Bakgrundstext inför Kampen i Ringen V, lätt redigerad.
| Utskriftsvänlig sida |
Så snart kallelsen till krigståg hade kommit från kung Inge skickade kung Ragnvald bud till kusten om köp av två trettioårors skepp och förråd för dessa. Under tiden gick också bud runt i Hunaland om den förestående resan till öster, och många äventyrslystna kvinnor och män samlades kring kungen. Från Berghem by kom särskilt många, och folk undrar över varför just berghemsborna var så ivriga att stödja kungen i hans utrikes företag. De flesta anser att Berghem har vunnit heder på att komma med en så kraftig styrka och att kungen valde att ta med alla av dem – för det blev till slut fråga om att välja och välja bort, så många hunalänningar var det som ville följa med. Om ivern berodde på att folk ville stödja kung Ragnvald, vinna egen ära och rikedomar eller bara försöka ta sig undan den svåra vinter som alla visste skulle komma efter missväxten är inte gott att säga.
Det här är några av de människor som reste österut i augusti 1104:
Från kungsgårdarna
Från Berghem
Från övriga Hunaland
I mitten av augusti, i hällande regn, gav sig hären av från Ulvhammar kungsgård. Många hundra hunalänningar hade kommit för att ta avsked av anhöriga eller krigarkamrater, och de stod kvar i regnet och tittade efter hären tills den sista trosshästen försvunnit ur sikte.
Det blev en besvärlig marsch över fjäll och genom skogar men till slut kom vi fram till Kvissleby, där skeppen låg, fullt utrustade och provianterade, och väntade på oss. Lyckligtvis var vädret äntligen soligt och lugnt när vi satte ut på havet. Det var inte många i hären som kunde ro en drake, så de första dagarna spilldes mycket tid på att fiska efter tappade åror, att lära sig hålla rytmen och att gräla med bänkgrannen framför eller bakom för att han eller hon inte höll takten eller dunkade en i ryggen med åran. Men övning ger färdighet och när vi kommit söderut i höjd med Ödmården kunde få ana att de flesta var nybörjare från inlandet ute på sin första långtur. I Sigtuna anslöt vi oss till kung Inges här som skeppades ut på åtta fartyg. Kung Inge själv var inte med, så sveahären leddes av jarl Erland Torstensson, en gammal bekant till vissa av oss. Kung Ragnvald satte sig i diskussion med jarlen och man fick så småningom besked om att under resan till Novgorod skulle kungen vara högsta befäl på sina/våra skepp medan jarlen ensam skulle befalla över kung Inges skepp. Vid strid skulle de båda styrkorna hjälpa och skydda varandra, och byte från överfall skulle delas lika bland de skepp som deltagit.
När skeppen kom ut på öppet hav tog vinden i och många drabbades av sjösjuka. En tröst i den bedrövelsen var att se att även på de svealändska skeppen hängde folk över relingen och spydde, så det var inte bara vi fjällbor som skämde ut oss. Nu fick man också mycket övning i att sätta segel, och efter en del missöden (varav det värsta var att Sigrun Kjettilsdotter från Yngheden fick en rå i huvudet så hon for i havet med spräckt skalle och försvann) tyckte vi oss lika dugliga som vilka sjöbjörnar som helst.
Resan till Novgorod tog ungefär en månad. Vi färdades längs flocen Neva, ut på den stora sjön Ladoga och söderut på floden Volkov, där vi då och då var tvungna att dra skeppen förbi vilda forsar.
Framme i Novgorod blev vi mycket väl mottagna av furst Mstislav och furstinnan Kristina. De hade svåra problem med det hedniska nomadfolket kumenerna, och den inrikespolitiska oro dessas återkommande attacker medför, och välkomnade verkligen förstärkningen från Norden.
Sveakungen Inge är furstinnan Kristinas far. Jarl Erland och kung Ragnvald med varsin personlig vakt om fyra personer fick bo i furstepalatset och umgicks flitigt med fursteparet. Hersar, lagmän och liknande från Svealand, Götaland och Hunaland inhystes hos olika stormän i staden medan krigarna blev förlagda hos hantverkare och handelsmän eller i tältläger nära skeppen.
Det var i alla fall ingen artighetsvisit vi var där för, och efter 11 dagar kom bud från furst Mstislav att kumenerna återigen anfallit landet i öster. Vi red dit och i fyra dagar fick vi leta efter kumenerna innan vi fick korn på dem. De hade lämnat spår efter sig i form av döda ruser och brända gårdar, och när vi till slut fick syn på dem var de delvis hindrade genom att de drog på krigsbyte och slavar som de hade fångat i gårdar och byar. Vi nordmän gjorde oss redo för strid på ert vis genom att rida runt den kumenska styrkan och kliva av hästarna. Då upptäckte vi att de rusiska och kumenska krigarna redan var inbegripna i strid men från hästrygg, något som de flesta av oss aldrig hade skådat förr. Vi kände oss nog litet onyttiga där vi stod, men ganska snart lyckades ruserna driva kumenerna mot oss, och så fick även vi dra vapen den här dagen. Det var inte lätt att till fots slåss mot folk på hästrygg. Vi fick många stupade och sårade den här dagen, och många kumener lyckades ta sig undan med byte även om slavarna lämnades kvar så vi kunde befria dem.
När vi kom tillbaka till Novgorod efter vår första strid fick vi många frågor och kommentarer om nordmäns sätt att slåss. Bland de lägre krigarna var tonen ganska hård och oförskämd, och det blev en del slagsmål mellan ruser och nordmän som ville försvara sin heder och sitt traditionella sätt att gå i strid. Många gånger fick hövdingar från de båda folken gå emellan och skilja de stridande åt och hunalänningen Stig Boelsson blev dödad i ett slagsmål som gick för långt. Bland bättre folk var tonen artigare, och ruserna sade sig vara intresserade av att få lära sig om nyttan av att slåss till fots och vilka strategier man då använde. Vi, å andra sidan, var mycket ivriga att lära oss slåss från hästrygg och så blev det bestämt att alla nordmän skulle få lära sig beriden strid medan ruserna skulle få lära sig om traditionella nordiska fylkingar. Därpå vidtog en period av intensiv träning, varvad med riktiga strider mot kumenerna, och många av oss har fått nyttigt kunnande och nya idéer med från resan. (Sedan är frågan om den hunaländska terrängen är så lämpad för beriden strid, men det kommer ju att visa sig med tiden.)
Hösten, vintern och våren igenom fortsatte med träning och strider varvade med olika kyrkliga högtider och – för bättre folk – många jaktpartier och fester i palats och högreståndshus. Många av oss gjorde oss bekanta med staden, och här fick vi - för första gången, för de mindre beresta - bekanta oss med seden att hyra kvinnor. Det fanns ganska gott om kvinnfolk som ville ha betalt för att ligga med oss, och till och med ett par särskilda hus där sådana kvinnor samlades. Något manfolk att hyra fanns inte att få tag på, till någras besvikelse. Många trodde att det berodde på att det var så ont om karlar i Novogorod, efter år av strider, att de som var kvar nätt och jämnt räckte till de rusiska kvinnorna, och sedan inte orkade med mer.
I slutet av april samlades en stor här under furst Mstislavs befäl. Furstens spioner hade hittat ett stort kumenläger en veckas ritt åt väster. Det här var annat än de spridda ryttarhopar vi hittills hade slagits mot! Den här gången kunde vi verkligen få ge igen för döda människor och brända gårdar! Efter nio dagar såg vi röken från eldar ute på slättmarken och snart kunde vi se tält, hästar och folk. I och med det fick också kumenerna syn på oss, och det dröjde inte länge innan striden var i full gång. En av de första på vår sida som stupade var värdshusvärden från Berghem, Bicke Erlandsson, som fick en hastigt avlossad pil genom strupen. Striden varade nästan hela dagen, och först när solen började gå ner var allting över. Då var kumenernas läger jämnat med marken och de överlevande kvinnor och barn som inte lyckats fly tagna till fånga. De kristna bland oss höll en hastig tacksägelsemässa och sedan gjorde vi nattläger en bit från stridsområdet. Dagen därpå lastade vi på oss rikt krigsbyte och reste tillbaka mot Novgorod, där en och annan raskt förslösade rikedomen på kvinnor, dryckenskap, spel och dåliga affärer.
Det visade sig snart att vi hade slagit till mot det största av kumenernas huvudläger och att själve hövdingen där hade blivit dräpt i striden. Mstislav och Kristina firade segern med en stor fest på gator och torg i Novgorod, och på två hela dagar fanns det knappast någon i hela staden som drog en nykter suck. När alla hade nyktrat till så någorlunda samlade fursten oss nordmän på ett fält utanför staden. Det var mycket högtidligt och pampigt alltihop, med fladdrande fälttecken och pråliga kläder och fursten som talade till oss från en tribun. Han tackade oss för våra insatser och sade att han nu inte längre kunde kräva mer av kung Inges stöd utan att vi kunde resa hem, om vi ville, med gott samvete och furstens stora tacksamhet. De som så önskade var välkomna att stanna i Novgorod för att gå i furstens egen tjänst. Den kvällen samlade kung Ragnvald alla hunalänningar för att var och en skulle få säga hur han eller hon ville göra. Det visade sig snart att alla hade fått nog av utlandet och ville hem till skörden. Särskilt berghemsfolket var ivriga att komma hemåt.
Två undantag fanns, nämligen herse Knôrr Jorvarson, herse Galtes bror, som tyckte att han stannat länge nog på samma ställe och nu ville se något annat av världen och Björn Amundson från Västanbäcken som hade blivit så imponerad av kyrkokonsten och den stora fromheten i Novgorod att han ville gå i ryskt kloster. Björns herre, lagman Sven, ville förstås inte stå emellan någon man och hans gud och så blev Björn kvar hos ruserna. En dryg vecka senare gav vi oss av, med furstliga tacksamhetsgåvor ombord. Jarl Erland å sin sida hade beslutat stanna kvar ännu en tid, så det var bara de två hunaländska skeppen som roddes iväg den dagen.
När vi kom mot utloppet från den stora sjön Ladoga beslutades att vi skulle överfalla en befäst gård en liten bit inåt land för att proviantera. De unga krigarna i värmlandshirden åtog sig att inta gården. Det skulle bli en trevlig omväxling till roendet, tyckte de, och inte särskilt svårt för gården såg inte ut att vara särskilt väl försvarad. De gick upp mot pålverket med vapnen redo men kom snart tillbaka i fyrsprång med vevande armar. Det visade sig att gårdens invånare först hade försvarat sig med spjut och pilar, men när de tog slut verkade de ha tagit vad som fanns; stenar, vedträn och annat liknande. Till slut var det någon som slungade ett getingbo mot värmlänningarna, och med ilskna getingar under hjälmen kan man inte slåss, det förstår vem som helst! För en värmlänning, Gjette Karlsson, slutade det riktigt illa. Han svullnade illa av sticken, föll ihop med andnöd och inom bara några minuter var han död. Vi begravde Gjette på stranden och sedan hjälptes alla åt att inta gården – det var inte så svårt när både vapen och getingar var slut där inne.
Så småningom närmade vi oss Österhavet genom floden Nevas träskmarker, och då märkte vi hur folket från Berghem satt för sig själva och tisslade och tasslade. Till slut sökte lagman Ugil upp kung Ragnvald i samtal med honom tills vi kommit ut i viken. Så gav kungen tecken till att vi skulle lägga till och gå i land. Nu fick vi veta att berghemsborna hade ett särskilt ärende så här långt hemifrån. De skulle hämta ett stort arv på en ö utanför Estland, och nu hade Ugil och kungen kommit överens om att man skulle resa dit med båda skeppen. Kungen och det manskap som inte kom från Berghem skulle få vara med och dela på arvet som tack för hjälpen. Jo, för helt riskfritt skulle det kanske inte vara att komma åt arvet och frakta det hela vägen till Hunaland. Några knorrade litet över att bli försenade hem, men tanken på att komma hem ännu rikare än redan lockade förstås. Nu gick det dessutom att sätta segel och när alla slapp den tröttsamma rodden steg humöret raskt. Så satte vi kurs mot Estlands västkust, där ön med arvet skulle ligga.
Fem dagar senare sade sig berghemsborna känna igen landmärken från beskrivningen av vägen till arvet. Vi reste nu mellan många öar och skär och årorna togs fram igen, dels för att hålla god fart och dels för att skeppen inte skulle vara så synliga från land. Till och med de trögtänktaste ibland oss fattade nu att det inte handlade om att gå in i en gård, presentera sig och bära iväg med arvet, utan antingen om strid eller om handling i tysthet. Mycket riktigt: En eftermiddag fick vi order om att lägga skeppen bakom en ö och att göra oss beredda till en kort rodd nå snart mörkret fallit. Vi kom snart till en annan ö och här gick vi i land. Berghemsborna med Dorca i spetsen tog ledningen och efter litet letande och dividerande började några av dem gräva i marken. Alla turades så småningom om med grävandet, för vad det där arvet än var så hade någon gömt det djupt i jorden. Dagen började gry när vi hörde ljudet av trä i stället för jord mot spaden. Så småningom hade vi frilagt tre kistor, två riktigt stora och en litet mindre. Kistorna var rejält tunga, så alla fick hjälpas åt med rep och hävstänger för att få upp dem ur marken. Vi åt frukost och sedan var det dags att öppna kistorna. De var fulla med guld, och när vi såg det lysa i morgonsolen vrålade hela hären så det borde ha hörts ända till Novgorod. Många ville genast ha sin del av guldet, men kungen bestämde att fördelningen skulle göras först när vi kommit över Hunalands gränser. Det kändes tryggast så, sade han, så kunde man slippa slagsmål ombord när folk ville spela om guldet eller kanske kände sig förfördelade vid delningen. En av de stora kistorna och den mindre kistan var Berghems arv. Den andra skulle kungen ha att fördela bland de övriga hunalänningarna.
Vi stannade kvar på skattön den här natten, berghemsborna i ett läger för sig och sina kistor och de övriga för sig. Sent på kvällen, när hunalägret äntligen kommit till ro, tyckte sig några hunalänningar höra röster från berghemslägret. Jo minsann, satt de inte och drack och skrålade där borta. Galningar! I morgon var det ju rodd som gällde igen. Så småningom tystnade skrålet och sången i alla fall. Precis före avfärden dagen därpå skulle lagman Sven in i skogen för att lätta på trycket och då hittade han fem främmande män liggande bakom en buske, döda med avskurna halsar. Ingen sade sig veta vilka de var eller vem som hade dödat dem.
Nu var det dags att proviantera igen och vi satte kurs mot ön Hiumaa, där någon visste att det fanns gott om gårdar och byar som man kunde handla med eller röva från, vad som nu föll sig lämpligt när vi kom dit. Vi rundade ön och kom till en storgård där vi gick i land. Folk kom ut med vapen i hand men kungen lyckades få dem att lägga undan vapnen och göra handel med proviant istället. Vi blev erbjudna att stanna över natten i gården, men när folket där fick klart för sig att många av oss var döpta verkade de ha ångrat sin inbjudan. Värmlänningen Varg Gullesson var en mycket from ung man. Hans vänner hade fått tjata på honom för att få honom att följa med tillbaka istället för att gå i kloster med Björn. På eftermiddagen låg Varg på knä i bön, ensam i en backe en bit från stranden där våra skepp låg men ändå inom synhåll. Plötsligt kom fem av gårdens män emot honom, och innan Varg hunnit säga ”amen” hade de huggit ihjäl honom. Alla for genast på fötter och fick tag i sina vapen. Tio krigare lämnades att vakta skeppen och kistorna medan resten rusade efter dråparna in på gården. Det blev en kort men blodig strid där ytterligare två av de unga värmlänningarna och lagman Sven dräptes, men vi vann i kraft av större antal. Vid plundringen efteråt plockade vakthövding Karl Varg med sig två svensktalande trälinnor och hirdherse Galte fick med sig en dansk trälinna.
Från Estland reste vi över österhavet och in i Mälaren till Sigtuna, där kung Ragnvald skulle hämta sin trolovade, jarl Sigrid. Här fick vi också berätta nyheter från Novgorod och förklara att den svealändska flottan skulle bli försenad. Jarlen reste med ett litet följe tillsammans med oss längs kusten norrut, för hon skulle besöka sin blivande makes land. Lagman Ugil bestämde sig för att stanna i Sigtuna ett tag. Hans förklaring till det var att han ville passa på att lära sig om lagarna i Svealand.
Resan över fjällen mot Hunaland var arbetsam men tämligen händelselös. Herse Holger gnällde förstås över att han var hungrig, men det gör han ju nästan jämt i alla fall; det finns inge botten i den karlen! När vi kommit över gränsen till Hunaland tröttnade herse Magnus på Holgers klaganden och vek av för att hitta något ätbart åt sin kollega. Han kom tillbaka några timmar senare med en renkalv och med ett fundersamt ansiktsuttryck.
När vi kom fram till Tångvalla möttes vi av det förfärliga beskedet att Berghems nybyggda kyrka hade brunnit ner och att det verkade vara mordbrand. Herse Halldis hade skickat bud om väpnad förstärkning för att finna kyrkobrännaren och herse Rannvi hade tagit några krigare med sig och rest dit bara någon dag innan vi kom. Kungen bestämde att de hunalänningar som inte var i hans tjänst skulle få sin del av guldskatten och få ge sig av hemåt när de ville. Han skulle själv bara vila en natt på Tångvalla, sedan skulle han resa till Berghem med mer folk, däribland den tilltänkte prästen i Berghem. Berghemsfolket erbjöds att övernatta hos kungen för att resa till byn i hans sällskap, något de tackade ja till.
Dorca Halvhög har alltid varit girigare än någon människa kan bli – men så sägs han vara av dvärgsläkt också. Nu fick han i sitt huvud att Berghems skattkistor inte skulle föras till byn riktigt än. Nej, istället skulle han gömma dem på säkert ställe och själv vakta dem. Han blev naturligtvis utskrattad för det simpla försöket att själv lägga beslag på hela skatten. Berghemsborna tyckte i och för sig att Dorca kunde ha rätt i att det inte var lämpligt att ta med guldet till byn just nu, när det är så mycket löst folk på besök där, men att han ensam skulle få ge sig av med kistorna var för befängt i alla fall! Till slut avgjorde kungen det hela genom att ordna lottdragning bland sitt folk om vilka som skulle hjälpa Dorca att passa kistorna. Kungens ord kan man i allmänhet lita på, så när han lovade att hans folk inte skulle röra innehållet var det ingen som opponerade sig. Dorca gav sig av från Tångvalla i sällskap med guldkistorna och sex av kungens krigare.
Det tar omkring två dagar att gå mellan Tångvalla och Berghem för den som är rask.
Inte med hem från Novgorod
Sexton av de omkring sjuttio kämpar som följt kung Ragnvald i österled kom inte med hem igen. De mest namnkunniga av dessa är:
Herse Knôrr Jorvarson stannade i tjänst hos furst Mstislav
Bicke Erlandsson stupat i strid mot kumenerna
Lagman Ugil Gode kvar i Sigtuna för att höra om svearnas lagar
Lagman Sven Vänsterhand stupat i strid mot esterna på väg hem