Själen är den del i en levande varelses ande som möjliggör moralisk insikt och förståelse. Kyrkan menar entydigt att ingen annan makt än den Förste och Ende kan ge en varelse en själ.
Detta folk tros vara skapat av den Förste och Ende, men deras själar är förkrympta liksom deras kroppar. Därför har aldrig ljusläran vuxit sig särskilt stor bland dem trots att det finns Ljustrogna ibland dem- de dvärgar som lever i människorikena följer vanligtvis Ljusets lära. Det finns dessutom anledning att misstänka att somliga dvärgar som har mycket med människor att göra utger sig tomhjärtat för att vara ljustrogna. På det hela taget är de emellertid att betrakta som vilket annat hednafolk som helst. Dvärgar brukar i traditionella bestiarier associeras med lasten Girighet.
Den vanligaste synen på alver är att de är skapade av Diz. Därför finns ingen anledning att tro att den Förste och Ende skulle ha givit dem en själ, även om de är vilsna varelser som kan ha vänt sig från Diz och därför söker ljuset. Det spekuleras i huruvida de därmed skulle kunna bygga upp någon form av själ, men eftersom ingen känd mission bland alver varit framgångsrik är detta ännu bara en teori. Dock får den fog i kraft av åtskilliga alvers vilja att samarbeta med människor, i vissa fall med fara för sina egna långa liv, mot större ondska (se exempelvis striden vid Geda). Det finns även grupperingar som menar att alverna är besläktade med oknytten och därigenom en form av fallna avatarer som tagit köttslig form, alternativt fragment av sådana som besatt levande varelser.
Det anses allmänt inom kyrkan att det var alver som lockade in människor i kätteri i det "Akvilensiska kätteriet". Alverna brukar teologiskt förknippas med synden Högmod.
Vättar och orcher är det för många svårt att tro något annat om än att de skulle vara Diz' barn. Således förmodas de ofta sakna själ, och därigenom potential till annat leverne än det de uppfostrats till. Även här finns grupperingar som anser att svartfolken är födda med ett flämtande andetag av en själ, som blåses ut av deras brutala kulturella drag. Det skulle i så fall vara en frukt av den Förste och Endes goda vilja att leda alla medvetna varelser till moralisk insikt.
Somliga lärde menar rentav att vättarna och orcherna inte bara har själar utan dessutom är betydligt närmare släkt med människorna än något annat folk; enligt dessa teorier är deras härstamning från troll och andra jätteättlingar som långt tillbaka i forntiden blandat sig med människor. De här idéerna är inte särskilt populära, och många tänker sig hellre att de skapats - eller förvridits - till en ond vrångbild av människan.
De flesta försök till mission bland dessa folk har slutat olyckligt, men det har förekommit att enskilda individer som levt bland människor anammat den sanna läran.
Vad än dessa ting är så är de inte fullt ut varelser av kött och blod. Så länge man kan minnas har man utfört ceremonier för att hålla dem borta från civiliserade trakter och rättroende människor, med gott resultat, men på sista tiden har händelser i Thule lett till fredlig direktkontakt mellan oknytt och kyrkoföreträdare. Det har även hänt att oknytt av okänd anledning hjälpt människor i kampen mot ondska (se Geda) - å andra sidan fanns det oknytt på den andra sidan också. Allt detta är förenligt med den etablerade förklaringen att de är rester av fallna avatarer från striderna i urtiden, kanske de som inte valde sida eller blev för illa skadade i striderna.
Spöken och vandöda
Spöken är själar som inte hittat in i Dunklet - de har något oavslutat kvar i världen och har inte blivit korrekt begravda. Vandöda är inte varelser: de är själar som hämtats med tvång från Dunklet och fjättrats i ruttnande kroppar genom smutsig svartkonst.