Arosias |
riksvapen |
Kung |
Angantyrs |
| släktvapen |
Förra kungaätten |
Swärds vapen |
Arosias |
stiftsvapen |
Kungariket Arosia, väster om Gedanien, är ett litet och inte speciellt rikt land, geografiskt och i viss mån historiskt-kulturellt baserat på Västmanland. Sedan 1139 är delar av norra Arosia ockuperat av de Furstliga
|
|
|
|
|||||||||
|
|
|
|
Enligt sägnerna ingick det nuvarande Arosia (jämte Högmark och Gedanien) i urriket Nordanslätt som föll under det Stora Mörkret. Det dröjde till omkring LjÅ 600 innan en av hövdingarna kunde ena landet och etablera sig som kung. Denne förste kung, Jarl Tveskägg, var också den förste ledare väster om Silverån som omvände sig till Ljusets Lära.
Under de följande trehundra åren fortlevde riket utan värre hot än räder från svartfolk och vildar från Västmarkerna och Margholerskogen, samt sporadiska skärmytslingar med Gedanien. Landet var ett valrike, men Jarls ättlingar behöll för det mesta tronen. Kontrollen över den nordliga provinsen Högmark blev emellertid svagare och svagare. Högmarkskarlarna var bångstyriga och det var mer besvär med att driva in deras skatter än de var värda.
Vid tiden för det Lilla Mörkret, ca 905 e M, var kontakten med Högmark i stort sett avskuren, och de båda länderna slogs var för sig själva mot fienden. Som en följd härav utropade Högmark därefter sin självständighet, vilket alltid varit en nagel i ögat på Arosias kungar.
Rikets historia därefter har varit ganska fri från omvälvande händelser. Handeln och kontakten med andra länder har ökat, inte minst genom att huvudstaden vuxit betydligt.
De arosiska kungarnas relation till Högmark, som i forntiden lydde under Arosias krona, har sällan varit den bästa, helst som många av de bästa malmfyndigheterna legat i gränslanden. Grannländernas tidigare historia var fylld av små gränsskärmytslingar, vilka för drygt 50 år sedan (ca 1080) blossade upp i ett mindre krig. Under dessa strider ödelades järnbergslagen Aagran. Med hjälp av sina dvärgallierade tvingade den nordliga grannen Arosia till ett stillestånd och ett fördrag om "evig fred" slöts. Sedan dess har dock freden hållits och sämjan med grannen har långsamt förbättrats. Misshälligheterna har också främst varit en angelägenhet mellan ländernas kungar snarare än folket. De senaste åren har folken förbrödrats betydligt inför det gemensamma hotet från Fursten.
År 1112 drog den sunnanslättske hertigen Gerhard (farbror till den då omyndige kung Johann) på eget bevåg in i västra Arosia med en liten här; han syftade till att utöka sitt hertigdöme, den västra tredjedelen av Sunnanslätt, med de västarosiska bergslagerna. I skogsstriderna kom Gerhards legoknektar dock till korta mot den arosiska bondehären och invasionen misslyckades. Gerhard stupade själv under fälttåget och rikena försonades snart.
1131-32 plågades bruksbyarna i norra Arosia, där ibland det nyuppbyggda Aagran, svårt av en hord svartfolk och andra odjur som dök upp från Vargveden. Bestarna uppträdde märkligt organiserat och tros ha haft hjälp av någon svartkonstnär. Greve Angantyr Jäärnskiöld värvade på kungens uppdrag en mindre armé, till stor del bestående av legoknektar och äventyrare, och mötte svartfolkshorden i en serie skärmytslingar och drabbningar. Efter att de tydligtvis förlorat sin ledare skingrades fienden snabbt, och lugnet var återställt.
När kriget mot Furstendömet bröt ut 1139 togs Arosia delvis på sängen, och fienden kunde ockupera de nordostligaste delarna av riket med Järneskans slott och Aagrans järnbergslag. De Furstligas försök att under hösten också ta slottet Stenkärna och Salfors misslyckades dock. De befintliga befästningarna och deras besättningar har stärkts, och städerna och bergslagerna har börjat utrustas med enklare försvarsverk inför ett hotande belägringskrig.
Krigshandlingarna på arosisk mark sedan vintern 1139-40 har mestadels utgjorts av begränsade räder fram och tillbaka i de norra delarna av riket. Fursten har inte utökat sina territorier nämnvärt men förstärkt sina garnisoner i norr med stora antal lätta och rörliga trupper; till stor del utgjorda av vildmän och vargryttare (vättar beridna på väldiga margholiska ulvar). Dessa har patrullerat de ockuperade gränsmarkerna och plågat de angränsande områdena med oregelbundna terrorräder.
Under 1140 tillgrep Arosia något desperata åtgärder: främst tog man ett stort lån från handelsförbundet Nordenbund, som under två år ställde upp med pengar till krigsinsatser men till hårda villkor. Riket har utnyttjat sin på kort sikt starka ekonomi till att energiskt förbättra sin krigsmakts effektivitet och utrustning.
Under 1141-42 har Arosia börjat inta en ledande ställning i alliansen mot Fursten och har stått bakom flera av de initiativ som tagits, bland annat försöket att återerövra Aagrans bergslag i februari 1142. Detta sammanföll med Furstens överraskande invasion av Högmark och ledde till ett kaotiskt men oavgjort vinterfälttåg - varken den arosiska återerövringen av bergslagen eller den Furstliga närvaron i Högmark blev varaktig. En arosisk-sunnanslättsk styrka under greve Angantyr Jäärnskiöld tillfogade dock en numerärt överlägsen Furstlig orcharmé ett dramatiskt nederlag vid Sundmo i Högmark.
Under1142 intog de arosiska ledarna, bland dem greve Angantyr och änkedrottning Katarina, en central ställning i planeringen av den framgångsrika undsättningen av det belägrade Geda. Det var inte minst på meriterna av sin seger vid Geda som Angantyr vintern därpå valdes till Arosias nye kung.
Efter Angantyrs trontillträde har Arosia energiskt arbetat på att försöka återta sina förlorade territorier, men med måttliga framgångar - det starka slottet Järneskans är fortfarande i Furstens händer.
Landet är ett valkungarike; riksrådet, bestående av rikets främsta stormän, väljer en ny kung när den gamle dör. Kungen har dock rätt att utse en efterträdare som ska prövas för lämplighet före eventuella andra kandidater. Kungens politiska makt är relativt stark men långtifrån absolut.
Adeln i riket är tämligen liten och består av ett fåtal rika, mäktiga ätter och ett större antal små och ganska fattiga familjer. Gränsen mellan de fattigare frälsemännen och bönder kan vara ganska flytande. Adeln som helhet har haft svårt att utgöra en stark politisk kraft då de olika grevarna och friherrarna sällan varit överens inbördes; kung Karl utnyttjade under sin tid detta till att minska sitt beroende av riksrådet.
De flesta frälsemän och -kvinnor har inga speciella titlar; de titlar som finns är greve, friherre och riddare. En greve eller friherre styr över en ärftlig förläning som kungens ställföreträdare, tar upp skatter och upprätthåller lagen. Förläningarna är dock små och symboliska; herremannens huvudinkomster kommer från hans egna ägor. Varje grevskap (det finns för närvarande tre) är centrerat kring en borg. Riddare är mer av en hederstitel, som tilldelas dem som kämpat troget och väl för kungen eller hans folk. Endast kungen kan dubba riddare, och titeln går inte i arv.
Kyrkan har ett betydande ekonomiskt inflytande tack vare sina stora jordinnehav. Arosias patriark Sebastian Magnus är dock ointresserad av den världsliga politiken.
Bergsmännen är en speciell klass i Arosia (och Högmark), som bara finns i brukstrakterna i norra och västra delarna av riket. De är mestadels ursprungligen bönder med gruvdriften som sidosyssla, och någon helt professionell bergsmannaklass som i Högmark kan inte sägas ha vuxit fram. De rikaste bergsmännen kan äga hela gruvor, men de flesta är delägare eller bara anställda.
 |
||
|
Rikets huvudstad, efter vilket det namngetts, var länge en rätt liten och obetydlig stad. Nu på senare år har den dock ökat rejält i storlek och betydelse (relativt sett den har fortfarande inte mer än kanske 5 000 invånare), om inte annat som utskeppningsort för järn och silvervarorna från norr. Det tidigare kungliga slottet, Lejonnästet, ligger strax norr om Vitåns mynning med utsikt över såväl staden, hamnen som Almarsjön. Staden i sig är dock inte befäst utan avgränsas av ett djupt dike.
Hammarbro är en mindre köpstad vid Almarsjöns strand väster om Arosia, belägen vid Araåns mynning. Den spelar jämte huvudstaden en viktig roll för nedskeppning av framför allt järnvaror.
Skiöldenäs är den andra av två arosiska städer vid Almarsjöns strand. Det ligger i sydväst vid Järnåns mynning. Om huvudstaden är rikets främsta handelsort, är Skiöldenäs hantverkets huvudstad. Speciellt stadens rustningssmeder är berömda i hela Norden.
Strax utanför staden ligger Skiöldenäs slott, den näst starkaste fästningen i riket. Den är kung Angantyrs egen stamborg och utgör nu kungligt residens..
Salfors var länge en fattig bergs- och skogsbruksort i nordöstra Arosia, men för ca 25 år sedan gjordes en betydande silverfyndighet i bergen. Silvergruvan i Salfors är nu en viktig källa till rikedom för kungen. Olyckligtvis tycks gruvan hemsökt; en skrämmande mängd mystiska olyckor och underliga fenomen har inträffat där. De vidskepliga viskar att gruvorna hemsöks av bergsrå.
Aagran är en gammal bruksort i nordvästra delen av riket. Den sägs datera redan från riket Nordanslätts tid. För ca 50 år sedan förstördes bruken dock under Högmarksfejden, och först de senaste åren har orten börjat byggas upp igen. Varken Salfors eller Aagran är städer i egentlig mening, men de liknar mer städer än någonting annat. Aagrans bergslag med omnejd ligger sedan våren 1139 under Furstlig ockupation. Bergslagen har ödelagts, utrymts och återbefolkats flera gånger under kriget.
Vargveden är namnet på skogsbältet som utgör en naturlig gräns mellan Arosia, Högmark och Margholien. Det är en mycket farlig, tät och oländig skog, och den kungliga landsväg som löper igenom den är knappast farbar stora delar av året. De flesta av de grupper orcher, vildmän, rövare och odjur som plågat landet under senare sekler har anlänt via Vargveden, oavsett om de kommit från Margholerskogen eller Västmarkerna.
De enda större slotten/borgarna i riket, förutom det kungliga slottet, är de tre grevarnas större borgar och några mindre stenkastaler som kommenderas av friherrar. Dessa ligger utspridda över riket, nära olika gränser. I övrigt finns många mindre befästningar, "träborgar" eller bara förstärkta gårdar.
Rikets härskare är kung Angantyr Egilsson Jäärnskiöld, tidigare greve och riksmarsk - han valdes till kung vintern 1142-43 efter några års interregnum efter den förre kungen Karl IVs död sommaren 1139. Kung Angantyr är en av alliansens främsta krigsledare, känd både för sin djärvhet i strid och sin skicklighet som strateg.
Änkedrottning Katarina Slavitza Ticza, änka efter den förre kungen Karl IV, satt med riksrådets goda minne som regent under åren 1139-42 och har fortfarande ett betydande inflytande, inte minst som hon också är en sorts ledare för den magiska kampen mot Fursten. Redan under Karls regering hade hon minst lika stor makt som sin make även om hon utövade den med mindre buller och bång. Dels var det hon som med bravur skötte styret av rikets dagliga angelägenheter under kungens talrika resor, dels var och är det allmänt känt om än sällan uttalat - att hon själv driver en omfattande underrättelseverksamhet både inom och utom riket. Hennes främmande ursprung - hon är dotter till en hertig från det förtrollade landet Volska i öster - har ytterligare spätt på ryktena om henne.
Prins Vilhelm Ladislaus Svärd, kung Karls och drottning Katarinas äldste son och tidigare utsedde efterträdare, har utnämnts till riksmarsk och hövitsman på Lejonnästet av kung Angantyr.
Kung Karls tvillingdöttrar, prinsessorna Magdalena och Angelica Svärd, sitter också i riksrådet numera. Magdalena är nyutnämnd riksamiral och därmed befälhavare för rikets sjöstridskrafter; Angelica har gått i moderns fotspår och är nu hennes lärling.
Greve Peder Hjalmarsson Orm på slottet Stenkärna nära Salfors hade i många år utkämpat en dragkamp med kungamakten om sina befogenheter och territorier, och Peder och kung Karl var knappast vänner. Inför hotet från Fursten lade de dock sina oenigheter åt sidan. Greve Peder belägrades från krigsutbrottet på sitt slott Stenkärna av en mindre Furstlig styrka. Stenkärna höll ut i månader men var hårsmåner från att falla när undsättningen kom från en arosisk styrka, förstärkt med allierade alver. Stenkärna utgör nu ett av Arosias starkaste bröstvärn mot Furstendömet.
Patriark Ericus Helmeri i Arosia (vilken som bekant också är patriark över Högmark) tillträdde vintern 1142-43. Han är yngre bror till greve Peder.
Läs mer: