Om Nyckeln

Utdrag ur moder Elarka Arnvidaes, abbedissa i Örnevall, diarium.

Senhösten 1142

Vi har icke endast att kämpa mot fiender av kött och blod. I Furstens, Gholan den Ogudaktiges, skugga har vedervärdiga och sedan länge glömda krafter vaknat till liv på nytt. När han först föll över oss tycktes det som om ingen kraft i världen var nog att stå emot Fursten av Margholien.

Skuggan hade fallit över Thule, men än var inte allt ljus utsläckt. Vid Vitehög kom så dvärgar, alver, vildmän och människor att mötas och folken lade för första gången sina kunskaper samman. Med denna samlade visdom kunde Nyckeln, det vapen som Imrar den Gode en gång fann och brukade mot Gholan, skapas på nytt.

Nyckeln är inte ett vapen mot kroppsliga fiender utan mot Furstens mörka magiska krafter. För att söka förstå och göra bruk av Nyckeln och de krafter hon kan lösgöra eller fjättra har vi slutit oss samman, de lärde från alla de folk som förenat sig mot Fursten. Vi är Nyckelns Väktare.

Hittills har Nyckeln trots många svårigheter tjänat oss väl. Med hennes hjälp vann vi till slut den seger vid Geda som knappt någon vågat hoppas på längre. Men ännu vet vi så lite. Så många av Nyckelns krafter är fördolda för oss. Vi måste finna ut mer.

Väktarnatt 1143

De som kommit till rådslaget via värdshuset Lyktgubben berättade att ovanliga ting skett där. Flera av gästerna hade blivit besatta av en osalig ande som ville berätta sin historia. Vålnaden kallade sig Brand – kanske densamme som en gammal runsten i trakten står rest över.

Våra vänner bland dvärgarna upptäckte vid samma tid lönnrunor på sitt eget språk på Brands sten, och de runorna tyder på att hans historia kan betyda något för vårt sökande:

Nyåret 1144

Mäster Aemilius hade gjort goda fynd i biblioteken under Imrarsborg. Flera nyfunna brottstycken ur de gamla kvädena och krönikorna ger oss antydningar om de platser dit Imrar den Gode färdades för att lära sig bruka Nyckeln innan hans slutliga kraftmätning mot Gholan. Somligt av detta bekräftade bara vad vi redan visste – sådant som Månhella – men nytt var uppgifter om att Imrar även färdats bortom Thule och sökt hjälp östan om havet. Det talas om att han mött ’Vites fränder’ vid en port av något slag, färdats bortom en gräns och tänt en blå elds låga... vad betyder det? Vi måste veta mer.

Våra gäster från Österlandet gjorde det fullt klart, sammantaget med Aemilius’ fynd och historien med Brand och dvärgrunorna, att det finns saker i öster som måste undersökas. Än vet vi dock inte mycket om vad vi söker. Vi sänder flera små grupper in i det Furstliga Talvala för att finna ut mer...

Vårvintern 1145

Expeditionerna vi sände till Talvala har återvänt nu. Alla utom de som gick östan om Tuoli. Inget har hörts ifrån dem. Det ser mer och mer ut som om det vi söker finns där. En ny expedition rustas nu, starkare och bättre försedd. Cuindorn har åtagit sig att leda den. Vad som än väntar där duger det uppenbarligen inte att nalkas oförberedda.

Februari 1146

Vi är förrådda. Örnevalls kloster står i lågor. De Furstliga kom som skuggor i natten. Nestor själv ledde dem. Vem visade dem vägen, vem släppte in dem?

Vi vet ännu inte hur många som är döda och sårade, så många saknas ännu. Så många dokument, så mycken viktig kunskap, har fallit i fiendens händer.

Men Nyckeln är säker. Nyckeln är säker.

Våren 1146

Ingen tid att sörja. Nu samlas vi i Lejonnästet.

Ingenting har hörts från Cuindorns expedition heller. Vi måste anta att de också gått förlorade. Något av vikt finns där borta... och något farligt. Tiden börjar bli knapp. De Furstliga har kommit många av våra hemligheter på spåren nu. Nu måste vi lyckas.

Inlajvdokument skrivet av Theo Axner, 2009.