Hemkomst

Sara Lilja Visén, 2013-04-21, upplagd 2013-08-

Efter krigsrådet vid Hjortsnäs i Högmark återvände kronprinsessan Adriana av Gedanien, som nyss kommit tillbaka till Thule efter flera år utomlands, till Geda.

Prinsessan Adriana	Jungfru Miranda

Solen stod inte mer än en handsbredd från horisonten när ryttarna kom galopperande tillbaka till huvudkolonnen för att meddela att de närmade sig Geda och förmodligen skulle nå staden innan solnedgången. Adriana och Miranda såg på varandra och log. För den arosiska delen av deras följe var det säkert välkomna nyheter efter så många dagar på resande fot, men gedanierna hade länge vetat hur långt det var kvar.

”Ser du fram emot att komma hem?”

Adriana vände sig mot konung Angantyr av Arosia. Den grånande konungen tycktes henne aldrig så levande som när han satt till hästs i spetsen av en här. Även när hären inte var på väg mot ett fältslag var det som att bara tanken på att han skulle kunna träffa på sina fiender tände en eld i hans ögon. Nu log han till och med, vilket inte hörde till vanligheterna.

”O, ja,” svarade hon med eftertryck. ”Jag har längtat efter den här dagen i närapå tre år nu. Arantis är vackert, liksom Merovia, men Geda är mitt hem.”

Hon såg sig omkring och drog ett djupt andetag, för att insupa sin hemtrakt med så många sinnen som möjligt. Det var en mulen dag, och det låg fortfarande snö i de djupa skuggorna mellan träden, men det låg ändå vår i luften; en lukt av förmultnade löv och fuktig, svart jord. En lukt av hopp och framtid.

Som om det känt av hennes tankar gav barnet i hennes sköte till en kraftig spark. Hon strök över magens rundhet och tänkte längtansfullt på de sköna stolarna som väntade henne i Imrarsborg. De senaste dagarna hade sammandragningarna kommit oftare. Det här blev nog hennes sista resa innan nedkomsten, åtminstone i sadeln. Efter tre års resa såg hon fram emot att få ta det lugnt, men kände hon sig själv rätt skulle hon snart börja klättra på väggarna av otålighet.

Barnet sparkade igen, som för att påpeka att hon hade viktigare saker att tänka på än att rida omkring. Hon log för sig själv och tryckte tillbaka mot den lilla foten. Ja, ja. Mamma hör och lyder.

”Sparkar det?” frågade Angantyr med en menande blick på magen.

”Hela tiden.”

”Ett starkt barn, då. Bra det,” sade han, och vände sig mot en av sina hirdmän som just ridit fram till honom.

Tja, om någon visste hur barn skulle bete sig, så var det väl Angantyr, tänkte Adriana. Hon hade tappat räkningen på hur många barn han hade, men nog var det väl närmare ett dussin?

De rundade en krök i vägen, och nu kunde de se Geda, bara någon fjärdingsväg bort. Röken från tjogvis av skorstenar steg mot himlen och utlovade varm mat och bekvämlighet till de trötta resenärerna. Över stadsmurens rand tornade Imrarsborg upp sig, hennes fäderneshem och Gedaniens hjärta.
Impulsivt satte Adriana hälarna i hästens flanker och satte av i galopp nedför vägen. Bakom sig kunde hon höra riddar Akvin svära och mana på sin egen springare. Hans hird skyndade att göra likadeles, men hon varken stannade eller såg sig om. De skulle följa henne, och nu ville hon känna fartvinden mot ansiktet en sista gång innan havandeskapet skulle tvinga henne sitta still. Angantyr stämde upp ett skratt, och hon visste att han, i alla fall, förstod henne.

Hon galopperade tills sammandragningarna tvingade henne att sakta ner, först i trav, sedan tillbaka till en lugn skritt. Akvin kom upp jämsides med henne och gav henne ett ögonkast som var till hälften förebrående. Hon visste att han hade tagit på sig att se till att hon kom tryggt till Geda, och hon uppskattade det av hela sitt hjärta, men om hon inte var säker här, så nära stadsmurarna, då fanns det ingen säker plats i hela Thule.

Miranda kom travande mot dem, och tillsammans stod de stilla en stund och såg på Geda medan de väntade på att resten av följet skulle komma ikapp. Akvins hird höll sig på respektfullt avstånd, och gav dem lite avskildhet. Adriana såg på sina följeslagare, bror och syster, och drog ett djupt andetag.

”Är ni redo?” frågade hon tyst. ”Det här kommer inte att bli helt lätt.”

De vände blå ögon mot henne, och hon såg deras beslutsamhet. Alven Laurelins varning ringde i hennes öron: friherre Arald och hans vendeliter hade vant sig vid att ha makt och inflytande i Gedanien, och de skulle inte släppa ifrån sig den makten utan strid. Kanske att de inte skulle sky några medel för att försäkra sig om att kronprinsessan inte skulle bli ett hot mot dem.

Nåväl, friherre Arald Eldstierna kanske hade haft tre år på sig att bygga upp sitt vidriga nätverk av kunskapare, och Ljuset vete hur stort stöd han hade bland Gedaniens adel, men hon, Adriana, var inte utan vänner. Hon sträckte ut en hand mot Akvin och fattade tag om hans underarm, precis under armbågen; den traditionella hälsningen bland soldater. Hans fingrar, starka och orädda, slöts om hennes arm. Att Miranda skulle stå bakom henne hade Adriana aldrig betvivlat, men hon var både glad och rörd över riddar Akvins stöd.

Hon såg sig om. Bakom dem kom resten av följet sakta närmare, och vem kunde förneka att det var en imponerande syn? Bredvid hennes eget banér flög både Arosias och Angantyrs egna fanor, och bakom dem fanorna för alla de adelsätter som fanns representerade i hären: Örnklo, Balk, Orm, Silverfors, Eke, Gripenklo, och så många fler.

Ser du det här, Eldstierna? tänkte hon. Ser du mitt stöd? Om du tror att jag tänker stå tyst och se dig sprida ditt gift och ditt hat, då har du fel. Din tid är förbi, varesig du är medveten om det eller inte.

Värmen från Akvins hand trängde sakta igenom prinsessans tunika. Det kändes tryggt. Hon vände tillbaka till honom och Miranda.

”Redo?” frågade hon igen.

”Alltid,” svarade Miranda.

”Vad som än krävs,” sade Akvin.

De manade på hästarna mot Geda igen. Adriana log. Det var skönt att komma hem.