Dräktskick: Storkungadömet Almad

av Theo Axner

Material: Tyger som används är främst ylle (för ytterplagg) och linne (underplagg). De finaste och dyraste tygerna är silke, siden och sammet – de förekommer främst bland adeln och rikare köpmän. (Grövre bomullstyger kan användas som surrogat för linne.) Läder är också ett viktigt material – inte bara för handskar, bälten och skodon utan också för en del klädesplagg, t ex hattar, jackor och t o m byxor.

Färger: Att färga tyger är dyrt; således bär man i allmänhet färggladare kläder ju rikare man är.  Vanligt folks kläder kan ha många olika färger men genomgående dämpade nyanser. Billigast är jord- och naturfärger, olika nyanser av brunt och grått. De som har råd bär starkare färger, ofta i mörka och kraftfulla nyanser.

Tillverkning och utsmyckning: Kläderna är oftast sydda, och även utsmyckade, efter avsevärt mer invecklade mönster än vad som är brukligt i Norden. Det är mycket vanligt att kläderna fodras med tyg i en kontrasterande färg, något som betonas än mer av modet att skära slitsar i kläderna som låter foder och/eller underplagg synas igenom.

Underkläder: Närmast kroppen bär man en skjorta eller särk, oftast av vitt linne (silke om man är rik); samt brokor, en sorts byxor som närmast påminner om boxershorts. Särken är knälång till fotsid med långa ärmar; skjortan når oftast bara till grenen eller låren. Typiskt för almadianskt mode är den s k pösskjortan med mycket rymliga ärmar. Skjorta, särk och brokor betraktas normalt som underkläder; vid hett sommararbete eller arbete i hemmet kan de bäras utan ytterplagg men normalt betraktas man som halvklädd i dem.

Skodon: De flesta bär mjuka, platta skor med trubbiga tår. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk, men också rätt vanliga.

Huvudbonad: Unga, ogifta män och kvinnor går ofta barhuvade men annars är det normala att man har något på huvudet. Kvinnor med långt hår har det ofta flätat, ibland i stora "kringlor" på sidorna av huvudet.

Mans- och kvinnodräkt: I beskrivningen av civil dräkt görs åtskillnad på kvinno- och mansdräkt. En kvinna kan dock alltid klä sig i ”manlig dräkt”, alltså t ex skjorta, väst och byxor i stället för klänning, utan att det är något konstigt med det.

Detta rör sig alltså om vanliga kläder för fredligt bruk, som inte förknippas med något särskilt yrke eller uppgift (men vitt åtskilda samhällsklasser).

Kvinnor har normalt två huvudsakliga alternativ vad gäller livplagg, utöver särken. Det ena är en kjortel, en lång klänning eller tunika. Kjorteln är hellång, figursydd upptill och vid nedtill, med långa åtsittande ärmar. Det andra alternativet är en lång kjol och ett snörliv eller livstycke. Snörlivet kan ha ärmar eller vara ärmlöst; ärmarna kan också vara löstagbara och snöras på. En tredje möjlighet är att kjolen och livstycket sys ihop och alltså utgör en klänning. Förnäma damers livstycken kan ofta vara förstärkta och således rätt stela.

Kvinnodräkten kan varieras i det oändliga vad gäller ärmar, halslinning och prydnader. Ju högre uppsatt och rikare man är, desto mer utsmyckningar. Se illustrationerna för ett par exempel.

Ärmarna på en kjortel eller livstycke kan vara enkla, raka och ganska åtsittande – det normala för enkelt folk – vida och pösiga eller försedda med puffar och slitsar.

Typiska huvudbonader är hättor av olika former och storlekar; praktfullt smyckade hårnät är också populärt. Bondkvinnor kan bära slöja eller huvudduk som i Thule men annars är det ovanligt. De hattar och mössor som beskrivs under mansdräkt nedan kan också bäras till kvinnodräkt. 

Den grundläggande mansdräkten består av skjorta, byxor eller hosor samt ett eller flera överplagg.

Byxorna (som i princip är ett par hopsydda hosor, för det mesta av ylle) är hellånga, ofta med fot, och åtsittande. De kan kompletteras med blygdkapsel. Utanpå hosorna bärs i enstaka fall pluderhosor - korta puffbyxor, vanligen försedda med slitsar för att visa fodret – men de är inte särskilt vanliga. Ett annat alternativ för benkläder är mer löst sittande, drygt knälånga byxor som bärs med knästrumpor i stället för hosor. Enkla, löst sittande långbyxor kan också förekomma men förknippas mest med bönder och fattigt folk.

På överkroppen bär man normalt en tunika eller jacka. Den är oftast figursydd och snäv kring midjan, men kan variera kraftigt i utseende. Bönder och annat enkelt folk bär enkla, löst sittande knälånga kjortlar liksom sina likar i Thule. Finare folks jackor kan vara stoppade eller slitsade, snöras eller knäppas; ärmar och halslinningar kan anta många olika former. Tunikan varierar mellan midje- och knälång och bärs med ett bälte eller gördel. Ärmarna kan vara löstagbara; det förekommer också västar utan ärmar, som kan bäras utanpå en jacka eller direkt över skjortan.

Jackan är ett grundplagg som bärs av vitt skilda samhällsklasser, men kvalitén på materialet och hur välsydd och dekorerad den är varierar oerhört.

Hattar och mössor förekommer i många olika former och storlekar. Den kanske mest typiska almadianska huvudbonaden är baretten, en baskerliknande mössa som kan variera i dimensioner från måttfull till enorm. Mjuka hattar med små uppvända brätten förekommer också, liksom vidbrättade hattar som bärs ”på sned” och fästs under hakan med ett band. Bland enklare folk används vanliga slokhattar i olika format. Hattar och mössor pryds gärna med fjädrar eller plymer.

Diverse plagg

Strumpor: Stickade eller vävda knästrumpor är vanliga om man inte bär gammaldags hosor med fötter. Strumporna är ofta vita men kan också vara färgade och mönstrade; de hålls på plats med strumpeband.

Kragar och manschetter: Skjortor och även andra plagg är ofta plisserade (veckade) kring hals- och ärmlinningarna. Ståkragar kan förekomma men är inte särskilt vanliga; de förekommer oftast i kvinnodräkten.

Ytterplagg: En vid överrock eller kappa är den vanligaste formen av ytterplagg. Den är ofta öppen framtill och varierar från knä- till vristlängd; korta rockar bärs dock bara till ”mansdräkt”. Ärmarna kan vara långa eller korta, vida och försedda med slitsar. Kappan är oftast i kraftigt tyg och gärna fodrad och/eller kantad med päls; kappor helt i päls förekommer också. Slängkappor förekommer ibland men är mer dekorativa än värmande; de är ofta korta men kan vara långa.

Övriga tillbehör: Bälten är oftast smala och av läder; tyg- eller kedjegördlar förekommer också. Speciellt bland finare folk är det ganska vanligt att man bär dolkar eller korta svärd även till civil dräkt. Förkläden är ett vanligt tillbehör bland arbetsfolk och hantverkare; de varierar med status i utformning och material. Smycken bärs gärna av både män och kvinnor: ringar, örhängen, armband, halsband, medaljonger, etc.

Teckningar och foton - almadiansk dräkt

Historiska mönster till särk, livstycke, kjol, brokor, knäbyxor, jacka, hätta, barett, strumpor och rock.

Göte Göransson, Gustav Vasa och hans folk (1983)

Stor, rikt illustrerad bok om 1500-talets Sverige. Inga mönster men mängder av inspirerande bildmaterial. Finns på många bibliotek.

Många äldre nummer av Livetidskriften Fëa Livia innehåller bra artiklar om dräkttillverkning. Här följer en lista över tillgängliga nummer och relevanta artiklar i dem.

Nr 9 (1995)

• Skor

Nr 11 (1995)

• Blygdkapsel

Nr 12 (1996)

• Skomönster

Nr 14 (1996)

• Byxor
• 10 råd om att sy i sammet

Nr 15 (1996)

• Sy ett snörliv

Nr 16 (1997)

• "Sy! - medeltida dräktsömnad

Nr 17 (1997)

• Garvning
• Tovning

Nr 18 (1997)

• Crespines
• Särk och skjorta

Man beställer dem genom att sätta in 30:- per nummer på postgiro 639 95 16 - 1 Fëa Livia och ange vilka man vill ha.

Länkarna kommer, om inget annat sägs, från Anna’s LARP craft links page och The Kingdom of Atlantias Clothing and Costume Links, två utmärkta sidor som bör kollas.