| Utskriftsvänlig sida |
Den generella synen från kyrkan gentemot hedningar är vänskaplig mission. Man önskar hjälpa alla varelser med en själ att finna ljuset. Det finns goda hedningar som kan nå genom Dunklet till den sanna Empyreen, även utan att ha accepterat tron i livet eller ens fått en chans därtill. På grund av detta finns kloster som huvudsakligen ägnar sig åt böner för de hedningar och odöpta barn som befinner sig i Dunklet. Somliga grupperingar, framför allt inom de väpnade ordnarna, tvångsdöper och dödar hednafolk, enbart för att de inte skall löpa risk att begå synder efter sitt dop. Detta vilar på teologiskt osäker mark och är i praktiken motiverat framför allt av realpolitiska skäl.
Ödestron är samlingsnamnet på en vidskepelse att alla ting är förutbestämda. Till detta kommer avgudadyrkan gentemot urgamla historiska härskare (kallade Gudakungarna) liksom naturväsen, av vilka somliga troligen är oknytt. Avgudadyrkan är direkt skadligt för själen, och den Förste och Ende har ålagt sina efterföljare mission till de stackars själar som försmäktar under vidskepelse. Somliga utövare ägnar sig åt svartkonst, andra åt avgudaoffer eller blot, vilket sammantaget ibland gör dem till faror för sina grannar. I sådana fall är det de rättrognas uppgift att värna om folkets väl. Kyrkans officiella inställning är att framför allt missionera bland de ödestroende. Tar de upp vapen mot ljustrogna missionärer skall de givas svar med vapen, liksom i de fall de bygger offerplatser i ljustrogna länder.
Det sk. vildfolket liksom hedningarna i Talvala (och antagligen på andra platser, ännu icke kartlagda) dyrkar andar, naturväsen och oknytt, varelser eller makter som i ljustrogna domäner hålls borta med böner och heliga symboler. Somliga av dessa väsen är förmodligen ren vidskepelse och folktro, andra skulle kunna vara någon form av rest av de avatarer som inte valde sida under krigen i urtiden, eller av vilka så lite återstod att de inte kunde kvarbli i sin ursprungliga form. Detta styrks av att dyrkan av sådana andar kan ge en kortvarig företrädesvis materiell vinst i form av exempelvis ökad jaktlycka. De är också lynniga, och om de irriterats kan de sända milda förbannelser i stil med mardrömmar eller att offret går vilse i skogen. Ljustrogna rekommenderas böner som skydd mot detta, liksom att undvika den djupa vildmarken. Kyrkan ser på shamanismens utövare som primitiva människor, med en simpel vantro och utan insikt i det större spelet om deras själar liksom världens slutgiltiga öde. De utgör emellertid inget hot mot sina grannfolk, varför de bör omvändas snarast möjligt men kanske hellre med ljus och lykta än med svärd och blod.
Dessa folk liksom somliga andra följer en tro som antas vara en tidig irrlära sprungen ur den sanna tron. Som följd härav ligger de någonstans mellan hedningar och kättare, och en dag kommer de kanske att visas in på den rätta vägen.
Enligt berättelser från folk som haft med de irrläriga att göra verkar deras tro på vissa punkter påminna mycket om Ljusets lära. De tycks vörda elden, och därigenom ljuset, som ett heligt element, och de lägger en stor vikt vid ett rättfärdigt liv.
Det går illasinnade rykten att en del av Furstens anhängare kommit att dyrka sin härskare som en gud, något liknande Arantisk kejsarkult vid tiden innan det Stora Mörkret. Detta stärks av att altaren av okänt slag bevittnats under slaget vid Geda i de Margholiska härlägren. Ifall en sådan kejsarkult uppstått, är det en avgudadyrkan som furstendömet gjorde klokt att snabbt stampa ut.