Karin Edman, redigerad av Theo Axner
| Utskriftsvänlig sida |
Sensommaren 1106 hade kung Ragnvald lovat herse Raut och krigarna och ovetarna från Stenstorp och Vinterfors, som löd under hennes befäl, en tids hemförlovning för uppdraget att förstärka vakten av en silvertransport från Stortind ned till Tångvalla.
Någon hade emellertid förrått transporten, och utmed vägen fanns det rövare som var väl informerade om transporten (dock ej om den extra bevakningen). Rövarna var väl inte världens hårdaste att slå tillbaka, feglingar som de var, men när stridslarmet lagt sig var Rauts lillebror Emik spårlöst försvunnen. Först var de rädda att de få rövare som flytt tagit honom fången och skulle utkräva lösen. Men någon halv dag senare dök Emik upp, lerig upp till magen, men oskadd, och dessutom hade han med sig det som saknades av silverskatten efter striden.
Unge Emiks berättelse löd som följer:
I striden lade han märke till att en man obemärkt smitit hela vägen fram till transporten och höll på att fylla en väl tilltagen säck med penningar. Han gav röst, men ingen gav notis förutom den framgångsrike tjuven som, till synes nöjd med sitt byte, gav sig av springandes likt en hjort. Efter honom rännde Emik, som det senaste året växt rejält på längden. För varje steg som emik tog, fick tjuven ta två....men ändå hann han inte ifatt honom. Tjuven pilade bland buskar och snår, men Emik följde ständigt strax efter tills de plötsligt befann sig i ett träsk....
De stannade av, totalt utmattade båda två och kastade okvädingsord till varandra tills Emik roat lade märke till att tjuven, som var så pass mycket kortare än han själv, sjunkit ner så till den milda grad av vikten att det nog inte fanns stor chans att han tog sig loss på egen hand. Sålunda väntade Emik tålmodigt tills mannen bad om nåd, med lera upp över bröstkorgen, om att rädda hans liv.
Emik påpekade då lugnt att det nog skulle gå lättare att rädda honom, och vara väl värt hans tid om han endast kunde få säcken med penningar, som vägde så tungt. Så fort han fått påsen, klev han själv glatt upp ur leran, då han redan för en stund sedan insett att han bottnade och stegade därifrån.
Det var efter detta som unge Emik av alla räknades som fullvärdig krigare.