| Utskriftsvänlig sida |
Dräktskicket i Gotmar är inspirerat av nord- och västeuropeiskt dräktskick från sent 1000-tal till början av 1200-talet, men huvudsakligen 1100-tal.
Det som är typiskt för Gotmars dräktmode och skiljer det från dräktskicket i andra länder kan sammanfattas som följer:
Saker att undvika:
De högättades kläder är förstås av högre kvalitet än övriga stånds; dels är de ofta skräddarsydda för sin ägare och dels är valet av material också dyrbarare. Ylle- och linnetyger är vanligast även för de högvälborna, men de allra rikaste kan även använda dyra importerade tyger som siden. Tyg och färg är dyrt och färgprakt är därför en viktig statusmarkör; man har gärna rika, starka färger. Klarrött, grönt och blågrönt är särskilt populära färger för dem som har råd.
Den typiska högreståndsdräkten består av en fotsid vid kjortel med långa ärmar - vadlånga och ibland knälånga kjortlar förekommer också, särskilt bland ungdomar och vid rörliga aktiviteter - samt oftast något ytterplagg, t ex en löst sittande överkjortel eller en snävt skuren bliaut, ibland kortare än kjorteln, och gärna en mantel. Normalt bärs också hosor - knälånga till en fotsid kjortel, hellånga hosor eller ibland långbyxor till en kortare.
Man bär ofta något på huvudet men det är vanligare än i grannrikena att även betydande personer kan gå barhuvade. Typiska huvudbonader är hatt, mössa eller dok. I övrigt bär man ofta smycken av något slag. Något som är mycket utmärkande för gotmaritisk dräkt är de breda och vackert utsmyckade, vävda eller broderade kantbanden som brukar bäras på ytterplagg - kjortlar är ofta kantade längs halsringning, ärmfållar och ibland nederfåll. Praktiska ytterplagg som kraghuva bärs ibland på resa eller i fält men är inte ett mode- eller finplagg.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Den här gruppen, som även kan omfatta rika bönder och de högre uppsattas tjänare, kännetecknas av något mer praktiska och enklare varianter av högreståndsdräkten. Tygerna och färgerna är enklare och billigare; kläderna sys ofta i hemmet. Typiska färger är olika nyanser av blått, grönt, rött, gyllenbrunt, rödbrunt och grått. Man bär aldrig ofärgade plagg ytterst.
Dräktsnittet liknar i stort sett det som beskrivs för de högättade ovan, men det är något vanligare med knä- eller vadlånga kjortlar särskilt bland yngre borgare. Till en knälång kjortel bärs gärna en kort mantel.
|
|
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
|||
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
Bönder och annat "vanligt folk" bär praktiska och löst sittande kläder. Tygerna tillverkas och färgas ofta hemma i billigare material och färger. Kläderna kan ha många olika färger men har oftast ganska dämpade nyanser; man har heller ofta inte råd att färga om kläder så ofta utan de bleks med tiden. Vanliga färger på kläder bland enklare folk är t ex alla nyanser av brunt, grått och beige samt mer dämpade eller bleka nyanser av gult, gulgrönt, rött, blågrått, laxrosa och orange. Riktigt kolsvart är dyrt att färga och därför ovanligt, men blekare nyanser av gråsvart är hyfsat vanliga.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Trälar får kläder av sin ägare, och hur försedda de blir beror mycket dels på husbondens rikedom och dels på hur mycket hen bryr sig om att lägga på sina trälars utstyrsel. De mest välförsedda trälarna kan vara klädda som bönder (ofta i slitna avlagda kläder från husbondens familj), de sämst utstyrda har kanske bara ett grovt tygstycke med hål för huvudet som "kjortel", fäst i midjan med ett rep. Trälar har ofta ofärgade kläder även ytterst. På sommaren går de ofta barbenta och/eller barfota.
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
|
 |
Boklärda män och kvinnor, inklusive präster i vardagsklädsel, klär sig enligt den klass de tillhör - oftast motsvarande borgare - men bär vanligtvis hellånga kjortlar. För präster finns det rentav en del föreskrifter om hur de bör klä sig till vardags, som dock inte alltid följs:
Ordensdräkter |
Präster i världslig dräkt |
Världsliga lärda |
||||||||||||||||||||||||
|
|
|
I de följande avsnitten finns länkar till tillverkningstips och -beskrivningar som normalt placerats i anslutning till det de beskriver. Först har vi dock en klump länkar som inte passade in under någon mer specifik rubrik - de kan gälla dräkt överlag, dekorationer eller liknande.
De vanligaste materialen är ylle – från grov vadmal till tunt, mjukt, fint vävt kläde - och linne. Siden och sammet förekommer också, men är långväga och dyrbara importvaror. Rent bomullstyg är rätt ovanligt, men fustian, en blandning av linne och bomull, är vanligare. Läder är naturligtvis vanligt i skor, bälten, väskor osv, men mindre vanligt som material för kläder – det kan dock förekomma i ytterplagg, och/eller som foder. Päls och skinn är också populära material för foder av ytterplagg.
Allra bäst är naturligtvis om man kan använda helt autentiska material, men det är inte alltid genomförbart – rent ylle kan t ex lätt bli dyrt. Blandtyger av t ex ylle och olika syntetmaterial fungerar om de åtminstone liknar ylle. Blandtyger av linne och bomull är ett helt OK surrogat för linne, och bomull är också OK i underplagg.
Underplagg som skjortor, särkar och brokor är i allmänhet i vitt eller ofärgat linne. Ytterplagg däremot är oftast färgade, i så glada färger och starka nyanser som man har råd med. Tyg och färg är dyrt och därför är tygkvalitet och färgprakt en viktig statusmarkör – det är bara fattigt folk som går i ofärgade ytterkläder. Även enkelt folks kläder – bönder och husfolk t ex – går gärna i flera färger men ofta i blekare, mer dämpade nyanser. De som har råd bär starka färger: rött (från scharlakan till purpur), blått, grönt, gyllenbrunt, svart, osv.
De billigaste färgerna (eller brist på sådana) är alltså beige, gräddvitt, brunt i allehanda nyanser och grått. Något dyrare färger är t ex gult, gulgrönt, blekgrönt, tegelrött/klarrött, brandgult, laxrosa, blekt vitt (för linne) och blå till blågrå, samt blandfärger som t ex lila (av blått och rött), blågrönt eller svart. Allmänt gäller att ju dyrbarare plagget ska föreställa, desto starkare och djupare färgnyans passar.
Tvåfärgade kläder i mi-parti (ena halvan av plagget i en färg, andra i en annan) är mycket ovanligt, men däremot är det desto vanligare med kantband och bårder i kontrasterande färger eller mönster. Randiga och ibland rentav rutmönstrade tyger förekommer av och till.
Här följer beskrivningar av de olika plagg som brukar förekomma i dräkten. För varje avsnitt finns länkar till tillverkningsbeskrivningar på nätet.
Helt rätt: Under eventuella byxor eller hosor bär man brokor, ett par enkla, ofta mycket vida och bylsiga byxor av vitt eller naturfärgat linne som hålls ihop med dragsnodd eller bälte i midjan. Förutom att hålla uppe brokorna tjänar brokbältet till att fästa hosor i, och man kan ibland bära en börs i det. Brokorna bör nå till knäna eller längre – hellånga brokor är lämpligt om man bär korta hosor.
Det troligen mest autentiska bh-surrogatet är att bära ett snävt linne (alltså en kortare eller längre särk utan ärmar), så tight att man nätt och jämnt kan åla sig i det, närmast kroppen, eventuellt med ett band under bysten som extra stöd. Ett annat lajvvänligt surrogat är det s k barmklädet, se länken för ett exempel.
OK: Man kan bära moderna underkläder under eller i stället för brokor och/eller barmkläde om man föredrar det, så länge de inte syns.
Inte OK: Synliga moderna underkläder.
|
|
 |
|
Skjorta |
Särk
|
Helt rätt: Skjortan eller särken (särken är lång, skjortan kort) räknas också som underkläder. Den liknar en kjortel (se nedan) till formen men är oftast av vitt eller naturfärgat linne. Den är normalt långärmad och dras över huvudet. Halslinningen kan vara vid och oval eller rund och smal med en slits, som kan hållas ihop med en brosch eller ett ringspänne - s k nyckelhålslinning. Ibland kan särken vara plisserad (veckad) som en pösskjorta genom s k rynkveckning (se länklistan för en beskrivning), men det är sällsynt.
Skjortan eller särken syns normalt inte när man har kjortel eller tröja på sig; alltså bör den vara kortare än den. Kvinnosärkar når normalt till vristerna, skjortan oftast inte längre än till halva låret; halsöppningen kan också gärna vara vidare än på överplagget. Om skjortan är kort behöver den inte ha kilar utan man kan nöja sig med att slitsa den en bit i sidorna.
Skjortor är nästan alltid långärmade; särkar är det oftast, men kan vara kortärmade eller rentav ärmlösa - särskilt om man bär en eller flera kjortlar med snäva ärmar över. Ibland kan ärmarna vara så långa att de når ett stycke ned på handen och får kavlas tillbaka.
Eftersom skjortan eller särken för det mesta inte syns kan man hoppa över den om det är varmt, särskilt om man har en kjortel av linne. Skjorta, särk och brokor betraktas normalt som underkläder; vid hett sommararbete eller arbete i hemmet kan de bäras utan ytterplagg men normalt betraktas man som halvklädd i dem.
OK: Skjortor som syns under kjorteln (pga längre längd, längre ärmar och/eller smalare halslinning) är OK även om det är bättre om den inte syns.
Inte OK: Pösig skjorta eller särk av 15-1600-talsmodell (om den inte helt döljs av överplaggen). Enbart vit eller ofärgad skjorta/särk utan någonting över.
|
|
 |
 |
|
Byxor
|
Benlindor
|
Brokor
och hosor
|
Helt rätt: Som benkläder bärs antingen långbyxor eller hosor.
Långbyxor kan vara av linne eller ylle och hålls ihop med ett bälte eller en dragsnodd i midjan. De kan vara åtsittande eller sitta löst.
Hosor är i princip ett par långa sydda strumpor. De kan vara antingen knähöga, och hålls då uppe med ett strumpeband och/eller benlindor, eller nå upp på låren. I så fall är de oftast fästa i brokbältet. Hosor bärs till brokor (se Underkläder ), som ska vara så långa att det inte blir några synliga glipor; till långa hosor bör brokorna vara knälånga eller längre. Till korta hosor och knälång kjortel bör de vara hellånga – dvs långbyxor i linne. Hosorna bör vara ganska åtsittande men behöver inte sitta som målade på benen.
Byxor och (särskilt korta) hosor kombineras ofta med benlindor. Lindningen börjar vid vristen och går sedan uppåt för att fästas strax under knäet med snörning eller ett litet ringspänne. Benlindorna kan bäras i eleganta korssnörda mönster eller bara vara enkelt ”surrade”.
Fötterna kan täckas på olika sätt; hosor har ofta inbyggda fötter. Nålbundna sockor eller fotlappar är också mycket rätt.
OK: De flesta vanliga raka byxor fungerar.
Diskreta raggsockor eller andra moderna, enfärgade strumpor eller sockor är OK, men de bör synas så lite som möjligt och helst vara helt dolda.
Inte OK: Hosor i olika färger, alltså med ett ben i varje färg. Vikingatida knälånga påsbyxor (hellånga pösiga byxor är dock ok om de bärs med benlindor). Pluderhosor. Synliga moderna sockor/strumpor.
|
|
 |
||||
|
|
|||||
 |
 |
 |
||||
|
|
|||||
Helt rätt: Det mest väsentliga grundplagget är kjorteln eller tunikan. Kjorteln bärs över en skjorta eller särk och ofta med en överkjortel eller annat ytterplagg utanpå. Normalt skulle den vara av ylle; ibland görs kjortlar i färgat linne. Utanpå kjorteln bär man ett bälte. Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg. Den kan gärna kantas i en avvikande färg runt handleder, halsöppning och/eller fåll; det är också mycket vanligt att kanterna pryds med vävda band eller broderier.
Kjorteln är långärmad, färgad och tas på genom att dras över huvudet. Längden på kjorteln kan variera från knälång till fotsid, och beror på sådant som status och sysselsättning; lång kjortel är ett värdighetstecken. I sin enklaste form liknar den skjortan till skärningen; den sitter rätt löst och ledigt över bålen och överarmarna – men underärmarna kan ibland vara trånga - och får extra vidd nedtill genom kilar i sidorna samt fram och bak. Kjorteln kan också sitta snävare över överkroppen; detta åstadkoms vanligen genom att kjorteln snörs i sidan. Även snävare kjortlar är skurna i raka stycken och knappar används inte.
Halsöppningen kan vara vid och rymlig, eller tvärtom ganska trång med ett sprund framtill som kan fästas med spännen, snörning eller en brosch för att låta en dra på kjorteln. Somliga modeller har mycket stora ärmkilar och får på så sätt extra vida överärmar. Kjorteln kan ibland vara slitsad framtill upp till knä- eller grenhöjd för ridning. Till kjorteln bärs ett bälte eller gördel, gärna utsmyckad och med en lång tamp hängande från knuten.
OK: Kilar i avvikande färg verkar inte ha förekommit i verkligheten men kan också passera här (däremot bör man undvika det om man tänkt använda kjorteln i mer historiska sammanhang).
Kjortlar av mer figursytt snitt kan också fungera, så länge designen inte är iögonenfallande (bär man en överkjortel utanpå blir marginalerna större eftersom mindre av kjorteln syns...). Snörda kjortlar kan ha snörning fram eller bak, även om i sidorna är mer rätt.
Mi-parti (halva plagget i en färg och halva i en annan) är sällsynt men kan förekomma någon gång.
Inte OK: Knäppta kjortlar av 13/1400-talsmodell. Ärmlösa kjortlar (såvida de inte alltid bärs med en övertunika med ärmar utanpå). Enbart vit/naturfärgad skjorta utan någonting över.
 |
 |
 |
|
|
Långärmade
|
|||
 |
 |
 |
 |
|
Kortärmad
|
Klockärmar
|
Bliaut
|
|
Helt rätt: Över kjorteln bär man ofta ett, eller ibland flera, ytterplagg. I vanliga fall rör det sig helt enkelt om ytterligare en kjortel av liknande modell som beskrivits ovan. Sådana överkjortlar är ofta minst lika långa som plagget de bärs över - men kan ibland vara kortare, man kan t ex bära en knä- eller vadlång överkjortel över en fotsid underkjortel - och normalt i ylle, ofta också fodrade (ibland med päls, annars med tyg). Övertunikan kan vara slitsad fram och bak eller i sidorna så att kjorteln under syns.
Överkjortelns ärmar är ofta vidare än underkjortelns, oftast rakt skurna (och smalnar alltså inte av som vanliga ärmar); de kan också ibland vara halv- eller trekvartslånga. Hellånga ärmar kan ibland vara mycket vida s k klockärmar;
Övertunikan är oftast minst lika smyckad som kjorteln under med kantningar, kantband och/eller broderier.
En särskild modell av lång överkjortel som är populär bland högättade är bliauten, som är snörd i sidan och sitter åt över bålen.Den har oftast klockärmar och sys allra helst i siden.
Överklänningen är oftast minst lika smyckad som kjorteln under med kantningar, kantband och/eller broderier.
OK: Överplagg som blottar delar av armarna direkt över en vit särk är OK men rekommenderas inte; bättre att i så fall ha en underkjortel i färgat linne eller tunt ylle och skippa särken. Skjortärmarna ska helst inte synas.
Enkla skinn- eller lädervästar är OK som ytterplagg för enklare roller.
Inte OK: Figursydda kjortlar och rockar med knäppning (snörning går bra). Ärmlösa surcoter, annat än över rustning (och även det är ovanligt). Vikingatida hängselkjol. Tippärmar..
|
|
 |
|
Halvcirkelmantel
|
Fyrkantsmantel
|
Helt rätt: Manteln är det vanligaste ytterplagget men också ett statusbärande plagg; den kan vara allt ifrån en enkel filt slängd över axeln till en fodrad, pälsbrämad och broderad praktmantel. Den vanligaste formen är halvcirkelmanteln, som just är formad som en halvcirkel (trekvarts- eller rentav helcirkelskurna mantlar kan också förekomma men är ovanliga). Den andra vanliga mantelformen är fyrkantsmanteln, helt enkelt ett stort rektangulärt tygstycke. Mantelns längd varierar oftast mellan till mitt på vaden och till vristen, men kortare mantlar kan också förekomma.
Manteln fästs vanligtvis med en eller två broscher eller ringspännen. Fästanordningen bärs ofta mitt fram, men bär man vapen är det vanligt att man i stället har spännet på svärdsarmens axel - detta för att man ska ha handen fri och lätt komma åt att dra sitt svärd även om man bär manteln på sig. En annan variant är att ha manteln fäst under svärdsarmen så att den är fri - det ger ett lätt togaliknande intryck.
Eftersom manteln är ett ytterplagg bör den vara i ylle, gärna kraftigt, och den kan gärna vara fodrad. Manteln kan rentav kantas och/eller fodras med päls. Den kan också gärna dekoreras med kantband.
En kort mantel eller schal bärs ibland för att värma axlarna och överkroppen. Kappor som är öppna fram och hålls ihop med ett eller flera spännen förekommer också emellanåt.
OK: Vådsydda mantlar. Mantlar med huva. Kappor av vikingamodell som är öppna fram och hålls ihop med ett eller flera spännen.
Inte OK: Rena fantasy-mantlar med t ex höga ståkragar.
 |
 |
 |
||||||
|
||||||||
 |
 |
 |
||||||
Pälsmössor
|
|
|||||||
 |
 |
 |
||||||
|
|
Läderhuva |
||||||
 |
 |
 |
||||||
| Kveif, kort | Kveif, lång | Kraghuva |
||||||
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
||||||
Helt rätt: Det är vanligare i Gotmar än runt Almarsjön att även gift och respektabelt folk går barhuvade, men det är likväl förknippat med värdighet och status att pryda eller täcka huvudet på något sätt.
Olika varianter av hattar och mössor förekommer:
Ett annat plagg är coif eller kveif, en liten tyghätta som skyddar håret (den är från början till för att ha under brynjehuva) och ger visst sol- och blåstskydd. Den är inte fullt så populär för fredligt bruk i Gotmar som i rikena runt Almarsjön, men ändå rätt vanlig. Den bärs ofta under en annan hatt, mössa eller huva. Förutom den vanliga korta kveifen förekommer en längre variant som samlar upp och täcker håret, mer som en huvudduk.
Bönder och borgare bär ofta en kraghuva, alltså liknande den klassiska struthättan men utan just den distinkta tampen eller 'struten'. Huvan är ofta fodrad, och kragen kan ibland vara uddad i mer eller mindre avancerade mönster.
Ett mycket populärt alternativ är också olika varianter av huvudlin, alltså linnetyg svept om huvudet på olika sätt.
Eleganta håruppsättningar är också populärt, gärna långa praktfulla flätor.
OK: Vanliga struthättor funkar om man petar in tampen.
En enkel duk kan knytas om huvudet till skydd för solen.
Inte OK: Struthätta med tamp. Barett. Andra hattar och mössor av senmedeltida eller renässansmodell. ”Pillerburkshatt” av 1200-talsmodell. Crespines och andra senare håranordningar.
|
 |
Vävda bårder |
Broderade bårder |
Helt rätt: Gotmaritiska dräkter är gärna rikt dekorerade, mer ju rikare man är. Breda kantband och bårder (vävda, sydda eller broderade) är mycket vanligt förekommande på kjortlar, mantlar och hattar. Även utsmyckningar i form av broderier och applikationer förekommer.
Andra former av dekoration som är rätt vanligt är att skära nederkanten på ett plagg i uddar ('dagging'). Sådana skärningar brukar dock vara mycket enkla och inte i avancerade former som är populärt i t ex Sunnanslätt.
Att fodra särskilt ytterplagg i kontrasterande färgat tyg, eller ibland i päls, är också populärt om man har råd med det.
Helt rätt: Allra bäst är handsydda läderskor, -kängor eller –stövlar av autentisk medeltida modell, t ex s k remkängor. Barfota fungerar förstås också för de roller som det passar för, dvs de fattigaste.
De flesta bär mjuka, platta skor. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk, men också rätt vanliga.
Bland finare folk förekommer spetsiga skor, men inte med lika långa spetsar som i Sunnanslätt. I sammanhang med större krav på praktiska skodon bärs oftast stövlar.
OK: Ridstövlar. Odekorerade kängor och skor av läder eller mocka. Repsulade tygskor. Neutrala sandaler. Militärkängor av äldre typ.
Inte OK: Tydligt moderna skodon som gymnastikskor, gummistövlar, Doc Martens och liknande.
 |
 |
Helt rätt: Ett läderbälte med kraftigt metallspänne, och/eller en gördel av vävda (gärna brickvävda) band som knyts ihop, håller ihop kjorteln. Bältet är oftast ganska smalt och kan ibland vara dekorerat på olika sätt. Har man mycket att bära på bär man ibland två bälten eller ett bälte och en tyggördel.
En lång gördel kan ibland bäras knuten två varv, ett runt midjan och ett över höfterna. Det är populärt till bliaut.
OK: Breda bälten med långa hängande tampar är OK även om det inte är helt rätt.
Helt rätt: Enkla bältesbörsar och –väskor av tyg eller mjukt läder; axelväskor.
OK: Väskor och börsar av styvt läder, med eller utan dekorationer. Neutrala väskor och ryggsäckar i tyg och/eller läder.
Helt rätt: Vintertid bärs ofta nålbundna vantar för värme. Rikare folk bär ofta handskar eller fingervantar även annars, och det händer att krigare bär rejäla läderhandskar i strid för att skydda händerna. Om man bär läderhandskar kan de vara praktfullt dekorerade.
OK: Moderna handskar eller vantar, av skinn, tyg eller stickade, är OK så länge de är enfärgade och diskreta.
Inte OK: Mönstrade moderna vantar.
Helt rätt: Smycken av olika slag är omtyckta bland de som har råd med det. Broscher är särskilt på modet, och har dessutom ofta en praktisk funktion som spännen. Ringar är också populära, liksom halskedjor och halssmycken av olika slag.
Enklare folk bär ofta imitationer av dyrare smycken i form av t ex ringar och broscher i oädla metaller.
Inte OK: Distinkt vikingamässiga spännbucklor och bärnstenshalsband. Tydligt moderna smycken. Krucifix och andra religiösa symboler från vår värld (enkla korsformiga smycken är däremot OK).
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
