Det Furstliga Talvala

Theo Axner, 2006

Här följer lite mer översiktliga bakgrundsfakta om den Furstliga provinsen Talvala.

Se till att börja med artikeln Talvala – en introduktion.

Det Furstliga styret

Provinsen Talvala är en av de tre stora provinserna under Furstendömet utanför själva Margholien. De andra två är provinserna Gedanien  och Arosia, som utgörs av de delar av respektive kungariken som Fursten ockuperar.

Provinsen Talvala skiljer sig dock ganska mycket från de två andra. Framför allt befinner den sig inte under tillnärmelsevis lika hård och direkt ockupation.

Provinsens administration och organisation

Provinsen Talvala styrs av en prefekt och dennes stab. Prefekten residerar i Klippeport  och lyder direkt under Ministeriet. Den nuvarande prefekten heter Simon Ormhane och det ryktas att han har ett förflutet i S:t Ahriks Orden, som nu är hans Furstes fiender.

Under prefekten finns flera andra tjänstemän:

• De tre landgrevarna har en fristående ställning; de ska övervaka och samordna verksamheten i provinsen. De är underställda prefekten i rang men har också auktoritet direkt från Ministeriet och kan med rätt fullmakt köra över även prefekten.
• Patroner ansvarar för gruvor och bergslager
• Ståthållare ansvarar för mindre distrikt. Sådana finns dock bara runt om de större hamnarna; i resten av det Furstliga Talvala ansvarar lokala hövdingar för sina traditionella bygdemenigheter.
• Det finns dock ambulerande företrädare för prefektens makt i form av länsmännen, men de är rätt fåtaliga och syns oftast inte till.
• Jämte länsmännen finns handelsfogdarna som tar upp tull på handel, fr a med icke-undersåtar som de kainu och skridfarare som ofta besöker de talviska marknaderna för att handla. Inkomsterna delas mellan den lokala hövdingen och Fursten.

Tekniskt sett är inga stående skatter genomförda ute i landet, dock blir tributerna som tas ut i naturaprodukter (huvudsakligen spannmål och smör) och arbetspålagor alltmer regelbundna och är på väg att omvandlas till skatter. Runt de Furstliga centra är skatter i praktiken genomförda efter margholisk modell.

Lokalsamhällena fungerar i mycket som tidigare, dock under övervakning av landgrevarna och deras underlydande. Många talvi ute i bygderna träffar sällan på några Furstetjänare direkt.

Hövdingarnas rättigheter och skyldigheter gentemot de Furstliga kan sammanfattas som följer:

• Ta upp stadgade tributer.
• Hålla militär beredskap och sköta lokalförsvar.
• Hålla i de lokala tingen och se till rättskipningen.
• Ansvara för väg- och brounderhåll.

Hövdingarna får styra rätt fritt för det mesta. De lyder dock under Furstlig överhöghet och prefekten, landgreven eller dennes ombud har formell rätt att köra över dem – detta sker dock bara om det blir helt nödvändigt och om det finns resurser att backa upp detta med vapenmakt.

Rättsväsen

I Klippeport och de andra större hamnarna råder Furstliga domstolar och margholisk lag. Ute i landet skipas rätt enligt gammal sed, men prefekten har när han så begär rätt att i egen person eller genom en av sina utsedda domare ta över och döma vid ett ting. Detta sker dock bara i sällsynta fall.

Militärväsen

De Furstliga garnisonerna är glest utspridda, koncentrerade till hamnarna och gränsutposter. Sedan 1143 är general Felicia Furstens överbefälhavare i Talvala. Förhållandet mellan henne och prefekten i Klippeport sägs tidvis vara mycket spänt.

Lokalförsvaret vilar till stor del på lokala hövdingar som fått formellt ansvar för dylikt. Hövdingarnas krigarföljen och milisstyrkor kan uppbådas för strider i närheten av deras områden. I sydvästra Talvala har ett fåtal hövdingar rustat sig och sina närmaste krigare som ryttare efter gedansk modell, men annars strider de allra flesta talvi till fots. De vanligaste vapnen är spjut (såväl stöt- som kastspjut), bågar och lättare yxor; svärd är dyra och förknippas med hövdingar eller yrkeskrigare. Talviska krigare anses allmänt vara utmärkta på att röra sig och slåss i svår terräng men mindre uthålliga på öppna fält.

Åtskilliga talvi och suosti har värvats till Furstens stående krigsmakt, dels enskilt till legionerna och dels till särskilda auxiliaförband – där deras traditionella färdigheter utnyttjas - samt till flottan. Värvning är formellt frivillig men uppmuntras på olika sätt, bl a med ekonomiska förmåner för ens familj.

Relationer mellan folken

De Furstliga och de bofasta har på det hela taget goda relationer för det mesta. Det Furstliga styret har krävt mer i form av tributer och arbete men också gett mer tillbaka, och de gammaltroende har fått ha sin religionsutövning ifred. Konflikter kan givetvis uppstå men det finns inte en allmän uppfattning om att man är förtryckta av de Furstliga. Liksom i tidigare åldrar brukar de som får nog av överhetens anspråk ofta bryta upp och sätta nytt bo djupare in i landet.

Utkantsfolken

I de stora vildmarkerna norr och öster om det Furstliga Talvala lever flera folk som periodvis handlat med Talvala och periodvis plundrat. Det gäller såväl kainufolket som de nomadiska orch- och vättestammar som rör sig över Talvalas och Yrkijs norra utmarker. De Furstliga har undvikit att öda för mycket resurser på att bekämpa dessa med vapenmakt utan i stället försökt skapa klientförhållanden och knyta vissa av grupperingarna till sig. Enskilda och grupper av krigare från utkantsfolken har också värvats till Furstens arméer.