall.
Riddarvärdigheten är en stor ära och av viktig symbolisk betydelse. Riddaren förväntas följa de höviska idealen, tjäna Ljuset, kyrkan och sin kung troget, skydda de svaga och värnlösa och alltid uppträda hövligt. Dessa ideal omfattas givetvis av det övriga frälset också, men det är riddarna som verkligen förväntas förkroppsliga dem.
De distinkta yttre symbolerna för riddarvärdigheten är ett par gyllene sporrar, som spänns på under dubbningen, och ett ceremoniellt svärdsbälte. Bara riddare får bära gyllene sporrar, och det förekommer att sporrarna och bältet bärs vid högtidliga tillfällen – det är dock inte normalt till vardags.
Frälset lever normalt av sina jordegendomar. De flesta frälsemän äger inte samlade storgods utan ett antal gårdar utspridda över flera byar – i de flesta fall är ägorna dock rätt samlat liggande, särskilt i lågfrälsets fall. Gårdarna sköts av landbor, bönder som arrenderar marken. Lågfrälsemannens egen sätesgård är normalt bara en ovanligt stor, rik och ibland befäst bondgård – de fattigare inom lågfrälset är svåra att skilja från rika bönder vad gäller livsstilen i fredstid.
De lite rikare stormännen har större sätesgårdar, som de dessutom vanligtvis inte personligen ägnar sig åt att bruka utan sköter dem med anställd personal. Dessa sätesgårdar är ofta befästa med vallar, palissader och diken, ibland också med ett trätorn eller rentav en stenkastal. De enda som har stenborgar är högfrälset, och dessa är normalt dessutom förlänade från kronan. Vissa rika högfrälsemän i Sunnanslätt, där de stora borgarna ligger under kunglig förvaltning, har privata stenborgar men dessa är ganska små.
Inga frälsemän är bofasta i städer, undantaget de som bor på ett slott i eller i anslutning till en stad. Däremot finns det flera som äger ett hus i fr a huvudstaden, där de kan bo bekvämt vid besök.
En frälseman förväntas normalt inte ägna sig åt handel, som är något många inom frälset ser ner på. Vissa fördomsfria frälsemän har dock börjat syssla med sådan inkomstbringande verksamhet och gjort goda affärer. Inkomster på handel beskattas emellertid och omfattas inte av frälsets skattebefrielse, som bara gäller jordinkomster.
Ett särfall är det s k bergfrälset i Högmark och norra Arosia. Detta utgörs av välbärgade bönder som får frälse på sina gårdar för att de bedriver (beskattat) bergsbruk. Det är bara de främsta bergsmännen som omfattas av detta privilegium (de som drar in mest inkomster till kronan).
En frälsemans barn skickas nästan alltid bort till ett annat gods under några år för att fostras där. Först blir de småsvenner (ordet brukas för båda könen), som har tjänaruppgifter och får passa upp på husets herrskap. Den man skickas till är normalt en vän till föräldrarna, eller ibland en mäktigare beskyddare. Högst status har det förstås att få tjäna som småsven vid kungens hov.
Även äldre ungdomar och vuxna inom frälset fortsätter ofta att tjäna hos någon annan, särskilt om de inte har arv att vänta.