| Utskriftsvänlig sida |
Det här är en mer specialiserad tidslinje som täcker vad Knaphövdeätten, dess hushåll och i vissa fall enskilda medlemmar av dess hird och hushåll sysslat med. Den repeterar en del information från de allmänna tidslinjerna men går mer in på detaljer som inte är så intressanta eller välkända för folk utanför kungens hushåll. Hänvisa till de allmänna tidslinjerna om det är oklart vad något syftar på samt för att få de större sammanhangen.
Kung Olav Haraldsson av Norge, som tidigare drivits i rysk landsflykt, återvänder till Norden och söker hjälp i Svealänderna. Han går upp landvägen mot Tröndelag med en liten här av svear och de norrmän som följt honom i landsflykt. På vägen passerar hans här genom Jämtland och Hunaland, där åtskilliga krigare ansluter sig till honom - allt från hövdingar och bönder till rena rövarband. En av de hövdingar som ansluter sig till honom är Ragnar Vimundsson av Knaphövdeätten, kung Ragnvalds farfarsfar.
Kung Olav och hans här bryter in i Tröndelag men möts av en bondehär vid Stiklastad, tre dagsmarscher norr om Nidaros. Inför drabbningen befaller han att de hedningar som följer honom skall låta döpa sig eller också lämna hans här. Ragnar Vimundsson och hans hird går med på att ta dopet.
Drabbningen vid Stiklastad blir ett nederlag och kung Olav själv stupar tillsammans med de flesta av sina män. Han begravs sedan i Nidaros. Ragnar Vimundsson och flera av hans hirdkämpar överlever slaget och återvänder till Hunaland, där de dock snart återfaller i blotande.
Drott Ragnar Vimundsson följer Harald Hårdråde på krigståg i Danmark och stupar där.
Staffan, en kristen biskop av hälsingsk börd, predikar i Hunaland, Härjedalen, Jämtland och Hälsingland. En del hunalänningar blir döpta, däribland fru Ulvhild (kung Ragnvalds farmor). Ulvhilds make, drott Torvald Ragnarsson, tar gästfritt emot Staffan men blir inte själv döpt.
Staffan dräps av förargade hedningar (hälsingar eller härjedalingar, säger de flesta) på resan söderut och blir snart föremål för helgonkult. Han är nu ett av de populäraste helgonen bland de kristna i Hunaland.
Flera hunaländska hövdingar och krigare, däribland Torvald Ragnarsson Knaphövde, drar ut med Harald Hårdråde som samlat en stor flotta för att vinna Englands tron. Den engelske kungen, Harold Godwinson, möter nordmännen vid Stanfordsbron och tillfogar dem ett förkrossande nederlag. Torvald Ragnarsson stupar med en stor del av sin hird vid Harald Hårdrådes sida. De få av hans kämpar som återvänder levande för med sig ära och goda historier men föga byte.
Ragnvald Torvaldsson seglar till Manx för att hjälpa sina fränder där som anslutit sig till kungakrävaren Godred Crovan. Hunalänningarna strider för Godred vid Snaefell (Sky Hill) och segrar.
Medan drotten är borta över sommaren föds hans äldste (inomäktenskaplige) son Ragnvald på Tångvalla hemma i Hunaland. Ragnvalds uppväxt tillbringas delvis hemma på Tångvalla, delvis hos faderns bror Asbjörn.
Ragnvald d ä drar västerut med några skepp på nytt och hjälper sina fränder och Godred att inta Dublin.
Vaino Oddgrimsdotter av Sköldätten dräper Sigrid i Mon, som hon avslöjat i sin trolovades, Halve Joarssons, bädd. Hon vigs i stället med Halves yngre bror Jare. Halve ställer till med ett stort bråk på bröllopsfesten men körs bort.
Läs mer: Historien om Vaino och Halve
Herse Brand Torvaldsson, Ragnvald Torvaldssons yngre bror, återvänder hem till Hunaland i sällskap med en grupp stridskamrater som i flera års tid gjort krigstjänst i främmande land, först hos kejsaren i Miklagård och sedan hos normanderna i södra Italien. Med sig har de rikligt med silver och många goda historier.
Några av dem har också med sig hustrur eller frillor från söder, däribland herse Rolf Arnasson som gift sig med Mathilde av Nantes, dotter till en normandisk riddare. De går nu åter i drott Ragnvalds tjänst eftersom Rolf saknade eget land. Deras äldste son, Magnus, föds året därpå. Både han och hans yngre syskon Marian och Runolf tjänar fortfarande i kung Ragnvalds hird eller hushåll.
Kung Knud av Danmark planerar ett nytt stort krigståg mot England och samlar en stark flotta – inklusive 60 norska skepp och några hunaländska - men krigståget försenas och rinner ut i sanden.
Ragnvald Torvaldsson ansluter sig med några skepp till den planerade danska expeditionen. De frustrerade hunalänningarna gör en del strandhugg i närmaste land för att täcka sina utgifter.
Vaino Oddgrimsdotter är en av dem som följer drott Ragnvald. En annan krigare som deltar under norsk fana är kungens blivande hirdherse Halldis Björnsdotter.
Jare Joarsson dödas under en räd mot Tröndelag. Hans bror Halve erkänner senare i fyllan att han själv dräpt sin bror för att åter komma åt Vaino och hennes arv. Vaino dräper honom själv.
Läs mer: Historien om Vaino och Halve
Asbjörn Torvaldsson, drott Ragnvald d ä:s bror, drar med några norska vänner på en seglats till brittiska öarna, och Ragnvald Ragnvaldsson, som vid det här laget är ovete i farbroderns hird, följer med. (På vägen ut hinner de med att hylla den nyvalde kung Magnus av Norge vid Nidaros.) Med på resan är också bl a Vaino Oddgrimsdotter, Ingolf Olavsson från Grovik och dennes ovete Steingrim, Ragnvald d y:s halvbror.
På Irland kommer Ragnvald ifrån de andra och kom att bli kvar där en tid. Under vistelsen omvänds han till kristendomen av en munk, broder Conal, som han blir god vän med och vill ha med tillbaka till Hunaland. Ytterligare ett par år tillbringas på resande fot på Irland, i England och på fler ställen.
Den sommaren går en norsk styrka in i Västergötland och anlägger en timrad borg på Kållandsö vid Vänern. Den s k Värmlandshirden strider i den norska hären.
Till en början får de bli ostörda, men under vintern kommer kung Inge ned med en stark här från svealänderna och återtar Kållandsö. Den tillfångatagna norska besättningen tillåts avtåga vapenlösa sedan de var och en fått ett käpprapp.
På stortinget beslutar Hunalands stormän att välja en kung. Valet faller på Ragnvald Ragnvaldsson sedan Vaino Oddgrimsdotter lagt ned sin kandidatur. Ragnvald utser henne till sin krigshövding.
Efter att Ragnvald hyllats som kung låter han döpa alla i sitt hushåll som inte redan är döpta och förklarar att dopet från och med nu är ett villkor för att tjäna honom, för hädanefter vill han och hans hus hålla sig till Kristus. Några väljer att lämna hans tjänst hellre än att ta korset, men de flesta blir kvar.Ätterna Knaphövde, Sköld och Ekehufvud donerar kungsgårdar. Hunalands första fasta kyrka byggs i Tennsjö.
Med Ragnvalds stöd börjar broder Conal predika för vem som ville höra på, men de var båda överens om att gå fram med lämpor och inte tvångskristna befolkningen (se nedan). Andra iriska, skotska och engelska präster börjar också verka i landet, vinner åtskilliga nyomvända och blåser nytt liv i de kristna enklaver som funnits utspridda här och var.
Redan detta år blir emellertid både Conal och Asbjörn mördade av genstörtiga hedningar. Kung Ragnvalds första impuls är att sätta hårt mot hårt, men han beslutar att hedra den fridsamme munkens minne genom att fullborda hans gärning på det fredliga sätt han själv önskat.
Värmlandshirden anländer till Hunaland i kung Ragnvalds frändes, Glop-Sven Ragnarssons, följe.
Strider mellan norska och hunaländska krigare. Fjolvar Ljotsson på Haftret stupar och efterlämnar änkan Solfrid.
Kung Ragnvald firar påsk i Tennsjö och bjuder ett stort antal fattiga till bordet. Detta påskgille blir sedan en tradition.
Den gamle västgötske krigaren Jorulv Uddason och hans son Hjalte kommer till Hunaland och söker tjänst i kung Ragnvalds hird. Jorulv, som sägs ha känt gamle Asbjörn, får tjänst som hirdherse. Hjalte blir på egen begäran löst från tjänsten och lämnar Hunaland redan året därpå, men Jorulv förblir i hirdtjänst till sin död fem år senare.
Andra som kommer till kungens tjänst från utlandet är hunalänningen Ulv Stegsson, som tjänat som väring hos kejsaren i Miklagård i några år. Med sig hade han ett märkligt sällskap av mörkhyat folk: den etiopiske krigaren Bahati Musa, som tjänat och stridit samman med Ulv i Grekland, hans hustru och barn och hans yngre syster Masara. Ulv och Bahati togs upp som hirdkämpar; Bahati fick rentav ett torp för sin familj. Masara kom att tjäna i hushållet.
Under hösten det året gjorde en liten här från svearnas land intrång och en serie överfall in i landet, efter att jarl Erland och fru Sigrid av Skövde blivit utvisade ur Hunaland. Gården Hotangen våldgästades och plundrades. Bure Hallson, bror till gårdsfar Björn-Geitar Hallson, blev dräpt, och likaså en dräng. Kall plundrades men ingen dräptes. En dräng fick sår i armen, men var frisk nog att dricka jul därpå.
Den första sammanstötningen med kungens hird kom då svearna anföll Näskott, som försvarades av en liten grupp krigare under krigshövding Vaino. När de inte kunde anfalla uppför gårdsbacken under pilregn stack de gården i brand med eldpilar. Gammelmor Glo-Mida från Lene var på besök för att Äringsblota, men kunde inte ta sig ut. Hon höglades enligt forn sed. Fader Laurens, kung Ragnvalds dåvarande hirdpräst, fördömde anfallen och kallade dem okristna. Han läste mässa över de döda och bad Herren att visa deras själar nåd, både kristen såväl som blotande.
Sedan kungen hunnit samla en något större styrka som han nu själv gick i täten för utkämpades två större sammanstötningar, men ingendera ledde till något stort avgörande. Kungens kämpar lyckades anfalla svearna i terräng som var obekant för dem, där de inte fullt ut kunde utnyttja sin styrka, och dräpte flera av dem. Ragnvalds herse Joar Ingesson, Hallsvikingen, dräptes av en pil i lungan.
Ragnvalds krigare anföll svearna ytterligare en gång, men ingen dräptes den gången. Ragnvalds herse Gaud fick ett slag mot axeln, och han kommer att vara oför en lång tid framöver. Eirik, bärsärken från Ödmården, dräpte ingen men gjorde stor skada bland både Svear och Hunalänningar innan han fick en klubba i huvudet och fick bäras bort.
Svearna plundrade gården Hol för att hämnas de stupade. Ingen stupade men Fino och Hord, gårdsfar Jarle Ulvbetts brorsbarn, togs som trälar för att kompensera de stupade Svearnas familjer. Svearna lämnade Hunaland utan ytterligare drabbningar.
Ragnvald dricker jul på Basseberg.
Kung Ragnvald beger sig till Berghem med ett följe för att möta sveakungens utsända delegation med jarl Sigrid i spetsen. Förhandlingar om Hunalands förhållande till sveakungen inleds och leder efter en del inledande bråk till överenskommelser; en allians sluts och Ragnvald skall giftas in i kung Inges släkt. Ragnvald, som bara nöjer sig med det bästa, utverkar att trolovas med jarl Sigrid själv.
Ätten Ekehufvud åtar sig att bidra till en kyrka i Berghem eller dess närhet till nytta för pilgrimer och resande.
Airik Joarsson av ätten Ekehufvud som vann kamperna i Berghem belönas med en plats i kungens hird. Han får också ansvaret för kyrkbygget i Berghem.
Vaino Oddgrimsdotter råkar in i en tvist om hennes morfar Sigtryggs arv, storgården Hucke i Jämtland. En styvson till Sigtrygg, Vemund Åkesson, gör på eget bevåg anspråk på godset. Vaino besöker två gånger Vemund i väpnat följe; andra gången slutar mötet i att Hucke brinner ned och Vemund dör i oredan under branden. Då arvet nu inte bestrids skiftar Vaino och hennes bror, landherse Ragne, delningen i godo.
Ragnvald beger sig till Svealänderna med ett mindre följe, dricker jul hos kung Inge i Sigtuna och närvarar jämte jarl Sigrid vid ärkebiskop Assers invigning i Lund.
Ask Turesson återvänder till Hunaland i sällskap med hirdhersarna Stig och Halldis; de hade mötts på väg till Santiago de Compostela.
Kung Ragnvald besöker på nytt Berghem med ett följe lagom till tiden för kamperna.
Fader Laurens, kung Ragnvalds hirdpräst, beslutar sig för att lämna Hunaland för en lång pilgrimsfärd. Han och kungen skickar bud till biskopen av York, en gammal vän till Laurens, för att få en ersättare sänd. Laurens går med på att stanna tills dess ersättaren faktiskt anlänt.
Sommaren blir mycket regnig och skördarna dåliga.
På sensommaren firar Ragnvald och fru Sigrid sin trolovning på Ulvhammar. Det beslutas att bröllopet ska stå i Västergötland följande år.
Strax därpå får Ragnvald dock bud från kung Inge med en begäran om hjälp till ett krigståg i österled (se nedan). Han samlar två skeppslag, totalt ca 70 man, och bryter upp i augusti.
Sommaren 1104 slår också ett stort norskt rövarband under ledning av den beryktade nidingen Skjald Kvaellulvson ut ett anfall mot Björkängen, men de slås tillbaka med stora förluster delvis tack vare en grupp unga krigare från Stenstorp och Vinterfors som råkar befinna sig på gården vid tillfället. Stenstorparnas ledare Raut Sindrasdotter dräper själv Skjald. Kung Ragnvalds farbroder Brand, som också var med, tar med Raut och hennes krigare till Tångvalla där de erbjuds och tar tjänst i kungens hird. Kungen hinner precis ta emot deras trohetsed innan han ger sig av på rysslandsfärden.
Den svensk/hunaländska expeditionsstyrkan - tio skepp, varav två hunaländska - avseglar mot Ryssland under jarl Erland Torstenssons befäl. Man kommer fram till Novgorod i oktober, mottas av fursteparet och deltar i en del strider mot kumenerna.
Österlandsfararna:
Österlandsfararna:
Landherse Eldbjörg Torgrimsdotter av Sköldätten till Storåsa dör.
En livsmedelsfora från Graneholm överfalls på vägen mot Gubbkroken. Rövarna dräper allt forfolket, inklusive herse Asks kusin Hervor Aslaugsdotter. Ask svor att straffa rövarna och gick hårt fram mot de förbrytare han kunde finna.
Fader Randulf, den nye engelske hirdprästen, anländer i Hunaland på senvåren. Efter att ha satt honom in i hans uppgifter lägger fader Laurens ned sitt ämbete och beger sig söderut på sin pilgrimsfärd.
Hirdherse Jorulv Uddason sägs under det sista året ha berikat sig kraftigt genom markköp och andra affärer, men hans metoder tycks inte alltid ha varit hederliga och han ska ha skaffat sig många fiender.
Rysslandsfararna återvänder efter en kort mellanlandning i Sigtuna, där Ragnvald hämtar upp jarl Sigrid, i triumf till Hunaland, tungt lastade med byte och ära.
Ragnvald beger sig efter återkomsten från Ryssland som vanligt till Berghem med ett följe, inklusive de män och kvinnor från bygden som följt honom i österled. Med sig för man rikliga skänker av mat och dryck.
Kungen utnämner Ask Turesson till landherse för södra Västerdal då den avlidna Eldbjörg saknar vuxna arvingar. Tiden närmast efter kamperna tillbringar denne dock med några krigare i Berghem för att säkra området.
Annat som rör hirdfolk:
Under sensommaren beger sig Ragnvald till Danmark med ett stort följe, både ur sin egen hird och hunaländska stormän och bönder, för att gifta sig. Då Halldis ingår i följet får landherse Ask överta befälet för jakten på Brestadyrkarna.
Ragnvald och Sigrid vigs i Lunds domkyrka av ärkebiskop Asser. Efter vigseln säger värmlänningarna, som följt med på resan, upp sin tjänst och kommer inte med tillbaka till Hunaland.
Under tiden fortsätter jakten på Brestadyrkare i Hunaland under befäl av landherse Ask. Tre grupper påträffas; deras gudabilder förstörs och nidingarna hängs.
De asatroendes stencirkel utanför Berghem befinns vanhelgad före höstblotet. Kung Ragnvald förklarar att den skyldige skall straffas enligt lagen. Det har dock ännu inte blivit känt vem som ligger bakom dådet.
Drottning Sigrids första längre vistelse i Hunaland sedan vigseln blir avkortad då hon plötsligt ger sig av, enligt rykten några dagar efter ett stort gräl med kungen.
Senare under sommaren avvärjer några hirdkämpar under herse Raut ett överfall på en silvertransport från Stortind.
Bassändan överfalls av jämtska rövare, men byborna slår tillbaka anfallet. Tre av de sju rövarna tas till fånga och lämnas ut mot lösen.
Ragnvald besöker ånyo Svealänderna för att dricka jul, den här gången med ett större följe. Under julgillet försonas han med drottning Sigrid, något som får synliga följder några månader senare...
Efter kungens återkomst till Hunaland förblir vintern lugn. Strax efter Kyndelsmäss dör Eyvindr Skaptisson, kung Ragnvalds isländske hirdskald, som legat i feber hela vintern. Hela hushållet sörjer den lärde och skönsjungande islänningen, och under våren har kungen låtit sprida att han söker någon som kan ta dennes plats.
Under vårvintern börjar oroväckande rykten läcka in västerifrån. Åtskilliga norska stormän sägs ha muttrat allt högre om att man, lika väl som att dra med kung Sigurd till det heliga landet, borde dra in i Hunaland och dräpa hedningar till Guds ära här. Än så länge verkar det mest vara prat, men kung Ragnvald tar tillräckligt allvarligt på det hela för att börja planera en översyn av Hunalands beredskap för angrepp. Han upprätthåller också kontakten med biskop Adalbrikt i Trondheim och de norska stormän han står på god fot med.
I april håller som brukligt kung Ragnvald sitt stora påskgille i Tennsjö och i samband med det det stora årliga hirdmötet; landhersar, hirdhersar, krigare och hövdingar från hela landet trängs i och omkring Tennsjö och trakteras väl. Påskgillet gästas också av Ragnvalds västgötska drottning Sigrid, som rest upp till Hunaland kort dessförinnan. Ett givet ämne för samtal och skvaller är att drottningen nu fullt synligt är i välsignat tillstånd - kungaparets första arvinge väntas mot slutet av sommaren eller början av hösten. Kung och drottning verkar också fullt ut försonade efter förra sommarens - vad det verkade - misshälligheter. En tid efter påskgillet återvänder Sigrid till hemlandet för att se om sina angelägenheter där.
Strax före Kristi Himmelsfärd beger sig kung Ragnvald med ett följe till Koll, dit ett rövarband från Hälsingland under den beryktade Brune-Grim lär vara på väg, och slår plundrarna i grund. Dessförinnan har kungens folk hunnit med att spela Hravn Krappe på Koll ett litet spratt, då han inte kände till att rövarna var på väg.
Omkring midsommar kommer drottning Sigrid upp till Hunaland på nytt. Vid den tiden börjar också det första allvarliga skördearbetet, nämligen slåttern.
Kung Ragnvald börjar resa runt i riket och inspektera bygdernas försvarsberedskap. Först kommer turen till gränsmarkerna västerut, därefter - efter den tidigt avklarade slåttern - till Berghem.
Sigurd Slemme av Tiveden, som sedan 1104 bedriver handel genom Hunaland med kung Ragnvalds tillåtelse, anländer till Hunaland med ett följe, synbarligen för att se till nämnda handelstransporter och även dryfta en del kring dem med kungens folk. Då tivedarna har sin främsta bas i Berghem har man kommit överens om att mötas och samtala där.
Veckan i Berghem blir mer händelserik än väntat, även om det börjar lugnt med hirdkämparna Magnus Rolfssons och Torunns bröllop. Affärerna med Sigurds folk kommer efter en del inledande gruff på rätt köl då man finner ett gemensamt intresse av att ta reda på vad som skett med deras försvunna foror.
En mer allvarlig situation uppstår i och med att några väpnade saxiska pilgrimer anländer från det Heliga Landet. De utger sig - av allt att döma falskeligen - ha uppdrag eller åtminstone välsignelse från biskopen i Trondheim och tycks illa införstådda med den fred som råder mellan kristna och hedningar i Hunaland. Deras närvaro leder till en tilltagande spänning i Berghem med omnejd, och kungen låter öppet sluta en pakt med samtliga närvarande hövdingar, kristna som hedningar, om att hålla fred i landet.
Pilgrimerna tar dock inte varning utan förbereder ett överfall mot kungens folk. Planerna upptäcks och efter ett krigsråd beslutar kungen och hans folk att slå först. Pilgrimerna fångas i ett bakhåll och nedgörs till sista man.
Det är dock inte slut på ofreden. Tidigare under veckan har Ragnvalds hirdkämpar dräpt kungasmädaren Erik Ulvfang. Kungen gav mansbot för att ha fred med hans anhängare, men några nidingar i Ulvfangs följe söker trots mottagen mansbot hämnd och överfaller kungens läger tidigt på söndagen. Flera av kungens hushåll och dess gäster dräps och åtskilliga krigare såras. Bland de döda är fader Randulf, kungens dåvarande hirdpräst.
Kungen och de som kan färdas snabbt beger sig till Hola för att möta upp med drottning Sigrid och omgruppera där. De åtföljs av en del väpnat folk från Berghem, däribland några man vardera ur ätterna Ekehufvud och Ödis.
De sårade lämnas kvar i Berghem för att återhämta sig. Mathilde de Nantes och Masara Bekhata Musa stannar för att sköta om dem med hjälp av lokala förmågor, bl a Ethel Ekehufvud.
Sigurd Slemme stannar enligt överenskommelsen kvar med sitt folk för att skydda de sårade tills Ragnvald kan sända förstärkningar att avlösa dem.
Så fort man omgrupperat sig vidtar ett par veckors klappjakt på de överlevande nidingarna. De som inte redan lyckats fly ur landet dräps.
I slutet av juli återsamlas man med sina förbundna för ett stort Jakobsgille i Berghem. Sedan slår sig kungen med sitt närmaste följe ned på Hola fram till firandet av Kristi förklarings dag (6 augusti). Därefter reser de, inkl drottningen som nu är starkare, till Tångvalla och inväntar nedkomsten där.
I mitten av september nedkommer drottning Sigrid med en dotter på Tångvalla. Förlossningen blir ganska svår och både mor och dotter är mycket svaga en tid framöver, men barnet är friskt. Dottern får namnet Katarina Brigida.
Vid Mickelsmäss (29 september) hålls ett stort kristningsgille på Tångvalla. Företrädare för de flesta större ätter i Hunaland gästar kungsgården, likväl som en del fränder till drottningen från Svea- och Götaländerna och norska släktingar till kungen.
Drottningens släktingar stannar som längst kvar till första advent men reser därefter hemåt för vintern. Sigrid själv och hennes dotter är fortfarande för medfarna för att klara resan, så de blir kvar i Hunaland över vintern. Kungaparet och en del av hirden slår följe med de västgötska gästerna så långt som till Ulvhammar, där man sedan stannar för att fira jul medan gästerna reser vidare hemåt.
Kung Ragnvald håller ett förhållandevis anspråkslöst julgille på Ulvhammar.