Den här grundartikeln innehåller diverse upplysningar om de Norra kungarikenas samhälle, kultur och uppbyggnad; det mesta som står här är allmängiltigt för åtminstone de svionska rikena kring Almarsjön: Arosia, Gedanien, Högmark och Sunnanslätt också benämnda "de norra kungarikena". Däremot är det långtifrån allt som stämmer för det nyutropade Furstendömet Margholien.
Som torde framgå (om inte annat av kartorna) är den närmaste kulturella och i viss mån historiska förebilden för de norra kungarikena det medeltida Sverige. Den viktigaste skillnaden, förutom det faktum att vi befinner oss i en fantasyvärld, är den att landet ännu är splittrat i en rad småriken. Mer om dessa riken kommer i senare kapitel.
De Norra Kungarikena är alla jämförelsevis enkla och outvecklade ståndssamhällen, där rester av det gamla ättesamhälle som fordom rådde lever kvar.
Befolkningen är till största delen bönder. Man lever på jordbruk och boskapsskötsel; tekniken är primitiv men det råder ingen brist på utrymme. Folk bor mestadels i små byar eller enstaka gårdar. Emedan så gott som alla bosättningar har nära till såväl skog som vattendrag är det också mycket vanligt med jakt och fiske.
Under de senare seklerna har de flesta rikena i Thule utvecklats till ståndssamhällen efter mönster från kontinentens riken. Övergången är dock långtifrån fullbordad. Det finns en strikt samhällshierarki, men den är inte lika absolut som i kontinentens feodalstater. Utvecklingen har också gått olika långt i olika delar av Thule. Gautrike och de nifelska folklanden i västra Thule håller i mångt och mycket fast vid de forna sederna och har en politisk kultur som närmast påminner om vikingatiden, medan Gotmar befinner sig någonstans på vägen. Det följande gäller för Gedanien, Arosia, Högmark, Sunnanslätt och Eormenland.
Folket är huvudsakligen indelade i frälse och ofrälse. Frälset, vars gemensamma nämnare är frihet från ordinarie skatter, delas i sin tur in i det andliga frälset - prästerskapet - och det världsliga - adeln. På liknande sätt delas de ofrälse in i borgare - städernas köpmän och hantverkare - och bönder. De sistnämnda utgör tillsammans med de egendomslösa den överväldigande majoriteten av folket i alla rikena.
Adeln, det världsliga frälset, är befriad från stående skatter i utbyte mot krigstjänst. Varje frälseman är skyldig att när kungen kallar ställa upp med minst en rustad ryttare. Klyftorna inom frälset är stora mellan det fåtaliga högfrälset och den talrika knapadeln. De främsta adelsätternas överhuvuden samlas i riksrådet, som ska biträda kungen i styrandet av riken.
Prästerskapet, det andliga frälset, får skattebefrielse i utbyte mot sina andliga tjänster. Kyrkan äger mycket jord i de Norra Kungarikena och har stor makt även rent världsligt. Även de främsta prästerna har plats i riksråden.
Borgarna är det yngsta ståndet. Som borgare räknas var och en som driver handel eller hantverk samt äger grund i en stad. De har rätt att bedriva sin näring och kan väljas till poster i stadens styrelse; de är skyldiga att betala skatt, delta i stadens försvar och brandskydd samt vid behov bidra till krigsmakten (se Krigsväsen).
Bönderna utgör som sagt huvuddelen av befolkningen. De är inte livegna och har ofta en tämligen självständig ställning. Det finns en viss skiktning mellan självägande bönder, som äger sin egen jord och betalar skatt till kungen, och landbor som brukar jord som ägs av kyrkan, kronan, någon adelsman eller en annan bonde. Dessa betalar arrende i stället för skatt och har något lägre status än de självägande. Bönderna är skyldiga att göra viss krigstjänst, men har å andra sidan rätt att äga och bära vapen.
De egendomslösa, slutligen, är de som inte förfogar över någon jord. Dessa kan tjäna som legohjon tillfälligt anställda arbetare eller tjänare eller om de inte lyckas få arbete dra runt på vägarna och leva på tiggeri. Det finns ingen träldom i de Norra Kungarikena längre, men de fattigastes lott kan ändå vara mycket hård.
Fördjupningsartikel: Etikett och status i de Norra Kungarikena
Riksenheten bärs upp av kungen. Hans rättigheter och skyldigheter växlar något i de olika länderna, men flera punkter är gemensamma: han har rätt att ta upp skatter, utfärda lagar, vara högste domare och utfärda privilegier. I utbyte mot detta är han skyldig att upprätthålla lag och fred i riket.
Riksrådet biträder normalt kungen i hans maktutövning. När ett land saknar kung eller har en omyndig sådan företräder rådet riket. Rådet utgörs av rikets ledande stormän och präster.
Kyrkan. Kyrkan i Thule är en del av en internationell organisation, men en tämligen självständig del. Dess förhållande till kungamakten varierar något mellan olika länder men är i Thule för det mesta gott.
Sedan gammalt är de flesta rikena i Thule indelade i ett antal härader, vilka i sin tur innehåller ett antal socknar. Häraderna är militära, juridiska och administrativa distrikt varje härad har en egen lagman som sköter den lokala rättskipningen (se Lag och rätt nedan), är skyldigt att i händelse av krig sätta upp ett visst antal stridande (se Krigsväsen) och har till stor del självständig förvaltning. Socknarna är främst kyrkliga enheter - det ska finnas åtminstone en kyrka med präst i varje socken.
Häradsindelningen är inte absolut och allmängiltig. Högmark har inga härader alls utan är i stället indelat i ett antal tingslag; i Gedaniens och Sunnanslätts kustland är indelningen i stället i skeppslag som dock motsvarar häraderna till sin funktion.
Gedanien har 23 härader, Arosia bara 8 men något större, Sunnanslätt ##. Varje härad brukar innehålla 2-12 socknar.
Vid sidan om den gamla härads- och sockenindelningen går de nyare greve och friherrelänen, som anslagits för att underhålla de kostsamma borgarna. Förläningarna fungerar så att läntagaren i utbyte mot en viss, vanligtvis militär, motprestation i grevarnas fall att hålla borgar med besättning får ta upp och disponera de inkomster i området som annars skulle tillfalla kungen, dvs skatter och andelar i böter. Länsindelningen brukar följa sockengränser, ibland även häradsgränserna.
De Norra Kungarikena har alla relativt ordnade om än primitiva rättsväsen, som till stora delar går tillbaka på urgamla traditioner. Här beskrivs hur det fungerar i Arosia.
Huvuddelen av lagverket är gammal, traditionell rätt som främst rör förhållanden om jordrättigheter, böndernas samarbete och de olika samhällsklassernas respektive förpliktelser. En del kyrklig och kunglig lagstiftning har tillkommit under senare sekler, främst bland dessa de s k edslagarna. I dessa förbinder sig kungen att upprätthålla fred, lag och ordning och bestraffa våldsmän och tjuvar. Dessa olika lagar finns samlade i lagsamlingar som innehåller en blandning av traditionell sedvanerätt och särskilda kungliga lagar.
Rättsväsendet vilar till stor del på lagmännen, som är domare och lagkunniga. En sådan ska finnas i varje härad och är ansvarig för rättskipningen där. Av gammal tradition ska lagmännen vara av bondeätt, men det har blivit allt vanligare att frälsemän utnämns till lagmän. Lagmannen är dock normalt bosatt och fast förankrad i sitt härad. Den främste rättsvårdaren i riket näst efter kungen är drotsen, som även har plats i rådet.
Det främsta rättsliga organet är tinget, där lokalt viktiga frågor behandlas. Häradsting under ledning av lagmannen hålls regelbundet och tätt. Alla fria, bofasta män och kvinnor har rätt att närvara, men egendomslösa är uteslutna. Även landsting hålls några gånger per år. Kungen har alltid rätt att, om han skulle närvara, agera domare vid ett ting i lagmannens ställe.
Rättsfall prövas vanligtvis genom vittnesmål och i brist på sådana edgång; anklagelser bestyrks eller tillbakavisas genom att ett antal betrodda personer intygar endera partens oförvitlighet.
Den vanligaste strafformen är böter, ofta mycket dryga sådana. Dessa delas vanligtvis mellan målsägaren, kungen (eller länsherren, i förekommande fall) och häradet. För svårare, s k urbota brott, utdöms fredlöshet eller dödsstraff.
Läs mer: Utdrag ur Arosialagen
Landkommunikationerna kring Almarsjön är mestadels usla. Det finns några större landsvägar, bland annat mellan de norra kungarikenas huvudstäder, men de är ofarbara delar av året. De viktigaste transporterna och resorna sker längs vattendragen och över sjöarna. Flera av rikena skils dessutom åt av vidsträckta och farliga skogsmarker, ett favorittillhåll för både stigmän och rovdjur.
För de flesta av Nordens invånare är inte pengar, alltså mynt, den viktigaste enheten av ägodelar. För både bonden och riddaren är jorden och det som växer i den det som verkligen gäller: ingen skörd, ingen mat.
En liten men betydande del av nordborna ägnar sig dock helt åt handel, och för dessa är förstås mynt en nödvändighet. Handeln har alltid varit en viktig del av svionernas resor i österled, och deras städer har faktiskt utgjort en handelsbrygga mellan väster- och österlandet. Numera dominerar handelsförbundet Nordenbund handeln på Innanhavet.
Hur handel i spelet sköts kan variera från lajv till lajv, men det sker normalt med lajvmynt (vilka delas ut vid spelets början) parallellt med vanliga svenska mynt. Tjänster samt vissa speciella varor kan säljas för enbart lajvmynt..
Städer är en jämförelsevis ung företeelse, som uppkommit i större skala i Thule först under de senaste seklerna. Städerna är platser för hantverk och handel samt administrativa centra både för kungamakten och kyrkan.
Stadsväsendet i Thule är efterblivet om man jämför med kontinenten. Det finns få städer, och de är alla rätt små. De flesta städer har ca 1000-2000 invånare; endast huvudstäderna har mer.
Städerna har tydligt börjat utveckla en egen kultur. Det hänger inte bara samman med de annorlunda livsvillkoren; det har också att göra med ett betydande utländskt element. Under de senaste 300-400 åren har handeln med kontinenten expanderat, och framför allt från Storkungadömet Almad har en ganska stor mängd köpmän slagit sig ned i de nordiska hamnarna. Dessa utgör en ganska betydande andel av städernas borgare, särskilt i städerna Spegelhamn och Draakhem.