2005
Det finns flera olika släkten av dvärgar i Terra Cognita, som skiljer sig något åt men har mycket gemensamt. Den här texten beskriver Norddvärgarna som bor i Thule.
OBS! Mycket av det som står i den här artikeln är inte allmän kunskap i Thule. Inget av detta är så hemligt att det förstör behållningen av spelet för den som läser det, men den som inte vill behöva hålla i sär sina egna och sin rolls kunskaper kanske vill undvika att läsa den. Å andra sidan kan det ge en bredare förståelse för världen och sagan att läsa även om sådant som ens roller inte känner till. Läs med andra ord på egen risk.
Dvärgarna påminner till det yttre om människor men är kortvuxnare och mer kompakta, med tung benstomme och extremt starka armar och ben. Både män och kvinnor bär oftast långt hår, gärna flätat, och manliga dvärgar bär nästan undantagslöst långa helskägg. (Det händer dock att dvärgar klipper skägget kort för att markera sorg.) Det är ingen påtaglig skillnad i styrka och storlek mellan manliga och kvinnliga dvärgar, och dvärgkvinnor kan ibland tas för människor.
Dvärgar är fysiskt starka och uthålliga, har mycket ljuskänsliga ögon - vilket ger god mörkersyn - och mycket hög smärttröskel. Deras medellivslängd ligger omkring 200 år, men enstaka dvärgar kan leva ännu mycket längre.
Stereotypen av en dvärg är en smed, handelsman eller bergsman, nästan magiskt skicklig i sitt värv men lynnig, outgrundlig, girig och förslagen. Dvärgarnas medverkan i kriget mot Fursten under senare år har utökat schablongalleriet med den bistra, härdiga, stoiskt dödsföraktande dvärgkrigaren.
De här grova bilderna ger en långtifrån rättvis men samtidigt inte helt missvisande bild av det typiska dvärgiska kynnet och de ideal som dvärgarna hyllar, som vi här nedan försöker beskriva mer sakligt.
Förnuft och betänksamhet – dvärgar är i allmänhet förnuftiga, jordnära och beräknande, och kanske som en bieffekt ofta misstänksamma och skeptiska; det är svårt att vinna en dvärgs förtroende. De sätter en ära i att inte ge vika för plötsliga känslor och impulser – ett ideal som de inte alltid förmår upprätthålla – och att aldrig bli lurade. Detta har bidragit till en utbredd stereotyp av dvärgar som baksluga och förslagna.
Tapperhet och ståndaktighet är ett viktigt ideal för dvärgarna, inte bara vad gäller fysiskt mod i strid – där de förvisso uppvisar ett dödsförakt som gjort djupt intryck både på allierade och fiender – men också offervilja och förmågan att stoiskt uthärda lidande och svårigheter. En dvärg klagar inte över yttre svårigheter utan biter ihop och hugger i. Detta yttrar sig allt som oftast i en häpnadsväckande envishet, för att inte säga tjurskallighet. Den karakteristiska dvärgiska fliten och pliktkänslan – en dvärg arbetar nästan alltid mycket hårt, vad hon än sysslar med – är också förbunden med samma ideal.
Detta hänger också delvis ihop med dvärgarnas begrepp om heder, som inte alltid är helt lättbegripligt för utomstående. Dvärgarna sätter en närmast magisk vikt vid ett givet ord och tycks tro att en dvärgs ord inte bara får utan faktiskt inte kan brytas – väl givet ska det hållas in i döden. Dvärgar är därför ytterst försiktiga med att ge definitiva löften om någonting. Eftersom dvärgarna är kända som hårdfjällade och ibland lömska handelsmän och förhandlare finns en vanlig uppfattning bland människor om att dvärgarnas ”heder” bara gäller gentemot andra dvärgar. Detta är inte en riktigt rättvis uppfattning, om än begriplig. Med mänskliga mått varierar dvärgar lika mycket som människor i hederlighet. En del är lömska och svekfulla, andra är hyggliga och ärliga. Man ska dock akta sig för att vänta sig mer av en dvärg än han faktiskt har lovat.
Girighet: Den mest allmänt spridda schablonbilden av dvärgar gäller deras ökända girighet och hunger efter guld och ädla metaller – somliga Ljustrogna teologer brukar rentav förknippa dvärgfolket med just dödssynden Girighet. Liksom i många andra fall är sanningen mer komplicerad. Det är sant att dvärgar är naturliga affärsmän med ett klart begrepp om pengars värde, men rikedom är för de flesta dvärgar inte ett självändamål: som framgår nedan (se Religion och livsåskådning) söker de andlig perfektion i hantverk, och det högsta goda är att skapa, och i andra hand äga, sköna, funktionella och framför allt varaktiga ting
Likväl är det sant att dvärgarnas kärlek till döda ting inrymmer en fatal svaghet, och enskilda dvärgar drabbas ibland av ett sjukligt begär efter guld eller andra skatter som kan övervinna deras vanliga ideal och korrumpera hela deras personlighet.
En annan mindre tilltalande egenskap hos många dvärgar är deras långsinthet. Det sägs att en dvärg aldrig glömmer vare sig en tjänst eller en oförrätt, och de sistnämnda kan ältas mycket länge. Många dvärgar är också snarstuckna och lättstötta, åtminstone när de har att göra med folk som de redan misstror (och i somliga dvärgars fall kan den gruppen vara mycket stor, se ovan…). Å andra sidan är dvärgar ytterst trofasta mot sina vänner.
Dvärgarnas eget språk används nästan aldrig bland utomstående. Dvärgarna runtom i Terra Cognita talar, av namnskicket att döma, antingen olika dialekter av samma språk eller en grupp närbesläktade språk. De lokala dvärgspråken tycks plocka upp en hel del lånord från de mänskliga grannfolken, men ofta i ålderdomliga former, vilket avspeglas i dvärgarnas namnskick.
Norddvärgarnas språk och namnskick är kargt, kantigt och påminner närmast om fornisländska. Namnskicket liknar till sin uppbyggnad de nordiska människofolkens: man har ett förnamn och ett, vanligen individuellt, tillnamn.
Förnamnen har som sagt en fornnordisk, yvig och ofta hård klang. Konsonanter är alltid hårda även före mjuk vokal.
Exempel på kvinnonamn: Allvitr, Auda, Brunna, Fria, Geirahad, Geirlaug, Geirskogul, Gondul, Göll, Herfiotur, Hervor, Hlif, Hlökk, Mist, Randgrid, Reginlif, Rist, Rådgrid, Sigrun, Skagul, Skegiöld, Skjalf, Skuld, Svanvit, Svava, Trud, Ölrun.
Exempel på mansnamn: Althiotr, Anar, Aurvangr, Bolgthrasir, Bori, Draupnir, Durak, Fjalar, Frar, Freger, Fundinn, Gorim, Grunni, Hanar, Har, Haugspori, Hepti, Hornbori, Huginn, Jari, Litir, Nali, Nar, Nidi, Nodri, Nyi, Okald, Radsvidr, Skirvir, Sudri, Sviurr, Thekkr, Throinn, Veigr, Vili, Vindalfr, Virvir, Vitir.
Tillnamn fungerar snarlikt människornas – de anspelar ofta på bragder, utseende eller ägodelar, mindre ofta på hemort. När dvärgar presenterar sig för människor översätter de ofta sina tillnamn, varför dessa lämpligen kan vara svenska eller fornnordiskt klingande.
Klaner och släkter har namn, vanligen efter sin stamfader eller –moder, som dvärgarna kan använda när de presenterar sig för varandra. Dessa släktnamn används dock normalt inte som tilltalsnamn i övrigt.
Den grundläggande enheten i dvärgsamhället är Härden eller hushållet, dvs de som delar på samma eldstad, vilket normalt är vad vi skulle kalla en kärnfamilj. Dvärgarnas familjebildningar och äktenskapsmönster verkar likna svionernas; dock är äktenskapsceremonierna privata affärer och sker för det mesta i all tysthet. Arv kan räknas antingen på fädernet eller mödernet.
Dvärgsamhället präglas av en viss sexuell puritanism; det anses mycket vanhedrande att ge efter för köttsliga drifter. Många dvärgar är också en aning blyga och distanserat respektfulla mot det motsatta könet, ibland även när det gäller människor och alver.
Familjerna är tätt sammanhållna och dvärgar är normalt extremt beskyddande och stolta över sin avkomma. Särskilt manliga dvärgar brukar vara anmärkningsvärt barnkära, och visa sig förvånansvärt tålmodiga och hänsynsfulla även gentemot barn av andra raser. Yrken går ofta i arv inom en familj, då det ses som hedersamt för båda parter om ett barn följer i förälderns fotspår.
Vad gäller könsroller i allmänhet är dvärgsamhället såvitt man kan se jämställt, det finns åtminstone ingen för en utomstående synlig skillnad i vilka yrken eller uppgifter en man eller kvinna kan ägna sig åt.
Dvärgar är förtjusta i god mat och dryck men är beroende av import för de flesta av sina favoriträtter. Själva håller de en del boskap – bergsgetter och får i första hand – och odlar svamp av många slag under jorden. Vatten och fisk får de från underjordiska källor. Om det kniper kan de leva som självförsörjande på detta – de kan t o m tillverka brännvin och en sorts öl på svamp, men det sistnämnda lär ha karaktären av en dryck för yttersta nödfall.
När det nu finns möjlighet till det importerar dvärgarna kött, säd och starkare drycker – främst öl, men också mjöd och vin. En hel del av ”importen” kommer från de människobönder som lever på östra fjällsluttningarna.
Vardagsdieten utgörs främst av svamp, fisk, bröd – vanligtvis en sorts tunnbröd – och stekt kött och öl i mån av tillgång, kompletterat med getmjölk och –ost. (Ost är något av en delikatess och dvärgarna föredrar den väl lagrad.) Rika hantverksmästare och andra stordvärgar kan dock hålla betydligt mer varierade festmåltider och importera läckerheter från när och fjärran.
Som redan framgått spelar hantverket en mycket central roll i dvärgarnas kultur. Dvärgarna gör inte någon sträng åtskillnad på konst och hantverk; det mesta av deras konst handar om utsmyckning av föremål, och alla konstverk är också funktionella – och tvärtom. I princip alla dvärgar kan något hantverk och många kan flera. Näst efter kungen och klanäldstarna är det hantverksmästarna som har högst status i dvärgsamhället.
Hantverket är en del av varje dvärgs familj och historia och förs vidare genom generationerna. Verktyg, och även vapen, som används under lång tid får ofta namn, och deras historia kan bli ett viktigt arv i familjen. Varje klan har en uppsättning klenoder, verktyg (ofta men långtifrån alltid vapen) som gått i arv i många sekler och figurerar framträdande i legender, sånger och stridsrop. Att bedömas värdig att bära och använda en av dessa klenoder är en av de största ärebetygelser som förekommer.
Dvärgarna är skickliga i många hantverk, men deras främsta talanger ligger för att arbeta i sten och järn. Dvärgarnas städer och fästen är fantastiska byggnadsverk, och det sägs finnas mycket få gränser för vad en dvärg kan bygga i sten om han verkligen går in för det. Dvärgar är eftersökta som arkitekter och byggmästare även långt utanför sina egna gränser. Utöver sitt stenkunnande är dvärgarna rättmätigt berömda som mästersmeder. De är så skickliga på att arbeta med metall att det för människor ofta verkar närmast som magi. (Vilket inte alltid är helt osant – se ”Runor och magi” nedan.)
Dvärgarna uppskattar sång och musik, och de sjunger gärna under både arbete och strid. De har en förkärlek för långa berättande ballader men har också många enklare vandrings- och dryckesvisor. Melodierna är ofta karga och kantiga men inte osköna; avancerad stämsång är inte så vanligt men borduntoner används gärna.
De populäraste instrumenten är trummor och blåsinstrument – särskilt horn och säckpipor, men också flöjter. Harpan är ett omtyckt men inte alltför vanligt instrument – den är svårspelad för dvärgarna som ofta har korta fingrar, och är ett instrument med en viss ”överklassprägel”.
Dvärgarnas dräktskick beskrivs i en separat artikel:
Dvärgarnas livsåskådning är baserad på vördnad för vad de kallar Skiotir, ett flertydigt dvärgiskt ord som kan uttolkas som ”Evigheten”, ”det Eviga” eller ”den Evige”. Även om ordet alltså kan uppfattas som en person tycks Skiotir i första hand vara ett ideal: perfektion, fulländning och oföränderlighet, ord som också kan vara synonymer till det. Dvärgarna ser Skiotir som alltings ursprung men vördar även många av dess manifestationer: bland dessa finns den mystiska Bergsmodern, som sägs ha skapat dvärgarna ur jorden.
Dvärgarna är, liksom alverna, mystiker snarare än religiösa. De söker andlig fulländning genom sitt hantverk, genom att skapa ting som varar. Varaktighet och beständighet är dvärgarnas ideal framför alla andra.
I allmänhet har dvärgarna en synkretistisk syn på andlighet: de ser alla religioner och filosofier, utom uppenbart perverterade sådana, som tillägnade någon aspekt av Skiotir. Detta gör dvärgarna mycket toleranta och anpassningsbara i religiöst hänseende; de som lever i andra samhällen, t ex människornas, har inga problem med att anamma sina värdars religionsutövning.
Sida vid sida med dvärgarnas mystiska vördnad för Skiotir existerar en sorts förfäderskult med närmast animistiska förtecken. Varje klan eller släkt tros ha en gemensam ande som i någon mån genomsyrar alla dess ättlingar. Dvärgar svär gärna vid sina förfäder och deras legendariska attribut.
Medan äktenskapsriterna är privata och lågmälda är dvärgarnas begravningsriter i hög grad offentliga, och mycket allvarsamma och högtidliga. Begravningar är ett av de få tillfällen då det är socialt acceptabelt för dvärgar att visa känslor öppet. Ett viktigt element i ceremonin är utdelandet av den avlidnes verktyg och främsta tillhörigheter till arvtagarna.
Om det finns möjlighet reser man helst ett gravkummel i sten och begraver den döde i. Finns inte möjlighet till detta – som ofta är fallet i de underjordiska bosättningarna - brukar man kremera kroppen.
Till och från händer det att enskilda dvärgar lever mycket längre än normalt. En dvärg som lever längre än 200-250 år kan ofta leva i flera hundra år till. Dessa individer kallas de Åldriga.
Normalt uppnår en dvärg denna status då hon passerat en viss ålder, traditionellt 250 år. Då hålls en begravningsceremoni och hon sörjs av sin familj som om hon verkligen dött. Därefter räknas hon som Åldrig. Den Åldriga är inte längre en levande del av sin familj och klan, men räknas som en sorts levande förfader och har således mycket hög status. De Åldriga brukar leva avskilt och inte dagligtvis utgöra en del av samhället. Deras främsta uppgift är att bevara gammal kunskap, och deras råd söks alltid när viktiga beslut ska fattas. De Åldriga tenderar emellertid att bli mer och mer knarriga och egensinniga till sättet. Somliga Åldriga tros stå i ett särskilt förhållande till de Underjordiska och besitta krafter och förmågor som ingen vanlig dvärg kan komma i närheten av.
Det är dock såvitt man vet inget särskilt magiskt med de Åldrigas status mer än att de är exceptionellt långlivade. Kalin, överhuvudet för kolonin i Björnramsbergen, är åtskilliga hundra år gammal men har aldrig ”dödförklarats” utan fortsatt som tidigare.
Dvärgarnas förhållande till jordmagin är komplicerat ur mänsklig synvinkel. De har inga magiker av arcuriskt snitt, men de har sina egna magiska traditioner. De främsta av dessa gäller runorna, skrivtecken med magisk innebörd och effekt, som främst används för att tillverka magiska föremål. Dessa uppfanns av dvärgarna men har spritt sig i olika varianter bland andra folk.
Dvärgarnas sinnen är mycket motståndskraftiga mot alla sorters påverkan, även magi. Det är mycket svårt att lura en dvärg ens med magiska skenbilder och illusioner.
Dvärgarna ser sig inte själva som ett krigarfolk och krigföring är inte alls en lika statustyngd syssla som hos människorna. Däremot ser dvärgarna krigskonsten som ett hantverk, förvisso inte det mest intressanta sådana men som alla hantverk ska det utföras väl eller inte alls. Trots att dvärgarna saknar stående arméer som sådana är de utmärkta krigare när det behövs. De har ett välutvecklat milissystem som i första hand är byggt för att täcka det egna försvarsbehovet men som också låter dem ställa upp utomordentligt dugliga kontingenter för att stödja allierade vid behov.
I krig visar dvärgarna samma metodiska, beslutsamma och envetna karaktär som annars. När dvärgarna drar i fält brukar de också vara mycket välutrustade, ofta klädda i brynja från topp till tå och med starka hjälmar och sköldar. Sköldarna, som ofta är runda men ibland droppformade, smyckas ofta med runor eller symboler för bärarens klan, familj eller andra grupperingar. Det traditionella favoritvapnet är stridsyxan, som brukas både i en- och tvåhandsvarianter. Armborst, stridshammare, spjut och ibland kastvapen förekommer också, och när omständigheterna tillåter också spjut- och stenslungor. I öppen strid sluter sig dvärgkrigarna helst samman i täta, massiva fylkingar, vanligtvis med en kompakt sköldmur i täten. En stor del av de strider de flesta dvärgar ser utspelas dock i trånga områden under jord, där mycket fungerar annorlunda.
Norddvärgarna är på det hela taget neutralt inställda till människor. Å ena sidan är de kortlivade, stökiga och fumliga; å andra sidan har de sina ljusa ögonblick och är dessutom bra kunder. Steinheim handlar en del med sina mänskliga grannriken och i viss mån även övriga Thule (se nedan). Ett antal dvärgar har också slagit sig ned i människornas riken som hantverkare, bergsmän eller köpmän. Det är vanligt att unga dvärgar tillbringar några decennier "ute i världen" på det sättet innan de återvänder hem.
På östra sidan av Nifelbergen finns också en del människobosättningar som formellt är Steinheims undersåtar och lever där med dvärgarnas tillstånd. Människorna är mestadels bönder och jägare, nybyggare som vandrat upp från söder eller över fjällen från väster. De förser dvärgarna med en del förnödenheter och i utbyte mot ett visst skydd och verktyg. Den östligaste av dvärgstäderna har ett stort ytterområde avdelat för att inhysa flyktingar i händelse av krig eller annan fara. Djupare än så släpps människorna dock aldrig in i det egentliga dvärgriket.
Alverna kom först till den Kända Världen som erövrare och kolonisatörer, men de förmådde aldrig lägga under sig dvärgarna. De ursprungliga mötena lämnade dock långvariga spår av misstro mellan folken, trots att alvernas ättlingar helt övergav sina förfäders härskarambitioner.
Det Lilla Mörkret medförde dock en förändring av relationerna. Dvärgarna och framför allt de bergslevande alverna i västra Thule såg sig tvungna att ingå en allians mot anstormningen från Nordanlanden, och härvid kom de båda folken att rentav stå varandra nära. Det råder ännu en djup ömsesidig respekt mellan dvärgar och bergslevande alver i Thule, även om de fortfarande förstår sig dåligt på varandra och inte alltid drar jämnt rent personligt - dvärgarnas och alvernas temperament går sällan bra ihop.
Utöver det Lilla Mörkret har norddvärgarna haft relativt begränsade kontakter med nattfolk. De kontakter som förekommit har genomgående varit fientliga - orch- och vättestammarna i Nordanlanden har ibland allierat sig med deras ärkefiender bergstrollen - men det råder ingen "arvfiendskap" mellan norddvärgarna och t ex orcher som sådana.
Bergstrollen och jättarna är däremot dvärgarnas svurna fiender, låt vara att jättarna såvitt man vet numera är i det närmaste utdöda.