| Utskriftsvänlig sida |
På Draksådd återsåg kronprinsessan Adriana av Gedanien till slut sin hirdman Eirik, som varit försvunnen i många år efter att ha råkat i Furstlig fångenskap. Under den tiden hade han hunnit vara med om en hel del. Rapport av Sara Lilja Visén. Eiriks tidigare historia kan man t ex läsa om i en serie berättelser på Thule-sidan: |
|
Eirik hade letts in i salen av Eskil och Liv från Nyckelns väktare, och satts vid bordet framför maten. Med lite trugande fick de honom att ta för sig av lite mat, men han satt och såg ner i bordet. Utan att se honom där han satt (eller åtminstone utan att lägga märke till honom), gick jag fram till bordet för att lägga för sig av maten. Jag inledde ett samtal med Liv om maten, och började ta för mig lite, såg upp, och mötte Eiriks blick. Han satt och stirrade på mig. Jag vinglade till, tagen, och viskade hans namn. Han bara skakade på huvudet, men utan att se bort. Jag ställde ifrån mig allt, och trängde mig fram genom kön som har bildats till maten för att komma fram till honom. (Och jag måste verkligen skjuta undan folk - ingen förstod ju någonting.) Eirik kastade sig på knä framför mig och begravde ansiktet i min klänningsfåll, och jag försökte få honom att ställa sig upp. |
|||||||||
Nu hade riddar Akvin hunnit fram, och visste inte riktigt om han ska skjuta undan Eirik eller hjälpa mig att ställa honom upp. Till slut föll jag på knä jag också och kastade mig om halsen på Eirik. Han försökte dra sig undan. Hela tiden sade jag hur glad jag var att se honom, hur jag trodde att han var död, tackade Ljuset för att han är vid liv, etc. Och han försökte få mig att gå med på att döda honom... Efter ett tag, när han hade antytt att han hade gjort Oförlåtliga Ting och jag aldrig skulle kunna förlåta honom, gick vi undan in i det andra rummet, så att han kunde bekänna allt. Jag tog med mig jungfru Miranda och Akvin (för riktigt så dum är jag inte att jag går undan ensam med en man som varit borta i sju år). Under tårar och mild uppmuntran (jag höll hans hand hela tiden...) berättade han allt han varit med om.
|
|||||||||
Till slut så fick jag honom att lova att han inte skulle göra något dumt, eftersom jag behövde honom i livet. Så han tog fram sitt svärd och räckte över det till Akvin. Efter en viss tvekan drog han även fram dolken, och räckte över den... och ännu en stund senare följde en liten kniv efter. Det var komiskt! Men helt rätt. Jag bad Eskil och Liv att ta hand om honom, och sedan pratade jag med moder Elarka om att han skulle följa med henne till Örnevall. |
