Brev

från Laurelin, en magikunnig margholisk alv och Drakfågel, till sina magiska kolleger Helcaril och Alcamarthiel (också hennes kusin) i Laiquambo. Sänt efter Väktarnatten 1149.

Mäster, kusin,

Från Ravnsmark i nordvästra delarna av det mänskliga Margholien hälsar jag er och hoppas att mitt brev finner er båda väl och att er forskning gått framåt.
Här har just Drakfåglarna och allierade, inklusive en grupp av Nyckelns väktare inbegripande Mäster Aemilius, Liv och Adept Astrid överlagt och firat den mänskliga högtiden Väktarnatt. Formenos sände till min överraskning min syssling Firáq och faster Lacharil som sina representanter.

Alcamarthiel, du kan säkerligen ana Attarya Lacharils inställning till min inblandning med Drakfåglarna.. Med sig förde de bud att Formenos Lilla och Stora råd kallar mig inför sig i all hast, inom 2 år, för att dels hjälpa dem förhöra Ranas medlöpare Tharangil som sitter fången där och å andra sidan förklara att jag inte är en förrädare i maskopi med sagde Tharangil... Ytterst prekär situation och jag är inte alls benägen att fara dit, då jag misstänker att jag då på ett eller annat sätt skulle bli fast där för överskådlig framtid. Jag fruktar att om Formenos råd fokuserar på dylika inre petitesser (i det stora hela) kan hela Illyriana och Neled Sirion falla.

De senaste dygnen har varit intensiva och fyllda av märkliga skeende som har implikationer på vår forskning. Låt mig till en början berätta att en port plötslig uppenbarade sig i en källa i närhet till Gården som Arna Lagkvinna använder som sin bas. Denna port har inte varit fysiskt manifesterad här under den tid jag vistats här nu eller tidigare. Under fredagskvällen drog porten till sig kraft genom alla linjer i området, skeendet gick inte att ignorera och en känsla av att porten kallade oss till sig växte tills dess att det inte gick att motstå. Empaten Liv som också är här manade alla att genast ta sig dit. Något skulle träda ut ifrån porten. När vi anlände var porten aktiv med dess karaktäristiska dova ljud ljöd över gläntan och den började sånär skina med ett blått ljus som i mycket fick mig att tänka på den blå elden.

Drakfåglarna, med mitt stöd ,ombad att porten skulle hållas stängd men Mäster Aemlius och Adept Astrid kunde inte hålla sig ifrån att göra som den ville och öppnade porten. När ljuset avtog och dimman lättade kunde vi urskilja sex gestalter. En blandad skara av de som föll igenom porten i Sjumilaskogen och inte återkom i våras, framträdde i den mörka natten. Däribland både Väktarföljeslagaren Eskil och Adept Kira liksom en arosisk soldat och en drakfågel men också en rödkåpa och en salamander. Rödkåpan förblindad efter att ha förlorat sina ögon. De sex var omtumlade och förstod inte var eller när de var, de hade vistats så länge i Annorstädes (som de kallade Gråmark) att de tappat begrepp om tid och rum. Vi kunde snart se att de sex sammansvetsats till ett på vägen. Även Rödkåpan och Salamandern betraktades som del av gruppen och vänner. Rödkåpan hade offrat sina ögon (det köttsliga fundamentet för att träda ur andesfären) för att de skulle finna en väg ut.

Liv bekräftade att iallafall Eskil och Adepten var sig själva och inte under någon slags influens. Både rödkåpan och Salamandern uppträdde udda och utstrålade inte på det vanliga sättet furstens kraft. När jag dagen efter undersökte de båda , var känslan en annan och jag kom att förstå att vistelsen i Annorstädes hade blockerat deras band till Fursten. Bådas band höll nu på att återupprättas och en personlighets förändring började inträda. Dock var situationen för Salamandern och Blodsmagikern mycket olika.Salamanderns band kunde bara anas och hon var inte uppfylld av fursten och hon uttryckte själv en önskan om att slippa dö i furstens namn. Jag tror bandet blivit så försvagat att det inte helt kunde återetableras på avstånd. Detta på grund av att Salamanderns egen förmåga är så svag att hon inte själv föder bandet. Hon upplevde också att vänskapsbandet till de övriga återvändarna var mycket viktigt för henne.

Rödkåpan å andra sidan skrävlade nu vitt och brett om att fursten var inom henne och jag upplevde att det var som om man lyfte en damport, kraften från fursten vällde in i henne. Vänskapsbanden till de övriga var inte tillräckliga för att motivera henne. Jag själv Mäster Aemilius, Madra och Liv beslutade vi att intressant grundforskning här kunde utföras. Om vi på något sätt kunde finna ett sätta att dölja eller upplösa bandet mellan en salamander och fursten och som inte involverar nyckeln skulle vi kunna vinna många fördelar. Efter att vänt och vridit på problemet en tid utformade vi en ritual som hämtade styrka ur att vi vävde samman tre former av magi och nyttjade Livs förmåga att amplifiera känslor för att fokusera intentionen. Grundfundamentet var Salamanderns uttalade vilja att ersätta bandet med ett nytt och återvändarnas vilja att hjälpa henne att göra så. Med Madras runor som foki för bandet vävde jag elementen och liv till ett nytt band och mäster Aemilus antände det, Liv fångade upp och återvändarnas samlade intention och känslor och ingöt i det varvid Aemilus lade det nya bandet över Furstens band. Lösningen är säkert inte den bästa, vi lyckades inte bryta bandet till Fursten men om något sudda ut det och minska dess makt över Salamandern. Jag betvivlar att effekten är permanent. Men väven vi skapade var mycket kraftfull, föreningen av våra krafter var storslagen och säkert kan vi utforska detta vidare. Jag har dock svårt att se att detta på något sätt skulle kunna återkskapas eller utnyttjas i strid.

Jag önskar detta var det enda som skett under dessa dagar, men mer tillkom. EN grupp Drakfåglar hade överraskat en liten grupp furstliga precis inannför Ravnsmarks gräns, de nedgjorde fienden och sökte igenom deras tillhörigheter när de hittade en blå sten. När Arna förde den till mig kände jag genast igen den som ett drakfrö, ett inaktivt drakfrö. Eftersom Madra och Aemilius ska färdas till er I Laiquambo tar de med sig detta frö till er, jag förklarade hur viktigt det skulle vara för er forskning och de biföll. Jag hoppas fröet når er snarast. Det finns också planer på att föra Rödkåpan söder ut, men hon verkar dock inte ha några kunskaper kring den blå elden utan hävdar att hon sysslat med annat.

Och ändå är inte detta allt ... Tidig kväll när mörkret fallit blir jag hämtade av våra mannar som sett ett märkligt ljus lysa på andra sidan träsket, i mörkret känner jag en kyla som jag endast känt där den blåa flamman brunnit och mycket riktigt visar det sig att det är en blå låga som brinner i skogen. Vem som planterat fröet och vattnat det, av vem det aktiverats vet jag inte, men där var det. Minst sagt kände jag mig förtvivlad och lät kalla på Madra och mäster Aemilius. De båda står dock handfallna. Till min stora lycka plockar Aemilus då fram ett käril som Adept Astrid lämnat i hans vård. Ett av de sista av de vi förde med oss och använde i Ranheda. Jag trodde vi förbrukat dem alla men här var det. Mäster Aemilus visste dock inte alls hur det ska användas utan vände sig till mig! Jag berättar om hur den blå lågan är artificiell, som ett eko av den äkta lågan och att om vi kan framtvinga, tydliggöra att den är en paradox så kan ekot inte fortleva vid sidan om den äkta lågan (ursäkta min enkla formulering, ni båda kan ju detta och är så mycket mer insatta än jag). Men ingen av de två som var med mig kännde igen mitt resonemang eller visste vad som måste göras, Aemilius trycker kärilet i min hand och ber mig göra något. Förtvivlan jag kände där och då, kan jag inte beskriva.

Samtidigt har får vi rapporter om att två arosiska soldater återvänt som enda överlevande ur en arosisk patrull, de båda var nydöda och förstår inte själva att de lämnat de levandes skara. De börjar påvisa de vandödas alla karaktäristiska drag, hunger, oresonlighet, förvirring... Läget är akut och jag känner att jag ändå måste försöka göra något, vid det här laget har ytterligare en låga tänts, närmare oss och vi beger oss dit. Jag försöker dra mig till minnes allt det ni lärt mig och allt som skedde i Ranheda, mest minns jag hur mycket kraft det sög ur mig.

Vi anländer tillplatsen för flamman och de övriga ger mig av sin kraft, det absurda i att jag ska leda ritualen verkar inte slå dem, men de är ju enbart människor och för dem har jag brukat kraften länge ... I vilket fall, jag ber om alla elementens skydd och kraft, jag be livets port att stängas och öppnar dödens port så att att både ekot och den äkta lågan rör vid oss och försöker fokusera al kraften i mig till att tvinga de två lågorna samma. Inom mig rör sig en bön om att jag inte skall brännas ut i allt detta. Jag var nära att tappa greppet men på något sätt så lyckades vi.

Jag ska ärligt medge att jag inte helt minns hela skeendet så fokuserad var jag, det var nästan som om min själ drev på utan att mitt medvetna jag visste vad som skedde. När jag var nära att tappa greppet, när nästan all min ackumulerade ,kraft var spenderad slocknade plötsligt lågan. Jag har aldrig gjort något svårare och jag vet att jag egentligen inte borde ha gjort det. Med våra sista krafter öppnade/stängde jag portarna och släppte elementen och det var gjort. Arna lät spejare vara ute hela natten för att finna eventuella nya eldar eller frön men inget mer hittades, vilket var tur i sig. Jag - vi hade inte kunnat göra något liknande igen.

I all hast skriver jag detta innan jag måste bege mig av igen, då jag tror de är viktiga skeenden som skett här och att ni är bland de enda som fullt ut kan förstå detta. I hopp om att snart se er igen och att ni och Elläire befinner er vid god hälsa.

Må ni ha kraften att vara de ni vill vara

Lanyalir Á Laurelin

Inlajvbrev skrivet av Nina Åhlmans efter Fristad.