Korpraler
Här följer ett försök till översiktlig och summarisk framställning av de Furstliga legionernas befälsstruktur. Som kommer att framgå har den lånat inspiration från tidigmoderna förebilder, inte minst svensk stormaktstid.
Till att börja med finns det två breda kategorier av militära grader, nämligen officerare och gemena (eller manskap).
De gemena omfattar förutom de meniga legionärerna också det lägre befälet, underbefäl (korpraler) och underofficerare. Dessa är vanligen erfarna soldater som befordrats ur leden.
Officerarna utgör det högre befälet och definieras formellt av att de har en Furstlig fullmakt för sin tjänstegrad. De tillsätts och befordras efter beslut på högre ort (fältbefordringar förekommer men måste bekräftas i efterhand för att bli varaktiga), medan underbefäl och underofficerare kan tillsättas och befordras av officerare. Det händer att erfarna underofficerare befordras till officerare men det är vanligare att officerare direktrekryteras – se ”Att bli officer” nedan.
Officerare kan också delas in i tre klasser: kompani-, fält- och generalofficerare.
Kompaniofficerare, underofficerare och underbefäl kan också sammanföras under begreppet kompanibefäl.
Alla soldater och befäl har en grad som markerar vilken rang de har i hierarkin. Somliga befäl har också en befattning vid sidan om sin grad, mer om detta nedan.
| Klass | Grad |
||||||||
| Officerare | Generalofficerare |
|
|||||||
| Fältofficerare |
|
||||||||
Infanteri |
Kavalleri |
||||||||
| Kompaniofficerare |
|
|
|||||||
| Gemena | Underofficerare |
|
|
||||||
| Underbefäl |
|
|
|||||||
| Meniga |
|
||||||||
Här följer en kort beskrivning av vilket befäl och andra uppgifter som normalt hör till varje grad. Det förekommer dock att befäl och officerare har andra befattningar vid sidan om sin grad – se nedan.
|
Korpraler |
Underkorpralen är ställföreträdande befäl för ett korpralskap men har inget särskilt befäl utom i korpralens frånvaro. Underkorpraler kan ofta utses mer eller mindre på ad hoc-basis av kompaniofficerare.
Korpralen för normalt befäl över ett korpralskap om 5-7 legionärer. Han leder korpralskapet i strid, har ansvar för att de får proviant fördelad och fördelar vakttjänst och andra uppgifter i korpralskapet.
Inom kavalleriet har korpralen högre status: han räknas som underofficer och har funktion och rang motsvarande en sergeant i infanteriet.
 |
Sergeant |
Överkorpralen fungerar i vanliga fall som ställföreträdande troppchef (se nedan).
Sergeanten för normalt befäl över en tropp om 3-4 korpralskap. Han har ansvar för att hålla reda på troppen och träna och instruera den förutom att leda den i strid.
Fältväbeln fungerar ungefär som en förste sergeant (se nedan) men för ett helt regemente eller bataljon. Han har särskilt ansvar för ordning, disciplin och drill.
 |
 |
Signifer |
Löjtnant |
Notis om officerarnas ’uniformering’: Officerare från signifer och uppåt behöver inte bära standardiserade vapenrockar utan kan ha mer individuellt utformade överplagg, så länge de är svarta och bär gradbeteckningen som stadgas för respektive rang. Den kan också bäras applicerad direkt på rustning.
Signifer är den lägsta officersgraden. Signifern har normalt inget självständigt befäl utan ansvarar för kompaniets moral och anda, i första hand genom att han bär och försvarar dess fana (signum) i strid. Även utanför strid har han vissa funktioner som ’moralofficer’ och kan även sköta exercis med hela kompaniet jämte förste sergeanten. Han är också ansvarig för att inspektera sjukvården och fungerar som försvarsadvokat för soldater ur kompaniet inför krigsrätt.
Löjtnanten är normalt kompanichefens närmaste man och ställföreträdare.
Kaptenen är i typiska fall kompanichef. Inom kavalleriet kan kaptenen också kallas ryttmästare.
Fältofficerarna klär sig i valfria överplagg så länge de går i svart. Gradbeteckningarna bärs här inte direkt på överplagget utan på framstycket på en gorget, en ringkrage. Det kan vara antingen en ordentlig sådan i plåt som en del av rustning eller en mer dekorativ sådan, i så fall ofta i läder.
 |
Överste |
Majoren är i typiska fall ansvarig för regementets inre tjänst, vakter och kommenderingar. Han håller med hjälp av fältväblarna reda på kompaniernas styrka och tillstånd samt ser till att trummorna går i rätt tid för revelj och uppställningar. Han är också normalt chef för ett av kompanierna vid regementet och för ibland befäl över en bataljon, om regementet innehåller tre eller fler.
Överstelöjtnanten är överstens ställföreträdande och närmaste man. Han är också chef för ett kompani och normalt för en av regementets bataljoner.
Översten är i typiska fall regementschef. Han är också i likhet med de andra fältofficerarna också formellt chef för ett av regementets kompanier (det s k ”livkompaniet”) och för en av dess bataljoner.
Generalmajor är ett mellanting mellan grad och befattning (se nedan). En generalmajor kan vara stabschef åt en general eller föra befälet över en legion eller delar av en i dennes frånvaro. Generalmajor Järv är tillförordnad chef för IV Legionen sedan general Varja stupade vid Geda.
Generalen är chef för en legion. General Voorlaugr är chef för I Legionen och general Felicia för II.
Vid sidan om de rena graderna finns det som sagt ett antal militära befattningar på olika nivåer. Dessa är normalt inte strikt bundna till en viss grad och varje sådan underofficer eller officer har sin befattning vid sidan om sin grad. Det är dock befattningstiteln man tilltalas med i så fall. (Exempel: Lazarus Streckfuss är profoss vid ett kompani och har därtill graden sergeant. Han tilltalas normalt ’profoss Streckfuss’ och inte ’sergeant Streckfuss’, men både titel och grad finns bokförda i kompanirullan.) På samma sätt bär man både gradbeteckning och beteckning för sin befattning.
 |
Trumslagare |
Trumslagarna, tre i varje kompani, sköter kompaniets signalering; tropparna tilldelas trumslagare efter behov.
Skarprättaren biträder profossen och utför utdömda kroppsbestraffningar.
Furiren är assistent till rustmästaren och har själv särskilt ansvar för kompaniets lägerplats och tilldelade arbetsdjur.
Rustmästaren ansvarar för kompaniets utrustning och underhåll.
Faneföraren bär kompaniets fana under marsch bakom signifern, men lämnar över den till denne inför strid. Han har också visst ansvar för kompaniets sjuka; han ska se till att de får rätt vård och intar anbefallen medicin.
 |
Förste sergeant |
Profossen ansvarar för rättskipningen inom kompaniet och har till huvuduppgift att upprätthålla och övervaka disciplinen och lydnaden hos kompaniet.
Förste sergeanten, den mest meriterade sergeanten och troppchefen vid ett kompani, är den främste underofficeren och har förutom sin egen tropp ansvar för disciplin, ordning och exercis vid hela kompaniet och fungerar som kaptenens adjutant och högra hand när det gäller dess inre angelägenheter.
Regementskvartermästaren ansvarar för att ordna regementets läger och marsch i fält.
Adjutanten är en stabsofficer som agerar biträde åt en högre officer, t ex en regements- eller bataljonschef.
Generalkvartermästaren har ansvar för en större styrkas (t ex en legion, eller en hel fältarmé) marsch och förläggning, uppförande av befästningar och utförande av belägringar.
Adjutanter förekommer på generalstabsnivå också.
Fältmarsk är en tillfällig titel eller värdighet som ges till den general som fått högsta befälet för en viss operation. Titeln används bara för fälttåg som inbegriper trupper från fler än en legion. Således var general Gladius fältmarsk vid slutfasen av belägringen av Geda sommaren-hösten 1142 och Varja under invasionen av Högmark föregående vinter.
Den Furstliga krigsmakten är strängt hierarkisk, men jämfört med många av de tidigmoderna och forntida arméer den lånat inspiration från finns det goda möjligheter för dugliga soldater och befäl att stiga i graderna, ibland mycket snabbt. I den bemärkelsen påminner den en del om Napoleons Grande Armée.
För att bli officer, dvs inneha grad som signifer eller högre, krävs en utnämning i form av en Furstlig fullmakt. Dessa utdelas efter beslut på högre ort.
De främsta vägarna till att erhålla en officersfullmakt är:
Vissa grundläggande krav gäller för samtliga vägar, t ex måste en presumtiv officer normalt vara läs- och skrivkunnig.
En ny rekryt kan söka eller erbjudas tjänst som officer direkt om hon har tillräckliga meriter, vanligen i form av erfarenhet av befäl på den nivå det rör sig om. På papperet styrs detta helt av prövning och bedömning av sökandens meriter och duglighet; i praktiken finns det möjlighet att smörja hjulen genom kontakter, mutor eller andra favörer. Till exempel kan en legoknektsanförare som för med sig en hop rekryter ’på köpet’ vara ganska säker på en officersutnämning som dusör.
En sådan direktvärvad officer får sin utnämning på prov och får fullmakten bekräftad efter en kortare prövotid.
Nästa steg för aspiranten är en läroperiod, den s k gradpasseringen. Aspiranten tjänstgör under den här tiden i de lägre graderna som kombinerad praktik, lärlingstid och lämplighetsprövning. Hon börjar som legionär och måste befordras till korpral, överkorpral och sergeant utan att straffa ut sig på vägen. Hur lång tid denna period beror mycket på aspirantens duglighet och mognad men också på de överordnades godtycke: gradpasseringen brukar ta mellan ett halvår (en dryg månad vid varje grad i snitt) och två år, ibland ännu längre om aspiranten är mycket ung. När den är nöjaktigt avslutad beviljas aspiranten sin officersfullmakt, nästan undantaglöst med grad som löjtnant eller signifer.
En antagen officersaspirant passerar som synes rätt kvickt genom de gemena graderna, men även gemena kan vinna befordran till officerare även om deras avancemang vanligen går betydligt långsammare (se till att börja med nedan). Sergeanter och fältväblar, och i sällsynta fall befäl av lägre grad, kan befordras till officerare antingen för stor tapperhet, extraordinära insatser eller långvarig, pålitlig och solitt kompetent tjänst. I det sistnämnda fallet är det inte ovanligt att de utnämns direkt till kapten och blir t ex kvartermästare. De förstnämnda fallen är vanligare som fältbefordringar, där det också snabbt kan uppstå vakanser, men de blir också oftast bekräftade. En sådan officer avancerar dock sällan högre än till kapten, men spektakulära undantag förekommer.
Det är också ganska vanligt att tappra och erfarna underofficerare befordras till signifer som en hedersbetygelse. Denna officersgrad har god status och lön men medför inget egentligt befäl och är således en vanlig ”belöning” för soldater som gjort sig förtjänta av höjd status men inte egentligen är lämpade som förbandschefer.
Befordran bland gemena, från menig legionär till korpral och vidare till underofficersgrader, beslutas formellt av regementschefen. Kompanibefälet föreslår vanligen kandidater för befordran. I fält kan kompanichefen fatta löpande beslut om befordringar vid manfall, men alla sådana fältbefordringar måste bekräftas av regementschefen för att bli permanenta.
En duglig och ambitiös legionär har goda möjligheter att bli befordrad under sin tjänstgöringstid, och det kan ibland gå fort. Underofficerare upp till sergeant och fältväbel befordras ur manskapet; det är dock mycket sällsynt att någon befordras mer än en grad i taget.
Befordran kan också innebära att man får en ny befattning även om man inte går upp i grad. Se Befattningar ovan.
Befordran av officerare sker normalt efter vart som vakanser och behov uppstår. I princip försöker man om möjligt befordra såväl gemena som officerare inom samma förband, men i praktiken är det vanligt att de blir omflyttade för att få det att gå ihop.
De olika auxiliaförbanden har i de flesta fall i princip samma organisation och befälsstruktur som legionerna. Auxilian är dock endast undantagsvis organiserad i regementen och i många fall är alltså kompaniet den högsta permanenta administrativa enheten.
Officerare, underofficerare och underbefäl har samma grader som i legionerna och räknas som jämbördiga i rang (en post i legionerna för normalt med sig högre status än motsvarande i auxilian, men det avspeglas inte i befälshänseende). Det görs överhuvudtaget inte en skarp åtskillnad på officerare inom legionerna och auxilian; faktum är att många officerare i auxiliaförband är legionsofficerare från början och det är inte ovanligt att en officer flyttas från ett legionsförband till auxilian. Den talviska auxilian bemannades till en början nästan helt med legionsofficerare, men officerare med talvisk bakgrund har prioriterats till posterna. På liknande sätt är åtskilliga kompaniofficerare och de flesta fältofficerare i orch- och vätteauxilian mänskliga legionsofficerare, men antalet orchofficerare har ökat i och med att Järnnäveregementet börjat fungera som något av en ’officersskola’.
Graden signifer förekommer endast i legionerna; auxiliakompanierna har enbart faneförare.
Dessa elitförband har samma befälsstruktur som legionerna, Domedagsgardet omfattar dock bara en skvadron. Däremot räknas graderna i elitförbanden som högre i rang än motsvarande i de övriga legionerna och auxilian enligt följande:
Legioner / Auxilia |
Svartstenslegionen |
Domedagsgardet |
General |
Generalmajor Severa |
|
Generalmajor |
Överste |
Kapten Morlaug |
Överste |
Överstelöjtnant |
Löjtnant |
Överstelöjtnant |
Major |
Signifer |
Major |
Kapten (kav: Ryttmästare) |
Korpral |
Kapten (kav: Ryttmästare) |
Löjtnant |
Underkorpral |
Löjtnant |
Signifer |
Gardist |
Signifer |
Fältväbel |
|
Fältväbel |
Sergeant (kav: Korpral) |
|
Sergeant (kav: Korpral) |
Överkorpral |
|
Överkorpral |
Korpral (kav: Underkorpral) |
|
Korpral (kav: Underkorpral) |
Underkorpral |
|
Underkorpral |
Menig |
|
Menig |
|
|
Dessa förband behåller sin egen befälsstruktur och ordnas mer på ad hoc-basis in i krigsmaktens hierarki. Normalt räknas deras befälhavare som jämbördiga den rang som ungefär motsvarar omfattningen av deras befäl. Galienne-sans-Pitie, anförare för det stora Lindormskompaniet som gått i halvpermanent Furstlig tjänst, för befäl över drygt 1 000 man och räknas som motsvarande en överste.