| Utskriftsvänlig sida |
Kvädet av Pietro Guardascione
Februari 1151, Ettingssjö socken i östra Höghede, det Furstliga Margholien.
Efter Drakfåglarnas djärva räd mot Margholiens huvudstad Griftedal har en liten grupp sänts djupare in i Furstens rike för att undersöka vad de Furstliga har i kikaren med en nyöppnad gruva dit de sänt magiker. Trots att de blev förrådda av en av sin kontakt på platsen har uppdraget varit framgångsrikt, men gruppens anförare Sofia är svårt sårad och de Furstliga väntas förfölja dem när som helst.
Bygger på händelser under och efter lajvet Gravberget (2017).
|
|
II. Vid elden
Smärtorna har väckt henne, och den stigande febern gör att hon skakar av köld. Det är Sven som pratar med henne, upptäcker hon när hon tvingar sig att titta upp. Hon ligger på en fäll vid den lilla elden, med huvudet på sin ryggsäck och ryggen mot sittstocken. ”Här, drick lite vatten.” Sven går ner på knä bredvid Sofia, lyfter upp hennes huvud och håller en kåsa med ljummet vatten mot hennes torra läppar. Hans händer är varma och försiktiga när han lutar henne tillbaka mot ryggsäcken igen. Hon hostar och kraxar fram ett tack. ”Vad hände?” ”Du svimmade. Helaren sa att du har brutna revben, bruten axel och nyckelben, att knäet är trasigt och du har feber. Det skulle ha varit lite listigare att stanna i lägret istället för att tro att ingen klarar sig utan dig.” Han drar filten hårdare kring hennes axlar, tvekar ett ögonblick och sätter sig sedan ner på kanten av den fäll hon låg på. ”Vi måste bryta upp. Elin vet var vi hade vårt läger, de kan komma efter oss när som helst. Du kommer att få det väldigt jobbigt, men du får hjälp. Vi är några som har bestämt att vi ska sinka de Furstliga tillräckligt länge för att ge er ett försprång, så bara ni håller hög takt över den frusna sjön kommer ni att komma undan.” Hennes tankar är tröga, som frusna. “Du, tillsammans med några frivilliga, ska fördröja de Furstliga?” Sven nickar. “Det kommer att gå bra.” “Men det kommer det ju inte alls att göra!” Oron väcker henne helt till slut. “Nej. Jag tillåter det inte.” “Det är faktiskt inte du som bestämmer om detta. Du är inte i skick att föra befäl, så Björn har tagit över.” Hon försöker sätta sig upp, men trasslar in sig i filten och saknar kraften för att komma loss. Sven hjälper henne upp och lutar henne mot trädstammen. “Var är Björn?” Han pekar med en huvudvisning bort mot det lilla förrådstältet, där Björn står tillsammans med Alva. Deras irriterade röster hörs tydligt i nattkylan. |
||
|
“Men nu är det så att det är de enda kläder jag har!” Alva skakar på sina långa kjolar och den tunga manteln, som att bekräfta att dessa är hennes. “Jag bär en klänning, och den kommer inte på något magiskt vis att förvandla sig till utrustning som mer lämpar sig för skogsvandringar!” “Du har fått varma hosor, och nu är det dags att inse att du får hjälpa till lite här. Nu gör vi som jag sa!” Björn drar sin dolk, och innan Alva hunnit säga ifrån kör han ner den i kjoltyget och börjar riva loss den nedre delen av klänningen. Också ett sätt att klä av en kvinna… tänker Sofia förvirrat. “Björn, vet du hur mycket den här klänningen har kostat!” “Men det spelar väl ingen roll nu! Förstår du inte att vi måste bli snabbare än vi är?” Sofia lyssnar frånvarande på deras gräl som börjar handla om hur de ska kunna korta hennes mantel, medan förståelsen för vad som kommer att hända sjunker in. “Sven, du kan inte leda en eftertrupp. Jag vet vad som kommer att hända. Jag vet det!” “Hur kan du veta det, Sofia? Jag kommer att lyckas.” “Jo det kommer du säkert att göra. Men Björn vet inte det jag vet. Hämnden hjälpte inte, eller hur? Och du saknar dem fortfarande. Du kan inte först berätta för mig att du vill till din familj, och sedan komma med det här korkade förslaget! Vad får dig att tro att du bara får ge upp på det här viset?” “Jag ger inte upp. Jag väljer vad som är viktigt för mig, och var jag kan göra min största insats. Det är min rätt. Och det här är viktigt. Du är viktig.” Sofia börjar frysa ännu mer, hon känner hopplösheten växa inom sig. Jag orkar inte. Jag orkar inte bära den här skulden också. “Sven, du får inte! Det är inte rätt. Det är jag som är för långsam. Ge mig en båge och Nils’ armborst, och jag kan hålla dem tillbaka länge nog ifall ni tar vägen över sjön.” Han skrattar åt henne, inte elakt men ändå avfärdande. “Jovisst, för du kan så klart både dra en båge och slåss i det skick du är. Du är helt klart mer febrig än jag trodde. Nej det kommer inte att bli på det viset. Du är viktigare än jag är.” “Idiot! Vi är alla viktiga, det är ingen skillnad mellan oss! Jag vill inte att du gör det här, framför allt inte för min skull.” “Sofia, du är viktigare än jag, Arna litar på dig och behöver dig.” “Ingen är oersättlig! Arna är viktigare än vi andra, men det finns fler hon litar på än mig.” Sven skakar irriterat på huvudet. “Jag vet vad jag vet. Dessutom har du människor som du inte kan lämna. Du kan inte lämna Björn i sticket, han behöver dig. Du ser ju också att han inte mår bra.” “Han har Lin.” “Jaså, och vem har Lin om du går och dör!? Ni har ju just blivit ett par, hur kommer det att påverka henne om hon förlorar dig?” “Det där var inte rättvist, Sven. Vad tycker du att jag ska säga till det!? Något om att jag ändå bara är en kortlivad människa?” Hon hänger trött med huvudet, men Sven fortsätter obarmhärtigt. “Och Elis? Vem ska beskydda honom om du dör? Du har redan lämnat honom en gång.” “Sluta!” “Nej, jag tänker inte sluta. Du vet vad som gäller, Sofia! Dessutom behöver jag inte ditt tillstånd.” Han veknar, lägger armarna kring henne och håller henne hårt på samma sätt som hon höll honom den dagen då de fick budskapet om vad som hade hänt hans Hilda och barnet.. “Släpp taget, Sofia. Släpp det bara.” “Jag kan inte.” “Jo, du kan. Det räcker nu.” Hans röst är lugn och säker. Obeveklig. Hon släpper taget. |
 |
De står stridsberedda i en liten gles linje tvärs över den knappt synliga stigen. Strax bakom dem börjar den täta skogen på nytt och där inne någonstans tar sig resten av deras trupp vidare så fort de kan. Alltför sakta, tänker Sven. Men vi ska köpa dem all den tid vi kan.
De har redan skymtat de Furstligas första spanare i skogsbrynet på andra sidan ängen för en stund sedan. Det kan inte dröja länge nu innan resten av förföljarna är här.
“Där är de!”
Nu blir de svarta sköldarna med det hatade Furstekorset på synliga i skogsbrynet och den mörka kolonnen rycker ut på ängen. De Furstliga stannar upp, formerar om sig och bildar en rak sköldlinje innan de sakta och metodiskt fortsätter avancera.
De är mer än dubbelt så många som eftertruppen och tyngre beväpnade. Sven räknar till fem eller sex svarta sköldar med det vita Furstekorset på, ett par sköldar i huset Gadds röd-vita färger och en med en vit rovfågel på. Några bakom linjen, några auxiliärer på ena flanken. Bara en bågskytt vad Sven kan se. Bra.
Så fort de Furstliga kommer inom effektiv skottvidd börjar Drakfåglarna skjuta pilar och skäktor. En av auxiliärerna skriker till och faller ned på knä med en pil i armen. De Furstligas disciplin är hård; pilregnet saktar ner dem men de stannar inte upp.
En sista salva. En av de röd-vita gårdsknektarna och bågskytten, som vågat sig ut på den öppna flanken för att få sikte, går ned.
“Nu!”
På Svens order gör Drakfåglarna helt om och springer, till synes hals över huvud, in i skogen.
* * *
På den uppgjorda platsen, ett stycke in längs den vindlande skogsvägen, stannar de upp och återsamlar sig. Till all lycka verkar det som att de Furstliga reagerat som Sven hoppats: hellre än att förfölja huvudstupa in i en mörk skog där kanske en större klump Drakfåglar låg i bakhåll har de hejdat och återsamlat sig innan de, mycket långsamt och metodiskt, fortsätter. Vilket hade varit mycket klokt om det funnits något bakhåll utöver den lilla eftertruppen. Nu har det i stället köpt de retirerande än mer dyrbar tid.
Men för Svens eftertrupp blir fristen inte lång. Någon tid att bygga en ordentlig bråte finns inte men de har hittat en bra plats att hålla stånd på - vägen är smal, skogen en ogenomtränglig mur på båda sidor och de Furstliga måste angripa i uppförsbacke.
Hilja som spanar visslar signalen från någonstans utom synhåll. Nu är de på väg igen.
Hilja har just hunnit tillbaka till de andra när de Furstliga kommer runt kröken, tätt packade i en sköldborg. Sakta rycker de fram som en jättelik svart sköldpadda. Inga pilar finner några lätta mål nu. De närmar sig… de höjda sköldarna sänks och sköldpaddan blir en anfallskolonn… och med ett stridsrop går Drakfåglarna till motattack nedför den sluttande stigen.
* * *
|
“Håll dig i skinnet, idiot!” Sven hör hur Nils skriker till på hans vänstra sida. “Nils är sårad!” Olof springer fram till Nils och drar upp honom på fötter. “Backa, alla bakåt!” Det är dags. Deras led flyttar sig bakåt för att få andrum, men det kommer att kollapsa när de Furstliga bestämmer sig för att pressa på. “Reträtt! Nu!” Sven tar ett stadigare grepp om sin glav och tar ett steg fram emot de Furstliga. De är många, men vägen är smal. Hans hjärta slår hårt, men någon rädsla känner han inte. Snart, Hilda. Om bara en liten stund är vi alla tillsammans igen. “Sven! Kom! Vad gör du? Du måste skynda dig!” De höga ropen distraherar honom, bryter nästan förtrollningen. Han vänder sig om för en sista blick på kamraterna. “Jag sa reträtt! Det är en order!” För ett ögonblick står de som förstenade, sedan börjar de första att springa ner mot sjön. De kommer att komma undan. Men Hilja har inte rört på sig. “Sven, nej! Snälla!” “Spring, Hilja. Och skynda dig!” Till slut lyder de. Sven vänder sig tillbaka mot de Furstliga. De har avancerat några steg, men stannar till när de ser hans stora leende. “Kom an, om ni vågar.” |
 |
 |
“Ner i stoftet, rebellkräk. Dit du hör hemma!”
“Leve det fria Margholien!” Sven störtar fram med svingande glav.
* * *
Hur fort går tiden när man ska dö? Sergeantens hjälmkrossare slinter mot glaven och träffar Sven på armbågen, men själv får han ett så hårt slag mot skölden att man hör ett krasande ljud från hans handled. Han skriker till, lika mycket i vrede som i smärta. “Förbannade rebell! Dö!”
Två soldater tar tillfället i akt att få ge sig på Sven, och han släpper dem nära inpå sig så att de ska komma i vägen för varandra. Glaven är lätt som en pinne, Sven dansar och de faller. Tog han emot ett slag? På axeln? Han vet inte, och det är inte viktigt.
Kvinnan som står framför honom är viktig, hon sänker spjutet och gör sig redo. Han hatar henne. Hon är sinnebilden för allt som är fel i denna värld.
“Mördare! Du värdelösa, vidriga mördare! Du ska betala för vad ni gjorde med Hilda!”
Med ett vrål av vrede kastar hon sig framåt, och Sven möter hennes anfall med all kraft han kan förmå sig till. Hon faller, men bakom honom är redan nästa legionär och han måste kasta sig åt sidan för att undvika ett svingande hugg så hon hinner krypa undan.
De är många nu, omringar honom. Vart han än svingar sin glav, finns det en fiende. Han andas snabbt och tungt, benen och armarna är inte lätta längre.
Sergeanten har svärande spänt loss sin sköld och närmar sig återigen. Han vrålar någonting, men det har börjat ringa i Svens öron och han hör inte vad mannen säger. Sergeanten måttar ett kraftfullt slag uppifrån och med en kraftansträngning lyfter Sven glaven och parerar högt. Och just då glider ett spjut in under hans höjda arm, över kanten på hans pansar, djupt in i sidan och han störtar till marken. När legionären drar ut sitt spjut ur hans kropp känns det som att han skulle lyftas upp på dess spets. Sven skriker av smärta, men när nästa hugg kommer i ryggen tar luften i lungorna slut och han blir tyst.
Är de så här de han själv har dödat kände på slutet? Han försöker ta sig upp på knä, men varken ben eller armar vill lyda honom och han är som spikad till den kalla marken. Han märker att någonting vasst sticks djupt in i hans sida, men kroppen har domnat bort och han förnimmer ingen smärta.
Mellan fötterna på legionären ser Sven den mörka skogen på andra sidan sjön, och de dunkla skuggorna av flyende Drakfåglar. Kämpa vidare, Sofia, du är inte fri på länge än.
Snön omfamnar honom, svalkande och välkomnande. Han hör de Furstligas röster, men kan inte urskilja vad de säger. Eller är det inte ett barn som skrattar? En kvinna som ropar på honom?
Olof? Allt är bra nu. Jag kommer nu, Hilda, snart är jag hos dig.
Allt han ser är snön som gnistrar skimrande i månskenet.
Det susar i öronen och världen snurrar där Sofia lutad mot Björn haltar fram längs stigen. Ett steg, och sedan ett steg till. Ringen, tänker hon för hundrade gången. Lin, hon tog ringen. Förlåt. Jag känner inte av dig längre. Var inte orolig.
“Orkar du?”
Björn tar ett stadigare grepp om hennes midja utan att störa rytmen i deras korta, samkörda steg.
“Jo. Jag orkar. Klart jag orkar.”
Käppen som hon stödjer sig på gör att hon inte har någon ledig hand för att torka den tår av smärta, frustration och sorg som rinner nedför hennes kind. Ett till människoliv på hennes samvete. Har han funnit sin frid? Eller är verkligheten lika meningslös som den ser ut?
“Sofia, det var Svens eget beslut. Du och han är olika. Bara för att du inte förstår idén med att ge upp en väg som inte fungerar längre och gå vidare, betyder inte att inte någon annan känner annorlunda.”
Tänk att Björn så ofta läser hennes tankar. Och varför just den här gången? Hur illa är det ställt med honom egentligen?
Framför dem i ledet kämpar Alva sig fram längs stigen, med halkande skor och en mantel som har slitit sig ur sin upphängning vid bältet och fastnar i stenar och grenar bakom henne. Sofia halkar till och med en flämtning av smärta griper hon hårt i Björns tunika för att hålla sig på fötter.
“Försiktigt, Sofia!”
Hon håller sig fast i honom tills hon har återfunnit balansen.
“Ingen fara, huvudet upp och fötterna ner…” får hon fram och försöker se obesvärad ut. “Låt oss hämta andan lite nu när vi ändå har stannat.”
Björn nickar och tar fram sin vattenflaska. De står i tystnad ett tag, medvetna om att rasten kommer att vara kort och varje ord är viktigt.
“Björn,” säger Sofia efter en stund, “tror du att han är där han ville vara? Visste han vad han gjorde?”
“Jag vet inte. Men jag vet att tack vare honom kom alla undan, mer eller mindre helskinnade. En gåva från en modig man.”
“Hmm, jo. Det räcker kanske. Många människor åstadkommer mindre än så. Och det betyder att jag måste gå vidare nu, eller hur?”
“Jo, så är det. Om vi inte skyndar oss lite så kommer du att gå omkull innan vi kommer fram till ett tryggt ställe.”
Hennes febriga hjärna kan inte förstå ifall han skämtar med henne eller inte. Skrattar han?
“Nej, jag menar…”
“Jag vet vad du menar. Och det här går inte mycket längre. Snart kommer Stenhilds örter inte att hålla tillbaka feber och smärta längre, vi får ordna en bår att släpa dig på.” Sofia försöker protestera men förgäves.
“Vi måste ta oss till mor Johanna på Uddmyran. Där kan vi vila och ligga lågt några dagar innan vi tar oss tillbaka till Ravnsmark. Och Sven, han kommer alltid att finnas kvar i våra minnen. Låt det vara tillräckligt.”
* * *
Elden i härden kastar ett flammande sken över Drakfåglarna, som samlats på låga bänkar och fällar nära värmen och varandra. I de mörka skuggorna i rummets avlägsna hörn gömmer sig köld och saknad, och tystnaden har sänkt sig över människorna.
Cardo, latiliern som Helmer räddade ur Furstens fängelsehålor och som har blivit hans oskiljaktige stridskamrat, har ställt sig upp med ryggen mot elden. Med blicken tar han in var och en av sina kamrater.
”Ascoltate!” säger han med klar röst på sitt eget språk. Han har inte lärt sig mycket nordtunga än och de flesta av Drakfåglarna förstår inte mycket av hans språk, men det här ordet har de lärt sig betyder “lyssna”.
”Che si deve sapere su Sven,” fortsätter han.
Hur är det att alla vet vad som komma skall? Helmer gömmer ansiktet i händerna, Hilja sveper sin bägare. Men Cardo tvekar inte, utan går rakt emot det han måste få sagt. Med hög och klar stämma kväder han:
|
La lama che danza come uccello rapace Con un’ abilita’ di cui pochi e’ capace Sven contro due, arretra ed affonda La lama vola alta, brandisce e ritorna Colpo su colpo mantiene lontano Le guardie coperte dal quel simbolo strano Neanche un momento e nel campo vicino Sven e’ ad affrontare il nemico assassino Ce ne sono quattro ma in poco tempo Un di loro e’ gia a terra gemendo Una lama che danza, che salta e che piomba Che e’ luce agli amici e i nemici sprofonda Alfine al villaggio la lama combatte Con cinque o piu’ guardie schierate compatte Il grido di Sven ferito e furioso Mi sveglia la notte, mi nega il riposo La lama ora giace, gelata e negletta Senza le sue mani inutile, inetta Ma forza diventi questa memoria abietta che chiara richiede la loro vendetta |
Ungefärlig prosaöversättning: Klingan som dansar som en rovfågel, med en skicklighet som är få förunnad. Sven mot två, han drar tillbaka och sänker. Klingan flyger högt, svingas och dras åter. Slag för slag håller han soldaterna som bär det främmande märket på avstånd. Knappt ett ögonblick går och i närheten står Sven öga mot öga mot sin mordiske fiende. De är fyra, men strax ligger en redan stönande på marken. En klinga som dansar, som hoppar och som dyker, som ett ljus för vänner och som får fienden på fall. Till slut nära gården strider klingan mot fem tätt formerade soldater. Svens skrik av smärta och raseri väcker mig om natten och jag får ingen vila. Nu ligger klingan, frusen och bortglömd, utan händerna duger den inget till. Men denna kraft blir det sista minnet, som högt och tydligt ropar på hämnd. |
Cardo är klar, hans röst tystnar. Han ser på de ansikten som lyses upp av elden, och ser att de har förstått. Är det magi? Kanske det, inget i detta vilda och barbariska land skulle förvåna honom. Fast kanske det bara är som det är.
Olof flyttar sig lite åt sidan och erbjuder honom en plats bredvid sig på fällen. När Cardo slår sig ner bredvid honom så vet han att han inte längre kommer att kunna fly från detta, från denna kamp.
Den iskalla tystnaden från skogen utanför vill tränga sig in genom fönsterspringorna. Men mellan Drakfåglarna och mörkret står de tappra, de döda, och denna natt kan inget ont nå de levande.
/sven_half_tw.jpg)
