| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner och Henrik Hoffström, 1999, 2003
Det vaga begreppet "oknytt" innefattar en rad mycket olika varelser, men de har det gemensamt att de inte är helt och hållet av kött och blod. Oknytt föds och dör normalt inte heller som människor och djur, och de åldras inte.
Enligt somliga tolkningar av Ljusets Lära är oknytten från början halvgudomliga varelser, avatarer, som i begynnelsen ställde sig neutrala i Mörkrets uppror mot Ljuset. De störtades inte ut i Tomrummet men fick inte heller bli kvar i Empyréen utan hamnade i ett ingenmansland mellan Ljuset och Mörkret och fick ta sin tillflykt till jorden. Här skulle de ha förvandlats och till största delen glömt sitt ursprung.
Hur mycket sanning som finns i detta vet inte ens oknytten själva. De kan inte minnas sitt eget ursprung.
Men legenden verkar kunna innehålla en del korn av sanning, för den svarar mot en del märkvärdiga punkter i oknyttens natur. Alla oknytt bär på en vag aning om att jorden inte är deras rätta hem. Hur de förhåller sig till detta varierar kraftigt (se nedan).
Oknytten är magiska varelser och starkt knutna till den kraft som människorna, i den mån de känner till den, brukar kalla Jordmagi eller Jordkraften. Oknytten själva föredrar benämningen Flödet. Den här kraften genomsyrar hela den fysiska världen och är det som "driver" oknyttens egna krafter. Ju starkare Flödet är, desto mäktigare blir oknytten. Den är starkast kring vissa "knutpunkter", och det är kring dessa som Hoven samlas
Oknyttens magiska natur gör att många av dem har anmärkningsvärda krafter, men alla har en svaghet: deras magiska kraft är bunden i ett eller flera föremål, Käril, som de bär med sig eller gömmer. Om någon annan får tag i ett Käril och vet hur man gör kan denne använda ägarens krafter eller till och med få makt över honom. Detta förhållande utgör en grundförutsättning för oknyttens "samhälle".
Läs mer: Flödet och oknyttens krafter
Oknytten skiljer sig mycket i makt och förmågor, och det avspeglas i deras "samhällssystem". Grundprincipen är att svagare väsen kan ställa sig under ett starkare väsens beskydd. De lämnar då ifrån sig en del av sin kraft till sin beskyddare. Den kraft som givits upp återhämtas gradvis, medan beskyddaren kan samla den kraft hon fått till en reserv hon antingen kan använda själv eller "låna ut" till sina underlydande. Det innebär att ju fler underlydande ett väsen har, desto starkare blir han. Å andra sidan är beskyddaren enligt oknyttens lagar ansvarig för sina underlydandes säkerhet.
Ett väsen som ställer sig under ett annat väsens beskydd kommer gradvis att påverkas mot att bli mer lik beskyddarens natur. Oknytten är märkvärdigt föränderliga i den meningen. Ett skogsrå som ställer sig under Älvkungens beskydd och blir en av hans folk kommer därför gradvis (och under lång tid) att förvandlas till en älva. När ett väsen förvandlats på det här viset tenderar det att glömma sin förra "identitet".
Oknytt kan i allmänhet inte ta permanent skada av vanliga vapen, och kan inte heller slås medvetslösa eller förgiftas. De flesta har dock något de är sårbara mot - järn är vanligt (vilket ju inbegriper de flesta vanliga vapen), andra är sårbara mot silver eller heliga symboler. Inte heller detta kan normalt döda eller permanent skada ett oknytt men man kan driva det på flykten.
Oknyttens Hov - eller ibland Skogens Hov - är en samlande benämning för de olika oknyttssläktena i en region och deras "samhälle". Det finns många Hov runtom i världen. Oknyttens samhälle tenderar att spegla människornas, vilket gör att olika Hov skiljer sig starkt från varandra beroende av var de håller till. Varje Hovs område innehåller ett flertal kraftkällor, Hoven brukar hålla sina möten vid olika källor varje år. Det Hov som beskrivs i det följande är det vars område täcker en stor del av mellersta Thule.
Hovet styrs av en Härskare, som är ett av de mäktigaste väsendena – en av oknyttens ädlingar. Denne är ingen absolut självhärskare; de andra ädlingarna har betydande självständighet, men erkänner Härskarens överhöghet och ger henne sista ordet i alla beslut som rör hela Hovet.
En ny Härskare väljs om den gamle försvunnit eller abdikerat.. När en ny Härskare ska tillsättas sker det normalt så att den som kan har ett starkast stöd i kraft och underlydande väljs till ny Härskare. Därför samlar kandidaterna stöd från de mindre betydande oknytten och försöker få så många som möjligt på sin sida. När det sedan blir dags för val lånar de underlydande väsendena ut så mycket kraft de kan och vill avvara till sin kandidat, och den som kan visa upp mest kraft blir ny Härskare.
Den nuvarande härskaren över hovet i Thule är Skogsfrun, som härskar över råväsendena. De andra tre främsta ädlingarna är Älvkungen, Trollpackan och Bergakungen.
Läs mer: Vem är vem: Oknyttens Hov
|
| Skogsfrun |
Vid sidan om ädlingarna står Jägaren, en gåtfull och fruktad gestalt. Han har till uppgift att övervaka oknyttens lagar, som styr fr a hur de kan interagera med skapade varelser, och anklaga och straffa den som bryter mot dem. De som han anklagar prövas vid Hovet, och befinns de skyldiga stöts de ut ur dess gemenskap. Utstötta väsen är Jägarens lovliga villebråd, och de blir sällan långlivade.
Oknytten i Thule kan grovt delas in i fyra grupper eller "släkten", var och ett knutna till en av ädlingarna. Varje släkte brukar också traditionellt associeras med ett av de fyra elementen, men detta är möjligen mer av en lärd konstruktion än något med verklig innebörd. Här beskrivs de olika släktena kortfattat.
 |
Detta är den mest heterogena gruppen (möjligen med undantag för nattväsendena) av väsen. Den innefattar allehanda väsen med anknytning till djur, växter eller vatten. De är på många sätt de mest människolika av oknytten.
Element: Vatten.
Utseende: Varierar enormt. Ser för det mesta ut som en blandning av människa och det djur/växt varelsen har anknytning till: ett skogsrå kan ha rävsvans eller kanske rävöron; en ”satyr” kan ha ben och horn från en hjort eller bock; en trädande kan ha lövverk till hår och barkliknande hud eller kläder. För det mesta bär de eleganta kläder liknande människornas mode men smyckade i linje med sitt ”tema”. De färger som används mest är grönt, brunt, vitt, svart och blått. På de flesta av Skogsfruns folks kläder förekommer ett vågigt mönster, som kan se ut som antingen löv eller vågor. Detta mönster kan t ex förekomma på bårder eller liknande.
Karaktär: Djupt känslosamma. Skogsfruns skyddslingar är passionerade varelser som lever för stunden. Karaktären hos väsendena och deras känslor varierar starkt från individ till individ, men de är alltid starkt utpräglade och ganska extroverta. Det är de här väsendena som oftast trasslar in sig i kärleksaffärer med människor.
Ett annat särdrag hos råväsen är deras ibland drastiska sinne för humor. De gillar att driva med både människor och andra oknytt, särskilt allvarliga eller högfärdiga personer.
Namn: Nästan alla råväsen bär namn efter naturfenomen, vanligtvis de de själva lånat drag av. En trädande kan helt enkelt bära namn efter sitt träd eller ett som associerar till det.
Skogs- och sjörån är människoliknande väsen som råder över naturens rikedomar. De är sällskapliga av sig och tar gärna kontakt med ensamma skogsvandrare. De flesta rån har någon makt att ge lycka åt den som behagar dem och olycka åt den som misshagar dem.
Dessa väsen är knutna till någon växt, ofta ett visst träd. Som sagt liknar de ofta trädet ifråga till utseendet. De är ganska lika råna till karaktären, men kanske mindre sällskapliga. De håller sig ofta närmare "sitt" träd. Om deras träd dör försvinner de också.
 |
Älvorna är däremot ganska lika inbördes. De kan på sätt och vis betraktas som alvernas ”släktingar” bland oknytten, liksom råna är människornas.
Element: Luft.
Utseende: I stort sett mänskligt utseende. Ganska alvlika, men har inte spetsiga öron; vackra, eleganta, eteriska. De bär mestadels luftiga, svepande kläder i vitt och ljusa färger. Enstaka individer kan ha mer udda drag, t ex vingar.
Karaktär: Flyktiga, oberäkneliga och svårfångade. De söker ständigt nya förströelser men tröttnar fort på alla nöjen. Älvorna ser ner på de flesta andra varelser och håller en viss distans till allt.
Namn: Älvorna brukar inte bära talande namn utan oftast långa, lyriskt klingande namn.
 |
Trollpackans folk förenas främst av det faktum att de är utstötta från övrig gemenskap, men de har ett par andra saker gemensamt. Nattväsendena hungrar efter livskraft. Deras egen ”ämnesbalans” är ofullständig och de måste därför ta kraft från andra varelser, oftast människor och djur. ”Kraft” i det här fallet kan syfta på många olika saker, men det har oftast att göra med starka känsloyttringar. Nattväsendena kan ses som orchernas och vättarnas ”släktingar” bland oknytten.
Element: Eld.
Utseende: Varierar kraftigt. Många har groteska eller monstruösa utseenden, medan andra kan se mänskliga ut.
Karaktär: Nattväsendena är inte direkt onda, men nästan alla är förbittrade, asociala och aggressiva.
Namn: De namn de flesta nattväsen använder är benämningar eller öknamn. De är oftast mindre smickrande och syftar gärna på dess utseende. Exempel: Enöga, Hängbuk, Dregel, Klösa.
Några exempel på typiska nattväsen:
Maror är människolika väsen som hemsöker och plågar djur och människor om nätterna. De kan suga i sig livskraft från sina offer och ge dem hemska mardrömmar på köpet. Vissa maror ser ut som vanliga människor (ofta med vildvuxet rött hår), andra ser ut som hemska, förtvinade häxor.
Lyktgubbar är spöklika figurer som brukar stryka omkring kärr, träsk och farliga skogspartier med sina flackande lyktor. Somliga nöjer sig med att skrämma nattvandrare, andra mer illvilliga lockar dem att gå ned sig i kärren för att kunna suga i sig deras utslocknande livskraft.
En samlande beteckning på olika mer eller mindre djurliknande bestar som också tjänar Trollpackan. De kan ha ett varulvsliknande yttre eller andra djuriska drag. De flesta av dessa kan bara vinna livskraft genom att äta kött eller blod av andra varelser, och de verkar bli mer och mer lika det de äter. Eftersom Lagen förbjöd att man ger sig på människor utanför de egna domänerna levde odjuren i första hand på djur och blev med tiden mer och mer djurlika. Under oredan de år Lagen var upphävd började vissa av dem leva på människor.
 |
De Underjordiska är som namnet antyder berg- och jordväsen. De har visst släktskap med dvärgarna (liksom älvorna med alverna, råväsendena med människor och nattväsendena med nattfolk).
Element: Jord.
Utseende: Varierar mellan tomte-, dvärg- eller trolliknande utseenden, oftast en blandning. Ofta skrumpna eller knotiga ansikten; manliga Underjordiska har ofta skägg eller långa polisonger. "Tomtelik" klädsel: jackor, knälånga byxor, luvor. De vanliga Underjordiska bär mest grått och brunt (jordfärger); Bergakungens uppvaktning bär starka färger i mörka nyanser (mörkgrönt, -rött och -blått) med enstaka ljusa inslag som kontrast. De Underjordiska bär ofta ett kantigt kreneleringsmönster på bårder och liknande.
Karaktär: Envisa, trofasta, stabila men oftast inte okänsliga. Anses som tröga av andra väsen; kanske är de något lättlurade. Somliga är giriga, andra hämndlystna.
Namn: De Underjordiska bär liksom de flesta oknytt ofta talande namn, gärna med anknytning till sten, jord eller mineraler. Exempel: Glimma, Kvarts. Deras namn, talande eller ej, brukar vara korthuggna.
Sedan urminnes tid har Lagen varit ett fundamentalt faktum i oknyttens tillvaro. Oknyttens lagar är inte direkt lagar i mänsklig juridisk mening; de är en sorts “naturrätt” som alla normalt funtade väsen följer av sig själva. Om ett väsen bryter mot lagarna är det ett tecken på att dess natur förändrats eller förvridits.
Lagen upprätthålls, övervakas och personifieras av Jägaren.
Lagen lyder i stort sett som följer:
Inget väsen får döda ett annat väsen. Normalt kan man inte döda andra oknytt. Undantaget är Jägaren.
Ädlingarna är ansvariga för sina underlydandes säkerhet.
Varje väsen måste leva enligt sin art och natur. Om det faller ifrån sin arts ideal måste det söka en ny beskyddare, varefter det så småningom kommer att förvandlas.
Jägaren får domsrätt över ett väsen i det ögonblick dess beskyddare nekar att gå i god för dess handlande. Så länge beskyddaren ansvarar för sin skyddslings agerande går skyddslingen säker.
Käril kan inte stjälas eller tas med våld av andra oknytt, de kan bara ges bort frivilligt. (Skapade varelser kan däremot stjäla dem.)
Kärleks- och andra förbindelser med människor är tillåtna så länge inte människan vet att man är ett oknytt. Får han reda på det måste förbindelsen avbrytas ofördröjligen och oknyttet återvända till sin herre.
Varje ädling är suverän i sin egen domän. Själva Hovet hålls på “neutral mark”.
Inget väsen får ge bort sina Käril till människor, undantaget Vandrarnas (Solstammarnas) shamaner. Om ens Käril går förlorat till en människa måste man återta det. Käril i händerna på skapade varelser är ett hot mot Hovets säkerhet.
Ett bortdrivet väsen tar ingen kontakt med skapade varelser på tolv timmars tid.
Så länge Vandrarna visar tillbörlig respekt ska man lämna dem ifred och får inte ställa till förtret för dem.
All kontakt med Vandrarna ska i första hand ske genom deras shamaner. Shamanerna är inte skyddade av ovanstående regel; de har gett sig in på Hovets spelplan och får leken tåla.
I början av kriget, 1139, försökte Nestor infiltrera Hovet genom att han lyckades korrumpera Jägaren. När Hovet mot Jägarens vilja valde Skogsfrun till sin nya Härskare lämnade han Hovet och försvann. I och med att han lämnade Hovet var Lagen bruten, och fastän oknytten på det hela taget fortfarande försökte följa den var den inte längre fast bindande som den var förr. Det visade sig också leda till att oknytten inte längre var lika väl skyddade för yttre påverkan, och Fursten kunde börja få makt över dem genom sin blodsmagi och förslavade många oknytt.
Efter tre år av denna oreda, sommaren 1142, återställdes Lagen (på Källan vid Världens Ände). Det skedde genom att Nyckelns Väktare förmådde den gamle Jägaren, som till sist insåg att Nestor lurat honom, att frivilligt lägga ned sitt ämbete och lämna över till en ny; valet föll på en ung vildman av Björnstammen. I och med detta var Lagen återställd, men en lös ände finns kvar i och med att den forne Jägaren behållit sina krafter. Det sägs att han nu söker en väg att hämnas på Nestor.