| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2009-05-31
Det territorium som nu räknas till Furstendömet Margholien har under större delen av sin historia inte utgjort en politisk enhet. Den historiska översikten gäller det geografiska området som helhet, det vill säga landområdena i Thule som gränsar till Högälven i söder, Högmark och Steinheim i väster och Nordanlanden i norr.
Vid tiden för det Stora Mörkret beboddes de vidsträckta områdena norr om Högälven av flera folkslag, både människor och andra. Svionska nybyggare från det som senare skulle bli Gedanien var redan talrika i trakterna närmast norr om Högälven (det som numera kallas Nedomskog, se nedan) och hade börjat sprida sig upp längs kustlandet och älvdalarna. Längre inåt land i de djupa skogarna levde de primitiva vildmännen, och markerna längre i norr dominerades av orcher och vättar. Ingetdera av folken hade någon högre organisation än stammar, bygdegemenskaper och små hövdingadömen.
Den enda egentliga statsbildningen i det forntida ”ur-Margholien”, om det inte bara är en legend, var alvriket Oriani. Det lär ha haft sina kärnbygder i det som nu är Höghede, men numera finns inte många spår kvar av det mer än en del märkliga gravhögar. En del tyder på att de andra folkens hövdingar tidvis betalade tribut till alverna, men ingen vet riktigt. Dvärgarna från Steinheim ska också ha haft en del utposter och gruvor i Björnramsbergen, men dessa övergavs vid någon tidpunkt – enligt somliga historier drevs dvärgarna bort av draken Náuglug, som senare blev ett av Gholans mest fruktade vapen.
Omkring LjÅ 300 (men man vet inte riktigt när, det kan också ha varit tidigare) kom häxmästaren Gholan den Ogudaktige till Thule. Hans ankomst är lika höljd i dunkel som hans ursprung; ingen tycks veta vem han ursprungligen var eller varifrån han kom. Klart är i alla fall att han förfogade över stora maktmedel, både världsliga och överjordiska; mänskliga legoknektar från nära och fjärran såväl som vildmännen, orcherna, vättarna och trollen i norr slöt sig snart till hans banér, och han var redan då den mäktigaste svartkonstnär Norden känt. Han utsträckte med hjälp av svartkonster sitt liv till en orimlig längd; han sägs ha härskat över sitt rike i minst 150 år.
Gholan etablerade sig snart som härskare över norra Thule och inledde ett skräckvälde. Han krossade Oriani och sägs ha inlett en systematisk utrotning av alvfolket i sitt rike, som nu kom att kallas Margholien. De alver som överlevde flydde västerut och söderut i Thule. Med dvärgriket Steinheim i nordvästra Thule upprättade han däremot goda förbindelser; dvärgarna handlade med Margholien och det sägs att några av Furstens dyrbaraste klenoder tillverkades av dvärgar.
Allt större områden lades under Gholan och införlivades med Margholien, och de bygder som låg utanför hans direkta välde utsattes för förhärjande plundringsräder. Somliga hövdingar och stormän i utkantsområdena blev lydkungar under honom. Ett sådant litet lydrike av mer udda slag var Stendhel i nuvarande nordöstra Gedanien; det befolkades av ett krigiskt ryttarfolk, ättlingar till legosoldater från många länder som vandrat vitt och brett i söder men av dunkla skäl dragit norrut och slagit sig ned i Thule. Stendhelfolket brukar traditionellt framställas som mörkhyade och svarthåriga, fastän somliga källor antyder att de hade sina rötter i Thule.
Imrarskvädet, Gedaniens ofullständigt bevarade nationalepos (se nedan), ger en del ytterligare fragmentariska skymtar av Gholans rike. Det beskriver eller nämner flera av hans mäktigaste tjänare: krigsherrarna Voorlaugr, Varja och Gladius som ledde hans legohär; varulvsbröderna Talan och Sarian; Cornelia-som-hör-allt och den silvertungade lögnaren Dzodagad; Rana, en trollkunnig och vis alv som förrått sitt folk; och Náuglug, draken från Björnramsbergen.
Imrarskvädet berättar dock huvudsakligen om slutet på Gholans rike. Kvädet är svårtolkat och rikt på mångtydiga anspelningar och kenningar, men det nedanstående är en sammanfattning i stora drag av händelseförloppet det tycks skildra. Hur mycket som är historisk sanning och vad som är legend i det är svårt att veta.
Imrar från Geda, då en obetydlig fiskeby vid Almarsjön, blev den som började samla folken i det forna Nordanslätt omkring sig och organisera ett motstånd mot de styrkor Gholan rustar för att lägga under sig landet. Kampen tog många år och tycktes länge hopplös, men Imrar och hans anhängare var oförtröttliga och byggde sakta upp nya allianser. Han sökte tidigt hjälp hos den mystiske och trollkunnige kung Vite i Västmarkerna, en gestalt som många lärde nu identifierar med alvfursten Silcarindril. Vite stödde Imrar med kunskaper och information, men det tog många år innan han blev beredd att ställa upp med väpnad hjälp. Under de här åren tycks Imrar och en del av hans anhängare ha färdats till många olika platser runtom i Thule och längre bort sökande efter kunskaper eller annan hjälp under Vites vägledning.
En vändpunkt i kampen kom när Imrar förmådde Stendhelfolket att bryta med Gholan och sluta sig till hans sida. Med deras hjälp vann hans folk sin första stora seger över en här som Gholan sänt ut för att förhärja landet, vilket i sin tur till slut övertygade kung Vite om att ge Imrar sitt fulla stöd.
På Vites inrådan begav sig Imrar nu till Världens Ände för att få råd av några mystiska väsen som kallades De Trenne. Rana, som Gholan sänt för att hindra honom, lyckades nästan förleda honom från den rätta vägen, men han överlistade henne och med de Trennes hjälp lyckades han skapa det mystiska föremål som kallas Nyckeln, och som skyddade honom mot Gholans svartkonst. Ranas trollkonster bet nu inte på honom längre och Imrar dräpte henne.
Gholan hade nu kallat ned en förbannelse över landet kring Geda, men med Nyckelns hjälp skingrade Imrar den. Gholans magiska makt tycktes ha fått ett avbräck, och Imrar beslöt att ge sig in i hjärtat av hans rike och konfrontera honom innan han hann bygga upp den på nytt. Medan hans folk inväntade Vites krigare för att tillsammans med dem hålla stånd mot Gholans armé så länge det gick för att vinna tid kämpade sig Imrar efter många strapatser fram till Svartstenstornet, där han mötte och besegrade Gholan själv. Tyvärr har bara början av berättelsen om slutstriden bevarats i kvädet, så vad som egentligen skedde är höljt i dunkel.
Klart är i alla fall att Imrar på något sätt lyckades bryta Gholans odödlighet och döda eller fördriva honom. Hans förtrollningar och svartkonster bröts, hans styrkor förlorade sin ledning och samtidigt som hans förslavade undersåtar reste sig vann Imrars folk en förkrossande seger över sin nu oordnade och panikslagna fiende. Orcherna och vättarna flydde till Nordanlanden och Gholans rike föll snabbt sönder. Imrar hyllades som kung och grundade riket Gedanien. Det traditionella datumet för Gedaniens grundande är Ljusets År 450.
Under århundradena efter Gholans fall, medan de andra kungarikena i Thule efter vart etablerades, växte de nuvarande folklanden gradvis fram i takt med att den svionska koloniseringen av norra Thules älvdalar tog fart på nytt. Nedomskog längst i söder var mer eller mindre fast införlivat med Gedanien (som dock var ett löst sammanhållet rike); Arilda, Höghede och Ovanstig räknade traditionellt den gedanske kungen som sin ’jarl’ och underhöll hans följe med gästning när han besökte landen – tre stora kungsgårdar inrättades för detta ändamål - men skötte i övrigt sig själva. De margholiska bönderna tycks ha varit ganska nöjda med detta arrangemang och valde aldrig en egen kung.
Vid sidan om jordbruk, fiske och jakt blev en viktig näring utvinning av järn från myrmalm, som man smälte och bytte mot skinn från närboende vildmän och andra nomader. Margholierna blev tidigt kända som goda smeder, och trakten kring Svald blev ett tidigt handelscentrum för norra Thule. Man handlade såväl sjövägen med Gedanien och så småningom Stora Havsö som landvägen med Steinheim. Sagorna berättar också att åtskilliga män och kvinnor från de margholiska folklanden ska ha anslutit sig till gedanska vikingafärder i österled under de här seklerna.
Under 600- och 700-talet blev den nya tron, Ljusets lära, fast etablerad även bland de bofasta människorna i norr. S:t Ahrik, Thules störste missionär, sägs ha dött i Margholien år 632 efter att ha omvänt många hedningar. Margholien kom att lyda under Gedas ärkestift och prästerna reste ofta till Gedanien för att få sin utbildning, men kyrkan behöll en ganska lokal och självständig prägel.
Under de tidigare seklerna hade förhållandet mellan de mänskliga nybyggarna i älvdalarna och orcherna och vättarna i det nordliga inlandet varit någorlunda stabilt; det rådde ofta ofred och räder och plundringståg var vanliga, men öppet och storskaligt krig var inte vanligt då orcherna sedan Gholans fall saknat en stark och enande ledare för de många stammarna utan nu istället ofta stred inbördes. Omkring år 900 började dock fler och fler orch- och vättestammar i norra Thule sluta sig samman i en allians under ledning av den numera utdöda Torra Benens stam och dess hövding Zemar Akhûl. Det verkar som om Zemar hade hjälp av minst en kraftfull magiker, men inget närmare är känt om denne.
År 904, samtidigt som de grymma stäppnomaderna härjade i Österlandet, satte sig den jättelika stamfederationen från norr i rörelse och svepte ned över Thule. Med orcherna följde vättar, troll, odjur från Nordanlanden och t o m några jättar. De margholiska vildmännen och rövarband av utstötta och laglösa människor slöt sig till alliansen i hopp om plundring och hämnd på de bofasta som fördrivit dem.
Zemar Akhûls armé förhärjade människobygderna i Margholien och smårikena i Thule. Det tycktes som om människornas herravälde i Thule nått sitt slut och att orcherna var ohejdbara, men nästkommande vinter led de till slut nederlag i norra Almad mot en mäktig allians av Storkonungen och flera andra härskare. Torra Benens stam utplånades och resterna av orcharmén splittrades – många återvände till Thule i splittrade grupper, andra flydde åt andra håll och slog sig ned i de vidsträckta skogarna på kontinenten.
I Thule gick det nu ganska fort att komma på fötter och driva de återstående orcherna och vättarna tillbaka till Nordanlanden, och de norra kungarikena byggdes snabbt upp på nytt. Nu vidtog också flera förändringar både politiskt och teknologiskt. Det delvis ödelagda och avfolkade Margholien började snabbt koloniseras av nya nybyggare. Banden till Gedanien blev svagare; Gedanien hade inte kunnat ge Margholien mycket till skydd, och rikets nya drottning Ilda föredrog i alla fall att konsolidera sina kärnländer framför att försöka befästa sin makt över löst anslutna utkantsområden. Det hände alltmer sällan att gedanska kungar gjorde sig besväret att resa norrut.
I övrigt påminde den här mellantiden ganska mycket om tiden mellan Gholans fall och det Lilla Mörkret. Nu började nybyggarna även expandera längre norrut längs kusten; folklanden Brantvik och Utmark blev urskiljbara enheter under 900- respektive 1000-talet. Bygderna slöt sig samman i tingslag; lagmän och lokala bygdehövdingar förblev de mäktigaste ledarna.
Under 900-talet återvände också en expedition dvärgar från Steinheim under ledning av runsmeden Kalin till Björnramsbergen och tog åter de övergivna gruvorna i besittning. Björnramsbergen dominerades vid den här tiden av orchstammen Järnnäven, och Kalins ankomst blev början till en långvarig och bitter kamp mellan hans dvärgar och Järnnäveorcherna.
Under de här seklerna började också en del ömsesidig in- och utvandring ske över havet; en del margholiska bönder slog sig ned i nordvästra Talvalas kustland medan en del talviska nybyggare invandrade till Margholien.
Även Nedomskog, som ännu räknades till Gedanien, började under 1100-talets första decennier dra sig undan mer; de stormän som dominerade området var ofta på kant med Gedaniens kungar även om det inte kom till öppet uppror eller separation. Då en stor hord orcher och vättar invaderade norra Gedanien via Högmark på 1120-talet hörsammade herrarna av Nedomskog inte kung Imrar IX:s kallelse att komma till hjälp utan höll sig på sin kant med hänvisning till att de måste försvara sina egna hem.
Frågan blev mer akut under åren kring 1130 och framåt, då det stora rövarband som kallades Friskyttarna opererade med Nedomskog och södra Margholien som bas och därifrån slog ut talrika räder mot fr a norra Gedanien. Friskyttarna allierade sig så småningom med flera av de margholiska orchstammarna, däribland den tidigare nämnda Järnnävestammen, och svällde upp till något som mer var en armé än bara ett rövarband.
År 1133 sände kung Imrar en här, förstärkt med S:t Ahriks riddare, mot Friskyttarna. De drev Friskyttarna på flykten norrut. Herrarna i Nedomskog tvingades under vad de ansåg som förödmjukande former erlägga tributer och skatter till Gedaniens krona. Två år senare gjorde Friskyttarna, som legat lågt i norra Margholien en tid, en ny serie snabba räder mot Gedanien. Sedan försvann de norrut.
Vid någon tid år 1135 etablerade sig den mystiske Fursten vid det sedan gammalt övergivna Svartstenstornet och inledde sin erövring av Margholien. Friskyttarna och deras allierade orcher samt de margholiska vildmännen som haft Svartstenstornet som sin kultplats var den första kärnan i hans styrkor, men han fick snabbt förstärkningar av fler orcher och vättar från norr och mänskliga legosoldater från söder.
Hela Margholien erövrades inte med våld. Åtskilliga av stormännen och bygdehövdingarna gjorde gemensam sak med Fursten i hopp om att få behålla eller rentav stärka sin ställning – stormännen i Nedomskog var bland de första. Några av dessa är fortfarande lokala eller regionala styresmän i sina gamla områden. Många andra bygder gjorde motstånd men kunde inte organisera sig tillräckligt väl för att stå emot Furstens styrkor. Under 1135 och 1136 föll hela Margholien gradvis i Furstens händer och ett nytt hårt men välorganiserat styre infördes.
Under 1136 började dock ett effektivt motstånd samlas under ledning av den som senare blivit känd som Drakfågel. Den snabbt växande motståndsrörelsen vann fler och fler anhängare efter inledande segrar, och ett tag såg det ut som om de skulle lyckas bryta tyrannens välde. Efter att Drakfåglarna lidit nederlag i sin största strid, slaget vid Mid (september 1136) där de anföll byn Mid där Fursten sades uppehålla sig med en svag eskort, upphörde de med storskaligare offensiva operationer och återgick till gerillakrig. Trots att Drakfågel själv, en tidigare sockenpräst från Höghede, infångades och avrättades 1141 har hennes motståndsrörelse överlevt och förblir en nagel i ögat för Fursten.
Under vårvintern 1137 utropades Furstendömet officiellt och Fursten lät bjuda in sändebud från grannrikena till ett diplomatiskt möte i den nyanlagda handelsorten Strand, belägen där Margholiens nya gränser mot Gedanien, Arosia och Högmark möttes. Trots stor inledande misstänksamhet slöts det sedermera beryktade Strandsfördraget i augusti, där gränserna fastlades – Nedomskog tillerkändes Furstendömet i utbyte mot betydande ekonomiska eftergifter – och storslagna gemensamma projekt planerades, främst bland dem en stor ny Ljushärnad till Talvala.
Redan tidigt omgavs Fursten av rykten som gjorde gällande att han var Gholan den Ogudaktige själv som återvänt till livet. Ryktena fick mer fart av det faktum att Fursten sällan, om någonsin, tycktes lämna Svartstenstornet och bara hans närmaste trogna mött honom öga mot öga.
Sedan 1139 har Furstendömet Margholiens historia dominerats av kriget mot grannländerna. Krigets yttre förlopp beskrivs i artikeln Krigsförloppet i stort och i Nyhetsbreven.
Under de första krigsåren växte administrationen och krigsmakten snabbt, till stor del genom att nya soldater och tjänstemän värvades från utlandet. Fler och fler av orch- och vättestammarna i Nordanlanden föll också under Furstens inflytande.
Trots sin militära och magiska styrka riskerade Furstendömet att politiskt isoleras; 1140-41 var Gedanien, Arosia, Högmark, Sunnanslätt, S:t Ahriks orden och dvärgriket Steinheim allierade mot Fursten. Balansen skiftade något när Ordo Alemandis landmästare i Ordensland Ost (den östligaste provinsen, som gränsar till Ahriksriddarnas territorier) under 1141 på allvar började se Fursten som en lämplig allierad för att omforma maktförhållandena i Österlandet. Samarbetet förblev till en början ekonomiskt; Orden förmedlade t ex kompetent yrkesfolk – fr a hantverkare och präster – till Fursten i utbyte mot handel på förmånliga villkor.
I början av kriget tycktes Fursten vara på väg att vinna en blixtseger över Gedanien och Arosia, men de allierade lyckades hejda hans segertåg inte minst genom att, åtminstone för en tid, riva upp hans magiska övertag. Under krigets tre första år stärktes Furstens militära läge gradvis trots att Alliansen vann några spektakulära taktiska segrar; nästan hela Gedanien och några av de rikaste områdena i Arosia låg under Furstlig ockupation och Geda blev allt trängre inringat. Under 1142 var Geda lagt under en sannskyldig belägring och hårt pressat.
Den margholiska motståndsrörelsen, Drakfåglarna, fortsatte sin verksamhet om än med betydligt lägre profil än i början. Infångandet och avrättningen av Drakfågel själv vintern 1141 var på kort sikt en viktig propagandaseger för de Furstliga, men det stod snart klart att motståndsrörelsen inte halshuggits utan fortsatte under en eller flera nya ledare.
Kriget mellan Fursten och Alliansen nådde en vändpunkt då belägringen av Geda hävdes i sista ögonblicket och den allierade undsättningshären under greve Angantyr (sedermera kung Angantyr av Arosia) tillfogade den Furstliga belägringsarmén under generalerna Gladius och Varja ett definitivt nederlag. Under den följande tiden retirerade de Furstliga gradvis från sina ockuperade områden och större delen av Gedanien återerövrades.
Inrikes satte de stora och oväntade motgångarna hård press på Furstendömet. Uppror bröt ut här och var, särskilt i de ockuperade ytterområdena, och där de inte kunde slås ner fick man dra tillbaka styrkorna och ge området förlorat. De få uppror som uppstod i det inre av Margholien slogs däremot ner med stor noggrannhet och hårdhet.
Den Furstetrogna dvärgkolonin i Nardrífa under mästersmeden Kalin, vars existens i början av kriget var okänd även för många margholier, har fått en högre profil under de senaste åren som något av ett industriellt centrum. Åtskilliga nya maskiner, vapen såväl som andra apparater, har konstruerats där och dvärgarnas smedjor och faktorier ökar hela tiden i omfång och betydelse.
Det är nu snart tio år sedan Furstendömet grundades och en ny generation har börjat växa upp som inte minns mycket av livet dessförinnan. Trots förtrycket har kriget och umbärande faktiskt svetsat samman folket en del; den Furstliga propagandan har oförtröttligt inpräntat att man är omgiven av fiender åt alla håll och att Furstens styrka och makt är det enda som kommer att skydda Margholiens folk från dessa fiender och föra det till seger och välstånd.