Nordens historia förlorar sig djupt i ett töcken av legender, sagor och sånger. Många berättelser har bevarats om de tider som flytt, och många fler har säkerligen gått förlorade. Och då det här bara finns utrymme för det nödvändigaste, det minimum som krävs för att ge en någorlunda tydlig bild av hur världen kom till sitt nuvarande läge, har mycket fått utelämnas eller gås förbi i all hast.
I begynnelsen, enligt Ljusets lära, skapade den Förste världsalltet: himmel, jord och sina första varelser, avatarerna. Dessa fick i sin tur i uppdrag att uppfylla den öde jorden med den Förstes livskraft. Var och en av dem fick ett eget stycke av världen som sin domän, men den märkligaste skapelsen stod den Förste för själv: Människan. Denna, den sista skapelsen, skulle härska över världen.
Detta var dock mer än de stoltaste avatarerna kunde tåla. Den främste av dem, Diz, svor att aldrig underkasta sig något annat skapat väsen. Han och hans anhängare krävde att sättas till herrar över den nya skapelsen eller ta den med våld. Så började det Första Slaget i det krig mellan Ljuset och Mörkret som allt sedan dess utkämpats genom världsalltet. Diz och hans styrkor besegrades och drevs bort från den Sanna Empyréen, men de förmådde ännu vandra på jorden en tid. Och innan de drevs vidare ut i det Yttersta Mörkret hann de andas sitt gift över skapelsen. Så kommer det sig att människans vilja är ond och självisk, att hon dignar under nöd och slit och slutligen dör, ofta i sjukdom och pina.
De skapade folken hade nu att själva bygga sig en värld. Människorna levde länge i barbari, men byggde så småningom upp mäktiga riken, som varade i många mansåldrar innan de slutligen föll sönder. Det sista riket, Arantia, var också det mäktigaste och vidsträcktaste: det omslöt hela Järnhavet och mer därtill. Det var i det Arantiska rikets tid, i landet Diraz i öster, som Ljusets lära själv grundades för omkring 1 500 år sedan.
Det Arantiska imperiet gick under i och med en lång period av kaos och elände, då svartfolk och mänskliga barbarer drog på härjningståg kors och tvärs över kontinenten och undergången tycktes nära. Kulmen på denna onda tid blev det Stora Mörkret ett helt årtionde då solen förmörkades av svarta moln, och järtecken och katastrofer ständigt tycktes ringa in undergången. I de heliga böckerna berättas om hur Ljusets och Mörkrets makter på nytt gick i närkamp, och hur profetiorna som den Förstes utsända gett slog in. Till slut, vid Regnbågsberget i Diraz, besegrades Mörkrets divaners uppenbarelser i grunden, den tioåriga förmörkelsen lyfte och en ny tid grydde.
Det är från denna tidpunkt, drygt 1 140 år sedan, som vi mäter vår tideräkning. Sedan dess har civilisationen så sakteliga återvänt. På de gamla imperiernas ruiner har nya riken vuxit fram, och människornas herravälde har utsträckts.
De äldsta berättelserna om Thule utöver några flyktiga notiser i arantiska källor är de gamla hjältesagor som handlar om hur en skara stora kämpar, kallade Gudakungarna, drev bort de jättar och troll som dittills tyranniserat, jagat och ätit människorna. Befriarna slog sig ned som kungar i varsina riken, och efter deras död tillbads de av våra oupplysta förfäder som gudar. Så började en hjältarnas och stordådens tid, besjungen i oräkneliga sånger och kväden. Denna guldålder nådde även den sitt slut i och med det Stora Mörkret; de nu existerande rikena har uppkommit under seklerna efter dess slut. Det är också nu man kan börja urskilja olika folk: svionerna runt Almarsjön, gauterna söder om dessa, nifelmännen väster om Nifelbergen och eormerna längst i söder. Under dessa sekler gjorde sig nordborna berömda och ökända bland kontinentens riken då de gav sig ut på regelbundna plundringståg.
Thules legender säger att delar av Norden fram till mitten av 400-talet lydde under häxmästaren Gholan den Ogudaktiges ok, men att tyrannen till slut störtades av den svionske hövdingen Imrar den Gode, som blev Gedaniens förste konung. Imrar och hans efterkommande tycks tidvis ha hävdat överherravälde över även andra delar av Thule och Österlandet, men de förenade aldrig landet till ett större rike.
Förutom människor bebos Thule av flera andra folk. Talrikast är orcherna och vättarna, som i likhet med trollen sägs vara degenererade ättlingar till forntidens jättar. De flesta av dem lever i Nordanlanden norr om människornas riken, men det finns också flera betydande stammar i Vildlandet i sydöstra Thule. Det finns också sedan urminnes tid ett dvärgkungarike, Steinheim, i Nifelbergen, och det lever också sedan många sekler en del alver i fr a västra Thules skogar och berg. Alverna sägs i forntiden ha varit betydligt fler och rentav ha haft en kung, men deras rike i Thule krossades av Gholan.
Orcherna och vättarna har tidvis, då de samlats under starka ledare, varit farliga fiender - det starkaste sådana hotet efter Gholans tid kom i och med det som sedan kallats "det Lilla Mörkret" omkring LjÅ 900; mängder av de nordliga stammarna förenades i en jättelik federation och svepte ned över Thule och Österlandet, förhärjade smårikena och plundrade deras städer. Stora delar av Norden störtades i kaos innan härjarna till slut hejdades av en allians av Storkungadömet och kungarikena Eormenland och Volska och skingrades.
I Thule gick det nu ganska fort att komma på fötter och driva de återstående orcherna och vättarna tillbaka till Nordanlanden, och de norra kungarikena byggdes snabbt upp på nytt. Nu vidtog också flera förändringar både politiskt och teknologiskt. De avfolkade gränsmarkerna började snabbt koloniseras av nya nybyggare.
De Norra Kungarikena skulle antagligen ha förenats till ett rike idag om det inte vore för den oreda det Lilla Mörkret ställde till med. Svionernas riken har förblivit små, svaga och splittrade.
Man har i Norden tagit nya intryck utifrån, inte minst då många utländska handelsmän och lycksökare slagit sig ned här. Det kontinentala riddarväsendet har införts med varierande grad av framgång, och man har även sökt efterlikna förebildernas höviska kultur.
Det senaste seklet, liksom tidigare, har en oförtröttlig dragkamp utkämpats om herraväldet på Innanhavet mellan kungarikena Gedanien och Eormenland, de olika riddarordensstaterna på havets östkust och det mäktiga handelsförbundet Nordenbund. De nordalmadianska furstar som också deltagit i dessa konflikter har också på olika håll sökt inflytande i de nordliga rikena.
Runtom i världen har, liksom under tidigare sekler, stora krig och andra konflikter pågått och pågår ännu. De stora rikena Merovia och Altirien befinner sig sedan ett halvsekel tillbaka i ett sporadiskt krig, även om det i några år rått vapenvila nu sprider i stället de stora banden avdankade legoknektar skräck omkring sig. Något närmare hemmaplan har ett antal riddarordnar, främst bland dem den mäktiga almadianska Slagbjörnsorden, bedrivit långa serier av fälttåg mot de svartfolk och mänskliga hedningar som ännu bebor slättlanden öster om Innanhavet.