| Utskriftsvänlig sida |
Halvar Sigridsson stod på vägen och såg ut över Entuna gård. Husen och dess innevånare, de välfyllda ladorna och fähusen, de rika åkrarna och ängarna, skogen och stranden. På avstånd hördes förtjust stoj från Elena och hennes fostersyskon och minst lika förtjusta rop från Gabriel. Det kunde kanske se ut som om Gabriel lekte med barnen, men även leken var en viktig del av den träning de fick av honom.
Det var inte Halvars gård. Ändå var han född på Entuna och hade levt här hela sitt liv. Här hade hans föräldrar arbetat och han hade tagit över deras uppgifter. Först som närmaste man åtherr Sverker ochfru Ulrika och därefter åt riddar Gabriel och riddar Agnes. En mörk skugga drog över hans sinne.Skulle han tvingas se lilla Elena ta över också? Om Halvar var kvar när Elena ärvde gården skulle det betyda att både Gabriel och Agnes hade stupat i kriget. Halvar ville inte uppleva det. Han ville inte se Elena behöva uppleva det. Tanken snuddade vid honom att det kändes orättvist. Men Halvars uppfattning om vad som var orättvist hade ändrats med åren. Nu blev han medveten om det. En gång för många år sedan hade han tyckt att Sverkers död var orättvis.
* * *
|
| Riddar Gabriel Balk |
Halvar hade vuxit upp med Sverker. Då Halvar var riktigt liten hade Sverkers föräldrar ägt Entuna. Då hade Halvars föräldrar, Sigrid och Hilding, lett arbetet. När Sverker tog över gården hade de fortsatt att leda gårdsfolket under Sverkers ledning. Och hela tiden hade Halvar förberetts för att ta över efter dem, liksom Sverker hade förberetts att ta över efter sina föräldrar. Den dagen kom och i många års tid hade han varit Sverkers och så småningom också Ulrikas närmaste medarbetare. Gabriel hade fötts och han hade sett honom växa upp.
Ulrika dog när Gabriel var helt ung och han fick aldrig några syskon. Halvar drog efter andan och släppte ut en djup suck när han tänkte på Gabriels ungdomstid. Det var den som hade fått Sverkers död att kännas orättvis.
Gabriel växte upp till riktig odåga.En strulig rumlare som ställde till det för sig på det ena sättet värre än det andra. Han hade inte brytt sig om någonting. Verkade ge tusan i det mesta – sitt ansvar, sin utbildning, sin framtid, sitt rykte och till och med sina talanger. Han var inte där han borde, han gjorde inte det han skulle, han gick på krogen, spelade och söp upp sina pengar, startade bråk och slogs. Halvar och Sverker hade fått höra av den lärare som tränade Gabriel att han var verkligt talangfull, en skicklig krigare med verklig fallenhet för stidskonst och skulle kunna bli en lysande strateg och ett ytterst kompetent och värdefullt befäl, men han ansträngde sig inte och verkade helt enkelt inte bry sig.
Sverker hade grälat, tjatat, straffat, hotat, bönat och bett. Inte hjälpte det.
Sverker började bli sjuklig. Halvar insåg vid tiden att Sverker själv visste att han inte hade långt kvar. Det syntes i hans ögon. Och när han lämnade jordelivet skulle Entuna hamna i Gabriels händer. Gabriel var vid det här laget 27 år och visade inga som helst tendenser till bättring. Hur skulle det rimligen kunna gå? Sverker våndades. Och Halvar led tyst med honom.
Så dök det upp ett tillfälle och Sverker grep efter det som en drunknande griper efter ett halmstrå. Ätten Eka hade hamnat på ekonomiskt obestånd och det såg riktigt illa ut för dem. De var desperata och om ingen lösning hittades såg deras framtid närmast nattsvart ut. Sverker erbjöd sig då att hjälpa dem ur deras trångmål. På ett villkor; att någon gifte sig med Gabriel. Ätten Eka antog erbjudandet och äktenskap planerades mellan Gabriel och Ekas äldsta dotter Agnes Eriksdotter, 23 år. Att påstå att Gabriel ogillade planen och var ovillig att gifta sig vore en skrattretande underdrift. Agnes hade inte mycket till val – hela ättens framtid stod på spel och hon gjorde vad som krävdes av henne, men ändå; gifta sig med Gabriel av alla människor!
Bröllopet stod i augusti 1139 och Sverker var med, men Halvar undrade ofta efteråt om han inte hade hållit sig vid liv på rent jävlar anamma.
* * *
Äktenskapet tycktes inte börja något vidare. Förutom på själva bröllopsnatten verkade det inte som om makarna hade något samliv alls. Ingen ur gårdsfolket hade noterat det minsta i den riktningen. Halvars intuition sa honom att bröllopsnatten hade genomförts i vederbörlig ordning och om inte himlastormande så åtminstone inget fiasko. Det här kunde Halvar givetvis inte veta säkert, men han hade genom åren märkt att hans känsla för människor, mänskliga relationer och stämningar mellan människor var väldigt träffsäker. Halvar hade en ytterst fin fingertoppskänsla för sådant. Det var väl mer eller mindre en nödvändighet för att kunna bli riktigt duktig i sitt arbete på den typ av position som Halvar hade. Det här var dock inget Halvar gick och tänkte på. Han betraktade sig inte som någon människokännare, men han hade genom åren sett otaliga exempel på att sådant han trott, känt på sig eller gissat sig till visat sig stämma mycket väl med vad han sedan fick bekräftat (i de fall han fick det bekräftat) och han hade helt enkelt lärt sig att lita på sin känsla.
Gabriel fortsatte rumla och strula som tidigare de närmaste veckorna efter bröllopet. Det såg inte så hoppfullt ut och när Sverker dog kort efter bröllopet dog han orolig och bekymrad. Det var det som gjorde att Halvar tyckte att det kändes orättvist. Han hade önskat Sverker att få dö lugn. Men nu, såhär många år senare, var han inte längre säker på någonting han en gång trott om rättvisa. Så lite han den gången hade vetat om det grymma krig som nu rasat i över ett decennium. Var det orättvist att dö medelålders, rik och orolig när soldater –unga män och kvinnor dog gråtande i ångest på slagfältet? Vid Ljuset och den Förste – unga civila män och kvinnor dog nedstuckna och gråtande efter att furstens härar dragit förbi plundrande och brännande allt i sin väg.
* * *
 |
| Riddar Agnes Eka |
Agnes försökte finna sig tillrätta på gården. Hon tillbringade mycket av dagarna med Halvar och hans hustru Tora för att sätta sig in i gården och arbetet där. När hon inte tränade med sitt hirdfolk förstås.
Trots att Gabriel fortsatte med sitt rumlande hörde Halvar aldrig Agnes gräla på honom eller förebrå honom. Hon daltade inte med honom heller Hon lät honom bara vara. Det var inte så att de aldrig pratade; Agnes försökte bete sig någorlunda trevligt eller åtminstone neutralt och Gabriel gjorde nog också en åtminstone halvhjärtad ansträngning då och då, men han verkade onekligen rätt tjurig.
Men så en dag ett par månader efter bröllopet tisslades det bland gårdsfolket om att Gabriel och Agnes hade gått till sängs med varandra mitt på blanka dagen. De hade setts samtala med varandra strax innan, men ingen hade hört vad som sades. Däremot verkade det som om samvaron i sängen varit högst lyckad.
Med den position Halvar hade på gården satt han inte direkt i skvallrets mittpunkt, men han hade sett till att knyta kontakter och det var ytterst lite av gårdsskvallret som undgick honom. Vad hade inträffat? Vad skulle hända nu?
Det blev en förändring, men kanske inte så omstörtande. Gabriel och Agnes verkade närma sig varandra en smula - om Halvar skulle ut med sanningen verkade närmandet mest ske sängvägen, men vid tillfället i fråga var han så lättad över förbättringen att han struntade i i vilken ände den började – och han hade en distinkt känsla av att Gabriel så smått började trivas i Agnes sällskap. Vad det gällde Agnes märkte han på henne att hon kände en stark fysisk attraktion till Gabriel. Han såg det i hennes blick och ibland var det nästan som om hon hade ett kraftfält omkring sig.
* * *
Så inträffade den där natten.
Gabriel och Agnes drog tillsammans iväg till krogen. De kom inte hem den natten. Först nästa morgon, i gryningen, när gårdsfolket redan gått upp och börjat arbeta kom de hem. Halvar hade själv sett när de anlände hem. Stupfulla båda två. Stöttande sig på varandra kom de vinglande hem. De hade varsin saftig blåtira och Agnes var blodig i ansiktet. De vacklade in i sängkammaren och dråsade ner i sängen för att sova ruset av sig.
Halvar mindes det här som en av de mörkaste dagarna i sitt liv. Ja; trots kriget och trots allt han hade upplevt i sitt liv så var det här bland det jobbigaste han hade upplevt. Skulle Agnes gå samma väg som Gabriel? Skulle de dra ner varandra nu? Vad skulle det bli av gården? Halvar hade gått i mörka tankar.
Halvar hade varit inne i sängkammaren och sett dem. De låg tätt intill varandra, lätt vända mot varann – som om de hade kramats och sedan fallit isär. Agnes låg på Gabriels arm med ansiktet mot hans hals. Det skulle ha kunnat se ömsint och sött ut. Om det inte vore för stanken av fylla och de miserabla figurer de gjorde där de låg. Gabriel hade stupat i säng fullt påklädd (det brukade han göra), men saknade en sko. Det varför övrigt anledningen till att Halvar gått in i sängkammaren – Hilma, en av gårdens pigor, hade hittat Gabriels sko ute på vägen och Halvar hade sagt att han skulle ta hand om det. Han ville själv vara den som gick in. Han ville inte att någon annan skulle se. Det skvallrades nog som det var redan. Agnes såg ut att ha gjort ett försök att gå och lägga sig i god ordning, men det hade då inte lyckats. Hon hade lyckats få av sig hälften av kläderna och var naken på överkroppen, men hade fortfarande brokor, hosor och skor på sig. Tydligen hade hon fått sig en smäll på näsan och sedan inte så mycket torkat bort som mer smetat runt näsblodet i ansiktet med kjortelärmen.
Halvar hade uppgivet lutat pannan i handen, låtit skon falla till golvet med en duns och gått mot dörren. Han sände en hastig tanke av tacksamhet till den Förste och Enda att Sverker inte var i livet och behövde uppleva det här.
Just när han gick ut tyckte han sig uppfatta en liten rörelse i ögonvrån.
Frampå dagen hade skvallret börjat nå gården. Gabriel och Agnes hade startat ett praktslagsmål utan like sades det. Fram tills nu skulle Halvar ha varit övertygad om att det var Gabriel som stått för startandet och att skuggan föll även på Agnes, men nu visste han inte vad han skulle tro längre. Rygg mot rygg hade de gjort fullständigt rent hus på krogen. Det hände fortfarande, tio år efteråt, att folk pratade om det där. Och en och annan i trakten fick fortfarande kalla fötter när Gabriel och Agnes var i närheten. Halvar visste att de här ryktena hölls vid liv bland annat av storbonden Botulf som definitivt hade ett horn i sidan till ägarna till Entuna. Han hävdade att de som trodde sig känna Gabriel och Agnes minsann inte skulle vara så styva i korken för de där två visste man aldrig var man hade. De var opålitliga, oförutsägbara och livsfarliga. En som stod på Botulfs sida och som underblåste ryktena var Orvar, krogägaren som fått både sin krog och sina kroggäster sönderslagna den där kvällen, något som retade gallfeber på Halvar. Orvar hade fått full ersättning av Gabriel och Agnes; saken borde vara utagerad och överspelad och Halvar ansåg att Orvar bara skulle hålla käften. Halvar tyckte att Orvar var en rätt gnällig jävel. Efter den där kvällen hade han klagat i högan sky och påstått att Gabriel och Agnes hade skrämt bort flera av hans trognaste kunder i flera månader framöver.
Men även på gården pratades det till och från. Just nu i dagarna hade Halvar blivit påmind igen eftersom de gamla historierna hade berättats en del de senaste dagarna. Ett par nya personer hade börjat arbeta på gården och då brukade minnena vakna till liv hos dem som jobbat där länge.
Det var därför han nu stod här och funderade igenom sina egna minnen.
* * *
Hela den där förmiddagen hade han gått i grubblerier. Vad skulle han göra? Vad kunde han rimligen göra? På något sätt hade han känt att han måste göra någonting. Han kunde inte bara stå och se Gabriel dra ner Agnes också. Han måste prata med honom. Egentligen var det inte hans sak att prata med någon, men efter mycket vånda bestämde han sig för att prata med Agnes i stället. För Gabriel var Halvar i mångt och mycket förknippad med Sverker. Halvar bedömde att det kunde vara för infekterat mellan dem. Om han pratade med Agnes kanske Agnes kunde prata med Gabriel och det kunde möjligen ha någon effekt. Men om Halvar pratade med Gabriel först kanske han skulle få Gabriel att stänga dörren så att han inte lyssnade på Agnes heller.
Halvar hade bestämt sig för att ta risken.
* * *
På eftermiddagen bad han att få tala med Agnes. Hon hade tvättat sig i ansiktet, men var fortfarande blåslagen och svullen och så full som hon hade varit måste hon ha mått uselt, men hon dolde det ganska bra. Hon uppförde sig ungefär som vanligt, som den ledare hon fostrats till. När han hade stått där hade han varit tvungen att erkänna att han kände en lätt beundran för henne, trots att han helst hade velat örfila upp henne. Vad han hade velat göra med Gabriel ville han helst inte tänka på – inte ens så här många år senare.
Halvar hade varit besvärad över samtalet. Agnes hade inte verkat det minsta besvärad sitt tidigare uppförande till trots. Han hade sett på Agnes att hon förstod att Halvar var besvärad, men hon hade inte låtsats om det eller kommenterat det vilket han var tacksam för. Han hade också sett i hennes blick att hon visste att han hade varit i sängkammaren och sett dem. Hon måste ha vaknat till när han släppte skon och tittat upp. Han hade ju sett någon röra sig.
Hon hade tackat honom. Rak i ryggen och med stadig blick. Hon hade behandlat hans oro och bekymmer som ett förtroende och sagt att det betydde väldigt mycket för henne att han kom och pratade med henne. Hon sa att det märktes att han brydde sig om sina medmänniskor. Han hade velat öppna munnen och protestera. Han hade velat säga att det var gården han brydde sig om, men i samma ögonblick som han tänkte tanken insåg han att det inte stämde. För vad var gården utan dess människor? Han insåg att Agnes hade rätt. Han brydde sig om sina medmänniskor. Inte bara om sin familj och om hur det skulle gå för dem om det gick åt helvete med Entuna, han brydde sig även om resten av gårdsfolket och arrendatorerna. Han brydde sig om Agnes. Han brydde sig till och med om Gabriel. Trots allt gjorde han det. När Halvar gick och tänkte på det här samtalet under veckorna efteråt så tänkte han också ibland på den där dagen då Gabriel och Agnes hade pratat och sedan gått till sängs. Hade Agnes gjort något liknande den gången? Hade hon sagt något då som fick Gabriel att inse något – om sig själv eller om någon annan? Hade hon speglat Gabriel som hon speglat Halvar under det här samtalet?
Agnes sa att hon insåg hur det här måste se ut. ”Men trots det” hade hon sagt, ”trots det som just hänt och att jag vet hur det ser ut, så vill jag be dig om en tjänst. Jag ber dig att lita på mig.”
* * *
| *) Se Nyhetsbrev 8. |
Ja, han hade varit imponerad av hennes lugna och självklara ledarstil. Han hade upplevt den många gånger under åren som följde och han visste att andra hade fått göra det också. Under slaget vid Eneros i början av september 1142 *), strax innan undsättningen av Geda, hade hären stått inför anfallet från Voorlaugrs trupper med en akut brist på erfaret befäl. Sunnanslätts patriark Henricus och Jan Tisza från Arosias kungahus försökte snabbt organisera dem som fanns på plats och när frågan restes vem som skulle leda det gedanska rytteriet hade Agnes konstaterat med säker röst. ”Det ska jag. Det här är min gård och min mark.Jag kan varenda dike och varenda sten.” Och hon hade gjort det med bravur.
Halvar hade förstås inte deltagit i slaget. Han var ingen krigare. Han hade bara andrahandsuppgifter om vad som hänt där. Men han hade dem från flera håll och de var rätt samstämmiga.
Upptakten till slaget hade han sett. Undsättningshären som var på väg mot Geda skulle landstiga vid Draakhem och Eneros och Entuna gård under ledning av Agnes hade hjälpt till vid landstigningen. Gabriel var i Geda och fullt upptagen med att hålla staden mot den furstliga belägringen.
Agnes hade verkat upplivad av uppgiften. Hon hade varit hemma på gården merparten av förra året, efter att Elena fötts, och även stora delar av innevarande, med undantag för ett par korta, tråkiga vakttjänster och Halvar märkte att hon inte riktigt trivdes med det. Hon hade inte varit med i belägringsstyrkan vid belägringen av Draakhem utan istället lett gårdens arbete med att försörja hären. Då hade hon varit rätt så grinig och tjurig, och även om hon försökte dölja det och föregå med gott exempel inför gårdsfolket lyckades det ofta inget vidare. Agnes ville ut i strid.
Mitt under arbetet med landstigningen hade hon kommit hemdundrande i galopp och meddelat att Voorlaugr, furstens bästa general, hade siktats och att läget skulle kunna bli skarpt.
Vissa trodde inte att Voorlaugr verkligen skulle anfalla, men det visade sig nästa morgon att han marscherat sin här under natten och nu stod uppställd för strid.
De berättelser Halvar hade fått höra från själva striden var mestadels så fragmentariska och kaotiska som de blir ur en enskild stridandes perspektiv, men det verkade som om två vändpunkter skett just då det såg som mörkast ut. Fotfolket som brutit samman i panik fick förstärkningar av skeppsfänikan, under Dag Röde, och prinsessan Magdalena av Arosia som lyckades få dem att ta sig samman igen. Agnes och det gedanska rytteriet hade stridit som furier på den östra flanken och lyckades äntligen slå sig ut. Agnes, som kunde terrängen utan och innan, behövde inte ens tänka; snabbt gav hon order om omformering och föll de furstliga legionärerna i flanken. Resultatet blev fullständigt förödande för de furstliga. Rytteriet brakade rakt igenom och upplöste två bataljoner legionärer. Det här var en av de historier det fortfarande berättades om på krogar och i fältläger. Gode Förste och Enda; hade Agnes inte redan fått motta riddarslaget efter striden vid Månhella 1139 så skulle hon definitivt ha fått det efter Eneros!
* * *
Framemot kvällen efter Gabriels och Agnes krogrunda hade Halvar stått i en liten öppning och kikat på när Agnes tränade med gårdshirden. Han trodde inte att hon hade sett att han stod där, men han var inte helt säker. Halvar hade med åren utvecklat en instinkt för när människor var medvetna om hans närvaro och när de inte var det, men med Agnes var han ibland inte riktigt säker. Och efter att hon visat sig så obesvärad tidigare på dagen när han kom till henne och faktiskt kritiserade både henne och hennes make var han ännu osäkrare.
Hon och hirden övade svärdsstrid till fots och tränade på en undanmanöver med påföljande motattack som var en smula knepig. När en av hirdflickorna äntligen lyckades få till den mot Agnes gav hon beröm och fortsatte ”Och vet, hirdvänner, att om er motståndare är bakfull ökar effekten av träffen.” Hon rörde knappt en min när hon sa det, men till och med från där Halvar stod tyckte han sig se självironin och lekfullheten spela i hennes ögon. Och mycket riktigt; när hirdflickorna och -pojkarna sneglade på varandra och flinade lite osäkert vände sig Agnes bort från dem några ögonblick och han såg att hon kämpade för att hålla sig för skratt. Han kunde inte låta bli att le.
Halvar hade fattat beslutet att lita på henne – ett beslut han inte hade ångrat.
* * *
Halvar vände ansiktet mot solen och kisade. Så log han för sig själv. För han kom plötsligt på sig själv med att än en gång stå och skönmåla Agnes.
Ja, det var sant att han tyckte bra om henne. Han hade tyckt om henne nästan genast. Dels för hon, när hon kom till gården, verkligen hade ansträngt sig för att göra ett gott intryck. Och det hade varit så mycket lättare att ha att göra med henne än med Gabriel. Men också för att Halvar och Agnes hade något gemensamt – sin känsla för människor och sin förmåga att uppfatta stämningar. Det gjorde att de intuitivt förstod varandra. De visste ofta vad den andra tänkte och ville utan att behöva växla ett ord.
Men Agnes var långt ifrån någon duvunge. Det visste han nog. Emellanåt var hon både egensinnig och snarstucken. Men nästan aldrig mot gårdsfolket. Hon var dålig på att ta en förlust eller nederlag och kunde tydligen bli rätt jobbig om hon personligen eller sidan hon stod på förlorade. Tack och lov var Agnes ingen spelare. Kanske hade hon vett nog att inse vilken usel ide det skulle vara.
För att inte tala om då Agnes kände sig lurad, utmanövrerad, förd bakom ljuset eller än värre baktalad eller att någon ljög om henne. Då kunde hon tydligen balla ur.
Händelser av den typen hade mestadels inträffat under strider eller fälttåg då Halvar hade själv inte varit på plats. Men han såg ju till att hålla sig informerad.
”Till och med Gabriel var rädd för henne” hade en småsven sagt en gång.
Det trodde nu Halvar inte på. Småsvennen själv hade säkert varit rädd, men Gabriel blev inte rädd – han var inte sådan. Halvar kunde tänka sig att Gabriel möjligen blivit spänd och på sin vakt för att han plötsligt inte kände igen Agnes. För att han inte visste var han hade henne, och möjligen orolig för att vad hon skulle kunna ta sig till när han inte kunde förutsäga hennes reaktion.
Dessutom kunde även Agnes vara rätt bråkig. Det var bara det att det var lätt att missa det med Gabrieli närheten som jämförelseobjekt.
* * *
Trots att han hade bestämt sig för att lita på Agnes den där gången gick Halvar ändå och oroade sig för att Gabriel skulle försöka släpa ut Agnes på dåligheter igen. Men det blev inte så många tillfällen. Ett tag var Agnes inkallad till rusttjänst i Geda. När hon återvände var det januari, kallt och jävligt och inte ens Gabriel verkade så pigg på att ge sig ut. Det brukade märkas på Gabriel när det var på gång att han ville ge sig ut. Det var som om något byggdes upp i honom. Halvar märkte att det hände och han trodde att Agnes också var medveten om det, men av en eller annan anledning blev det inget krogbesök. Så länge Agnes var hemma uppförde sig Gabriel faktisk triktigt hyfsat. Gårdsfolket började känna sig smått hoppfulla.
Så kallades Gabriel iväg till rusttjänst, även den i Geda. Snart började ryktena nå gården om att Gabriel så fort han inte var hemma bar sig åt ungefär som han brukade. Halvar kände hoppet sjunka. En kväll, mitt under sin tjänstgöring, hade Gabriel kommit hembrakande sent en kväll och krupit ner i sängen till Agnes som av allt att döma uppenbarligen legat där och längtat efter honom. Vidare mycket till sömn blev det inte den natten, inte för någon.
Halvar var övertygad om att Gabriel inte haft någon lucka eller varit ledig. Han hade smitit från sin tjänst. Om detta kände Halvar absolut visshet. Det märktes på Gabriel och vid det här laget kände Halvar Gabriel bara alltför väl.
Några veckor senare kom vändpunkten.
Gabriel var hemma igen efter rusttjänsten och gårdsfolket hade bara kunnat berätta att Gabriel och Agnes hade pratat om något, men ingen hade hört samtalet. Däremot hade flera av dem hört en kraftig skräll.
Vid kvällsmaten hade Gabriel suttit tyst vid bordet med frånvarande blick, petat håglöst i maten och druckit vatten! Sedan hade han suttit utanför huset resten av kvällen och stirrat tomt mot horisonten som om han var i en annan värld. Till slut hade han somnat sittande där. Agnes hade hämtat in honom och tydligen lyckats få loss honom ur hans katatoniska tillstånd för de hade ännu en intensiv natt.
Halvar och Tora hade pratat med varandra och haft sina misstankar redan då, men några veckor senare blev det uppenbart för alla i hushållet att Agnes väntade barn. I december 1140 föddes Elena.
Sedan den kvällen då Gabriel fick veta att han skulle bli far hade han varit en väldigt annorlunda Gabriel. Det var som något plötsligt kommit in i hans liv som var tillräckligt viktigt för honom.
* * *
Halvar drog ännu ett djupt andetag.
Han mindes och han funderade. Så mörk och tung framtiden hade tett sig en gång. För gården, för Gabriel, för honom själv och hans familj. Så snabbt vändpunkten hade kommit. Just så mörk och tung som tillvaron i det lilla hade känts den gången, just så mörk och tung kändes den i det stora, kriget, just nu. Skulle det vara länge? Skulle lilla Elena också behöva ge sig ut på slagfältet och strida, döda och blöda. Halvar tyckte inte om den tanken. Han ville skjuta den ifrån sig. Den gjorde för ont i honom. Halvar tyckte inte om kriget. Han begrep givetvis att Gedanien måste försvara sig. Det hade blivit invaderat och ockuperat. Hur hade det sett ut med Entuna och med honom själv och hans familj om Gedanien inte haft några krigare som kunnat bjuda fursten motstånd? Kanske hade ingen av dem funnits kvar. Men han tyckte inte om kriget. Alla strider, våld och död vägde tungt på hans sinne. Ibland när han tänkte på all meningslös död fick han svårt att andas. Varken Halvar eller något av hans syskon hade valt de stridandes väg. Men ibland undrade han om det egentligen gjorde någon skillnad. Hans bror hade blivit sjuk och dött för många år sedan och en syster hade blivit dödad under en furstlig plundringsräd trots att hon inte var krigare. Men en syster hade han kvar. Hon hette Sigrid efter deras mor och hon hade en tjänst rätt lik hans egen på en annan gård. Det var inte ofta de kunde träffas, men de skrev ganska flitigt till varandra.
Eller skulle krigets förlopp vända lika snabbt och till synes oväntat som Gabriels liv och attityd hade gjort den där gången för många år sedan?
Halvar log för sig själv. Gabriel hade ju nu inte blivit en helt annan person. Han hade allt sina sidor. Kunde vara plump och burdus, tjurskallig och oresonlig. Men han var lojal och plikttrogen. Och han brydde sig. Och ibland går även tjurskallighet att göra något bra av. Historierna om hur Gabriel vägrat släppa ifrån sig portgången över norra bron i Geda när de furstliga intog staden var en annan historia som då och då återberättades. Han hade kämpat, slagits och stridit in i det sista, tills han omringades och stacks ner. Han hade överlevt och hade inga bestående men, men Halvar hade ibland känslan att Gabriel inte riktigt fattade, inte riktigt ville fatta, hur illa det hade kunnat gå. Men vad hade hänt om Gabriel gett upp tidigare? Hur många hade hunnit undan tack vare hans envishet? Hur många liv hade de där minuterna räddat?
Det hade tagit många år att komma dit, men nu kände Halvar tillgivenhet för Gabriel. Han välkomnade den känslan.
* * *
Hade Agnes kunnat ana att förändringen hos Gabriel skulle bli så stor? Halvar trodde faktiskt inte det. Han gissade att Agnes helt enkelt bara hade gett sig fan på att göra sitt allra yttersta för att få tillvaron att fungera. För att hon var skyldig sin familj det, för att det var hennes plikt och hennes uppgift och för att det är så man gör. På något sätt måste det gå. Men han trodde inte att Agnes hade vågat hoppas att det skulle gå så väl som faktiskt gjorde.
* * *
Halvar lät tankarna återvända till dagens Entuna.
Hur gick pratet idag? På ett sätt var de mer närliggande historierna kanske lite mindre spektakulära. Kriget hade blivit något man ständigt levde med och hade, hur bisarrt det än kunde tyckas, nästan gått in i en slags vardagslunk.
Men visst satt hirdfolket och berättade om hur Uriksborg eller Vidmarkshus hade återtagits eller om fälttågen till Högmark, men de riktigt dramatiska och storslagna händelserna fyllda av magi och märkligheter – som undsättningen av Geda eller återtagandet av Månhella – började kännas en smula avlägsna.
Livet på gården hade också hittat sin lunk och sitt mönster. Gabriel och Agnes var visserligen borta väldigt mycket. Mycket mer än de skulle ha varit om det inte vore för kriget. Men nog tisslades det om att de fortfarande, efter över tio års äktenskap, hade svårt att hålla fingrarna från varandra.
Halvar trodde att det var bra. Både för makarna och för gården. Toras kusin Elsa som tjänstgjorde på en gård i närheten brukade ibland dystert konstatera att ägarnas äktenskap var dåligt, samlivet uselt och att deras dåliga humör och inbördes gnissel gick ut över gårdsfolket. Kanske måste det inte bli så, men Halvar trodde nog att risken ökade. Fungerade ett område dåligt spred det sig lätt.
Så var det inte här. Gabriel och Agnes var hyggliga och rättvisa mot sina anställda och samarbetet på gården var gott.
Imorgon skulle Gabriel och Agnes ge sig av igen för att tillsammans med kronprinsessan Adriana och de två andra kungabarnen bege sig till trakterna kring Vidmarkshus i norra Gedanien och förberedelserna på gården var i full gång.
Halvar lät solen skina på sitt ansikte ytterligare några ögonblick och lät sedan blicken svepa över gården som inte var hans, men som alltid hade varit hans hem. Så ryckte han sig loss från sina tankar och minnen och styrde stegen mot huset och mot Tora. Det fanns arbete att göra.