| Utskriftsvänlig sida |
Karin Edman och Theo Axner
Det var på våren 1104 som syskonen Raut Sindrasdotter och Ärn Klive från det fattiga Stenstorp beslöt att samla en flock av likaledes fattiga och sysslolösa unga fränder från sin hemby och grannbyn Vinterfors och dra ut i världen för att söka ära som krigare. Vems idén var från början tvistar syskonen om fortfarande, men de fick snabbt flera med sig: deras yngre bror Emik, morbrodern Kure, Dan och Helle Tovasdotter från Stenstorp; Samil Grävling, Ol Erlesson och Varrinja Erlesdotter från Vinterfors, med flera.
Den sommaren begav de hoppfulla unga krigarna sig av från Stenstorp i hopp om att hitta en hövding att söka tjänst hos. Unga och oerfarna som de var visste de inte riktigt vart de först skulle ta vägen, och så småningom kom de att dra sig åt nordväst, mot Helvesporten till. Det var farliga trakter, hemsökta av rövare och fredlösa, men det innebar också att där kunde finnas ära att vinna.
Där någonstans, på en smal stig, kom de att råka på en mindre men erfarnare och tyngre beväpnad flock norska krigare, som tagit sig genom passen in i Hunaland på jakt efter boskap och andra lätta byten. Norrmännens ledare beordrade de unga hunalänningarna att vika undan från stigen och släppa fram honom och hans män. De vägrade och det blev strid.
Norrmännen var äldre och erfarnare, men Rauts kämpar (som de nu stolt kallade sig) var fler och några av dem hade dessutom lyckats hålla sig gömda till en början och kunde överraska fienden. När en av norrmännen dräpts och tre sårats illa föll de tillbaka och drog den väg de kommit. Även en av Rauts krigare, Dans syster, hade stupat och två av de andra hade fått lättare sår, men de kunde ändå stolt konstatera att de vunnit sin första strid. Bytet blev bara vad den döde norrmannen burit på sig, men sämre kunde det ha gått.
Nu hade de emellertid sårade att ta hand om och de drog sig inåt landet på nytt. De sökte sig till Björkängen, där de togs emot av Hans Germundsson av ätten Ekehufvud. Medan de sårade fick ta igen sig – ingen var illa däran och de repade sig snart – diskuterade Raut och Ärn med Hans om huruvida han behövde fler krigare på gården. Björkängen ligger ju utsatt till och Hans höll redan fem hirdmän för att hålla vägen fri från rövare, men han var tveksam till om han hade råd att avlöna så många fler – och även till om han behövde dem. Det fanns fler gäster på Björkängen vid tillfället, däribland en äldre herreman som de inte kände igen, men som drack tappert och verkade ha många historier från fjärran på lager.
Ett par nätter senare kom ett stort rövarband och överföll Björkängen. De hade dock inte väntat sig att gården skulle vara så väl försvarad - nu fanns där ju tre gånger så mycket väpnat folk som vanligt – och efter en hård batalj slogs rövarna på flykten med svåra förluster. Det visade sig att bland dem fanns just de norrmän Raut och hennes krigare mött uppe vid Helvetesporten – tydligen hade de vänt hemåt och samlat förstärkningar, eller så hade den första gruppen varit ute på spaning.
Raut dräpte själv rövarnas hövding, en ärrad kämpe med tovigt skägg och vargskinnsmantel. När de möttes i grindgången hade han förlorat sin hjälm, men han hånskrattade åt henne och sade att hon gjorde bäst i att hålla sig till att valla får och låta riktiga krigare försvara porten. Då högg hon av honom ena örat med yxan, och när han för ett ögonblick vacklade klubbade hon honom över nacken så att han stöp.
Efteråt var både Hans Germundsson och hans förnäme gäst mycket nöjda med Rauts och hennes kämpars hjälp. Rövarhövdingen hon dräpt var ingen mindre än Skjald Kvaellulvson, en beryktad niding och illgärningsman som gått odräpt alldeles för länge och vars huvud kung Ragnvald själv lovat silver för. Hans menade att han gärna skulle ge Raut och några av hennes krigare anställning, men han hade inte råd med dem alla.
Den förnäme gästen blandade sig nu i samtalet. Han menade att han visste en som både hade gott bruk för så goda kämpar och hade råd att betala dem, och som säkert skulle lyssna till hans rekommendation: hans brorson, som höll till söderut. Efter ytterligare en stunds prat kom det fram att mannen var Brand Torvaldsson av Knaphövdeätten, och hans brorson var ingen mindre än kung Ragnvald Knaphövde av Hunaland.
Nästa dag begav sig Rauts följe med Brand i sällskap, och med Skjald Kvaellulvsons huvud invirat i en säck, söderut mot Tångvalla. Där höll man nu på och rustade inför den härfärd i österled som kungen kallats till, men han tog sig tid att ta emot sin farbroder, betrakta den makabra trofén och höra hur farbrodern, frustande av skratt, beskrev hur Raut slaktat den avskydde Skjald som en oxe. Kung Ragnvald gillade vad han hörde och erbjud Raut och hennes krigare tjänst i sin hird. Det kom till ett visst mått av schackrande när kungen förde på tal det faktum att han krävde att hans hirdfolk skulle vara döpta och hålla sig till Kristus; ditintills hade Stenstorparna blotat till de gamla gudarna. De dryftade saken inbördes, varpå Raut förklarade att de skulle döpa sig som kungen ville, på villkor att hon fick föra med sina unga ovetar i tjänsten – i vanliga fall är det bara hövdingars och hirdhersars söner och döttrar som tas upp i hirden redan som ofärdiga ynglingar. Kungen tvekade inte länge; ett par lågättade ovetar var det värt att få Skjalds bane i hirden.
Raut och hennes krigare svor sin trohetsed till kungen strax innan han och de andra hunalänningarna som mönstrats gav sig av på sin Rysslandsresa. Sedan dess har de tjänat honom väl.