I
I sjuktältet, på kvällen
 |
Sofia Björnäng |
Sten, sjukvårdaren, fäste förbandet kring Sofias arm med försiktiga händer och ryckte sedan lite lätt i det för att kontrollera att det satt ordentligt.
"Nu är du klar," sa han nöjt och torkade av de blodiga händerna på sitt förkläde. "Har du någon som kan ta hand om dig i lägret och se till att du inte blir lämnad ensam i natt?"
"Jo, jag har sällskap där," svarade Sofia och kände försiktigt efter hur det kändes i kroppen. "Tack för hjälpen." Såret i axeln värkte, den inflammerade handen sved som eld. Knäet som trollet hade sparkat på vek sig nästan under henne när hon reste sig och tog några försiktiga steg.
"Klarar du dig till ditt tält?" undrade sjukvårdaren jäktat, och när Sofia nickade bekräftande skyndade han vidare till nästa patient.
Sofia började halta mot utgången. Utmattningen låg som en blöt filt över henne och redan efter några steg svartnade det för hennes ögon. För att undvika att ramla ihop på marken satte hon sig vingligt ner på en pall bredvid en av sängarna. Hon blundade och lät bilderna av strid, av blod och döende människor, skölja över henne.
* * *
Efter ett tag lugnade sig hjärtslagen och smärtan blev mer hanterbar. Sofia öppnade ögonen. I sängen bredvid låg en ung man, eller snarare en pojke. Ljust hår, mörka, oseende ögon i ett blekt ansikte. Bröstkorgen hårt lindad med ett stort bandage, som blodet redan hade sipprat igenom för att rinna i en smal rännil längs pojkens sida. Han huttrade av feberfrossa, och hans blick var ofokuserad.
Sofia hade sett honom på avstånd bland de andra Drakfåglarna, men han var ny och hon hade aldrig brytt sig om att tala med honom. Det var sällan någon idé att lära känna de nya. Oftast försvann de efter någon månad eller så. Vissa dog, resten ångrade sig och hoppade av. Nu när hon såg honom på nära håll var det något som gnagde i henne.
De mörka ögonen med de långa ögonfransarna. Någonting med munnens drag, det ostyriga håret. Sofia slutade andas.
Det var inte möjligt. Det kunde inte vara sant. Det kunde inte vara Elis. Hennes Elis. Han var ju bara ett barn, han kunde inte vara här! Han fick inte vara här!
”Elis?” viskade hon, och pojken i sängen vände ansiktet mot henne och mumlade någonting feberyrigt som hon inte förstod.
Sofias blod frös till is. Det var Elis. Hennes son som hon inte hade sett på flera år. Vad gjorde han här? Han skulle ju vara hemma på gården, med sin far och den nya familjen! Med sin syster, sina halvsyskon och den kvinna som nu var deras mor.
Hans andning var tung och ojämn. Sofia ville känna efter feber på hans panna, men när hon sträckt fram sin hand kunde hon inte förmå sig att röra vid honom. Handen darrade okontrollerat och hon drog snabbt tillbaka den.Hur kunde hans far ha tillåtit det här? Elis var ju bara ett barn, hade ingenting att göra bland de hårda och bittra Drakfåglarna! Varför hade han inte kommit till henne!? Han hade ju varit med i följet sedan avfärden från Ravnsmark för flera veckor sedan! Hade han inte ens känt igen henne? Eller hade han helt enkelt inte brytt sig? Sofia kämpade mot tårarna.
 |
Lin |
För ett ögonblick verkade det som att Elis slutat andas. Rädslan högg tag i Sofia som ett knivhugg. Lin, varför är du inte här! Hon ville skrika sitt rop på hjälp rakt ut i natten, men det var bara tankarna som lydde henne. Hör du inte, Lin!? Jag behöver dig! Hjälp mig! Han kanske dör!
"Sjukvårdare!" fick hon till slut fram. Sten skyndade fram, lyssnade med örat vid Elis mun och kände på hans bröstkorg.
"Det är ingen fara, han klarar sig. Jag ska vända lite på honom så att han kan andas lättare," sa han, och vände honom sedan med van hand så att han låg på sidan. "Kan du sitta kvar och vakta en stund? Det skulle hjälpa oss mycket." Sofia bara nickade tyst, och Sten avlägsnade sig hastigt för att ta sig an nästa patient.
II
Järvmyren, tidigare samma dag
 |
 |
||||
|
|
"Jaha," sa hon bistert, "så här är planen. De Furstliga har sin huvudstyrka med konvojen på vägen, och de ska stoppas och fångas in vid bråten borta vid Järvmyren". Hon pekade åt nordost, och sedan rakt norrut. "Västra flanken - det är en hop högmarkare, alverna och så vi - ska ta oss upp på sidan om, möta vad de Furstliga har för flankskydd ute i skogen och rensa bort dem innan vi hjälper till att omringa huvudstyrkan borta vid bråten."
"Och vi? Tar vi yttre vänsterflanken?" Klo lät lite hoppfull. Det vore en farlig post men skulle också passa bra för en liten rörlig trupp van vid skogsstrid.
"Så roligt ska vi inte ha," sa Sofia och grinade surt. "Alverna fick det jobbet. Vi är reservlinjen. Våra order är att följa efter riddar Dag Rödklo som har befäl över högmarkarna" - hon gestikulerade åt en gul fana prydd med en röd fågelklo borta vid tältet - "fånga upp om några Furstliga bryter igenom och annars inte vara i vägen. Så vi behöver åtminstone inte anstränga oss för mycket eller tänka själva."
"De tror att vi bara är simpla bondtölpar från obygden!" muttrade Klo förargat.
”Vi är simpla bondtölpar från obygden, din korkade jäkel, och vad är det med det?!” Robert himlade med ögonen.
"Jaha, men i så fall är det dags att vi visar dem vad simpla bondtölpar från Margholien går för.” Klo spände ögonen i Robert och nästan flåsade i irritation.
"Sluta tjafsa," fräste Sofia. "Ni får fortsätta bråka med varandra när vi är klara med det här. Vi gör som vi alltid har gjort, och tänker själva. Klo, kan din rote hålla vår vänsterflank? Medan vi andra tar oss fram genom skogsdungen där borta?"
"Jo, klart jag kan," muttrade Klo förargad. "Jag ska till och med se till att vi inte är alltför mycket i vägen för våra heroiska allierade."
De Furstligas trummor mullrade borta i norr, som ett avlägset åskväder som sakta närmade sig.
* * *
Sedan gick förstås allt åt skogen. Det var en röra nästan från första början.
Det började med dimman. I stället för att lätta blev den djupare och tjockare och det blev svårare att hålla sikte på de andra grupperna. Det hade visst varit meningen att alverna skulle göra något åt den eller kontra med någon egen magi för att förvilla de Furstliga, men om det hände så märkte i alla fall Sofia inget av det. Däremot blev man redan innan de Furstliga dök upp för utspridda. Alverna kom längre och längre bort från högmarkarna och när väl den Furstliga auxilians motattack kom var man farligt utspridda. Drakfåglarna tog sig kvickt fram för att försöka täcka upp luckan som uppstått, men de var få och de Furstliga var många. Och rätt vad det var var alverna försvunna, förlorade ur sikte i den dimmiga skogen.
Riddar Dags gula banér föll.
Allt var kaos.
* * *
I ögonvrån såg Sofia Klo falla med ett kastspjut djupt begravt i bröstkorgen. Han skulle inte gnabbas med Robert i kväll.
Hornet! Klo bar på hornet! Sofia kastade sig över orchen som just dödat Klo, och hon fräste och morrade men backade undan förvånansvärt snabbt. Runt omkring sig såg Sofia hur orcher och vildmän drog sig tillbaka springandes mot den tätare skogen uppe på backkrönet. Men hon hade sett dem fly i panik förr och det här var inte en flykt. De skulle återsamla sig och gå till attack igen. Sofia gick ner på knä bredvid Klos kropp och pillade loss hornet från sitt fäste vid hans bälte.
Skulle hon blåsa? Vilka skulle höra? Vilka skulle komma till deras undsättning?
Sofia satte hornet vill munnen och försökte blåsa, men munnen var torr som papper och det enda ljud som kom ut ur hornet var ett ynkligt litet pip.
"Sofia! Hur är det med Klo? Och hur är det med dig!?” Björn slängde sig ner bredvid henne på marken.
"Klo är död. Vi måste samla ihop folk igen, på det här sättet plockar de oss var och en för sig."
”Vi kan inte se någonting i den här dimman och högmarkarna har flytt. Hur ska vi kunna hitta varandra?”
Sofia räckte hornet till Björn. "Här. Blås allt du kan. Vår samlingssignal. Alverna kanske känner igen signalen, och Rinas partisaner kan den också. Dom får med sig resten, bara de vet var de ska samlas.”
* * *
 |
| Elin Hante |
Och på något sätt verkade det fungera. Fler och fler allierade dök upp i små grupper, samlade sig och fattade nytt mod. Men skulle det räcka till för att vända allt?
Elin kom störtande genom snåren. "De samlas uppe på kullen! Orcher, vildar, flera troll också! Såg ut att vara över hundra. De är redo när som helst."
"Skit också!" svor Sofia. "De kommer att falla huvudtruppen i ryggen ifall vi inte stoppar dem." Hon tvekade ett ögonblick och såg med allvarlig blick på de män och kvinnor som samlats i dungen omkring henne. Hur många skulle dö beroende på de beslut som fattades nu? Hur många skulle hon offra?
"De är för många," konstaterade Robert krasst. "Vi kommer att dö."
"Vi måste stoppa dem. Vi kan inte vänta på alverna. Dessutom kommer vi inte alls att dö. Vi har skydd ända fram, vi kan röra oss snabbare, och ingen kommer att räkna med ett anfall. Det är det här som vi är här för!" Drakfåglarna omkring henne var tysta.
"Drakfåglar hitåt!" Sofia ropade högt, och fler Drakfåglar började samlas kring henne. Hon väntade tills de hade kommit närmare, log mot dem. "Mina Drakfåglar..." sa hon nästan ömt. "Mina Drakfåglar... Dags att bevisa vad vi går för! Är vi redo att slåss för vår frihet? Är ni med mig?"
Som svar spred sig leendet långsamt genom gruppen. "Vi är med," bekräftade Elin å allas vägnar.
"Då så." Sofia sträckte på sig. "Robert! Din rote till vänster, håll dig på den här sidan bäcken! Lidia, ta Klos gäng och stanna med mej. Klara, du tar högra sidan. Björn, håll ihop med mig, du får prata med de högmarkare vi stöter på. Det är allt. Nu gäller det."
* * *
"Framåt! Framåt!"
De började rycka fram mot skogsbrynet. En skäggig högmarkare, som tydligen var anförare för åtminstone en grupp bland de närmaste, skyndade fram till Sofia med sin långskaftade pålyxa i händerna. Han bar en plåtförstärkt vapenrock i läder och en bucklare målad i blått och gult; hon gissade att han hörde till någon av de rika bergsmännens följen.
"Vi måstä vänta!" flämtade han. "Ni kan int anfalla nue!"
"Väntar vi här så dör vi," väste Robert föraktfullt.
"Vi är de enda som kan hålla vänster flanken," tillade Sofia. "Du förstår ju att vi måste ta initiativet nu, innan det är för sent.”
”Män Herr Dag är dö," protesterade rotemästaren. "Vi hae ingen hövitsman."
 |
Ett argsint morrande hördes bland de samlade Drakfåglarna.
”Vi har vår hövitsman här, och om du är för feg för att följa med så får det stå för dig själv,” hördes från gruppen. Rotemästaren bleknade av ilska och grep hårdare om pålyxans skaft.
Sofia tystade kommentarerna med en avvärjande handrörelse.
"Vi måste hålla flanken ett tag till. De Furstliga samlar sig till angrepp bortom dungen där borta, och om inte ni håller flanken så gör vi det. "
Det blev tyst.
”Vad säger du!?” pressade Sofia. ”Vad säger ni alla!?” ropade hon med högre röst. ”Vi är inte försvarslösa våp! Vi kan ta dom, och om vi flyr nu så är slaget förlorat!”
Hon såg några spridda nickningar och medhållande mummel bland de allierade soldaterna som samlats kring dom. Inte många. Inte särskilt entusiastiska. Men ändå. Rotemästaren nickade också till slut och höjde sin yxa för att kalla sina soldater till sig.
"Nu går vi," sa hon enkelt, och började med snabba steg gå mot skogsbrynet.
* * *
Striden var ett enda kaos. Vänner och fiender snubblade omkring i små grupper i buskage och mellan träd, tappade varandra i dimman och hittade varandra igen för att fortsätta slåss.
Troll! Sofia bet ihop tänderna hårt. Troll. Skit också. Den fula varelsen dök upp bakom en buske som gubben i lådan, det skulle ha sett komiskt ut om inte det varit så farligt. Sofia såg en stor stenbumling till höger om sig, sprang dit och klättrade och krälade upp för stenen. Trollet var förvånansvärt snabbt, det rörde sig klumpigt men med sådan enorm kraft att det var framme vid stenen nästan innan Sofia hade kommit på fötter uppe på den.
Från sin höga position kunde Sofia undvika det första slaget med stridsklubban som kom väsande genom luften som en orm. Hon måttade ett kraftigt slag med svärdet mot trollets huvud och träffade hjälmen med ett högt klang. Trollet vrålade av ilska och försökte greppa Sofia med sin lediga hand, men Sofia hann hoppa undan. Hon försökte sig på ett till slag mot huvudet, men märkte till sin förfäran att hon sträckt sig för långt ut och förlorat balansen. Medan Sofia räddade sig från att falla genom att greppa tag i en kant i stenen, lyfte trollet återigen klubban. Vapnet träffade Sofia i sidan - inte med full kraft lyckligtvis - och svepte ner henne från stenen. Sofia släppte svärdet och lyckades ta emot sig i fallet. Hon tog sig snabbt upp på fötter, men innan hon hade fått tag på svärdet för att försvara sig var trollet över henne. Med sina grova kängor sparkade det mot Sofias knä, och samtidigt som smärtan blixtrade till genom benet så försvann marken återigen under hennes fötter. Hon slog hårt i marken,luften gick ur henne och för ett ögonblick svartnade det för ögonen på henne.
Trollet hånflinade och lyfte sin stridsklubba för att krossa Sofias skalle i ett enda svep. Sofia rullade runt och försökte krypa bort, fast hon visste att hon aldrig skulle hinna.
En mörk skepnad från ingenstans dök plötsligt upp mellan henne och trollet. Ett spjut ven förbi henne och begravde sig djupt i trollets sida. Soldaten ryckte i sitt spjut som hade fastnat i trollets läderrustning och han ramlade nästan på Sofia när det oväntat släppte. Med ett vrål kastade sig en till soldat – en högmarkare, såg Sofia - över trollet, och tillsammans lät de två männen huggen hagla över trollet som började skrika i raseri och smärta. Sofia fick tag på sitt svärd och högg efter trollets ben. Trollet hade fått nog, och sprang med ett ylande därifrån och försvann in i skogen.
Den ena soldaten tog Sofias hand och drog upp henne från marken.
"Kan du gå?" frågade han.
"Ja, det kan jag," sa Sofia utan att känna efter. "Tack." I dimman bakom mannen såg hon mörka skuggor röra sig, med ett slags krypande rörelsemönster som inte var mänskligt.
"Vargryttare! De kommer tillbaka!" ropade hon. "Håll ihop! Håll ihop! Hitåt!" Hennes röst bar inte längre. ”Björn! Hornet!”
Han måste ha hört henne, för en bit bort i dimman var det någon som återigen blåste i hornet. Folk kom springande, och just som fienden började röra sig ut ur dimman var de tillräckligt många. "Framåt!" Framåt mot vad? Hur många fiender var det kvar i dimman? Skitsamma, de skulle stoppas oavsett hur många de var. "Skyttarna ut på sidorna! Håll ihop! Låt dem inte splittra oss!"
Drakfåglar och högmarkare samlades bakom henne. De visste vad de skulle göra, det enda de behövde var någon som sa åt dom att det var dags. Sofia började haltande springa fram mot den öppna gläntan där de kunde ana fiendetrupperna. När de kom fram till skogsbrynet ropade hon "Gör halt!" och truppen stannade upp precis i skogskanten. Armborst och bågar sjöng och en skur skäktor och pilar regnade över de Furstligas flanker. Några föll. De skickade pilar tillbaka men hade färre skyttar här och dessutom hade de allierade skydd av träden.
"Håll tills jag ger tecken," flämtade Sofia. "Skjut på så länge!"
"Skjut!" röt Robert. En ny skur pilar haglade över de Furstliga som höll på att samla sig för anfall. Några till föll, men färre nu. Nu kom de springande. De krigsmålade margholiska vildmännen först i en gles linje, några av dem med bågar, de andra redo att slunga sina spjut när de kom nära nog. Orcherna i en djup fylking bakom dem. Trollen på sidorna.
En tredje salva fällde flera av vildmännen, men nu var de Furstliga för nära. "Redo..." ropade Sofia och mer kände än hörde hur en skälvning gick genom truppen när soldaterna slöt sig samman, höjde sköldar, kastade ifrån sig armborst och bågar och drog svärd och yxor. De av vildarna som var kvar slungade sina spjut och pilar in bland träden, men till ringa verkan.
"Nuu!" Som en massa stormade de allierade ut i gläntan och med ett ordlöst vrål kastade de sig över de anstormande Furstliga. De båda fylkingarnas främsta led av sköldar kolliderade med ett högt brak som kändes ända in i ryggmärgen. Båda linjerna höll, men snart blev närstriden allt grötigare vartefter de tätt packade fylkingarna spreds ut och började brytas upp.
Sofia avvärjde ett slag från en Järnnäveorch, högg efter en annan och tappade bort sin första motståndare. Blod färgade hennes klinga, det var kletigt under hennes stövlar och hon undrade ifall det vara lera eller blod. Någon skrek ”För drottning Astrid!", någon annan bara skrek. Dimman började lätta och man kunde se allt fler av de stridande människorna och varelserna.
En pil satte sig med ett hårt slag och ett dovt läte i Sofias axel. Hon snubblade till, föll på knä. Hon stirrade på pilen i hennes vänstra axel, och kände ingen smärta utan bara förvåning. En alvpil. Så underligt att få en alvpil i sig... En alvpil!
”Hitåt!” skrek hon med det sista som var kvar av hennes röst. ”Dolothorion, hitåt!” En grönklädd alv flög förbi Sofia på lätta fötter, och längre bort i dimman kunde hon höra alviska rop och kommandon. Hon reste sig vinglande, rörde sig framåt, tillbaka in i dimman. En Drakfågel stred mot en margholisk vildkvinna, och Sofia gav sig in i striden och högg mot vildkvinnans oskyddade sida. Hon gick ner med ett stönande och drog Sofia med sig. Pilen i axeln vreds runt ett varv, och Sofia ville kräkas. Nu var det klart. Hon skulle inte komma upp igen, insåg hon. Omkring henne vällde striden fram och tillbaka, det var omöjligt att förstå vad som hände. Den korta och smala Drakfågeln som hon stridit tillsammans med var försvunnen, vildkvinnan rosslade och stönade ett tag men tystnade sedan.
När dimman lättade såg hon vilka som var omkring henne. Högmarkare, Drakfåglar och alver. Sofia andades djupt, bet ihop tänderna och kämpade sig upp på fötter. Björn kom springande genom skogen, hon ropade till sig honom och pekade på pilen som satt fast i hennes axel.
"Bryt av den," flämtade hon. ”Dra inte loss den, men bryt av skaftet och snurra min halsduk runt axeln. ”
"Du får stanna här," konstaterade Björn medan han följde hennes instruktioner. "Det är klart för din del den här gången."
"Nej, vi är inte klara än. Du måste hjälpa mig fram." Sofia knep ihop läpparna och andades så djupt och lugnt som hon förmådde. "Vi får inte tappa initiativet nu."
III
I sjuktältet, på kvällen
Elis andades lättare. Hans hand hängde över sängkanten, nära nära hennes egen. Den var smutsig och fläckad av blod. Försiktigt sträckte Sofia fram sin hand, nuddade med fingerspetsarna vid hans fingrar. Hennes hjärta brast när hon tog hans hand i sin för första gången på tio år.
Elis' hand i hennes blev varm och svettig, men hon kunde inte släppa den. Hans sömn blev djupare och andningen lugn, blödningen slutade. Sten hade haft rätt, han skulle överleva. Natten var oändligt lång, men tog slut fruktansvärt fort. Hur hade han blivit så här stor? Vad gjorde honom glad? Vad var han rädd för? Hur tänkte han? Hon visste ingenting om honom längre. All den sorg och saknad som Sofia dolt djupt inom sig hotade att överväldiga henne.
Det blev kväll och så småningom var det bara hon och Liv, som hade befälet över fältsjukhuset nu, som var vakna där. De två kom att talas vid en stund, båda glada att låta sig distraheras för ett ögonblick från den värld av blod och död som varit deras i vad som kändes som en evighet. Men snart fick de annat att tänka på på nytt.
Läs också: Slutet på en lång dag
IV
Järvmyren, tidigare samma dag
 |
 |
| Riddar Birger | |
Nu hade det börjat vända. Alverna var tillbaka, och nya förstärkningar som inte var utslitna hade kommit till slut. Mest arosier vad det såg ut som, de flesta med röda Ljuspilar på sköldarna. Riddar Birger, arosiernas hövitsman, kom fram till Sofia och kastade tillbaka sin mörkblå mantel.
"Var är ditt folk?" undrade han.
"Framför oss," väste Sofia med sin trasiga röst. "Jag ska skicka ut en spanare men de har nog samlat sig uppe på kullen där borta. Så brukar vi göra.” Riddar Birger och Sofia stirrade för ett ögonblick på varandra. Helvete heller att den där frälsespolingen skulle få frånta Drakfåglarna initiativet nu, tänkte Sofia argt.
”Vi tar mitten, ni backar upp oss med de skyttar ni har, och säkrar våra flanker," bestämde hon innan Birger hann säga någonting. "Nu." Ett ögonblick trodde Sofia att riddaren skulle vägra, men till slut nickade han, vände sig om och började ropa ut order till sina soldater. Björn tog Sofia runt midjan och till hälften drog, till hälften ledde henne uppför kullen mot de väntande Drakfåglarna och högmarkarna som hade hållit den vacklande flanken.
"Nu ska de få vad de tål," konstaterade han nästan skrattande.
* * *
Härifrån gick det märkligt lätt. Den förra striden hade redan tagit musten ur de Furstliga på den här flanken och det förnyade anfallet skingrade dem och drev dem på flykten.
Resten av striden hade Sofia bara dimmiga begrepp om, men tydligen slog den Furstliga huvudstyrkan till reträtt när de insett att de höll på att bli kringrända och övergav fororna de transporterat. Striden skulle sluta med en avklingande serie små skärmytslingar tills det blev mörkt.
* * *
”Nu räcker det. Nu gör du som jag säger.”
Utan att vänta på svar tog Björn Sofia återigen om midjan och släpade iväg henne till hörnet i gläntan där sjukvårdarna hade satt upp en provisorisk förbandsstation. Sofia svor och protesterade, men han brydde sig inte om att svara. När de kommit fram släppte han ner henne på marken och lutade henne med ryggen mot ett träd bredvid en högmarkare som halvlåg och tryckte ett förband mot sin blodiga panna.
"Vi ses sen," sa han kort och försvann i riktning mot striden. Sofia svor en lång ramsa om hur ful han var och försökte ta sig upp på fötter. Benen bar inte, och hellre än att göra sig till åtlöje så gav hon upp och satt still.
 |
||
|
”Hä e du sôm e ho Sofi', än hur?” frågade kvinnan bredvid henne. Hon var rätt kort, satt och bred, med rödbrunt hår, och en finurlig glimt i ögat. En kittelhatt och ett armborst låg på marken bredvid henne.
”Mhm,” bekräftade Sofia. "Du?"
"Hanses Stina," sa kvinnan på sitt sjungande mål och grinade brett. "Frå Tällmyra."
”Hur länge är man fast här?" muttrade Sofia. "Ska vi bara sitta och vänta på att någonting ska hända?”
”Jo.” Hanses Stina torkade lugnt blodet ur sin panna. ”Hä e bare te vänta. Ju länger du får vänta, desto bätter e 'ä mä däg. Sö mä lite tur får ve vänta länni."
Sofia suckade irriterat.
"I gjord' bra frå er idag," sa Stina. ”Uta' er skulle ve ränt i skojin som jagôn kaniner nu. Du gjord' e da bra. Lit' ovanlä vis te ge order på, kanski, men hä funger'd.”
Till sin förargelse kände Sofia att hennes kinder hettade till. ”Det är annorlunda bland Drakfåglarna än hos er.” förklarade hon. ”Alla är här av fri vilja. Vi är här för att strida för vår frihet. Man ger inte order till sådana människor, man samordnar och frågar ifall alla är med.”
Stina skrattade. "Kan vä' surt når en ska hal' e bystämma mitt i en stri." Hon blinkade mot Sofia för att visa att hon inte menade illa. ”Men du fick allihop te följi Drakfuglon. Hä va bra gjort.”
"Tack." Sofia blundade och kände hur smärtan i axeln och knäet ville övermanna henne och dra henne under ytan. "Och nu kanske ni till och med lyssnar på oss nästa gång."
"Säg hä till storfôlkä du," skrockade Stina. "Je hört jämt på vettut fôlk. Men je lär full int vä' riksmarsk i rappä hell'."
Sofia grymtade surt, men hon kunde inte låta bli att tycka om Stina.
Epilog
I lägret, kvällen och natten
 |
Liv |
Liv lyckades till slut få ut Sofia ur sjuktältet och hon tillbringade någon timme eller två vid lägereldarna, där både drakfåglar och högmarkare sjöng hennes lov och hällde i henne mat och vin. En annan kväll hade hon kunnat njuta av det. Nu väntade hon mest på att det skulle bli så lugnt igen att hon kunde smita tillbaka till det nu släckta och övergivna, utom av de patienter som sov där, fältsjukhuset. Där satt hon resten av natten och vakade över Elis.
I gryningen började han att vakna till, och Sofia reste sig på ostadiga ben och haltade mot tältets utgång så att han inte skulle se henne. En sjukvårdare som just kommit in följde henne med blicken och började säga någonting, men Sofia varken såg eller hörde. Det var för sent. Allt var för sent.
* * *
I skymningen nästa dag stod en liten grupp Drakfåglar vid en låg eld och försökte värma sig. Sofia var förbannad. Nog för att Drakfåglarna inte var trälar som lydde blint, men det var helt oacceptabelt att de inte gjorde som hon sa i den här frågan.
"Elis kommer inte att vara med bland Drakfåglarna, punkt slut! Hur svårt ska det vara att förstå!" Med sin oskadade hand höll Sofia hårt om slingan som hon fäst runt halsen för att stabilisera den skadade axeln. "Min order är att han ska försvinna härifrån och ta sig hem dit han hör hemma!"
Elin skakade förvirrat på huvudet. "Men varför då!? Han har inte gjort någonting fel!" De andra muttrade medhåll.
Lars kunde i vanlig ordning inte låta bli att käfta emot. "Dessutom kan inte du bestämma det där, Elis hör till Roberts rote och det är han som ....."
"Elis ska härifrån," avbröt Sofia, "och det omedelbart! Och om du tror att Robert är den som har sista ordet i detta, så tror du fel!” Blodet dunkade i tinningarna på henne.
"Men vad är det för fel på Elis?" insisterade Elin. "Han gör inte mycket väsen av sig men han har gjort ett bra jobb och kommer att växa in i sin roll."
"Ja, det stämmer," flikade Jon, en av Elis rotekamrater, in. ”Han är modig och en bra kamrat, inget fel alls på honom. Bra bågskytt också."
Sofia tappade fattningen. "Jag. Vill. Inte. Ha. Honom. Här!" skrek hon. "Hör ni mig? Är ni helt dumma i huvudet?! Jag vill inte ha honom här, han ska hem!” Hennes händer darrade av vrede, och hon hoppades att någon mer skulle protestera så att hon kunde slå ner den dumma jäveln.
Tystnaden omkring henne var kompakt. Alla stirrade på henne som om hon blivit galen. Till och med Björn, som dittills som vanligt hållit sig i bakgrunden när Drakfåglarna höll sina inbördes rådslag, klev fram till henne.
"Sofia, hur är det med dig egentligen?" undrade Björn bekymrat, och hon ville strypa honom för att han inte förstod. Vad skulle hon säga? Varför lyssnade de inte på henne!? Hon höll med möda tillbaka ett hysteriskt skratt, vände på klacken och gick.
Sofia smög in mellan två förrådstält, sjönk ner på marken bakom några packlådor och började gråta tyst.
***
När Sofia kom tillbaka till de andra hade det blivit helt mörkt, och den lilla gruppen drakfåglar hade kurat ihop sig ännu närmare den lilla elden. Björn kunde se att hon hade gråtit, men låtsades inte om det.
”Elin och Jon, jag ber om ursäkt,” sa Sofia snabbt. ”Jag vet inte vad som for i mej att skrika på er på det där sättet. Och det där med Elis behöver vi ju inte fundera på nu, han är skadad och kommer inte att vara på fötter på ett tag.”
Elin och de andra muttrade någonting om att det inte gjorde någonting och att sådant kunde hända vem som helst.
"För det viktiga är ju vad som händer med Ravnsmark och avtalet med regenterna, eller hur?" hjälpte Elin till.
"Jo, så är det," bekräftade Sofia. "Det enda som betyder någonting just nu, är att vi tar den här chansen som vi fått och gör det bästa av den. Jag ska inte låta trötthet ta över på det där sättet igen, det garanterar jag er." Hon log mot dom andra. ”Vem vet, det är kanske nu allting vänder! Och sen, när allting är över och vi är fria, då kan vi säga att vi var där när det hände, och att det var vi som visade alliansen att vi är en kraft att räkna med."