| Utskriftsvänlig sida |
Svionerna i Talvalas kustland bär kläder inspirerade av 1100- och 1200-tal, främst omkring 1150-1250 med vissa inslag av sen vikingatid och tidigare 1100-tal. Det här dräktskicket gäller också för den vanliga bondebefolkningen i Nordanlanden och Västmarkerna.
Det som är typiskt för svionernas dräktmode kan sammanfattas som följer:
Skillnader i rikedom och social ställning visar sig inte minst genom kvaliteten på kläder och material; även storböndernas kläder sys ofta i hemmet. Tyg och färg är dyrt och färgprakt är därför en viktig statusmarkör; man har gärna så rika och starka färger man har råd med. Enklare folks kläder kan också gå i många färger men genomgående i dämpade nyanser.
Den typiska dräkten består av en löst sittande, långärmad kjortel - vanligen antingen knälång eller fotsid - samt något ytterplagg, t ex en överkjortel som kan ha ärmar eller vara ärmlös, och/eller en mantel. Normalt bärs också hosor - knälånga till en fotsid kjortel, hellånga hosor eller ibland långbyxor till en kortare.
Man bär ofta något på huvudet. Typiska huvudbonader är kveif, struthätta eller kraghuva, hatt, mössa eller dok. I övrigt bär man ofta smycken av något slag. Kläderna kan vara dekorerade med kantband, broderier eller applikationer, men sällan lika överdådigt utsmyckade som talvifolkens kläder..
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
I den följande texten finns länkar till tillverkningstips och -beskrivningar som normalt placerats i anslutning till det de beskriver. Först har vi dock en klump länkar som inte passade in under någon mer specifik rubrik.
De vanligaste materialen är ylle – från grov vadmal till tunt, mjukt, fint vävt kläde - och linne. Siden förekommer också, men är mycket dyrbart. Rent bomullstyg är rätt ovanligt, men fustian, en blandning av linne och bomull, är vanligare. Läder är naturligtvis vanligt i skor, bälten, väskor osv, men mindre vanligt som material för kläder – det kan dock förekomma i ytterplagg, och/eller som foder. Päls och skinn är också populära material för foder av ytterplagg eller kantningar.
Allra bäst är naturligtvis om man kan använda helt autentiska material, men det är inte alltid genomförbart – rent ylle kan t ex lätt bli dyrt. Blandtyger av t ex ylle och olika syntetmaterial fungerar om de åtminstone liknar ylle. Blandtyger av linne och bomull är ett helt OK surrogat för linne, och bomull är också OK i underplagg.
Underplagg som skjortor, särkar och brokor är i allmänhet i vitt eller ofärgat linne. Ytterplagg däremot är oftast färgade, i så glada färger och starka nyanser som man har råd med. Tyg och färg är dyrt och därför är tygkvalitet och färgprakt en viktig statusmarkör. Även enkelt folks kläder – bönder och husfolk t ex – går gärna i flera färger men ofta i blekare, mer dämpade nyanser. Det är dock något vanligare i Talvala än på andra håll att även mellan- eller ytterplagg är vita eller naturfärgade.
De billigaste färgerna (eller brist på sådana) är alltså beige, gräddvitt, brunt i allehanda nyanser och grått. Något dyrare färger är t ex gult, gulgrönt, blekgrönt, tegelrött/klarrött, brandgult, laxrosa, blekt vitt (för linne) och blå till blågrå, samt blandfärger som t ex lila (av blått och rött), blågrönt eller svart. Allmänt gäller att ju dyrbarare plagget ska föreställa, desto starkare och djupare färgnyans passar.
Tvåfärgade kläder i mi-parti (ena halvan av plagget i en färg, andra i en annan) är sällsynt men förekommer någon gång. Det är däremot vanligare att fodra och/eller kanta plagg i kontrasterande färger. Kantband och bårder är också rätt vanligt, vanligtvis i form av brickvävda band. Randiga och ibland rentav rutmönstrade tyger förekommer av och till.s
Här följer beskrivningar av de olika plagg som brukar förekomma i dräkten. För varje avsnitt finns länkar till tillverkningsbeskrivningar på nätet.
Helt rätt: Under eventuella byxor eller hosor bär man brokor, ett par enkla, ofta mycket vida och bylsiga byxor av vitt eller naturfärgat linne som hålls ihop med dragsnodd eller bälte i midjan. Förutom att hålla uppe brokorna tjänar brokbältet till att fästa hosor i, och man kan ibland bära en börs i det. Brokorna bör nå till knäna eller längre – hellånga brokor är lämpligt om man bär korta hosor.
Det troligen mest autentiska bh-surrogatet är att bära ett snävt linne (alltså en kortare eller längre särk utan ärmar), så tight att man nätt och jämnt kan åla sig i det, närmast kroppen, eventuellt med ett band under bysten som extra stöd. Ett annat lajvvänligt surrogat är det s k barmklädet, se länken för ett exempel.
OK: Man kan bära moderna underkläder under eller i stället för brokor och/eller barmkläde om man föredrar det, så länge de inte syns.
Inte OK: Synliga moderna underkläder.
|
|
 |
|
Skjorta |
Särk
|
Helt rätt: Skjortan eller särken (särken är lång, skjortan kort) räknas också som underkläder. Den liknar en kjortel (se nedan) till formen men är oftast av vitt eller naturfärgat linne. Den är normalt långärmad och dras över huvudet. Den syns normalt inte när man har kjorteln på sig. Kvinnosärkar når normalt till vristerna, skjortan oftast inte längre än till halva låret; halsöppningen kan också gärna vara vidare. Om skjortan är kort behöver den inte ha kilar utan man kan nöja sig med att slitsa den en bit i sidorna.
Skjortor är nästan alltid långärmade; särkar är det oftast, men kan vara kortärmade eller rentav ärmlösa - särskilt om man bär en eller flera kjortlar med snäva ärmar över. Är skjortan långärmad bör ärmarna inte vara trängre än att man kan kavla upp dem.
Eftersom skjortan eller särken för det mesta inte syns kan man hoppa över den om det är varmt, särskilt om man har en kjortel av linne. Skjorta, särk och brokor betraktas normalt som underkläder; vid hett sommararbete eller arbete i hemmet kan de bäras utan ytterplagg men normalt betraktas man som halvklädd i dem.
OK: Skjortor som syns under kjorteln (pga längre längd, längre ärmar och/eller smalare halslinning) är OK även om det är bättre om den inte syns.
Inte OK: Pösig skjorta eller särk av 15-1600-talsmodell (om den inte helt döljs av överplaggen). Enbart vit eller ofärgad skjorta/särk utan någonting över.
|
|
 |
 |
|
Brokor
och hosor
|
Byxor
|
Benlindor
|
Helt rätt: Som benkläder bärs antingen långbyxor eller hosor.
Långbyxor kan vara av linne eller ylle och hålls ihop med ett bälte eller en dragsnodd i midjan. De kan vara åtsittande eller sitta löst.
Hosor är i princip ett par långa sydda strumpor. De kan vara antingen knähöga, och hålls då uppe med ett strumpeband (och/eller benlindor, se nedan), eller nå upp på låren. I så fall är de oftast fästa i brokbältet. Hosor bärs till brokor (se Underkläder ), som ska vara så långa att det inte blir några synliga glipor; till långa hosor bör brokorna vara knälånga eller längre och till korta bör de vara hellånga – dvs långbyxor i linne, såvida inte hosorna bärs till en hellång kjortel. Hosorna bör vara ganska åtsittande men behöver inte sitta som målade på benen.
Byxor kombineras ibland med benlindor. Lindningen börjar vid vristen och går sedan uppåt för att fästas strax under knäet med snörning eller ett litet ringspänne. Benlindorna kan bäras i eleganta korssnörda mönster eller bara vara enkelt ”surrade”.
Fötterna kan täckas på olika sätt; hosor har ofta inbyggda fötter. Nålbundna sockor eller fotlappar är också mycket rätt.
OK: De flesta vanliga raka byxor fungerar.
Diskreta raggsockor eller andra moderna, enfärgade strumpor eller sockor är OK, men de bör synas så lite som möjligt och helst vara helt dolda.
Inte OK: Vikingatida knälånga påsbyxor (hellånga pösiga byxor är dock ok om de bärs med benlindor). Pluderhosor. Synliga moderna sockor/strumpor.
|
 |
Helt rätt: Det mest väsentliga grundplagget är kjorteln eller tunikan. Kjorteln bärs över en skjorta och ofta med en överkjortel eller annat ytterplagg utanpå. Normalt skulle den vara av ylle; ibland görs kjortlar i färgat linne. Utanpå kjorteln bär man ett bälte. Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg. Den kan gärna kantas i en avvikande färg runt handleder, halsöppning och/eller fåll; det är också rätt vanligt att kanterna pryds med vävda band eller broderier, särskilt bland de rikare.
Kjorteln är långärmad, färgad och tas på genom att dras över huvudet. Längden på kjorteln kan variera från strax ovanför knäna och till fötterna, och beror på sådant som status och sysselsättning. I sin enklaste form liknar den skjortan till skärningen; den sitter rätt löst och ledigt över bålen och överarmarna – men underärmarna kan ibland vara trånga - och får extra vidd nedtill genom kilar i sidorna samt fram och bak. Kjorteln kan någon gång också sitta snävare över överkroppen; detta åstadkoms vanligen genom att kjorteln snörs i sidan. Även snävare kjortlar är skurna i raka stycken. Halsöppningen kan vara vid och rymlig, eller tvärtom ganska trång med en slits som kan fästas med knappar, snörning eller en brosch för att låta en dra på kjorteln. Somliga modeller har mycket stora ärmkilar och får på så sätt extra vida överärmar. Kjorteln kan ibland vara slitsad framtill upp till grenhöjd.
OK: Kilar i avvikande färg verkar inte ha förekommit i verkligheten men kan också passera här (däremot bör man undvika det om man tänkt använda kjorteln i mer historiska sammanhang).
Kjortlar av något mer figursytt snitt kan också fungera, så länge designen inte är iögonenfallande (bär man en överkjortel utanpå blir marginalerna större eftersom mindre av kjorteln syns...). Snörda kjortlar kan ha snörning fram eller bak, även om i sidorna är mer rätt. Något figurnära kjortlar utan snörning i stil med Herjolfsneskjortlar fungerar också.
Knäppta kjortlar är OK om de inte är alltför figursydda, särskilt om man bär en överkjortel utanpå.
Inte OK: Enbart vit/naturfärgad skjorta eller särk utan någonting över. Åtsittande, knäppta jackor av 13/1400-talsmodell.
|
|
 |
 |
|
Långärmad
|
Kortärmad
|
Ärmlös
|
Helt rätt: Över kjorteln bär man ofta ett, eller ibland flera, ytterplagg. I vanliga fall rör det sig helt enkelt om ytterligare en kjortel av liknande modell som beskrivits ovan. Sådana överkjortlar är oftast minst lika långa som plagget de bärs över - men kan ibland vara kortare - och normalt i ylle, ofta också fodrade. Snittet liknar oftast underkjorteln, men ärmarna kan vara kortare och vidare (halv- eller trekvartslånga raka ärmar). Övertunikan kan vara slitsad fram och bak eller i sidorna så att kjorteln under syns.
Överkjorteln kan ha ärmar eller vara ärmlös (det senare är vanligast till lång kjortel). Har den ärmar är de ofta vidare än underkjortelns, oftast rakt skurna (och smalnar alltså inte av som vanliga ärmar); de kan också ibland vara halv- eller trekvartslånga. Ärmlösa överkjortlar och -klänningar är just bara en löst sittande kjortel utan ärmar. Ärmhålen kan vara lite större och fr a längre än på en vanlig kjortel, men de djupt insvängda ärmhål som är vanliga i t ex Sunnanslätt förekommer inte.
En överkjortel med långa ärmar kan ibland ha ärmarna slitsade så att man kan röra underarmarna medan överkjortelns ärmar hänger fritt, en s k gardecorps eller gardkors.
OK: Enkla, löst sittande rockar med knäppning eller överlappande framstycken (kaftaner) kan fungera. Enkla skinn- eller lädervästar är OK som ytterplagg för enklare roller.
Inte OK: Vikingatida hängselkjol. Figursydda överkjortlar och rockar med knäppning. Houppelander och andra veckade rockar. Tippärmar. Ärmlösa surcoter med djupa 'helvetesfönster'.
 |
 |
|
Halvcirkelmantel
|
Fyrkantsmantel |
Helt rätt: Manteln är det vanligaste ytterplagget men också ett statusbärande plagg; den kan vara allt ifrån en enkel filt slängd över axeln till en fodrad, pälsbrämad och broderad praktmantel.
Den vanligaste formen är halvcirkelmanteln, som just är formad som en halvcirkel. Trekvarts- eller rentav helcirkelskurna mantlar förekommer också men är ovanligare, liksom de fyrkantiga mantlar - helt enkelt ett stort rektangulärt tygstycke - som är vanligast hos talvi.
Mantelns längd varierar oftast mellan till mitt på vaden och till vristen, men kortare mantlar kan också förekomma. Manteln har normalt inte en inbyggd huva men bärs ofta med en kraghuva eller struthätta till.
Manteln fästs oftast med en eller två broscher eller ringspännen (eller någon gång knappar), men kan också vara hopsydd med en tillräckligt stor halsöppning för att man ska kunna dra den över huvudet. Fästanordningen bärs ofta mitt fram, men bär man vapen är det vanligt att man i stället har spännet på svärdsarmens axel - detta för att man ska ha handen fri och lätt komma åt att dra sitt svärd även om man bär manteln på sig.
Eftersom manteln är ett ytterplagg bör den vara i ylle, gärna kraftigt, och den kan gärna vara fodrad. Manteln kan rentav kantas och/eller fodras med päls, om man har råd med det.
En kort mantel eller schal bärs ibland för att värma axlarna och överkroppen.
OK: Vådsydda mantlar. Mantlar med huva. Kappor av vikingamodell som är öppna fram och hålls ihop med ett eller flera spännen.
Inte OK: Rena fantasy-mantlar med t ex höga ståkragar.
Helt rätt: Unga, ogifta män och kvinnor går ofta barhuvade men annars är det normala att man har något på huvudet.
Ett mycket populärt plagg är coif eller kveif, en liten tyghätta som skyddar håret (den är från början till för att ha under brynjehuva) och ger visst sol- och blåstskydd. Den bärs ofta under en annan hatt, mössa eller huva. Förutom den vanliga korta kveifen förekommer en längre variant som samlar upp och täcker håret, mer som en huvudduk.
Den mest karaktäristiska huvudbonaden bland bönder och borgare är annars en kraghuva med eller utan en dekorativ tamp eller "strut" (s k struthätta). Har man en strut är den oftast kort. Huvan är ofta fodrad, och kragen kan ibland vara uddad i mer eller mindre avancerade mönster. Hättan är vanligtvis inte knäppt eller snörd under hakan.
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
I övrigt förekommer olika varianter av hattar och mössor, ofta i kombination med kveif och ibland även med struthätta:
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Eleganta håruppsättningar är också populärt, gärna långa praktfulla flätor.
OK: Struthättor med knäppning. Crespines (flätor inneslutna i ett dekorativt "rör" på båda sidor om ansiktet, monterade på ett smalt band runt huvudet) Inte OK: Barett. |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Helt rätt: Svionernas dräkter är oftast något mer sparsmakat dekorerade än talvifolkens, även bland de rika. Kantband och bårder (vävda eller sydda) förekommer på kjortlar, mantlar och hattar, men är inte lika på modet som bland talvi och är oftast inte lika breda och iögonenfallande. Utsmyckningar i form av broderier och applikationer förekommer också, men även det ganska måttligt.
Andra former av dekoration som är rätt vanligt är att skära nederkanten på ett plagg i uddar ('dagging'). Sådana skärningar brukar dock vara mycket enkla och inte i avancerade former som är populärt i t ex Sunnanslätt.
Att fodra särskilt ytterplagg i kontrasterande färgat tyg, eller ibland i päls, är också populärt om man har råd med det.
OK: Breda vävda eller broderade bårder av tidigmedeltida modell fungerar.
Helt rätt: Allra bäst är handsydda läderskor, -kängor eller –stövlar av autentisk medeltida modell, t ex s k remkängor. Barfota fungerar förstås också för de roller som det passar för, dvs de fattigaste.
De flesta bär mjuka, platta skor. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk och ovanliga annars.
OK: Ridstövlar. Odekorerade kängor och skor av läder eller mocka. Repsulade tygskor. Neutrala sandaler. Militärkängor av äldre typ.
Inte OK: Tydligt moderna skodon som gymnastikskor, gummistövlar, Doc Martens och liknande.
 |
 |
Helt rätt: Ett läderbälte med kraftigt metallspänne, och/eller en gördel av vävda (gärna brickvävda) band som knyts ihop, håller ihop kjorteln. Bältet är oftast ganska smalt och kan ibland vara dekorerat på olika sätt. Har man mycket att bära på bär man ibland två bälten eller ett bälte och en tyggördel.
OK: Breda bälten med långa hängande tampar är OK även om det inte är helt rätt.
Helt rätt: Enkla bältesbörsar och –väskor av tyg eller mjukt läder; axelväskor.
OK: Väskor och börsar av styvt läder, med eller utan dekorationer. Neutrala väskor och ryggsäckar i tyg och/eller läder.
Helt rätt: Vintertid bärs ofta nålbundna vantar för värme. Rikare svioner bär ibland handskar eller fingervantar även annars, och det händer att krigare bär rejäla läderhandskar i strid för att skydda händerna. Om man ändå bär läderhandskar kan de vara praktfullt dekorerade.
OK: Moderna handskar eller vantar, av skinn, tyg eller stickade, är OK så länge de är enfärgade och diskreta.
Inte OK: Mönstrade moderna vantar.
Helt rätt: Smycken av olika slag är omtyckta bland de som har råd med det. Broscher är särskilt på modet, och har dessutom ofta en praktisk funktion som spännen. Ringar är också populära, liksom halskedjor och halssmycken av olika slag. Halssmycken eller amuletter i form av Ljuspilar är vanliga. Även andra amuletter, medaljonger och liknande är populära om än inte lika vanliga som hos talvi.
Enklare folk bär ofta imitationer av dyrare smycken i form av t ex ringar och broscher i oädla metaller.
OK: Mer vikingamässiga spännbucklor, bärnstenshalsband, glaspärlor osv fungerar men passar bättre ihop med talviskt mode.
Inte OK: Distinkt vikingamässiga spännbucklor och bärnstenshalsband. Tydligt moderna smycken. Krucifix och andra religiösa symboler från vår värld (enkla korsformiga smycken är däremot OK).
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
