| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2008, 2010
Värdshuset Lyktgubben - skådeplatsen för Väktarnattssagor, Skuggor i snönoch Vid vägens ände - ligger en halv dagsresa från Örnevall vid en avtagsväg från landsvägen. Det ligger i Lindåkra socken i Silverhammars härad. Här följer lite bakgrund om trakten.
|
Silverhammars härad, vid Hedåssjöns norra strand mellan Örnevall och Skiöldenäs, är en av Sunnanslätts gränsbygder. Häradet omfattar en skogig platå som stupar brant ned mot Skiöldenäsån – som utgör gränsen till Arosia - i norr och sluttar sakta söderut mot Hedåssjön. Det mesta av bebyggelsen finns samlat nära sjön.
I västra delen av häradet finns några små silvergruvor som givit häradet dess namn. De sista åren har gruvdriften tagit större fart då ett antal nyligen invandrade dvärgar köpt eller hyrt in sig på andelar i bergen. Många hoppas att det här på sikt kommer att ge en rejäl skjuts till hela landsändens ekonomi; dvärgarnas engagemang i gruvdriften borde vara goda nyheter för den.
Häradet omfattar fem socknar med varsin kyrka: Silverhammar, Herseby, Lindåkra, Rodby och Lunda. De tre förstnämnda är rätt sammanhållna och tätbefolkade, medan Rodby och Lunda är mer utspridda och glesbefolkade gränsbygder.
Silverhammar ingår administrativt i Örnevalls slottslän, och häradet har alltså ingen egen fogde utan skatterna tas upp av slottsfogden på Örnevall. De lokala representanterna för ordningsmakten är länsmannen som sammankallar häradstinget och har visst ansvar för att upprätthålla ordning i stort, gripa fredlösa och se till att vägar och broar underhålls, och lagläsaren som är traktens främsta lagkunniga. Båda är bofasta i häradet och hör till välbärgade bondesläkter.
Större delen av häradet är skattejord som ägs av fria bönder. Örnevalls kloster äger en del mark och gårdar i de västra delarna, och de frälsemän som lever i häradet har en handfull landbogårdar vardera.
Karna Bengtsdotter är år 1146 häradets länsman och också en av de mer välbärgade bland dess ofrälse bönder. Hon bor på gården Skåla strax utanför Silverhammar by. Hon är också en duglig krigare och anförde Silverhammars häradshop i fälttåget till Geda 1142. Sedan dess har hon ägnat ganska stor nit åt att hålla landvärnets beredskap god.
Valdemar Ingesson är lagläsare, också han en förmögen men ofrälse bonde.
Häradet är ganska fattigt på frälse, men det finns några lågfrälsemän och –kvinnor utspridda, däribland väpnarna Lars Knutsson Lejonram på Hjalmarshus i Lindåkra och Elin Gudmarsdotter Gera på Ringaholm längst i norr.
Lindåkra gränsar i söder till Hedåssjön, i väster till Silverhammar, i norr till Rodby och i öster till Lunda. Norra delen av socknen är skogig, medan södra delen är rätt jämn och bördig slättmark som av och till bryts av åsar som stryker åt söder. Skogen är till stor del blandskog. Huvudbygden ligger i sydväst nedåt sjön till.
Trakten är rik på strandfåglar av olika slag. I de skogigare delarna norröver är björnar, lodjur och vargar någorlunda vanligt förekommande.
Lindåkra är den största byn i socknen och även där kyrkan ligger, belägen vid landsvägen. Förutom prästgården består byn bara av skattegårdar.
Röby ligger nere vid Hedåssjön. Drygt hälften av byns gårdar ägs av herr Lars på Hjalmarsund.
Sotterbro ligger också vid sjön. Greve Birger Sol och Måne på Nyckleborg äger ett par av gårdarna i byn och runtom.
Norabäck ligger i norra delen av socknen, i utkanten av skogen. Det är den by som ligger närmast Lyktgubben och förhållandet mellan byn och värdshuset är för det mesta gott.
Ensmo är en annan skogsby. Flera av bönderna från Ensmo är kända som skickliga jägare och spårare.
Värdshuset Lyktgubben är ett populärt ställe att stanna upp på för resande längs landsvägen till eller från Örnevall. Det har rykte om sig som mötesplats för Thules mer äventyrliga element ”på väg till klostret”. Lyktgubbens besökare utgörs alltså till en ovanligt stor del av resande med intressanta och fängslande livsöden - personer som har besökt flera av världens hörn och ägnat sig åt otaliga mer eller mindre rumsrena och ofta farliga sysselsättningar under sina liv. Även värdfolket själva lär till stor del vara män och kvinnor med brokiga och äventyrliga liv bakom sig.
Läs mer:
Hjalmarshus är sätesgård för herr Lars Knutsson Lejonram, den ende frälsemannen i socknen. Hjalmarshus är en lätt befäst gård vid en vik på Hedåssjöns strand, omgiven av praktfulla ekar.
Väpnaren Lars Knutsson Lejonram till Hjalmarshus och hans familj är det enda frälsefolk som bor i socknen. Herr Lars är i 35-40-årsåldern, gift med Fredrika Kruse, en dotter till en rik borgare i Spegelhamn, och har fyra döttrar och en son. Hans äldsta dotter, jungfru Agnes, tjänar i frälsehirden vid hovet. Herr Lars är kusin till den förre riksdrotsen, riddar Ragnar Lejonram, som dräptes vid den Svarta Dagen och som troligen själv var inblandad i mordet på kung Johann. Familjen, som förr var en av de mer betydande utanför högfrälset, har legat ganska lågt sedan dess och herr Lars själv har slagit sig till ro med livet som storbonde. I yngre dagar var han ganska fruktad av såväl sina landbor som politiska ovänner, då han kunde uppträda hårdhjärtat och visa upp ett synnerligen gott minne för verkliga och förmodade oförrätter. Med åldern har han lugnat sig, men man gör klokt i att inte få honom till ovän.
Moder Johanna är sockenpräst i Lindåkra sedan omkring tio år. Hon tillsattes med stöd av herr Lars och lär från början vara en god vän till hans fru från Spegelhamn. Hon har dock vid flera tillfällen tagit hans landbor i försvar mot honom, och anses överhuvudtaget ha haft ett gott inflytande på den snarstuckne herremannen. Moder Johanna själv är känd för sitt goda omdöme och kunnighet och brukar anses som en kvinna att lyssna på även vid häradstingen.
 |
 |
||||
|
|
||||
 |
 |
||||
|
|
Henrik av Halbeck är den främste delägaren i värdshuset Lyktgubben. Han köpte huvudandelen i värdshuset för fem år sedan, men innan dess hade han själv och flera av de andra blivande värdarna varit en regelbunden gäst; han var tydligen god vän både med de tidigare ägarna och med moder Elarka på klostret. Som namnet antyder kommer han från norra Storkungadömet men har färdats vida omkring både i Thule och på andra håll. I sin ungdom var han ryktbar för såväl sin våghalsighet som sin stora tur.
Lukas, en annan av delägarna i Lyktgubben, är en medelålders sunnanslättsk krigare som sägs ha tjänat i kung Johanns gårdshird och nätt och jämnt överlevt den Svarta Dagen. Sedan dess har han färdats vida omkring till lands och sjöss, ofta i sällskap med sin gamle kamrat Svein. En del episoder i Lukas’ förflutna verkar det som att han ogärna talar om, men resorna i främmande land hör inte dit.
Svein Griske, en gammal vän och reskamrat till Lukas och tillika värd på Lyktgubben, kommer från början från Nifelheim i västra Thule men har seglat på åtskilliga hav. Han är hurtig och gemytlig men kan ibland brusa upp, dock är det mest oväsen och går över fort.
Janina, den fjärde delägaren på Lyktgubben, kom liksom Henrik från kontinenten från början och ryktades ha ett förflutet som pirat. Seglat till åtskilliga av världens hörn hade hon i alla fall. Janina dödades i strid mot Furstliga trupper i samband med räden mot Örnevalls kloster och Lyktgubben vintern 1144-45.
Bi-Elsa är en bi- och honungsjägare i socknen, som alltså bl a försörjer sig på att hitta vildbin och vildhonung och i övrigt göra olika handtag med lokal biodling. Hon bor i en jordkula i skogen utanför Norabäck, på klostrets marker, och drygar ut med jakt och fiske en del. Som bijägare förser hon bönderna med nya bisamhällen, klostret med vax till ljusen och Lyktgubben med honung till mjöd och matlagning. Elsa är lite av en särling, håller sig rätt mycket för sig själv och anses på bygden som lite udda.
Jostein Kloke är en gammal skogstorpare vilken, som namnet antyder, har rykte om sig som trollkunnig och ”klok”. Många anser också att gubben är en aning vrickad och att de trollkonster han sägs ägna sig åt mest är nys, men han är en skicklig helare och blodstämmare.
Lindåkra socken är en gammal bygd med många legender knutna till sig. Runtom i trakten finns flera minnesmärken, runstenar och gravhögar efter hövdingar och stormän och –kvinnor från gamla tider.
Två av de fornhövdingar som har runstenar efter sig i Lindåkra är Grim och Brand. Grim, den mer sentida av de två, var Ljustrogen och ägde enligt runstenens ord ”hela Lindakra”. Brand, vars runsten är betydligt äldre, fick stenen rest av sina två döttrar efter att han och hans bror Atle seglat i österled och vunnit mycket guld och ära men tydligen stupat där; runstenen anspelar på att Atle ”sitter i hög” i österlandet. Brands runsten står inte långt från värdshuset Lyktgubben.
Väktarnatten 1143 skedde en del mystiska ting omkring Brands sten (se Vintern 1143-44 nedan).
Tronstriderna (1086-1088)
Efter kung Johann II:s död utbröt tronföljdsstrider i Sunnanslätt. De gamla som levde på den här tiden minns det som en ond och svår tid. Inbördeskriget tog slut efter två år då Johanns brorsdotter Emma blev drottning med stöd av sin bror Gerhard.
Hertigens tid (1088-1113)
Gerhard förlänades Nedermark, den västligaste fjärdedelen av riket där Lindåkra socken ingår, som hertigdöme och började med tiden styra det alltmer självrådigt. De följande tjugofem åren brukar talas om som ”hertigens tid”. Hertig Gerhards eftermäle är blandat; han var en hård och rovgirig herre men han gjorde också sitt län rikt.
Efter att Emma dött 1110 och hennes minderårige son Johann valts till ny kung blev hertigen än mer självsvåldig och kom i öppen konflikt med riksrådet som bildade förmyndarregering. Det kom dock aldrig till något nytt inbördeskrig. Gerhard stupade tre år senare under ett misslyckat försök att erövra järnbergslagerna i västra Arosia.
Nödåren 1117-1119
Dåliga tider. Missväxter och sjukdomar ledde till svår nöd på många håll, och även Lindåkra drabbades. Många gamla och barn dog i febersjukdomar. Alla som är gamla nog minns nödåren.
Indrivarkriget 1124-25
Ett kortvarigt krig mot Gotmar som följde av en skuldtvist mellan kungarna. (Läs mer om kriget i artikeln om Sunnanslätts historia.) Sommaren 1124 samlades en stor här för att invadera Gotmar och Lindåkra socken ställde upp med en rote om 12 man till Silverhammars häradshop.
Bondesoldaterna från Lindåkra var med om det katastrofala nederlaget i Norveden och bara ett par av de sockenbor som dragit ut kom hem igen.
Den Svarta Dagen 1131
Kung Johann III:s död under mystiska omständigheter (se åter artikeln om landets historia) väckte förstås stor uppståndelse i hela landet, men episoden hade ingen särskild lokal anknytning.
Värdshuset Lyktgubben och Örnevalls kloster 1133
Värdshuset Lyktgubben hade öppnats några år tidigare, men det var den här vintern som de dåvarande ägarna gjorde en överenskommelse med fader Laurentius, abboten på Örnevalls kloster vid den tiden, och den dåvarande slottsfogden på Örnevall Helwig Wige (senare riksmarsk och stupad vid Geda högar). Se om Lyktgubben ovan.
Furstendömet utropas 1137-38
När Furstendömet Margholien utropades och den nya handelsplatsen Strand öppnades var det flera nedermarksbor som sökte sig dit – mestadels handelsmän och hantverkare som sökte nya marknader (handelsavtal slöts också mellan länderna senare under året).
Lyktgubben byter ägare 1138
Vid den här tiden dök Henrik av Halbeck upp i trakten och köpte den största andelen i värdshuset Lyktgubben. Den förre huvudägaren gav sig av på nya resor, medan några av de mindre delägarna och arbetsfolket blev kvar.
För de stora perspektiven hänvisas till artikeln ”Krigsförloppet hittills” på hemsidan. Här tas bara upp vad som berör Lindåkra och dess omgivningar och invånare mer direkt; förloppen i stort förklaras inte närmare här utan i ovannämnda artikel.
Som kommer att framgå har Silverhammars härad satt upp en hop (ungefär som ett kompani) bondesoldater, däribland en rote från varje socken inkl Lindåkra, för ett flertal fälttåg under kriget. Dessa grupper har inte nödvändigtvis bestått av samma personer varje gång, men det är troligt att de som har erfarenhet från tidigare fälttåg är mest önskvärda som soldater även i fortsättningen.
Belägringen av Draakhem 1140-1141
Belägringens första skede under 1140 berörde inte Lindåkraborna så direkt, mer än att herr Lars på Hjalmarshus och fru Elin till Ringaholm blev borta i fält under större delen av året.
Följande vår däremot mönstrades en stor här och Silverhammars härad ställde upp en hop om omkring 80 man, varav Lindåkra rote utgjorde femton. Efter att ha tillbringat en kortare tid vid belägringen kom en Furstlig armé att landstiga i Sunnanslätt, och Silverhammars häradshop blev en av de som avdelades till den styrka under patriark Henricus Ioanni som sändes att skugga de Furstliga. Det följande fälttåget blev en lång serie manövrer och slutade med att de Furstliga tvingades retirera landvägen genom Nedermark och västra Arosia. I Tolvmilaskogen i västra Arosia fångades de Furstliga mellan en styrka av arosier och dvärgar framför sig och Henricus’ trupp bakom sig, och de lyckades med nöd och näppe och till priset av svåra förluster slå sig igenom och rädda sig hem till det ockuperade norra Arosia.
De Furstliga brände och plundrade när de passerade Örnevall, men Lindåkra kom inte i deras direkta väg och drabbades bara lindrigt av härjningarna.
Under tiden hade Draakhem fallit och kort efter striden i Tolvmilaskogen hemförlovades bondesoldaterna från Silverhammar, som inte lidit några allvarliga förluster under fälttåget – en del hade sårats, men inga stupat. De kom hem lagom till midsommar, som firades under muntrare former än på flera år.
Nyhetsbrev: Nyhetsbrev II, Nyhetsbrev III
Noveller: Vägval vid Draakhem av Theo Axner, Svart natt av Anders Törlind
Vinterfälttåget i Högmark 1142
Silverhammars häradshop kallades ut på nytt nästkommande vinter, då en allierad här samlades för att återta Aagrans bergslag. Samtidigt, visade det sig, inledde Fursten ett kraftfullt angrepp på Högmark. Ett kaotiskt vinterfälttåg följde utan några mer avgörande resultat. Fotsoldaterna från Sunnanslätt kom inte att delta i några större drabbningar och led heller inga nämnvärda förluster i Högmark. Vinterfälttåget kom av sig när ett kraftigt töväder i slutet av februari gjorde landvägarna oframkomliga, och hären hemförlovades på nytt.
Läs mer: Nyhetsbrev V
Undsättningen av Geda, sommaren-hösten 1142
Under sensommaren förbereddes den stora undsättningen av Geda, som belägrats av de Furstliga i över två år och nu tycktes nära att falla. Återigen samlades en stor sunnanslättsk armé inklusive häradshoparna, så också Silverhammars.
Bondesoldaterna från Silverhammar deltog inte i något av de tre slag som delar av undsättningsarmén utkämpade under marschen vid Geda; de hade ännu inte kommit fram då de Furstliga anföll landstigningsplatsen vid Eneros, och drabbningarna vid Unnsätra och Hartorna kyrkby utkämpades av snabbrörliga och huvudsakligen beridna avdelningar.
Läs mer: Nyhetsbrev VIII, Nyhetsbrev IX
Väl framme vid Geda fick Lindåkraborna se många märkliga ting; en hel stad invävd i en magisk dimma (som så småningom hävs), en drake av järn, alver, dvärgar och spöklika ryttare. De Furstliga kom ur sina befästningslinjer och härarna drabbade samman vid Geda högar, gravhögarna sydost om staden.
Slaget vid Geda högar blev en hård strid men till slut en allierad seger (se nyhetsbrevet och novellerna). Under slaget hade det sunnanslättska fotfolket tagit en hel del förluster; tre av männen och kvinnorna från Lindåkra stupar och halva roten blir sårade, mer eller mindre allvarligt.
Läs mer: Nyhetsbrev X
Novell: Striden om Geda, del VI: Mellan draken och hans vrede av Theo Axner
Novell: Striden om Geda, del VII: Slaget vid Geda högar av Theo Axner och Henrik Hoffström
Efter segern vid Geda högar ingick de sunnanslättska trupperna i den här som förföljde general Gladius’ retirerande armé mot Margholien innan man fick ge upp förföljandet. I början av oktober hemförlovades bondehären på nytt.
Läs mer: Nyhetsbrev X
Sommaren 1143
Silverhammars häradshop kallades ut på nytt nästa sommar för att förstärka den arosiska belägringen av Järneskans. Belägringen misslyckades dock och fick hävas utan att borgen tagits.
Läs mer: Nyhetsbrev XII
Vintern 1143-44
Händelserna vid värdshuset Lyktgubben Väktarnatten 1143 blir omtalade; det skedde en del mystiska ting omkring Brands sten (se Äldre historia ovan). Hans vålnad sägs ha talat genom flera besökares munnar innan han slutligen drevs bort. Det sägs också att några besökande dvärgar undersökte Brands runsten och hittade dvärgiska runor som beskrev honom som en ”dvärgfrände” och även att han ”stred med Imrar”. Om denne Imrar är den Imrar den Gode som störtade Gholan den Ogudaktige och blev Gedaniens första kung är Brand och hans runsten ännu äldre än man trodde.
Kort därpå hölls ett stort rådslag vid Örnevalls kloster, tydligen med de omtalade Nyckelns Väktare. De tycks därefter ha tagit för vana att samlas vid klostret om vintrarna.