Mäster Vexxar Gràlynd på Tuonelas port

Landgreve Feuerschiff

Så snart följet anlänt till byn, så började vi dvärgar att mäta de kraftlinjer som fanns i och runt byn. Den sena ankomsten och det knappt passerbara välkomnandet från hövdingen gjorde att Véxxar beslutade att direkt göra de mätningar som Kalin sökt svar om, istället för att börja mäta för de försvarsanläggningar byn kunde så väl behöva. Véxxar ansåg inte att hövdingen eller byn gjort något som visade på att de förtjänade något såpass bra skydd och avvaktade tills någon annan i sällskapet, troligen landgreven Feuerschiff, skulle säga till om att de måste göra även detta. Tills dess gällde det att göra det som var viktigt och som kunde visa på vilka kraftkällor det kunde finnas i byns närhet, ty Véxxar var helt övertygad om att Kalins antaganden var helt riktiga. Det fanns stora möjligheter att dehär skulle kunna finna en nyckel till Heinkintes port eller något annat som skulle kunna ge dem tillträde till Matenhalkiuths domäner. 

Mätningarna utgick från Fursteföljets läger och in emot byn. Redan efter en kort tid fann vi att kraftlinjerna inte löpte parallellt som de brukar utan böjdes av runt en viss byggnad i byn. Utan att riktigt tro på det, så sades det att det var byns tempel/kyrka/ljushus, men senare fann vi att största avvikelsen skedde från den gravhög som fanns utanför denna byggnad. Den grav som det sades att Kuota var begravd i.

Narbeitr	Dengiya	Nestor

Hur som helst, vi följde de sammanstrålande och avböjda kraftlinjerna genom och ut ur byn. Mätningarna avbröts när mörkret föll och kvällsvarden vankades. Tidigt nästa morgon (fredag) fortsatte mätningarna och alltmer tydligt visade de en sammanstrålning mot en viss punkt. Denna punkt var ett gravkummel (Atles grav) och Véxxar märkte att han kände en konstig påverkan och svaghet när han kom i närheten. Han slog bort tanken som fånig och fortsatte mätningarna, men när han klev upp på gravkumlet så gick det inte att bortse från att han kände sig oerhört svag och kraftlös. Han mindes att Narbeitr och Dengiya släpade honom tillbaka, de var inte alls påverkade på samma sätt.

Väl i lägret så hoppades Véxxar att lite vila skulle ordna saken, men inser efter en kort stund att så inte är fallet. Han ber Narbeitr att tillkalla Nestor, ty han misstänker att något gått fel med hans livsuppehållande magiska system. Narbeitr och Dengiya tar honom till Nestor som snabbt konstaterar att den kristall som med sin klara gröna skimmer visar att allt fungerar väl, nu flämtar mycket svagt i rött, och reagerar fort och myndigt. Han delar ut sina order till blodkåpor och vakter tillkallas för att bilda en ring runt ritualen och hålla obehöriga på avstånd.

Véxxar har allt svårare att hålla sig vid medvetande och rosslar svårt för att dra luft i sina pinade lungor. Han lutar tungt på någon eller några, men nu flyr livet och han uppfattar bara vagt att Nestor muttrar att det inte finns nog med tid. Sedan svartnar det och han hör eller ser inget mer.

Smärtan är fruktansvärd och griper tag i varjenerv och muskel och kramar, sliter och .....luft! Véxxar vrålar och en kaskad av spyor, blod och saliv sputar ur honom, han vrålar och drar ihop sig i kramper. Vad gör de, vad händer...Véxxars medvetande ökar och han svär över blodskåpor och blodsmagin. Visst känns det nog så illa var gång han behöver få sitt livsuppehållande system "laddat", men det är som en ljuv smekning , en andes viskning i jämförelse med den kroppsslitande, allförtärande smärta som nu sakta klingar av. Han blinkar som en gravt drucken alv och när bilden klarnar något, så ser han Nestors allvarliga ansikte helt nära sitt eget. Han mumlar sin tacksamhet, för han förstår att det är ännu en gång Nestor som vänt honom från dödsrikets mörker och till Thules sommarsoldränkta liv igen. Snabbt återfår han sina krafter och kan strax stå utan att vingla alltför mycket. Han känner Narbeitr ta ett stadigt grepp om honom och Dengiya håller hans andra sida och han hör Nestors förmaning att låta Véxxar vila väl en god tid. Véxxars skumögda ögon hade dock uppfattat att Nestor ryckt till något när deras blickar möttes och anade att allt kanske inte var helt väl med vad de nu åstadkommit. Det var Dengiya som lågmält förtalde Narbeitr om att Véxxars ena öga nu var rött. Véxxar hörde Narbeitr muttra något och såg honom ruska på axlarna, som för att säga att det inget betydde för honom. Véxxar kunde bara hålla med. Ett rött öga var inget stort pris att betala om man återvänder till livet, men att nu stå i än större tacksamhetsskuld till såväl blodskåpor som Nestor var långt värre. Véxxar kände sin forna styrka återvända snabbt och han fanna tt han knappast behövde någon vila, men låg ändå kvar på sin sovrulle och begrundade vad som kunde ha hänt.

Något i gravkumlet måste ha stört hans livsuppehållande system. Men det drevs ju av blodsmagi och vad kunde då så illa skärma och förtära denna blodsmagi? Véxxar kunde inte finna något svar, ty det fanns inget som han kände till som kunde påverka detta....om inte det var dvärgarunsmeder av sällan skådat slag som åstadkommit någon ofantligt mäktig kraftruna. Men ingen som levde idag kunde sådana kraftfulla runor att de kunde förstöra vad Fursten själv gav till sina tjänare? Nej, tanken var lika befängd som att alver skulle kunna dricka en dvärg under bordet. Han log vid tanken, och kallade Narbeitr till sig.

Svipdag Stenhjärta	Irvidan Waldsteiger

Svipdag, domedagsgardisten, hade gästat deras eld och härd redan första kvällen. Nu kom också Irvidan och slog sig ned i utkanten av deras läger. De bjöd in honom, men han sa att det var något han ville visa dem och gärna så snart som möjligt, ty det skulle snart skymma. Men inte innan de andra hade dragit sig tillbaka från undersökningen av gravkumlet. De undrade då vad det var som han ville visa dem, men han svarade bara att det fick de se när de kom dit. SEnare följde vi dvärgar honom och han tog en lång omväg för att se till att ingen följde efter oss. Så kom vi då till vad han kallade stenporten! Vi formligen dök in mellan stenar och block, för att finna en öppning eller något som visade att detta var en ny port som den i Heinkintie. Något fumlig på handen började jag mäta och fann att även här var en tydlig Dûrgil, en kraftkoncentration. Helt klart var detta en plats som krävde ytterligare studier, men vi fann inget sätt att öppna porten nu. Just då upptäckte Irvidan att vi var bevakade av någon. Det var två jägare som hade oss under uppsikt och vi tog oss därifrån på ännu fler avvägar för att se till att de inte kunde följa oss.

Så förde Irvidan oss nära gravkumlet, där Véxxar höll sig på respektfullt avstånd medans Narbeitr ännu en gång mätte kraftens styrka vid kumlet. Det hade inte ändrats alltför mycket och de tog därför en omväg runt kumlet på väg emot byn. Där råkade de få syn på några ur de österländska följet som först försvann in i skogen och senare återvände samma väg in emot byn. Här delade vi på oss och Narbeitr och Dengiya följde de resandes spår in i skogen, till den plats som de senare rapporterade var ännu en möjlig kraftkälla som verkade föra kraft mot gravkumlet.

Detta visade sig senare inte vara den enda källan utan totalt fanns det tre källor som samverkade varav de två yttre förde sin kraft mot kumlet. Den fjärde källan, stenporten, var inte ihopkopplad med någon av de andra och vare sig Véxxar eller någon annan av dvärgarna tog upp saken med någon annan. Tydligen höll även Irvidan tyst om saken, kanske mest för att han inte hade någon anledning att tala med någon om detta och han visste likväl inte vilka krafter som fanns vid denna Dûrgil.

Syster Tyra

Tillsammans med syster Tyra, några auxiliärer sökte dvärgar och Irvidan åter i skogaran där någon av Salamandrarna hade funnit en möjlig källa. Spåren ledde till en i det närmaste öde gård, där de dock fann den utstötta schamankvinnan med det mycket konstiga och krångliga namnet. Véxxar sökte upp henne och frågade inte alltför ovänligt vad det var för runor hon hade på sin dörr. Hon svarade då att dessa kunde hon avslöja om Véxxar kunde tala om vad som stod ristat på Atles grav. Narbeitr hade tytt detta och Véxxar såg inte att han behövde hålla detta undan kvinnan, ty budskapet var inte något annat än att "Här vilar han som segrade över Kuota". Övriga delar av budskapet kände kvinnan sedan innan och nickade nu bara lite vid denna nya del av meddelandet. Hon gav nu att runorna på hennes dörr betydde värme och välkomnande till gäster. Vad de övriga runorna betydde ville hon dock inte säga. Véxxar övervägde att tvinga det ur henne, men valde att avvakta tills det blev nödvändigt. Landsgreven hade sagt dem att inte fara fram alltför hårt med byborna och även om kvinnan var utstött så skulle hennes misshandlade kropp kanske utlösa en del problem med Naaribornas förståelse för att Furstens folk förhörde deras folk på något mer intensivt sätt?

Strax efter fann de källan och kraften runt denna var som för den andra källan i styrka, riktningen och flödet låg mot gravkumlet även här.

Syster Tyra fick den exakta punkten för källans tätaste koncentration visad för sig och utförde en blodsmagisk ritual som stängde flödet till gravkumlet. Den utstötta schamankvinnan uttalade sig om saken och sade att nu hade de gjort något som de inte visste följderna av. De ignorerade henne och fortsatte till den andra yttre källan och stängde på samma sätt av flödet till kumlet från denna. Véxxar noterade att runorna var de samma på båda källorna och Narbeitr kände även dem från gravkumlet och sade att alla var de lika.

Véxxar sökte upp den utstötta schamankvinnan att tvinga ur henne vad dessa runor stod för, ty en del var av samma sort som stod ristade på hennes egen dörr. Hon gav inte något större motstånd utan meddelade ganska snart att runorna stod för "Schaman" och "skydd mot ont". Mer kunde hon inte och/eller ville inte säga.