Theo Axner
| Utskriftsvänlig sida |
Hravn Esbjörnsson Krappe är känd över hela Hunaland som en gaphals och snåljåp som gärna lurar till sig andras gods och som skryter med både sant och osant. Han är döpt sedan barnsben, men ingen kan märka att det har gjort honom särskilt mild eller fördragsam. Han är inte någon vän av kung Ragnvald och anser att han själv, som sägs stamma från Bergtor Ottarson, är av lika god ätt som Knaphövdarna.
På hösten 1102 plundrade en svealändsk skara Koll och då dög minsann Ragnvald som kung åt Hravn som krävde hjälp från kungahirden. Kungen svarade att han själv skulle avgöra vad som var bäst för alla i Hunaland, och det var ett svar som satte sig på tvären i Hravn, och när kungen sedan inte genast kom gav det bränsle åt Hravns gnäll. Svearna kom inte tillbaka, så kungen hade ändå rest i ogjort ärende, men det brydde sig inte Hravn om.
Under våren 1107 hörde kungen ryktas att ett starkt och fruktat rövarband var på väg mot Hunaland. Dess hövding var den ökände Brune-Grim, en herrelös hirdhövding från Hälsingland som lika gärna plundrade till lands som till sjöss. Tidigare år hade han och hans krigare ibland gjort legotjänst åt sveakungen men det sades att de nu var fredlösa i Uppland. Koll hörde till de gårdar som låg illa till för angrepp från Brune-Grim. Det var dessutom känt – eftersom han själv inte hållit tyst om det på marknaderna i Härjedalen och hemtrakterna - att storbonden Hravn på Koll stod på måttligt god fot med Ragnvald och att kungen därför kanske inte skulle visa så stor iver att försvara hans marker. Kung Ragnvald och krigshövding Vaino beslöt att utnyttja detta för att locka Brune-Grims band i en fälla, försvara landet mot inkräktarna och samtidigt passa på att spela Hravn ett litet spratt, för det var troligt att Hravn själv inte anade att rövarna var på väg. Kungen lät nu sända bud till Hravn att han långt om länge hörsammat hans klagan och nu ämnade sända en grupp krigare för att värna hans gård mot eventuella nya rövarangrepp. Utan att vänta på svar rustade han sedan ett tungt beväpnat följe, alla till häst, för att bege sig till Koll. Såväl kungen själv som krigshövdingen och hirdprästen följde med, men man reste i all tysthet och utan fanor och stort kringfölje.
Till den snåle storbondens fasa anlände några dagar senare inte en handfull utan omkring 25-30 hungriga och törstiga hirdkämpar till Koll, där de satte sig att äta och dricka i väntan på eventuella rövare. Hravn blev inte mycket gladare när kungen själv, sist i följet, drog av sig hättan och hälsade godafton, men det var inte mycket annat att göra än att hålla god min. Under de närmaste dagarna ägnade sig hirdkämparna till största delen åt att äta Hravn ur huset. I all tysthet lät Vaino dock skicka ut krigare till de kringliggande gårdarna för att varna bönderna där om att rövare var på väg och instruera dem att göra sig redo. Hravn själv och hans folk invigdes dock inte i det här förrän då kungens spejare ett par dagar senare siktade de annalkande rövarna via ett spår av brinnande gårdar i Härjedalen. Nu samlades bygdens folk, Hravns såväl som granngårdarnas, och man lade sig i beredskap.
Brune-Grim gick i fällan och gick på natten rakt emot Koll, där såväl kungens hirdkämpar och ett uppbåd från trakten väntade dem. Striden blev likväl hårdare än väntat – Grim hade minst 40 krigare med sig, ännu fler än vad ryktena sagt – men rövarna blev slagna i grund. Omkring 20 av rövarna dräptes i striden, inklusive Brune-Grim själv, och ett tiotal togs tillfånga och hängdes. Resten flydde den väg de kommit. De hunaländska förlusterna var ringa. En hirdkämpe hade stupat och två sårats, förutom lättare blessyrer; inga av bönderna dräptes men fem eller sex blev sårade. Då rövarna burit mycket av sitt rov på sig blev bytet av striden inte oansenligt. Kungens märkesman Steingrim fördelade bytet rättvist mellan hirden och bönderna som hjälpt till.
Det har skrattats ganska gott i bygden efter den här historien, helst som Hravn är måttligt omtyckt bland grannarna. Själv sägs han ha muttrat en hel del i mjugg över att ha gjorts till åtlöje, men han kan samtidigt knappast klaga öppet då kungen faktiskt räddade hans marker från rövarna – hans del i bytet gjorde honom dessutom närapå skadeslös trots gästningen.