| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2010
Margholiens historia i grövre drag beskrivs i artikeln Margholiens historia, och det yttre krigsförloppet här. Som komplement följer här en tidslinje över vad som skett inom Furstendömet Margholien under de tolv åren sedan Fursten först lät göra sitt namn hört.
Under vårvintern 1137 utropades Furstendömet officiellt och Fursten lät bjuda in sändebud från grannrikena till ett diplomatiskt möte i den nyanlagda handelsorten Strand, belägen där Margholiens nya gränser mot Gedanien, Arosia och Högmark möttes. Trots stor inledande misstänksamhet slöts det sedermera beryktade Strandsfördraget i augusti, där gränserna fastlades – Nedomskog tillerkändes Furstendömet i utbyte mot betydande ekonomiska eftergifter – och storslagna gemensamma projekt planerades, främst bland dem en stor ny Ljushärnad till Talvala.
Redan tidigt omgavs Fursten av rykten som gjorde gällande att han var Gholan den Ogudaktige själv som återvänt till livet. Ryktena fick mer fart av det faktum att Fursten sällan, om någonsin, tycktes lämna Svartstenstornet och bara hans närmaste trogna mött honom öga mot öga.
Det sägs att det var sommaren eller hösten 1134 som den som kom att bli känd som Fursten – om han sedan var äventyraren och magikern Henrico di Velli från Latilien som somliga säger, eller den till livet återkallade forntyrannen Gholan som andra säger – kom till det sedan gammalt övergivna Svartstenstornet och fick såväl den vilda Skymningsstammen, det stora rövarbandet som kallades Friskyttarna och deras allierade Järnnäveorcherna från norr att svära honom trohet. Den första kärnan i hans rike etablerades i all tysthet i det inre av Höghede längs Mörknan.
Under våren 1135 började Fursten sin erövring av Margholien. Inlandet och de närmast liggande bygderna föll snabbt under hans välde, och budbärare sändes ut till även de mer avlägsna hövdingarna och bondemenigheterna i Margholien för att utropa hans välde och begära deras trohet och underkastelse. I flera av fallen kryddades anspråken, särskilt de riktade till stormännen, med mindre högljutt uttalade löften.
Flera stormän och hövdingar nappade snabbt på Furstens anbud och slöt sig till hans fana; bland dem Geir Tostesson Erenskiöld i västra Arilda, Vigdis Grane i Ovanstig och flera av stormännen i det sydliga Nedomskog med Magnus Lejonklo i spetsen. Herrarna i Nedomskog, som sedan länge låg i osämja med sin formelle herre kung Imrar av Gedanien, såg till en början Fursten som ett bättre alternativ men avvaktade med att öppet deklarera sig för honom.
Andra samlade sig till motvärn. Under sensommaren och hösten blev kustbygden runt Saxeholm i Arilda en samlingspunkt för motståndet mot Furstens expansion. Här flockades de som flytt eller fördrivits från andra bygder och många från kustlandet seglade dit för att ansluta sig. En improviserad bondehär samlades under ledning av Ormlög Abjörnsdotter Ring, den främsta av de hövdingar som vägrat ansluta sig till Fursten, och i oktober mötte de Furstens orcher, vildmän och legoknektar i slaget vid Alanäs. Det blev en förkrossande seger för de Furstliga; resterna av huset Ring utplånades och de överlevande försvararna tog sin tillflykt till skogen.
Furstens segerrika armé tågade nu norrut och kunde snabbt sätta sig i besittning av hela Höghedes kustbygd. Även herrarna i Nedomskog svor nu snabbt trohet till Fursten.
Under vintern och våren började en ny administrativ ordning organiseras under överinseende av den gedanske överlöparen Egil Örnkloo, som inträtt som Furstens minister. Furstliga ståthållare och fogdar sattes in i de underkuvade bygderna, nya befästningar byggdes och garnisoner förlades på strategiska punkter. Mängder av gårdar och ägor i bygder som motsatt sig det Furstliga styret konfiskerades och gjordes till Furstens egendom, nya pålagor och bestämmelser proklamerades och en hård regim infördes.
De hövdingar som slutit sig till Fursten belönades med att förbli vid sin lokala ställning och i många fall få större maktbefogenheter gentemot sina underlydande, men de förväntades ordna in sig i det nya systemet och troget tjäna Fursten. Några förlänades titeln som frijarl och fick disponera ett område under sin egen administration.
Fursten etablerade sig också som kyrkans högsta beskyddare i sitt rike, med hänvisning till att man saknade en egen patriark – formellt lydde Margholien och lyder fortfarande i kyrkligt hänseende under ärkepatriarken av Geda. Kyrkotiondet – som ändå erlagts ganska sporadiskt – drogs in till statsmakten medan sockenprästerna fick fortsätta disponera prästgårdarna och den tredjedel av tiondet som var anslagen för deras lön. Ansvarig för den nya kyrkoadministrationen och Furstendömets ledande präst vid den här tiden var decanus Benedictus Arosenius.
Under tiden började grupper av överlevande från bondehären vid Alanäs, och andra som blivit hem- eller fredlösa, samlas i skogarna under en karismatisk ledare som länge bara var känd som ’Drakfågel’ och knöts samman till en effektiv motståndsrörelse. Rebellerna började slå till mot isolerade Furstliga styrkor och vann inledande segrar i flera skärmytslingar. För en tid tycktes Furstens välde rentav vackla, och fler och fler slöt sig till motståndskämparna.
Kulmen på Drakfåglarnas attacker blev slaget vid Mid i slutet av september. En samlad attack mot byn Mid, där Fursten själv ryktades befinna sig med bara en liten truppstyrka, slogs efter en hård strid tillbaka med tunga förluster. Det blev Drakfåglarnas sista större försök att möta de Furstliga i öppen strid.
Under senhösten och vintern fick Furstens krigsmakt en fastare organisation än tidigare; det var nu legionerna och auxilian blev permanenta enheter. Nu började också den gamla marknads- och omskeppningsplatsen Strand i sydvästra Nedomskog rustas upp för att bli en handelsstad.
Våren 1137 utropades Furstendömet Margholien officiellt och inledde diplomatiska relationer med grannrikena. I samband med det fick Strand stadsprivilegier och började byggas upp som handelscentrum. De första handelsavtalen med Nordenbund slöts vid den här tiden.
På våren utbröt en mindre resning i Nedomskog; några av stormännen som inledningsvis stött Fursten hade börjat få kalla fötter då vidden av hans maktanspråk började bli tydlig. Andra förblev dock vid Furstens sida och herrarna lyckades inte nå någon stor uppslutning bland allmogen. Upproret blev kortlivat och slogs snabbt ned. De stormän som deltagit avrättades och deras gods beslagtogs och besattes med Furstliga ståthållare. Redan strax efter midsommar var läget återigen någorlunda stabilt.
På sensommaren hölls mötet i Strand mellan Furstens och grannrikenas diplomater. Det sedermera ökända Strandsfördraget upprättades.
Med mellersta och södra Margholien nu relativt stabiliserade fortsatte erövringen och konsolideringen av kustlandet och älvdalarna längre norrut. Senast vid den här tidpunkten anslöt sig också Kalins folk, dvärgarna i Nardrífa i Björnramsbergen, till Fursten.
Drakfåglarna hade vid det här laget tvingats ge upp hoppet att besegra de Furstliga militärt. De började konsolidera sitt stöd bland bönderna, särskilt i somliga bygder, genom operationer som gynnade dessa; räder mot Furstliga transporter varav bytet delades ut bland de livegna, dömda brottslingar fritogs, Furstliga kollaboratörer eliminerades, och så vidare.
Norrhamn och kustbygden däromkring tycktes först beredda att sätta sig till motvärn mot Furstens anspråk, men när den gamle bygde- och krigshövdingen Ingemar Geirbjörnsson insåg att han inte kunde räkna med dvärgarnas stöd gav han upp och svor Fursten trohet och lydnad. Norrhamn annekterades odramatiskt. Många av stadsborna var dock missnöjda och gjorde mer småskaligt motstånd, som drevs under jorden efter hårda räfster.
Under året genomfördes en omfattande skattläggning och folkräkning i Margholien och jordeböcker upprättas. Griftedal, som först varit mest ett härläger nära Svartstenstornet, började nu växa till en verklig stad och köpingarna Bykle, Svald, Saxeholm och S:t Egils hamn började också växa något.
Frijarl Vigdis Grane i Ovanstig utnämndes till drots, dvs högste rättsvårdare, och fick i uppdrag att revidera, samla och stadfästa den tidigare muntligt traderade Margholerlagen.
Sedan 1139 har Furstendömet Margholiens historia dominerats av kriget mot grannländerna. Krigets yttre förlopp beskrivs i artikeln Krigsförloppet i stort och i Nyhetsbreven.
Under de första krigsåren växte administrationen och krigsmakten snabbt, till stor del genom att nya soldater och tjänstemän värvades från utlandet. Fler och fler av orch- och vättestammarna i Nordanlanden föll också under Furstens inflytande. Även i Talvala etablerades starka brohuvuden och man började ta kontrollen över de strategiska punkterna längs kusten och inåt land. Efter erövringen av Månhella i Gedanien etablerades det främsta magiska fältinstitutet utanför själva Margholien, Laboratorium Brumalis, där.
I början av kriget tycktes Fursten vara på väg att vinna en blixtseger över Gedanien och Arosia, men de allierade lyckades hejda hans segertåg inte minst genom att, åtminstone för en tid, riva upp hans magiska övertag.
När kriget bröt ut minskade pressen på Drakfåglarna, som ändrade sin huvudinriktning till att försöka sabotera Furstens krigsansträngningar. Det minskade oundvikligen deras popularitet bland bönderna, som inte längre hade några direkta fördelar av deras verksamhet men fortfarande drabbads av dess risker.
Den Furstliga propagandan hävdade envist att kriget var ett preventivkrig och att grannrikena avsett att gå samman och krossa Margholien. Parallellt utövas propaganda längs andra spår; segrarna skall också göra Margholien stort och mäktigt, till det främsta av Thules riken.
Kort efter krigsutbrottet flydde decanus Benedictus från Griftedal. Hans post som ledande kyrklig administratör förblev vakant för en tid.
Under krigets andra år stärktes den dittills svaga Furstliga sjömakten genom att åtskilliga grupper av pirater på Innanhavet knöts till Furstens tjänst som kapare. Senare under året bröt sig dock en viktig gruppering, de s k Fria Skepparna med bas på Örike, ut och slöt sig i stället till Alliansen.
Drakfåglarna började vid den här tiden få bättre kontakt med Alliansen och deras verksamhet blev mer fokuserad på spionage och räder mot viktiga mål.
Under våren bröt en smittsam farsot ut i Höghede och kustlandet norrut. Till en början verkade det bli allvarligt, men man lyckades få epidemin under kontroll inte minst genom tillgången på helande blodsmagi. Åtskilliga av de dittills föga kända Rödkåporna bidrog till att med blodsmagisk hjälp hejda farsotens verkan; det var Ordens första mer högprofilerade inblandning i inrikes affärer och bidrog till att göra den mer populär. Norrhamn hade drabbats särskilt hårt av sjukdomen i det första skedet, och i dess spår följde en hel del våldsamma upplopp och oreda då några stadsbor anklagades för att ha förgiftat brunnarna. Ordningen återställdes så småningom efter att stadens garnison kraftigt förstärkts.
På hösten etablerades en ny administrativ nivå mellan ståthållarna och det centrala Ministeriet i form av provinser, som var och en styrs av en prefekt. De ockuperade delarna av Gedanien, Arosia och Talvala utgör varsin provins.
Vid ungefär samma tid blev Margholerlagen formellt fastställd och stadfäst. I samband med detta etablerades också Tornnämnden, en specialdomstol direkt under Fursten med ansvar för extraordinära mål.
Trots sin militära och magiska styrka riskerade Furstendömet att politiskt isoleras; 1140-41 var Gedanien, Arosia, Högmark, Sunnanslätt, S:t Ahriks orden och dvärgriket Steinheim allierade mot Fursten. Balansen skiftade något när Ordo Alemandis landmästare i Ordensland Ost (den östligaste provinsen, som gränsar till Ahriksriddarnas territorier) under 1141 på allvar började se Fursten som en lämplig allierad för att omforma maktförhållandena i Österlandet. Samarbetet förblev till en början ekonomiskt; Orden förmedlade t ex kompetent yrkesfolk – fr a hantverkare och präster – till Fursten i utbyte mot handel på förmånliga villkor.
Under året började Ministeriet utnämnda s k landgrevar, som har att övervaka och samordna verksamheten i ett område sida vid sida med ståthållare och prefekter. De ses fr a som Ministeriets egna ögon och öron på plats. Enligt ett dekret på hösten fick också de bruk som inte har möjlighet att ordna sin försörjning via den lokala administrationen möjlighet att begära stöd från Ministeriet.
De Furstliga utposterna nådde ungefär sin nuvarande gräns i norr, vid Uma älv. I början av hösten slogs en serie räder från Nordanlandsorcherna mot kustbygden tillbaka av en Furstlig styrka under general Varja.
Sent på hösten greps Drakfågel, motståndsrörelsens ledare, av prisjägare i Furstlig sold. Hon avrättades på Grapahus i januari följande år. Detta var på kort sikt en viktig propagandaseger för de Furstliga, men snart nog skulle det visa sig att motståndsrörelsen inte effektivt halshuggits – Drakfåglarna fortsatte sin verksamhet under nya ledare.
Den Furstlige ståthållaren i Norrhamn lönnmördades i december. Mordet blev aldrig nöjaktigt utrett även om flera misstänkta konspiratörer greps och avrättades.
Under krigets tre första år stärktes Furstens militära läge gradvis trots att Alliansen vann några spektakulära taktiska segrar; nästan hela Gedanien och några av de rikaste områdena i Arosia låg under Furstlig ockupation och Geda blev allt trängre inringat. Under 1142 var Geda lagt under en sannskyldig belägring och hårt pressat. Furstens framryckning tycktes på nytt omöjlig att hejda, och flera märkliga upptäckter gjordes – den sommaren ledde en expedition till platsen som kallas Världens Ände i Västmarkerna till att två legendariska figurer från forntiden, alven Rana och draken Náuglug, på nytt väcktes till liv och stod vid Furstens sida.
Kriget mellan Fursten och Alliansen nådde en vändpunkt då belägringen av Geda hävdes i sista ögonblicket och den allierade undsättningshären under greve Angantyr (sedermera kung Angantyr av Arosia) tillfogade den Furstliga belägringsarmén under generalerna Gladius och Varja ett definitivt nederlag. Under den följande tiden retirerade de Furstliga gradvis från sina ockuperade områden och större delen av Gedanien återerövrades.
Inrikes satte de stora och oväntade motgångarna hård press på Furstendömet. Uppror bröt ut här och var, särskilt i de ockuperade ytterområdena, och där de inte kunde slås ner fick man dra tillbaka styrkorna och ge området förlorat. De få uppror som uppstod i det inre av Margholien slogs däremot ner med stor noggrannhet och hårdhet. Det största av dessa uppror utbröt sent på året i Ravnsmark, vars bönder verkar ha räknat på stöd från det närbelägna Steinheim. Detta stöd uteblev dock – kanske på grund av den alliansvänlige dvärgkungen Grunnirs död den vintern – och resningen slogs brutalt ned under den kommande vintern och våren.
Fursten sände under hösten en ny diplomatisk beskickning till den Högste Uttolkaren i Arantis, delvis för att reparera den diplomatiska fadäsen då ärkepatriark Olaus av Geda dräptes i templet under belägringen.
Under vintern skedde en viss omorganisering av krigsmakten. Legionerna fick en fast indelning i regementen. General Voorlaugr blev formellt Furstens högste befälhavare i Thule och general Felicia i Österlandet. Scylla Draanca, den främsta av de piratkaptener som slutit sig till Fursten, blev Furstlig riksamiral.
Fälttågssäsongen efter det stora nederlaget blev trots allt ganska framgångsrik – delvis pga att fiendens planer förråddes - även om inga avgörande resultat uppnåddes. Till vintern 1143-44 skickade Fursten också en stark kontingent från sin östra armé under Felicia för att bistå OMDLs fälttåg mot prinsen av Slokov. Fälttåget blir framgångsrikt och man tar en del byte och krigsfångar.
Inrikes följdes den militära omorganiseringen av en inom den civila förvaltningen. Efter en tids experimenterande fastställdes formellt en ny form för ämbetsverken och rikets styrelse under Fursten.
Den Furstetrogna dvärgkolonin i Nardrífa under mästersmeden Kalin, vars existens i början av kriget var okänd även för många margholier, har fått en högre profil under de senaste åren som något av ett industriellt centrum. Åtskilliga nya maskiner, vapen såväl som andra apparater, har konstruerats där och dvärgarnas smedjor och faktorier ökar hela tiden i omfång och betydelse.
Fälttågssäsongerna förblev, med undantag för den stora räden mot Talvala (se nedan), ganska lågintensiva det här året och lämnade båda sidor i kriget visst andrum för inrikes utvecklingar. Delar av de tidigare ockuperade fästena i Gedanien föll men de starka borgarna i norr hölls säkert.
Under det här året och nästa genomförde Förste Ministern en serie inspektionsresor genom riket och höll räfster på många orter för att komma till rätta med missbruk och oegentligheter.
Det Furstliga Talvala fick sin första allvarliga känning av kriget då en stor gotmaritisk/gautisk flotta, förstärkt med Ahriksriddare, gjorde ett storskaligt strandhugg i provinsen. Inkräktarna gensköts och besegrades av en Furstlig fältarmé under Felicia i det berömda slaget vid Saarijärvi, där den talviska auxilian och lokala milisen särskilt utmärkte sig.
Den här våren ledde kraftiga vårfloder till översvämningar i flera av älvdalarna; inte minst den ökänt oroliga Saxan svämmade över.
Månhella i Gedanien, som fram tills nu förblivit en Furstlig enklav, återerövrades nu till slut av gedanierna. Det som man lyckades rädda av det övergivna Laboratorium Brumalis installerades i ett annars huvudsakligen inaktivt nekromantiskt laboratorium förlagt vid Saxa bruk i västra Arilda.
I kölvattnet av Förste Ministerns visitationsresa exploderade en stor korruptionshärva i Strand. Förutom att en hel del ordinär korruption och besläktad brottslighet kom fram i ljuset avslöjades också att flera inom den lokala administrationen stått i kontakt med fienden. Skandalen följdes av en serie hårda domar och åtskilliga omstuvningar i stadens styrning.
Det här året fördjupades samarbetet med Ordo Alemandi till en formlig allians och man drog gemensamt i krig mot S:t Ahriks Orden, något som bl a medförde att delar av härsmakten i Thule skeppades över till Österlandet. I Thule bjöd man under tiden in flera orch- och vättestammar från Nordanlanden att förhärja Högmark och ockuperade i deras fotspår nordöstra delarna av landet med Brandhälls kopparbergslag. De snabba framgångarna bröts då de allierade oväntat lyckades återta den strategiska borgen Järneskans och driva tillbaka orcherna över Högälven; efter det har något av ett dödläge uppstått i Högmark och Högälven har i praktiken blivit gränsen, en gräns som befästs på båda sidor.
Skördarna blev goda det här året och vårfloderna måttliga. Däremot skedde en allvarlig olycka i Rodås bergslag i Nedomskog i april: en av gruvorna rasade in och många av gruvarbetarna dödades eller skadades.
Efter de stora fynd som tydligen gjorts i Naari i Talvala började en intensiv magisk forskning på nytt. Laboratoriet vid Saxa bruk, som låg vid en stark och lämplig Källa, döptes om till Laboratorium Cerulaeus (”Det blå laboratoriet”) och tillfördes stora nya resurser fr o m vintern 1146-47.
Det är nu tio år sedan Furstendömet officiellt utropades, och en ny generation har börjat växa upp som inte minns mycket av livet dessförinnan. Trots förtrycket har kriget och umbärande faktiskt svetsat samman folket en del; den Furstliga propagandan har oförtröttligt inpräntat att man är omgiven av fiender åt alla håll och att Furstens styrka och makt är det enda som kommer att skydda Margholiens folk från dessa fiender och föra det till seger och välstånd.
Det sista året har det yttre krigsförloppet i Thule varit tämligen lågintensivt och mest bestått av räder fram och tillbaka. I Österlandet föll Ahriksborg under våren, dock först efter att en sjöburen allierad undsättning lyckats evakuera många av riddarna som höll borgen. Hela Virland ligger nu under Ordo Alemandis ockupation och Orden och Felicias östra armé har under sensommaren och hösten invaderat Keriland, Ahriksriddarnas återstående fäste.
Ett smärre diplomatiskt genombrott är ett nytt handelsavtal som helt nyligen slutits med det styrande rådet i dvärgriket Steinheim.
En ovanligt lång solförmörkelse under augusti togs av vidskepligt folk för ett olyckstecken medan andra menade att tidpunkten hade magisk signifikans. Under året har särskilt gränsmarkerna mot Högmark hemsökts av rykten om att vålnader och gastar skymtats i utmarkerna. Kanske eller kanske inte har detta något att göra med den allt intensivare forskningen vid Laboratorium Cerulaeus – just den forskning som nu under hösten nått ett genombrott, och vars ledare kallat till symposiet vid Högmyren för att demonstrera sina fynd.