Kort om Gedaniens styre och samhälle

Theo Axner, 2015

• Kung och råd
  • Monarkin
  • Riksrådet
• Städerna
  • Frälset: krigarklassen
  • Högfrälset: grevar och friherrar
  • Kyrkan
  • Städer och borgare
  • Bönder
  • Egendomslösa
• Lag och rätt
• Pengar och handel

Kung Imrar IX

Kung och råd

Monarkin

• Kungariket Gedanien är en monarki. Sedan ett sekel är det ett arvrike; den regerande kungens eller drottningens äldsta arvinge ärver kronan.
• Monarken har rätt att ta upp skatter, utfärda lagar och privilegier, vara högste domare och leda riket i krig. I gengäld är hen skyldig att upprätthålla lag och fred i riket.
• Monarkens makt är inte absolut vare sig i teorin eller i praktiken. Hen förväntas styra med lag och rätt och ”med råds råde”, det vill säga i samråd med riksrådet. För att kunna genomdriva sin vilja är hen också beroende av de olika ständernas stöd, även böndernas. Se nedan.
• Kronans huvudsakliga inkomster är skatter på jord och bergsbruk, tullar samt en andel i böter som döms ut vid ting.

Riksrådet

• Riksrådet är en församling av de främsta kyrkliga och världsliga ledarna i riket. Det bildar en sorts ”regering” under monarken och styr riket i dennes frånvaro.
• I rådet ingår tre riksämbeten vars innehavare traditionellt fungerar som rådets ledare.
• Drotsen är högste domare och rättsvårdare, och monarkens ställföreträdare i allt som rör lag och rätt.
• Marsken är ”försvarsminister” och för det högsta befälet i monarkens frånvaro.
• Kanslern är chef för kansli och administration.
• Eftersom rådet domineras av högfrälset är det också deras intressen som det oftast anses företräda.

Ständerna

Två riddare

Frälset: krigarklassen

• Det världsliga frälset, adeln, är befriade från ordinarie skatter i utbyte mot krigstjänst. Varje frälsehushåll är skyldigt att hålla minst en tränad och fullrustad ryttare (vanligtvis familjeöverhuvudet själv); många håller väpnade följen efter vad de har råd med. Alla som kan fullgöra rusttjänst på egen bekostnad kan få frälse (skattebefrielse) för sin egendom.
• Det är stora spännvidder inom frälseklassen, från de få högfrälsefamiljerna som styr över stora områden till det mycket talrikare lågfrälset vars familjer äger något tiotal eller färre gårdar och lever som storbönder.
• Det jordägande frälset får sina inkomster från marken de äger och arrenderar ut till landbönder. Många inom frälset, t ex yngre barn, äger ingen jord och måste försörja sig i tjänst hos andra, oftast militär sådan.
• De ärftliga titlar som finns är greve och friherre; båda är knutna till län (se nedan) och de familjer som har sådana titlar kallas högfrälse. Krigare av frälsebörd kan vara riddare (de främsta) eller svenner av vapen. Ingen av dessa titlar är ärftlig.
• Det finns strikt sett ingen feodal "pyramid" med vasaller och undervasaller. Dock råder i praktiken ofta ömsesidiga men ojämlika makt- och beroendeförhållande mellan olika individer och familjer, och många frälsemän och -kvinnor utan egna inkomster tjänar under andra. En betydande frälseperson kan räkna med ett större eller mindre antal mindre framstående frälsepersoners och -familjers stöd och tjänst.

• Läs mer:
  • Frälse, rusttjänst och riddarväsen i de Norra Kungarikena
  • Kungariket Gedaniens krigsmakt

Högfrälset: slotts- och länsherrar

• De främsta familjerna i riket styr varsitt län baserat kring en borg.
• Länet innehåller vanligtvis både läntagarens privategendom och jord som ägs av kyrkan och av självägande bönder.
• Läntagaren disponerar inkomsterna från länet – skatter och kronans andelar i böter – och ansvarar i gengäld för länets och slottets underhåll samt att upprätthålla lag och ordning. I länseden ingår också vanligtvis militära förpliktelser om att föra en viss truppstyrka i fält i krig.
• Det finns två sorters adliga läntagare: friherrar och grevar.
• Friherrarna är ättlingar till upproriska borgherrar som med våld eller lämpor infogades under kungamakten under 900- och 1000-talet och förmåddes svära kronan trohet. De är numera i allmänhet försonade med kungamakten.
• Grevarna är ursprungligen utnämnda av monarken och placerades på nya borgar i gränstrakter och nyerövrade eller upproriska områden. Grevetitlarna och –länen har i praktiken blivit ärftliga och skillnaden mellan dem och friherrarna har minskat, mer än att grevarna har högre status och större län.
• Det finns också slottslän som inte lyder under högfrälset utan ligger under kunglig administration. Dessa styrs istället av en kunglig fogde som gör räkenskap för länet.

Kyrkan Kyrkans viktigaste roll i riket är dess stora ideologiska makt. Den är den högsta etiska och ideologiska auktoriteten, och den ingår i en internationell struktur. Man kan se kyrkan som en sorts FN för de Ljustrogna länderna. Kyrkan och särskilt klostren spelar en viktig roll som centra för (lokal) lärdom och läkekunnande. Kyrkan äger mycket jord och har därmed också världslig makt. De många kyrkliga egendomarna är dock knutna till särskilda kloster, församlingar etc och inte centralt kontrollerade. Särskilt ärkematriarken, som är kyrkligt överhuvud för Gedas ärkestift (som omfattar Gedanien, Talvala och formellt sett även Margholien) är vid sidan om sitt andliga ämbete också en fullt ut världslig länsherre med ett slottslän och militära plikter. Dessa fullgör hon via ombud. Läs mer: Ljusets lära - en introduktion

Städer och borgare Städer är centra för handel och hantverk och därmed för en viktig del av rikets ekonomi. De är också administrativa och kyrkliga centra. Städerna är ganska självständigt styrda och lyder alla direkt under monarken (även de som ligger inom ett slottslän), men de har inte något större politiskt inflytande utanför sin egen sfär. Läs mer: Om Geda: Gedaniens huvudstad Mer om Geda

Bönder Gedaniens bönder har en stark ställning jämfört med i klassiskt "feodala" riken. Omkring hälften av dem äger sin egen jord och betalar skatt för den, andra är landbönder (arrendatorer) under någon frälseperson, kyrkan eller kronan och betalar arrende i stället för skatt. De kan vräkas från gårdarna de brukar men oftast kan de gå i arv i generationer. Landborna och de självägande har samma rättsliga ställning. Det finns inget permanent parlament eller riksdag, men landsting kallas ofta samman när viktiga beslut behöver förankras bland allmogen. Somliga beslut, t ex att kalla ut bondehärar, måste av tradition bekräftas av bondeförsamlingar i de olika folklanden. Gedanska bondesoldater mönstras under ledning av lagkvinnan   Egendomslösa De som inte förfogar över någon fast egendom är en bred klass: allt från anställda tjänare och krigsfolk hos frälset eller i städer, tiggarmunkar, kringresande hantverkare och försäljare, legohjon (tillfälligt anställda arbetare på landsbygden) till lösdrivare och tiggare. De är alla utestängda från det mesta av det politiska livet. Lokalsamhällena har enligt lagen ansvar för att ta hand om sina fattiga. Det fungerar olika bra på olika håll. Det finns inga livegna eller trälar i Gedanien. Träldomen avskaffades för ett par generationer sedan.

Lag och rätt

• Lagen består dels av gammal traditionell rätt som rör bondesamhället - jordrättigheter, böndernas samarbete och olika samhällsklassers förpliktelser - och dels av nyare kungliga och kyrkliga lagar, där monarken förbinder sig att upprätthålla fred, lag och ordning och bestraffa förbrytare.
• I varje härad finns en lagläsare som är domare, lagkunnig och ansvarig för lokal rättskipning. Över lagläsarna finns de fyra lagmännen och -kvinnorna, en för vart och ett av folklanden, och över dem drotsen som är högste rättsvårdare i riket näst efter kungen.
• Den mesta rättskipning sker vid tinget där lokalt viktiga frågor behandlas. Häradsting hålls regelbundet och ofta; landsting för ett helt folkland hålls några gånger om året. Om monarken eller drotsen närvarar vid ett ting har hen alltid rätt att agera domare i lagläsarens ställe.
• Rättsfall prövas vanligen genom vittnesmål och i brist på sådana genom edgång. Anklagelser styrks eller avvisas genom att ett antal betrodda personer intygar endera partens sanningsenlighet.
• Den vanligaste strafformen är böter, som vanligtvis delas mellan målsägaren, monarken och häradet. För s k urbota brott utdöms fredlöshet eller dödsstraff.

Pengar och handel

• Mynt av silver och koppar används men är inte den viktigaste enheten av ägodelar för de flesta. För folk på landsbygden är jord och naturaprodukter den vanliga valutan även om de teoretiskt kan räknas om till mynt. Skatter och arrenden betalas t ex ofta med djur och säd.
• Mycket av ekonomiska transaktioner rör sig dessutom om virtuella pengar - skulder, krediter och lån. De högre myntvalörerna präglas inte som mynt utan är just räkneredskap.

• Läs mer: Mynt och pengar