Arosias |
riksvapen |
Kung |
Angantyrs |
| släktvapen |
Förra kungaätten |
Swärds vapen |
Arosias |
stiftsvapen |
Kungariket Arosia, väster om Gedanien, är ett litet och inte speciellt rikt land, geografiskt och i viss mån historiskt-kulturellt baserat på Västmanland. Från 1139 är delar av norra Arosia ockuperat av de Furstliga
|
|
|||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
|
Kungariket Arosia har avknoppats ur det gamla Gedariket, föregångaren till det nuvarande kungariket Gedanien. Från början i mitten av 400-talet erkände folklandet Arosia Gedakungens överhöghet; under 500-talet blev det fastare inlemmat i riket och förblev så under flera århundraden.
Under det Lilla Mörkret i början av 900-talet förhärjades länderna i norr svårt och Gedakungarnas makt raserades. I efterdyningarna valde arosierna att hylla stormannen Jarl Tveskägg som kung och nekade att svära Gedadrottningen Ilda sin trohet. Arosia har sedan dess varit ett valrike. Över det närmaste seklet befann sig det nya riket ofta i krig med gedakungarna, som betraktade det som en landsände i uppror.
Det dåvarande Arosia var mycket litet och omfattade bara de västra 2/3 av det nuvarande folklandet Arosia. Östligaste delen av landet ingick då i det gedanska folklandet Vestraland, som under 900-talet blev alltmer upproriskt och ofta allierade sig med Arosia mot Gedakungen. Arosias härskare, som oftast hade sitt högsäte vid Skiöldenäs, stred och tvistade även med gedakungarna om rätten till folklanden Nedermark i söder och Högmark i norr, och mot Gautrike och Ostland om Västmark i väster.
I början av 1000-talet slöt Arosia och Gedakungen slutligen fred och krossade och styckade upp det upproriska Vestraland mellan sig; Arosia fick västra Vestraland med Högmark och Gedakungens erkännande men gav upp anspråken på större delen av Nedermark. Även Västmark inlemmades så småningom i riket.
Högmark, vars koppar- och järngruvor gav stora inkomster, bröt sig däremot ur och valde sin egen kung år 1080. Arosias försök att återerövra landet misslyckades inte minst då Högmark allierat sig med dvärgriket Steinheim. Efter ett kort krig tvingades Arosia till stillestånd och erkände och slöt fred med det nya riket.
Därefter har Arosias historia fram tills nyligen varit förhållandevis fredlig. Den sunnanslättske hertigen Gerhard av Nedermark försökte år 1112 återerövra de bergslager i västra Arosia som i forntiden räknats till Nedermark, men invasionen slogs tillbaka och rikena försonades snart.
I början av 1130-talet plågades norra Arosia av räder av en hord nattfolk - orcher och vättar - under ledning av någon, tydligen en svartkonstnär, som kallade sig Zot. Även dessa skingrades efter en serie strider i och kring bergslagerna, och Arosia hade fred fram till dess att Fursten av Margholien invaderade landet 1139 - ett krig som ännu pågår. Delar av norra Arosia låg under Furstlig ockupation fram till 1146.
Kung Karl IV dog under något mystiska omständigheter i början av kriget - det sägs att han frivilligt offrade sitt liv för att på nytt ge kraft åt Nyckeln, det mystiska vapnet mot Furstens svartkonster. Hans änka Katarina förblev regent under krigets första år; efter den stora segern 1142 då Furstens belägring av Geda hävts valdes den förre riksmarsken greve Angantyr Egilsson Jäärnskiöld till ny kung och har regerat sedan dess. År 1146 gifte kung Angantyr sig med drottning Astrid av Högmark och de båda rikena är nu åter förenade, om än bara i en personalunion.
Läs mer:
Landet är ett valkungarike; riksrådet, bestående av rikets främsta stormän, väljer en ny kung när den gamle dör. Kungen har dock rätt att utse en efterträdare som ska prövas för lämplighet före eventuella andra kandidater. Kungens politiska makt är relativt stark men långtifrån absolut.
Adeln i riket är tämligen liten och består av ett fåtal rika, mäktiga ätter och ett större antal små och ganska fattiga familjer. Gränsen mellan de fattigare frälsemännen och bönder kan vara ganska flytande. Adeln som helhet har haft svårt att utgöra en stark politisk kraft då de olika grevarna och friherrarna sällan varit överens inbördes; kung Karl utnyttjade under sin tid detta till att minska sitt beroende av riksrådet.
De flesta frälsemän och -kvinnor har inga speciella titlar; de titlar som finns är greve, friherre och riddare. En greve eller friherre styr över en ärftlig förläning som kungens ställföreträdare, tar upp skatter och upprätthåller lagen. Förläningarna är dock små och symboliska; herremannens huvudinkomster kommer från hans egna ägor. Varje grevskap (det finns för närvarande tre) är centrerat kring en borg. Riddare är mer av en hederstitel, som tilldelas dem som kämpat troget och väl för kungen eller hans folk. Endast kungen kan dubba riddare, och titeln går inte i arv.
Kyrkan har ett betydande ekonomiskt inflytande tack vare sina stora jordinnehav. Arosias patriark Ericus Helmeri är också av högfrälsebörd - han är bror till greve Peder Orm - och en ambitiös och energisk politiker.
Bergsmännen är en speciell klass i Arosia (och Högmark), som bara finns i brukstrakterna i norra och västra delarna av riket. De är mestadels ursprungligen bönder med gruvdriften som sidosyssla, och någon helt professionell bergsmannaklass som i Högmark kan inte sägas ha vuxit fram. De rikaste bergsmännen kan äga hela gruvor, men de flesta är delägare eller bara anställda.
 |
||
|
Rikets huvudstad, efter vilket det namngetts, var länge en rätt liten och obetydlig stad. Nu på senare år har den dock ökat rejält i storlek och betydelse (relativt sett den har fortfarande inte mer än kanske 5 000 invånare), om inte annat som utskeppningsort för järn och silvervarorna från norr. Det tidigare kungliga slottet, Lejonnästet, ligger strax norr om Vitåns mynning med utsikt över såväl staden, hamnen som Almarsjön. Staden i sig är dock inte befäst utan avgränsas av ett djupt dike.
Hammarbro är en mindre köpstad vid Almarsjöns strand väster om Arosia, belägen vid Araåns mynning. Den spelar jämte huvudstaden en viktig roll för nedskeppning av framför allt järnvaror.
Skiöldenäs är den andra av två arosiska städer vid Almarsjöns strand. Det ligger i sydväst vid Järnåns mynning. Om huvudstaden är rikets främsta handelsort, är Skiöldenäs hantverkets huvudstad. Speciellt stadens rustningssmeder är berömda i hela Norden.
Strax utanför staden ligger Skiöldenäs slott, den näst starkaste fästningen i riket. Den är kung Angantyrs egen stamborg och utgör nu kungligt residens..
Salfors var länge en fattig bergs- och skogsbruksort i nordöstra Arosia, men för ca 25 år sedan gjordes en betydande silverfyndighet i bergen. Silvergruvan i Salfors är nu en viktig källa till rikedom för kungen. Olyckligtvis tycks gruvan hemsökt; en skrämmande mängd mystiska olyckor och underliga fenomen har inträffat där. De vidskepliga viskar att gruvorna hemsöks av bergsrå.
Aagran är en gammal bruksort i nordvästra delen av riket. Den sägs datera redan från riket Nordanslätts tid. För ca 50 år sedan förstördes bruken dock under Högmarksfejden, och först de senaste åren har orten börjat byggas upp igen. Varken Salfors eller Aagran är städer i egentlig mening, men de liknar mer städer än någonting annat. Aagrans bergslag med omnejd ligger sedan våren 1139 under Furstlig ockupation. Bergslagen har ödelagts, utrymts och återbefolkats flera gånger under kriget.
Vargveden är namnet på skogsbältet som utgör en naturlig gräns mellan Arosia, Högmark och Margholien. Det är en mycket farlig, tät och oländig skog, och den kungliga landsväg som löper igenom den är knappast farbar stora delar av året. De flesta av de grupper orcher, vildmän, rövare och odjur som plågat landet under senare sekler har anlänt via Vargveden, oavsett om de kommit från Margholerskogen eller Västmarkerna.
De enda större slotten/borgarna i riket, förutom det kungliga slottet, är de tre grevarnas större borgar och några mindre stenkastaler som kommenderas av friherrar. Dessa ligger utspridda över riket, nära olika gränser. I övrigt finns många mindre befästningar, "träborgar" eller bara förstärkta gårdar.
Se artiklar:
Läs mer: