Thule i Brand

juli 1999 - juli 1139

Kriget mot Furstendömet hade brutit ut. De Furstliga invaderade Gedanien, förhärjade norra Arosia och besegrade en allierad här i slaget vid Månhella. De slagna kungarna och deras allierade möttes i ett desperat krigsråd för att finna på något sätt att stå emot sin övermäktige fiende. Detta var scenen för Thule i brand. Här kom de olika folk som alla hotades av Furstendömet att mötas och trevande börja sitt samarbete. Med hjälp från dvärgar, alver, vildmän och oknytt fann man de första blottorna i de fruktansvärda magiska resurser som var Furstens värsta övertag. Ett nytt hopp hade funnits… men än var segern avlägsen.

Arrangörer: Theo Axner och Henrik Hoffström.

Antal deltagare: ca 230.

Fotogalleri från Thule i brand - över 100 bilder!

Thule i brand - den officiella versionen

av Theo Axner

Nedan följer en resumé av händelserna före, under och närmast efter Thule i brand. Innan vi börjar tänkte vi passa på att lägga upp några länkar till en del av den bakgrundsinformation vi skrev inför Thule. Tyvärr kan vi inte lägga upp allt, vissa saker måste förbli hemliga med hänsyn till framtida Live i Krönikan. Andra saker måste förbli hemliga därför att de grupper som beskrivs i texterna är tänkta att stå för kampanjens mer mystiska inslag och då kan ju inte alla få vet allt. Dessutom måste vi erkänna att vi, återigen med hänsyn till framtida Live, har censurerat vissa delar av händelseförloppet. Vissa saker bör förbli känt enbart av de spelare som var på plats när de hände. (Så värst mycket har dock inte tagits bort. Av den 17 A4 långa originaltexten återstår minst 16.5 sidor.)

De olika gruppbladen

De  gruppblad som inte har någon länk är inte tillgängliga utan är med i listan för att ge en bild av vilka texter som skrevs.  

Myter och legender

Nedan är länkar till ett urval av myterna vi skrev ihop till de olika grupperna. De vi tagit med här är de som var viktigaste för huvudintrigen, och som ni kommer att märka refereras det en hel del till dem i texten.

Skugghjärta och skuggbane  (Vildfolket)

Alvernas myter och legender  

Imrarskvädet (Följena)

Prolog

Bakgrunden och aktörerna

Eftersom mycket av bakgrunden finns att läsa i utskicken är den här sektionen kortfattad. Den övergripande bakgrunden – Furstendömets uppgång, krigsutbrottet och situationen i Arosia med omnejd – finns att läsa i Utskick 1, avsnittet Detta har hänt. Världen i stort och de aktuella länderna beskrivs i Världshäftet.

Kungaföljena och krigsrådet

De arosiska och gedanska följena kom i det närmaste direkt från nederlaget vid Månhella. Kung Karl av Arosia hade valt Vitehög till plats för krigsrådet av två skäl: dels dess avsides belägenhet på tryggt avstånd från de Furstliga härskarorna, dels och mindre gripbart på grund att han nyligen drömt om Martyrträdet vid platsen.

Stämningen i följena var dyster. Man hade nyss lidit ett otvetydigt nederlag på öppna slagfältet, och den segerrika fiendehären belägrade nu Månhella slott efter att ha plundrat och ödelagt staden. Rikenas härsmakter var skingrade och demoraliserade, frälset (som stod för de mest kvalificerade stridskrafterna) hade decimerats svårt och fienden förfogade uppenbarligen över övernaturliga resurser långt bortom vad som annars var känt. Vad kunde stå emot de Furstliga och hejda deras ursinniga härjande?

Ett som var klart var att man behövde all hjälp man kunde få. Bud hade sänts till kung Sigtrygg av Högmark, riksföreståndare Theoderik av Sunnanslätt och - ett längre skott - dvärgriket Steinheim. När det gällde Högmark borde man kunna räkna med hjälp – rikena hade sedan tidigare slutit en allianspakt – men det nordliga grannlandet hade sina egna problem med plundrande svartfolkshorder i norr och ett i elfte timmen avstyrt bondeuppror. Dessutom kunde de Furstliga diplomaterna som ännu vistades ostörda i riket ha hunnit drypa sitt gift i alltför många öron. Likväl hörsammade kung Sigtrygg av Högmark kallelsen och infann sig till rådslaget med ett följe. Även en mindre delegation från Sunnanslätt hade anslutit sig vid rådslagets början.

Skådeplatsen: Vitehög med dess omnejd

Närmaste bosättning var den avsides belägna byn Vitehög, en vidskeplig plats vars historia blandats upp med många legender. Här, vid Martyrträdet, sades Arosias skyddshelgon S:t Lupus ha mött martyrdöden; och i de stora gravhögarna vid Långsjön troddes sagokungen Vite, som omnämns i Imrarskvädet och gett platsen dess namn, ligga begravd med sina krigare. Det var heller inte långt från Vitehög som Bergakungen troddes samla sitt hov om sommarnätterna.

Byns befolkning hade nu gott om egna bekymmer att tas med. Tron på svartkonst och onda makters spel hade underblåsts av de dåliga tiderna, och det sades finnas häxor och andra Mörkrets tillbedjare i krokarna. Den lärda Fru Greta, en bemärkt person i trakten, hade nyss dött och efterlämnat ett arv som flera av släkterna i byn ville åt.

Även utanför själva byn tycktes mycket i görningen. Landsvägen västerut svämmade över av krigsflyktingar och annat löst folk, vilka förde med sig rykten om kriget och de Furstligas härjningar.

Bland de mer udda besökarna i trakten var det s k vildfolket, ett primitivt mänskligt nomadfolk från de djupa skogarna i Thule. De besökte regelbundet Arosias västra utmarker om somrarna, såväl för att jaga som i andra mystiska syften. De underliga, hedniska vildarna fruktades och misstroddes av bönderna, och deras ankomst förde nu som annars oro med sig.

Det var dock långtifrån hela sanningen om vildfolket man kände till.

Skogens Hov

Samtidigt, inte långt från Vitehög, samlades också Skogens Hov, där oknyttens furstar och väldigheter möttes för att dryfta sina angelägenheter. Dessa tycktes nu allvarligare än på länge: oknyttens magiska livskraft, Flödet, hade råkat i olag, som smittat av någon sjukdom eller förbannelse. En ny makt tycktes hota Hovet, och dess härskare Bergakungen hade begett sig av för att möta hotet ensam. Han hade inte återkommit, och det sjuka Flödet hade bara förvärrats. En ny Härskare måste väljas, och denne måste samla Hovet mot det starka men okända hot som tycktes stå på tröskeln.

Valet stod mellan fyra mäktiga väsen: Skogsfruns, råväsendenas och trädandarnas beskyddare; den högmodige och leklystne Älvkungen, som fick företrädas av sin Drottning eftersom han nu också avvikit, tydligen för att söka den försvunne Bergakungen; den vederstyggliga Trollpackan, nattväsendenas anförare; och slutligen Bergadrottningen, Bergakungens änka och de Underjordiskas härskare. Mäktigast av alla, även om han inte deltog i valet, var dock Jägaren, oknyttens fruktade domare och bestraffare. Det var han som upprätthöll Hovets lagar och skoningslöst anklagade och straffade dem som bröt dem.

Furstendömet och källorna

Givetvis hade den mörke Furstens hantlangare ett finger med i vad som nu skedde. Nestor, furst Gholans främste magiker och högra hand, befann sig redan förklädd i trakten på ett känsligt uppdrag. Han skulle svärta ned den magiska kraftkälla som fanns vid platsen och binda den till Gholans vilja för att så skapa ytterligare en länk i dennes magiska spindelnät.

Saken var nämligen den, att Gholans massiva magiska kraftreserver till viss del byggde på kontroll över ett antal sådana källor. Källorna, neutrala i sig själva, var nämligen mottagliga för såväl goda som onda impulser, och de hade nu färgats av hans onda vilja så att de lättare kunde användas för svart, destruktiv magi. Med Nestor och andra svartkonstnärer som mellanhänder hade källa efter källa vävts in i Gholans nät. Den här var dock ett mer besvärligt fall, för den var starkt präglad av Ljuset; till vilket såväl dess helgonlika väktare, mystikern Fru Greta, som vildfolkets årliga ceremonier bidragit. Dessa hinder måste röjas ur vägen.

För att fördärva källan vid Vitehög planerade Nestor nu att korrumpera vildfolket och få dem att bidra till hans kontroll över källan; och han hade än mer nattsvarta planer för Fru Greta. Han hade inte försuttit någon tid med att röja henne ur vägen, men det var inte slut där; han tänkte göra sin fiende till sitt och Gholans redskap och således fördärva det goda i källan bortom all räddning.

Utöver Nestor var fler av Furstens lakejer på plats. Bland de resande fanns ett par spioner och kunskapare, och en välrustad grupp hade nyligen sänts iväg just för att finna Nestor, som inte hörts av på lång tid.

Händelseförloppet

Torsdag

Begravning

I Vitehög började torsdagen med att den förbipasserande anselmitbrodern Matteus förrättade Fru Gretas begravning. Ceremonin förlöpte utan incidenter, men inte långt därefter uppstod en del uppståndelse. Några av vildmännen, som vistades i skogen någonstans norr om Vitehög, dök upp vid graven och lade tistlar vid den. Ville hedningarna skända graven, eller vad var det frågan om? Byborna vågade dock inte konfrontera vildarna utan lät dem ge sig av igen.

Krigsrådet

Under tiden hade de ditresta kungarna och deras följen börjat hålla sitt krigsråd, men det gick trögt i början. Misstron var stark mellan de olika följena. Inte minst gruppen från Högmark var märkbart osamarbetsvilliga: de uttryckte starka tvivel på Furstens påstådda identitet med Gholan den Ogudaktige och på hotets allvar. Inte ens fader Benedictus Arosenius, den Furstlige avhopparen som kort före Månhella ställt sig under drottning Katarinas beskydd, förmådde övertyga dem om den saken.

Och det var ändå inga solskenshistorier den gode fadern hade att komma med. Furstens makt, förklarade han, var så stor att allt hans fiender kunde sätta emot var som knottbett för honom. Hela Norden var på väg in i ett nytt Mörker utan synlig ände. Ett möjligt hopp fanns, om de norra kungarikena ville sätta tilltro till hans kunskaper… men de var inte gratis. Helt fräckt begärde han såväl straffrihet för sina talrika förbrytelser som antingen en stor penninggåva eller en rik förläning.

Trots att flera röster höjdes för att helt enkelt hänga avfällingen gick kungarna så småningom med på hans förslag, med inskränkningen att ingen belöning skulle utgå förrän Fursten besegrats. Överenskommelsen blev att Benedictus skulle förbli i drottningens “vård“ till dess Fursten besegrats, varefter han skulle belönas med posten som patriark över det befriade Margholien. Uppgifterna visade sig inte vara alltför revolutionerande: Benedictus avslöjade att Furstens makt var knuten till vissa platser, där den jordmagi han begagnade sig av var som starkast. De Furstligas märkligt ordnade framryckningar hade i första hand syftat till att lägga under sig dessa punkter. För att kunna häva Furstens makt måste hans makt över dessa kraftpunkter brytas; men på frågan om hur detta skulle gå till hade Benedictus inget svar.

Det hela blev inte bättre av att delegationen från Sunnanslätt var arga som bin; de var redan tidigare förtretade över den hemliga pakt som Arosia, Gedanien och Högmark slutit (se prologen) och hade nu tydligen uppgifter som tydde på att den arosiske friherre Gabriel Klinga var inblandad i sjöröveriet som svårt plågat deras handelsskepp.

Sändebudens ankomst

Något som då tycktes mer hoppingivande var att sändebud från två andra skapade folk också dök upp vid krigsrådet. Dvärgarna i Steinheim i norr hade hörsammat inbjudan och sänt en av sina vise, Randgrid Åldriga, till människornas hjälp. Mer oväntade var de tre sändebuden från alverna, de fruktade och misstrodda Odödliga, som förklarade sig stå på människornas sida mot den mörke Fursten. Det dröjde dock innan de halvmänskliga sändebuden kunde komma till tals.

Detta fick dock anstå för ögonblicket.

Vidare mot Vitehög

Randgrid, dvärgen, begav sig nu vidare till Vitehög. Vid Torssönernas stuga stannade hon till och kom i samspråk med den yngre brodern Jante, som varit Fru Gretas lärjunge. Denne visade sig mycket intresserad av hennes märkliga kunskaper och förmådde henne att återge en del av sina legender; något som dvärgen, som förvånades över att finna såpass lärt umgänge bland enkla bönder och dessutom blev nyfiken på den bortgångna Greta, gärna gick med på; framför allt legenden om Aurviotr, det fulländade kärlet, väckte Jantes intresse. Därefter drog Randgrid vidare, men lovade att återkomma.

Vitehögsborna hade dock annat än gamla legender att ta itu med för ögonblicket; det var tid att hålla bystämma. Först måste en ny ålderman väljas; lotten föll på Torvald i Videgården, Videungaättens huvudman, som kunde förväntas vara neutral i tvisten mellan Högungar och Gångar. Den första frågan gällde nämligen denna; närmare bestämt det ganska betydande arv Greta lämnat efter sig, och som båda ätternas företrädare ansåg sig kunna göra anspråk på i kraft av olika släktförbindelser. Högungarna hade ett nytt trumfkort i skepnad av Johan Magnusson, en oduglig kusin vars far påstods vara oäkta son till Simon Gånge, Gretas svärfar. Inget avgörande nåddes inledningsvis; ett motförslag om att bygga ett kapell kom däremot upp. Frågan uppsköts till nästa stämma; däremot öppnades och förevisades arvet för de bofasta. Det visade sig bestå av en ytterst ansenlig summa pengar i mynt och smycken, några gamla pergament med Gretas anteckningar om Vildfolket (som hon ju haft en del kontakt med i yngre dagar), samt en märklig runprydd bägare som ingen kände igen. Jante Torsson drog sig vid åsynen av bägaren genast till minnes dvärgens berättelse om Aurviotr och beslöt att varsko henne så snart som möjligt. (Han bad även senare åldermannen att låna ut bägaren för undersökning, men denne gick inte med på det.)

I egenskap av Gretas lärjunge fick Jante också i uppdrag av bystämman att ta kontakt med vildmännen och ta reda på vad deras beteende vid graven betydde.

Fienden inpå knuten

Bystämman fick ett brått slut då ett skräckinjagande par visade sig strax utanför byn: två svarta riddare, med Furstens sexuddiga kors och grinande dödskallar på sköldarna! Tydligen sökte de efter någon eller något - men vad? Vad det än var de var ute efter fann de det inte vid byn och de gav sig snart av igen. Såväl Jante som den nu invigde Torvald blev än mer övertygade om att det hade med Gretas efterlämnade bägare att göra, och man beslöt att kalla Randgrid till nästa bystämma och be om hennes råd.

Lodjursflocken

När saker och ting lugnat ned sig begav sig Jante och hans bror Kåre iväg på sitt uppdrag till vildmännen. Efter vissa om och men fann de dem och fick tala med deras andlige ledare, en yngling som kallade sig Sol och var lärjunge till den visa Snöuggla. Frågan om tistlarna klarades snabbt ut: det var vildmännens sätt att hedra de döda - Greta hade haft en del kontakt med vildfolket och räknades tydligen som en helig kvinna även av dem. Däremot var Lodjursflocken, som den här gruppen kallade sig, bekymrade och splittrade nu; Sol berättade om Äldsts återkomst. Den störste och visaste shamanen ur deras legender, Äldst, hade återvänt och visat sig för dem på nytt. Men han hade sagt märkliga och skrämmande ting; under hans frånvaro skulle vildfolkets läror ha förvridits och sanningen glömts bort; deras ceremonier som syftade till att hålla Skuggan utestängd från världen höll den i stället kvar i deras mitt. Allt tycktes vändas på huvudet, och villrådigheten var stor.

Skymningen faller

När nyheterna om att Furstens utsända siktats i trakten nådde följeslägret blev bestörtningen naturligtvis stor. Redan på morgonen hade grupper av soldater sänts ut för att kartlägga området, och man trodde sig ha fått någorlunda klara begrepp om byn och de vägfarande; men tydligen fanns fienden in på knuten. Hade man spårats hit? Nya patruller sändes ut, men man fann inga Furstliga.

Däremot visade det sig, medan natten föll över Vitehög med omnejd, att det fanns mycket annat underligt mellan himmel och jord...

Vad den otursamme hirdmannen mötte var antagligen något av de nattväsen som samlat sig vid Skogens Hov. Fler av oknytten var ute den här natten; några av dem dock i lite allvarligare ärenden. Bergadrottningen och hennes följe var samtidigt ute och sökte efter den försvunne Bergakungen. På den höga åsen mellan byn och Kung Vites väg (där kungaföljena slagit läger) fann de vad de fruktat att finna: Bergets Hjärta.

En oknyttsädling som Bergakungen kunde ladda ur i princip all sin kraft på en gång för att åstadkomma något enastående storverk, men det var mycket riskabelt och om något gick fel kunde han utplånas. Skulle detta ske samlas ädlingens kraft i ett föremål. Bergets Hjärta var ett sådant, en väldig smaragdgrön sten laddad med Flödeskraft. Det stod nu utom allt tvivel att Bergakungen var död. De Underjordiskas skri av sorg ljöd över hela skogen.

Äldst

Samma natt, i en annan del av skogen, hade den som kallades Äldst åter visat sig för Lodjursflocken och predikat sina nya läror - eller, som han själv hävdade, de ursprungliga. Vildfolkets myt om Skugghjärta och Skuggbane var som sagt bakvänd; i stället för att stänga den lede Skugghjärta ute från världen med Bojorna höll deras riter honom kvar i världen, och de måste öppnas för att Skuggan skulle kunna ge sig av. Och vildfolket hade lurats till träldom under de nyckfulla råandarna, en träldom som måste upphöra om de skulle uppnå sin forna paradistillvaro. De måste sluta tillbe och offra till skogens andar.

Äldst lämnade Lodjursflocken att begrunda vad han sagt och försvann i natten.

Häxkonster vid Långsjön

Inte långt därefter, i skydd av nattmörkret, lämnade byns snickare Jon och hans hustru Elina sin stuga och smög sig bort till Långsjöns norra strand. Där hälsades de av en tredje nattvandrare, den till synes godmodige Fiskar-Torvald. Saken var nämligen den att Torvald, under den tid han vistats i trakten, i hemlighet undervisat snickarparet i trollkonster av märkliga slag. Det handlade, hade han förklarat, om att genom ceremonier utvinna kraft ur jorden och binda den till sin egen vilja, och att lämna alla tankar om Ljusets lagar bakom sig. Med den här kraften kunde envar bli sin egen gud. Snickaren, som redan före Torvalds ankomst fuskat i svartkonster, och hans underkuvade hustru hade snabbt följt sin mentor i spåren. Olyckligtvis hade spår av deras tidigare möten upptäckts, och de var nu tvungna att ligga extra lågt. Den ritual de nu genomförde skulle syfta till att inviga den nya platsen för en större och mer betydande ceremoni en kommande natt. Mer fick byhäxorna inte veta, och när den korta ceremonin var över smög de sig hem igen.

Fiskar-Torvald stannade ensam i gläntan. Men han förblev inte ensam så länge. Ur skuggorna lösgjorde sig mörka skepnader, den ena efter den andra. Bland dem fanns de två svarta riddare som satt skräck i byborna: de kom från Domedagsgardet, Furstens livvakt. Domedagsvakterna, svartklädda spejare och Rödkåpor trädde alla fram och böjde knä för Fiskar-Torvald... alias Äldst... alias Nestor, Gholan den Ogudaktiges högra hand.

Fredag

En ny dag grydde. Den stekande solen lade en viss sordin på alla aktiviteter under dagens ljusaste timmar, men så småningom började saker och ting röra på sig.

Nya rådslag

I följeslägret gjorde man sig beredda att återuppta krigsplanerna och förhandlingarna. Dessförinnan hölls dock ett mindre rådslag mellan kung Karl och drottning Katarina av Arosia, prinsessan Adriana av Gedanien, alvernas och dvärgarnas sändebud. Här fick alverna presentera sina misstankar och kunskaper om Gholans återkomst, och vad de gissat om hur han kunde bekämpas. Alvernas version av legenden om Imrar och Gholan och deras egen berättelse om Silcarindrils återkomst började bidra till att fylla ut den ännu otydliga bilden.

Man kom nu till en tydligare insikt om hotet. Drottning Katarina lät skicka efter Jante Torsson, som haft kontakt med vildfolket, och bad honom ta reda på vad han kunde från dem.

Det egentliga krigsrådet fortsatte att gå trögt, och mycken tid togs upp av rena förhandlingar. Det hela fick dock lite ny fart då man, på den nitiske Ahriksriddaren Radijs initiativ, beslöt att förklara kriget mot Furstendömet för ett korståg, ett heligt krig. Inför denna idé började även Högmark bli mer samarbetsvilliga, men man var ännu långt ifrån att få några ordentliga planer formulerade.

Den andra bystämman

Randgrid, dvärgen, begav sig på nytt till Vitehög och gick där inför bystämman med begäran att få undersöka Gretas arv. Då detta beviljades fann hon snabbt bägaren och kunde efter undersökning konstatera sin förbluffande slutsats: av allt att döma var bägaren den sägenomspunna Aurviotr, det fulländade kärlet som trotts förlorat för alltid. Byborna häpnade inför berättelsen, och vad den kanske kunde innebära: enligt Imrarskvädet hade Aurviotr varit ett av de vapen Imrar den Gode begagnat mot Gholan den Ogudaktige - kunde den kanske brukas på nytt? Man beslöt dock att fortsätta förvara bägaren i byn.

Förenad kunskap

Jantes nya uppdrag förde honom åter samman med Sol, som nu även uppsökts av alvernas sändebud. De talade om tidens händelser och vad deras olika legender - Imrarskvädet, alvernas berättelser om Silcarindrils återkomst och deras version av historien om Gholan och Imrar, och vildfolkets saga om Skuggbane - kunde ha med dem att göra.

Genom att jämföra sina olika berättelser kunde de lista ut en del. Imrar hade av allt att döma kombinerat flera komponenter och på så sätt skapat ett “vapen“ mot Gholan. Alvernas version talade om en bägare - detta trodde man nu, efter dvärgens upptäckt, måste syfta på Aurviotr - men också om kraft från “Alvbane“. Även Skuggbanemyten talade om en bägare, om “Alvernas Bane“ och om en råandes kraft. Men vad allt detta syftade på stod ännu inte helt klart. De gissade på att någon pusselbit skulle stå att finna hos Skogens Hov, men föga förvånande lyckades de inte söka upp Hovet.

Månhellas fall

Några vildmän hade sänts till följeslägret för att berätta om Skuggbanemyten; när de kom dit höll kvällens förhandlingar ännu på, men de fick tala med kung Karl och drottning Katarina.

Kungligheterna fick dock snart annat att tänka på. En utmattad gedansk väpnare stapplade in i lägret och levererade ett förkrossande olycksbud: det belägrade Månhella slott hade fallit och lagts i ruiner av de Furstliga, som massakrerat garnisonen och de som tagit sin tillflykt till borgen. Budet skakade hela lägret och väckte stor oro: nu stod alltså inget mellan de Furstliga och Gedas portar – eller Arosia, om de skulle vända ditåt. Vid en närmare utfrågning förklarade väpnaren, Anund Lycka (sven av vapen i den stupade riddar Simon Hiorths hird), att slottet tydligen fallit genom svartkonst; efter att fiendens besvärjare i dagar vandrat runt murarna, mässat och ristat tecken i marken, hade klippan börjat rämna under borgen varpå murarna rasat. Den efterföljande slakten hade varit ohygglig - Anund var en av bara en handfull överlevande.

De Norra Kungarikena tycktes stå inför sin mörkaste stund. Fanns det ingen räddning mot de Furstligas framryckningar?

Vändpunkten

Men samma natt hände saker som skulle få det hela att ta en oväntad vändning. Nestor, nu med Furstens utsända till hjälp, gjorde sig redo för att sätta sin plan i verket. Planen var kronan på hans verk med fördärvandet av källan vid Vitehög: med häxornas hjälp skulle han frambesvärja och binda Fru Gretas vålnad vid källan. Nestor räknade med att denna befläckelse - källans helgonlika väktare förvandlad till en vandöd ande - skulle vara nog för att blockera den slumrande Ljuskraften i källan fullständigt och ge honom fritt utrymme att svärta ned jordkraften

Mitt i natten samlades åter häxorna från byn vid Långsjöns norra strand, försedda med de komponenter “Fiskar-Torvald“ instruerat dem att samla ihop. Nestor och de andra Furstens utsända mötte dem; hade snickarparet inte tidigare insett hur djupt vatten de var ute på började det nog klarna nu - men det var för sent att dra sig ur. Ritualen påbörjades. De Furstliga hade fångat in några landstrykare, och medan Nestor och häxorna mässade sina formler skar en rödkåpa upp strupen på en av dem och stänkte hans blod över de vigda stenarna, där det blandades med jord från Martyrträdets rötter.

Nestor avslutade ritualen genom att med tordönsstämma befalla Gretas vålnad att träda fram. Dödstystnad lägrade sig över den mörka gläntan. I några ögonblick var allt stilla. Så sprack en stråle månsken fram mellan molnen, och i det bleka ljuset uppenbarade sig Fru Greta på backkrönet. Hon stod tyst och såg Nestor i ögonen. Med ett hånleende började svartkonstnären på en befallning, men han märkte snart att något var på tok då vålnaden tog till orda.

Om en betraktare stått alldeles bredvid Nestor just då skulle han mycket tydligt ha kunnat se hur luften gick ur besvärjaren. Men bara för ett ögonblick. Strax hade han samlat sig på nytt, spottat en sista förbannelse efter vålnaden och vänt sig mot sin lilla församling för att avsluta ceremonin. Vad som än skett nu måste skenet hållas uppe. De två tiggarna som ännu levde kastades åt de människoätande Domedagsvakterna, som ännu gnagde på deras kroppar medan de skräckslagna byhäxorna lämnade gläntan.

Nestor var inte säker på vad som skett, men han insåg att något kunde ha gått allvarligt på tok - bara det faktum att han inte kunnat befalla över vålnaden tydde på det - och att han måste hålla ögonen synnerligen öppna för vad som nu kunde hända. Vad hade vålnaden egentligen menat med de här okända “krafterna“? Fanns det något han inte räknat med? Eller hade hon försökt lura honom?

I själva verket hade Greta sagt sanningen. Nestors försök att vanhelga källan hade baktänt; den helgonlika väktaren och den kraft som stod bakom henne var mer än han och Fursten rådde på.

Det avsedda dråpslaget, den himlaskriande ogärningen, hade inte förstört Ljuskällan utan tvärtom väckt den slumrande vulkanen till liv. Plötsligt fanns en ny kraft med i spelet, en som Furstens anhang varken kunde kontrollera eller utnyttja men som kunde användas mot dem. Utan att veta om det hade Nestor förberett det första steget till Nyckeln.

Kung Vite

En som genast kände av det som hände var en annan vålnad: alvfursten Silcarindril, för övrigt identisk med människornas sagokung Vite, som stridit vid Imrar den Godes sida mot Gholan men inför den sista striden lurades i ett bakhåll med sitt folk innan han kunde komma Imrar till hjälp (det hela antyds i de bevarade delarna av Imrarskvädet). Sedan dess hade han aldrig fått frid utan hemsökte ännu trakten kring det stenkummel där han låg begravd, i väntan på att få en möjlighet att uppfylla sin ed och gälda sin skuld till Imrars blod.

Nu visste han att den möjligheten fanns, fastän långtifrån allt om hur det skulle gå till stod klart. Och han visste också att en Imrarsättling fanns vid platsen. Nu, efter sju seklers osalig väntan, stod ingen tid att förlora. Kung Vite lämnade sitt kummel och begav sig till kungaföljenas läger.

Den kung som mötte Vite var också mycket riktigt Imrar IX av Gedanien. Imrarsättlingen lyssnade spänt på vad den vandöde hade att berätta, och det var sannerligen märkliga ting. Vite förklarade helt kort vem han var och fortsatte:

Audiensen var över och gryningen hade kommit. Den döde kungen, knappt synlig i det ljusnande morgondiset, lämnade följeslägret och försvann ur sikte.

Hemsökelser

Samma natt, och nästa, sägs det att Fru Gretas forna grannar och fränder skymtade hennes vålnad i och omkring Vitehög.

Lördag

Nästa morgon förde med sig förnyad aktivitet i följeslägret. Vid ett skyndsamt sammankallat rådslag återgav kung Imrar vad vålnaden berättat för honom; det hela väckte såväl nytt hopp som oro, inte minst budet om det nödvändiga offret. Vem skulle ta på sig det?

Dödens blomma

Samma morgon sände kung Imrar ut sina hirdmän för att undersöka stenhögarna vid sjön, varifrån den döde kungen tycktes ha kommit. Soldaterna fann inga spår av kungen, men väl en märklig vit blomma som spirade mitt i det högsta stenkumlet och inte funnits där tidigare.

Blomman fördes tillbaka till lägret, och den visade sig så småningom ha betydelse. När hövitsmannen Radij senare visade den för alvernas sändebud ryggade de skräckslaget undan: de kände genast igen den som Dödens blomma, en växt ur deras legender som var dödligt giftig för de Odödliga och sades växa upp som ett omen om annalkande fara.

Detta ledde i sin tur till nya gissningar om den “Nyckel“ Vite talat om, och vars existens alverna och de andra vise redan börjat gissa sig till (se Förenad kunskap ovan). Kunde Dödens Blomma vara den “Alvernas bane“ som i profetian om Silcarindril “spirar och växer över stenar och mossa“? Och kunde den i så fall vara den Alvbane med vilkens kraft Imrar laddade bägaren för att häva Gholans krafter? Eller var allt ett villospår?

Äldst och Jägaren

Under tiden hade Torssönerna på nytt begett sig för att besöka Lodjursflocken. Där berättade Sol för dem om Äldsts senaste besök och vad han sagt. Efter mycken begrundan hade han kommit fram till att han inte trodde att “Äldst“ var den han utgav sig för, men att denne trodde att de följde honom och att de för tillfället spelade med - ett högre spel än vad den nyblivne shamanen antagligen anade.

Medan Jante och Kåre ännu befann sig hos flocken infann sig Äldst i egen hög person. De kände till sin förvåning genast igen honom som Fiskar-Torvald. Han tog dem avsides och “avslöjade“ att han brukade uppträda som en enkel fiskare när han färdades bland svionerna för att inte väcka för stort uppseende. Men, försäkrade han, han var verkligen Äldst, vildfolkets uråldrige mentor.

Olyckligtvis för Nestor/Äldst skulle hans planer  komma att störas av ett oförsiktigt ingripande från en av hans starkaste allierade på platsen: Jägaren, oknyttens domare och bestraffare, vars samarbetsvilja Nestor försäkrat sig om genom att erbjuda honom en väg ut ur sitt dilemma.

Jägaren hade snabbt kunnat konstatera att Lodjursflocken trotsat Äldsts bud genom att trots allt fortsätta lämna offergåvor till råandarna, det vill säga oknytten. Men då de rörde sig in på hans domäner kom de i hans makt; åtminstone shamanen som till skillnad från de oinvigda vildmännen inte skyddades av Hovets lagar. Jägaren tog tillfället och förhäxade Sol till att följa Äldsts vilja och leda sitt folk i hans spår.

Spioner och förräderi

Under tiden hade det blivit mer uppståndelse i kungaföljenas läger. En vägfarande och misstänkt Furstlig spion hade gripits, anklagad för att ha sökt pressa den gedanske friherren Arald Eldstierna (vars familj tillfångatagits av de Furstliga) till förräderi; han tycktes också ha varit inblandad i affären med de föregivna arosiska kaparbreven (se Krigsrådet ovan). Efter en hård rättegång bröt mannen, Ib Björnöga, ihop och erkände allt. Kaparbreven var mycket riktigt förfalskade, även om han inte visste mycket om saken; och herr Arald hade inte förmåtts till något svek mot sin konung. Efter att ha svurit fullständig avbön från Fursten skonades spionen till livet och fängslades.

Nu hade dock oron för förrädare i de egna leden starkare än någonsin slagit klorna i följena. En del detaljer i Björnögas bekännelse tycktes tyda på att den gedanske greve Vilhelm Draakwinges farbror och forne förmyndare, herr Erik, haft kontakter med de Furstliga. Trots protester från båda Draakwingarna togs herr Erik under förhör och prövning, men man befann honom oskyldig. Olyckligtvis hade man inte helt rätt här; även om herr Erik ännu inte bistått de Furstliga med någon hjälp hade han haft kontakter med dem och antytt sin samarbetsvilja om han kunde få hjälp att i sin brorsons ställe bli hövitsman på Draakhems slott. Rasande över den ovärdiga behandling han nu tyckte sig ha fått utstå beslöt han att hämnas så snabbt och effektivt som möjligt. Ännu stod dock inget tillfälle öppet...

Men det var inte slut på de obehagliga överraskningarna. Skrivaren Herta från Högmark anlände försenad till kung Sigtryggs följe och förde med sig ett meddelande hon funnit på en död kurir på vägen; det var ett brev från riddar Erik Nilsson Tegel, kungens hövitsman i norr. De orchhorder som plågat landet med godtyckliga plundringsräder hade plötsligt samlat sig, tågat ned till Brandhäll och där slagit den skyndsamt hopsamlade här som mötte dem; Brandhäll hade fallit och plundrats hänsynslöst. Mest omskakande av allt var dock det pergament som följde med brevet: en hemlig order från Furstendömet, som hövitsmannen kommit över genom en spion.

Kung Sigtryggs bestörtning över budet låter sig knappast göra rättvisa i ord. Inte nog med att svartfolken, tydligtvis i tjänst hos eller åtminstone med hjälp av Furstendömet, besegrat hans soldater och plundrat hans rikaste bergslag; det fanns tydligen förrädare i hans närhet!  Det här blev den gnista som krävdes för att skaka kungen ur den falska säkerhet han nogsamt invaggats i; han tog till slut helhjärtat ställning för alliansen och kampen mot Fursten.

Förhäxningen hävs

Ungefär samtidigt skickade den förhäxade Sol, nu Äldsts och Jägarens spelpjäs, Lodjursflockens ledare Björn för att föra Jante till honom; allt i enlighet med sina nya instruktioner. Björn hade dock lagt märke till att shamanen tydligen inte längre var riktigt sig själv och anade oråd. När han fann Jante berättade han om sina farhågor; han fruktade att Sol kommit under någon fientlig andes makt. Kunde Gretas lärjunge kanske häva förbannelsen?

Jante trodde dock inte att hans egna krafter säkert skulle förslå, utan sökte hjälp hos den trollkunniga drottning Katarina och hennes syster Jelena, vars bekantskap han kommit att göra i samband med sina tidigare uppdrag. De gick med på att i all tysthet följa honom och vildmannen ut i skogen. Björn gav sig i förväg och lockade shamanen till en glänta, där han övermannade honom och höll honom stilla medan de trollkunniga med förenade krafter sökte häva förhäxningen. Till en början gjorde Sol våldsamt motstånd, men så småningom lät han sig stillas och förtrollningen kunde hävas. När shamanen så småningom kom till sina sinnen kunde han snart gissa sig till åtminstone delar av vad som hänt. Det stod nu klart att någon eller något som var flockens fiender ville att de skulle följa Äldst. Vildmännen blev än fastare i sitt beslut att hålla på sina gamla seder.

Skogens Hovs härskarval

Den kvällen var tiden också, slutligen, kommen för Skogens Hovs val av ny Härskare. Bergakungen var definitivt död, och Hovet måste få en ny ledare. Turerna kring valet var invecklade, och vi låter en av de inblandade berätta om det.

Den nya Härskaren inledde sin regering med att sända Bergadrottningen och hennes följe, som tycktes mest insatta i det som hänt, till människorna för att rådgöra med dem om hotet.

Vildfolkets nattvaka

Under tiden hade uppståndelsen bland vildfolket blivit stor sedan deras shaman befriats från sin förhäxning.

Den sista bystämman

I Vitehög samlades bönderna än en gång till bystämma för att söka lösa sina tvister. Efter mycket dividerande fram och tillbaka kom man till slut överens om att lösa arvstvisten i godo. Gretas arv delades lika mellan ätterna, efter att en betydande andel anslagits till uppförandet av ett vägkapell tillägnat S:t Lupus vid Martyrträdet. Kanske var det all ofred i luften i övrigt som förmådde byborna att välja den utvägen. Troligt var också att allt tal om vålnader och svartkonst kommit helgonets beskydd att kännas än mer angeläget.

Ett annat viktigt beslut gällde bägaren Aurviotr. Man beslöt nu att överlämna den till Randgrid Åldriga, som åter närvarade vid stämman, och besvor henne att göra bästa möjliga bruk av den mot den mörke Fursten. Dvärgen lovade att göra detta och begav sig med bägaren mot följeslägret och ett där stundande rådslag, åtföljd av Jante.

Rådslaget om Nyckeln

I kungaföljenas läger samlades nu företrädare för alla de närvarande folken till ett stort rådslag. Man tyckte sig ha kommit Nyckeln, det vapen som Imrar den Gode en gång bekämpat Gholan med, på spåren, och man hade goda aningar om vad som skulle ingå. Bägaren Aurviotr var funnen, likaså Alvernas Bane – om det nu var Dödens Blomma som åsyftades. Men många frågetecken kvarstod ännu. Hur skulle egentligen “en råandes kraft“ tillföras Nyckeln? Vad var “svärdet och skölden“ som omnämndes i Imrarskvädet, och hade de med Nyckeln att göra? Kunde svärdet vara det mörkt utsirade svärd som kung Karl ryckt ur den Furstlige härföraren Gladius’ händer vid Månhella, och fört med sig till Vitehög? Var kung Vite, som en gång svikit Imrar, överhuvudtaget att lita på?

Dessutom var det långtifrån fråga om något väloljat samarbete. Såväl Skogens Hovs som vildfolkets representanter höll sig på sin kant och var ännu tveksamma att göra gemensam sak med människorna, som i sin tur misstrodde dem.

De Furstliga gör visit

Mitt under pågående rådslag gick larmet: ett väpnat följe närmade sig längs vägen mot lägret. Och inte vilka som helst. Med facklor i händerna och skramlande vapentyg närmade sig Furstens utsända lägret.

Medan kungligheterna och de lärde förblev i rådstältet ställde alla närvarande riddare, väpnare och hirdsoldater - förstärkta med en grupp bönder från Vitehög - upp för att försvara lägret. Men fienden var inte i begrepp att anfalla. De stannade upp på behörigt avstånd, och en av de svartklädda spejarna trädde fram ensam med en vit parlamentärflagga; de Furstliga ville förhandla. Radij, följenas hövitsman, mötte honom framför sköldmuren. Skarpa ord växlades. Den Furstlige budbäraren betygade deras ärliga förhandlingsavsikter och ville ha ut en kung för att lyssna på deras förslag; Ahriksriddaren förklarade sig inte ge många vitten för de Furstligas löften och vägrade kalla på sin konung, försåvitt denne inte frivilligt ville möta dem. Slutligen kom man överens om att de Furstligas bud skulle framföras till de församlade riddarna, för att därifrån överlämnas till kungligheterna och motta deras svar.

De Furstliga ryckte framåt och samlades under den vita flaggan som kring ett standar. Nestor, oigenkännlig som Fiskar-Torvald i svart kåpa med huvan neddragen över ansiktet, föredrog deras fräcka budskap i två punkter.

För det första krävde de Furstliga att kungarna återlämnade svärdet Rana, som de “stulit“ från Furstens folk. Om så inte skulle ske hotades med de gruvligaste repressalier; hela landområden under Furstlig ockupation skulle ödeläggas; män och kvinnor skulle dräpas, men barnen föras till Furstendömet för att skolas till goda Furstens tjänare. För det andra begärde de att få överlöparen Benedictus utlämnad. Som förrädare var hans liv förverkat till Fursten. Här erbjöd de i stället en gengåva: Nestor visade ett förseglat pergament som han lovade innehöll namnen på Furstens tjänare i Vitehög. Häxorna hade spelat ut sin roll och behövdes inte längre...

Budet framfördes till kungligheterna, som efter kort överläggning beslöt att kategoriskt vägra ge efter för de Furstligas krav. Såväl hoten som löftena kunde mycket väl vara en bluff; vad gällde de utlovade nidingsdåden fanns inga garantier för att de inte redan utförts. Svaret sändes åter, och Furstens utsända drog sig tillbaka utan vidare spisning.

Uppståndelsen var föga förvånande stor i och omkring lägret efter deras besök; man gjorde sig nu på nytt redo att försvara lägret mot anfall. De Furstliga hade varit få, men för allt vad man visste kunde de ha förstärkningar på väg. Beredskapen och vaksamheten fördubblades, och krigarna väntade spänt på den stundande urladdningen - men den lät vänta på sig.

Rådslagets slut

Medan allt detta skedde hade de högste och de lärde bland de olika folken fortsatt sitt rådslag, men man hade varken nått definitiv klarhet i frågorna om Nyckeln eller fungerande överenskommelser mellan alla folk. Vildmännen och svionerna hade svårt att förstå varandra, och oknytten retades av den bristande respekt de dödliga visade dem - till den grad att de under pågående rådslag lämnade lägret i vredesmod. Även vildmännen gav sig så småningom av, beslutna att gå sin egen väg.

Förhandlingarna med de främmande folken hade kollapsat, men allt stod inte förlorat ännu. Genom främst prinsessan Adrianas av Gedanien försorg anordnades under natten ytterligare ett hemligt möte, där de Underjordiska under desperata övertalningar ombads att hjälpa till. När den forna Bergadrottningen och hennes följe nu visades den aktning de begärde visade de sig mer samarbetsvilliga; inte minst som man nu lyckades övertyga dem att deras bistånd kunde rädda Flödet från det hot som Bergakungen dött i försöket att avvärja. Bergets Hjärta - en råandes kraft om något - skulle vigas åt Nyckeln.

De Furstligas ränker

Meningen med de Furstligas fräcka besök vid följeslägret var inte riktigt vad som syntes. Det framförda kravet om att återfå svärdet Rana var i själva verket avsett att nå just motsatt effekt; att lura de allierade att använda svärdet. Fastän svärdet förvisso kunde användas för att använda Gholans egna krafter mot honom, skulle dess ondska garanterat smitta av sig på envar som använde det. Det kunde bli ett sätt att korrumpera annars svårnådda fiender. Och deras bluff hade framgång; deras fiender övertygades mycket riktigt om att svärdet måste användas.

Icke desto mindre beslöt några av de Furstliga, däribland Nestors lärjunge Xanthos, att försöka sig på ett attentat mot den gedanske konungens liv under natten. Det var snubblande nära att lyckas.

Söndag

Under söndagsmorgonen nåddes Vitehög av rykten om de Furstligas besök i följeslägret föregående natt; hur de hotat att ödelägga byar och gårdar om de inte fick sin vilja igenom, och hur kungarna vägrat att gå med på deras krav. Oron blev stor att fienden skulle inleda sin hämnd här och nu med att jämna Vitehög med marken. Hela byns befolkning flydde genom skogen och tog sin tillflykt till följeslägret, där man nu efter en för många sömnlös natt höll på att rusta för expeditionen till Vites kummel. Ingen var ännu helt säker på om man funnit rätt väg till Nyckeln, men tiden hade runnit ut och det fick bära eller brista.

I samlad tropp lämnade slutligen de tre följena sitt läger och tågade mot kumlet vid Långsjön. Med dem följde byborna och de av de vägfarande som lockats till uppståndelsen. Där, nu mer solida än tidigare och klart synliga trots dagsljuset, väntade kung Silcarindril den Vite och Fru Greta på dem. Båda vålnaderna stod tysta och orörliga; det verkade som om de knappt såg de annalkande människorna. Tveksamt rörde sig följena framåt i mindre grupper och spred sig över åsen fram mot sjön.

Efter den sista kvällens händelser förvånades många när Lodjursflocken plötsligt kom fram ur skogen och tycktes på väg att sälla sig till församlingen. Men de fortsatte, under trumspel och ordlös sång, ned till sjön och runtom, över mossen, till den bortre stranden där de vakat under natten.

Råandarna, eller oknytten, var mycket riktigt också på plats kring sjön. Även om Bergadrottningens beslut att skänka Bergets Hjärta till Nyckeln inte hälsats av allmänt bifall var alla som var kvar vid Skogens Hov nyfikna på vad som skulle ske - Flödet hade skakats som av konvulsioner, och det var helt klart att något stort var på färde. På andra sidan sjön hade vildmännen påbörjat sin stora ritual. Flödet tycktes börja bli lugnare, men än kunde storm bryta ut.

Efter vad som tycktes som en evighetslång väntan trädde kungarna och deras rådgivare fram mot vålnaderna; med sig förde de bägaren Aurviotr, Dödens Blomma, svärdet Rana och en amulett som man gissat kunde motsvara “skölden“. Vid åsynen av bägaren och blomman tändes en glimt som av insikt i kung Vites blick, och han tog slutligen till orda.

Vad skulle ske nu? Tydligen hade saker och ting fallit på plats enligt sammanhang ingen riktigt kunde förstå; men än så länge tycktes det hela gå väl. Vite började sakta gå ned till stranden, åtföljd av kungarna och de olika föremålens bärare. Bägaren räcktes över till honom; han tog emot den och fyllde den med sjövatten. Dödens Blomma smulades ned i vattnet; och när Bergets Hjärta sänktes i bägaren smälte den hårda smaragden som en klump socker. Nu skummade, ångade och glittrade brygden i den döde kungens hand. Någon räckte fram svärdet och amuletten mot honom. Han såg oförstående på föremålen men tog sedan emot dem.

Ett samfällt rop av förfäran genljöd ur kungens följe. Några av hans hirdmän försökte skynda fram och hejda honom, men han sköt dem åt sidan. Vite räckte honom Aurviotr och tog ett steg tillbaka. Kung Karl vände sig mot församlingen, tog ett sista farväl av sitt folk och land, mumlade en snabb bön och drack en djup klunk ur bägaren. Knappt hade han hunnit räcka bägaren tillbaka till Vite förrän han segnade livlös ned på stranden.

Ett lågmält sorl steg ur församlingen. Allas ögon var fästade på den döde alvkungen. Han stod, som fastnaglad i marken, med bägaren i ena handen och svärdet Rana i den andra. Alla väntade andlöst på vad som nu skulle ske. Nyckeln var funnen - skulle den spöklike hjälparen nu visa vägen till seger? Vite började röra på sig. Det ryckte i hans vänstra arm, den han höll svärdet i. Handen började öppnas och slutas, som om han ömsom försökte släppa svärdet, ömsom tog ett hårdare grepp. Vite stirrade själv på svärdshanden. Så förvreds hans ansikte i en konvulsion, han höjde svärdet mot skyn och skrek med hes röst:

“HELL GHOLAN!"

Hela församlingen tvärtystnade. Kunde det vara sant? Hade de gått i en fälla? Nattsvart skräck och ångest högg klorna i de församlade, som inte kunde annat än stirra på den vandöde.

Ur snåren på en strandremsa på andra sidan sjön uppenbarade sig nu plötsligt de Furstens utsända, som natten före gästat följeslägret, och instämde som en man i hyllningsropet. De hade legat gömda och bevittnat ritualen, och fastän de inte kände till vad den skulle syfta till hade de sett att svärdet Rana redan tjänat sitt syfte. Och än, beräknade Nestor, var det inte för sent att fördärva den kraftkälla som sjön utgjorde. Medan de rödklädda tjänarna började hälla blod i sjövattnet började han och hans lärjunge med kraxande röster mässa på en svart besvärjelse.

Men de avslutade den aldrig. Fru Greta höjde sin stav och slog den i klippan hon stod på. En dånande åskknall genljöd, och de Furstliga slogs till marken som ett knippe avhuggna grenar.

Under tiden hade Vite släppt svärdet. Vänsterarmen hängde slapp vid hans sida, men han höll ännu bägaren i höger hand. Över hundra ögonpar var vända mot honom, fyllda av skräck, hat och klentro.

Nyckeln, det vapen mot Gholan den Ogudaktiges magiska krafter som kanske - än är det inte slut på historien - kommer att rädda Thule från hans klor, var funnen och skapad, låt vara med en fatal skavank. Och där slutade Thule i Brand.

EPILOG

Detta är en sammanfattning av vad som hände under halvåret efter Thule i brand, fram till vintern 1139-40.

Det sista rådslaget och Nyckeln

Natten efter ceremonin vid sjön samlades de som medverkat åter vid Vites kummel. Följenas högste och lärde var där, likaså Lodjursflockens ledare, alvernas och dvärgarnas sändebud, några av bönderna och rentav Skogsfrun. Kung Vite mötte dem där och förklarade att han nu kommit till något klarare insikter om vad Nyckeln var och kunde göra.

Det viktigaste var det som redan demonstrerats vid Långsjön: Nyckeln kunde, rätt använd, häva Gholans makt över en magikälla och åtminstone för en tid skydda den från honom. Bara detta var ett mycket betydande steg, för det tycktes som om Furstens svindlande övernaturliga resurser var beroende av hans makt över jordkraftens källor. Med Nyckelns hjälp kunde man kringskära hans trollkraft och vända balansen.

När en källa väl på detta sätt var renad, fortfor Vite, kunde dess krafter på något sätt kanaliseras genom Nyckeln. Exakt hur detta skulle gå till var ännu fördolt för honom, men han anade att nya insikter skulle komma både till honom och till Nyckelns andra bärare efter vart som en användes. Likaså anade han att Nyckeln kunde användas som en länk mellan olika slags krafter.

Vite förklarade, än mer allvarsam än tidigare, att hans öde var bundet till Nyckeln och att han skulle följa med den. Men han kunde inte bära den själv - särskilt inte som han nu var besmittad av Ranas ondska, som hotade att fördärva Nyckeln och göra den till ett redskap för Gholans vilja. Detta hot betydde att de som skulle bära Nyckeln ständigt måste vara på sin vakt, rena i hjärtat och starka i tron.

Efter flera timmars diskussion kom man fram till en plan. En grupp frivilliga, hämtad från de olika förenade folken, skulle föra Nyckeln till närmaste besmittade källa – Vite uppgav sig med Nyckelns hjälp kunna känna var den fanns – och försöka rena den. Utgången av detta fick utvisa vart man skulle vända sig därefter.

Alla de närvarande var också överens om att man, åtminstone vad gällde Nyckeln och det övernaturliga, skulle samarbeta. Till och med Skogsfrun gav ett - låt vara tvetydigt - löfte om att hennes folk skulle bistå med den hjälp de kunde, när och om det var görligt.

Nyckelns brödraskap och den första källan

Det lilla sällskapet, bestående av ett par bönder (inklusive Gretas lärjunge Jante), några alver, ett par vildmän och en arosisk soldat, begav sig av mot källan, belägen i det ockuperade nordvästra Arosia. Efter många strapatser och en svår kamp mot källans väktare lyckades de med sitt uppdrag. Den första bräschen tycktes nu slagen i Furstens magiska övertag, men exakt vad man uppnått stod inte klart för ögonblicket. Alvernas vise hoppades att den renade källan skulle riva upp nätet av källor, som nogsamt vävts av Nestor och andra Furstens hantlangare, och störta deras planer i oordning. Hade detta lyckats? Tiden fick utvisa.

Gedaniens vidare öden

Under tiden, veckorna efter Månhellas fall, tycktes de Furstliga i Gedanien ha förberett någon omfattande ceremoni på det blodbestänkta slagfältet. Men såvitt man kunnat avgöra verkar ritualen ha antingen misslyckats eller avbrutits – inget hände i alla fall. Uppenbart var att något antingen stört de Furstligas svartkonster eller att de av andra skäl lagt om sina metoder; några fler uppvisningar i stil med störtandet av Månhellas murar syntes inte till under resten året. Gedanien tycktes ha fått någon tids frist.

För den skull var inte prövningarna över för Gedaniens del. Den Furstliga armén bröt upp från Månhella och började gripa sig an med att belägra de mindre fästningar som omgav Geda. Detta drog dock ut på tiden, och när vintern kom var fortfarande flera av fästena i gedanska händer; de Furstliga hade dock tagit tillräckligt många för att slå en kedja runt Geda, låt vara löslig.

Den värsta förlusten var emellertid ingen följd av belägringar: Draakhems slott, Almarsjöns lås, gick förlorat genom förräderi. Den svekfulle herr Erik Drakvinge, som förde befäl över slottet för sin brorsons greve Vilhelm räkning, ställde i slutet av sommaren slottet till fiendens tjänst.

Förutom krigets elände har landet dessutom hemsökts av järtecken och onda varsel, och vålnader och levande döda sägs visa sig om nätterna.

Arosia

Arosia, inte fullt så hårt ansatt av de Furstligas framryckningar som Gedanien, hade bättre lycka. Under hösten samlades en ny här och lyckades återta det belägrade slottet Stenkärna under ett mycket märkligt fälttåg, där såväl alver som oknytt verkade hjälpa de allierade. Även här och i den efterföljande återerövringen av silvergruvorna vid Salfors spelade Nyckeln en viss roll, men vilken är okänd för de flesta.

Under senhösten och vintern plågades stora delar av Arosia av terrorräder, och kring Väktarnattstid började rykten spridas över landsbygden om nya svartkonster: de Furstliga skulle sprida en farsot i landet, som skulle smitta alla som inte ville svära Fursten trohet. Ryktena visade sig dock falska eller åtminstone överdrivna; ingen pest bröt ut den närmaste tiden. Skräcken inför dessa rykten dämpades också något av glädjebuden, som också spreds vitt och brett, om segern vid Stenkärna och om de revor som slitits upp i Furstens trollväv.

Högmark

I Högmark hade orcherna som bekant i kungens frånvaro tagit Brandhäll, men snart drivits bort igen av soldater som Fursten sänt till “hjälp“ på kungens unge kusins, herr Hammar Bryngilssons, begäran. Rykten spreds att kungen dödats under sin resa och herr Hammar lät sig insättas som provisorisk riksföreståndare, fortfarande med de Furstliga hjälptrupperna till hands. När kungen och hans följe - som försenats av diverse strapatser - återvände insåg de att de inte skulle bli långlivade om de föll i de Furstligas händer. I stället begav de sig förklädda ut i landet för att dra runt från gård till gård och uppelda bönderna mot inkräktarna.

Under hösten lyckades kung Sigtrygg samla och träna en upprorshär, men det såg mörkt ut med utsikterna att klara vintern. Räddningen kom, när läget såg som mörkast ut kring nyåret, i form av krigare och förnödenheter från dvärgriket Steinheim. Med förenade krafter besegrade högmarksbönderna och dvärgarna en stark Furstlig expedition, som omedvetna om dvärgarnas ankomst dragit ut för att röka ut upprorshärens läger, och marscherade mot Ranheda. De fåtaliga Furstliga trupper som fanns kvar där övergav riksföreståndaren och återvände till Margholien. Herr Hammar flydde och den segerrike Sigtrygg hyllades åter som kung. Under våren har Högmarks styrande varit rätt upptagna med att bringa ordning i det kaotiska riket; man har än så länge lämnats i fred av Furstendömet.

Sunnanslätt

Kungariket Sunnanslätt trädde under krigsrådet i Vitehög i allians med de andra rikena och har under hösten bistått sina allierade med ekonomisk och militär hjälp; förnödenheter har sänts till Geda och de belägrade fästena i Gedanien, och en kontingent legosoldater skickades med den arosiska hären till Stenkärna. Under 1139 har dock inre oroligheter och hotande ofred med Gotmar, den sydliga grannen, hindrat Sunnanslätt från mer helhjärtade insatser i kriget.

De andra folken

Vad som utspelat sig bland dvärgarna och alverna vet bara de själva. Från dvärgriket var det ganska tyst i flera månader tills de kom Högmark till undsättning; alverna lär ha skickat fler sändebud till människorikenas härskare men håller en mycket låg profil. Om vidare kontakt hållits med de utommargholiska vildmännen är det inte allmänt känt.

Sagan går vidare...