Hämtat från Kampen i Ringens forum.
| Utskriftsvänlig sida |
Aske hette en man från Berghem by. I alla sina dagar hade han varit en fattiglapp, lusig och smutsig, som delade sovläger med sina getter, en fyllbult och tok som inte kunde se hederligt folk i ögonen. Så en vårdag år 1105 försvann Aske ut i skogen och blev borta. Efter flera veckor återvände han med börsen full av guld och med en besynnerlig historia om en kvinna han träffat. Så småningom började folk misstänka att det var ett skogsrå Aske stött på, för det han berättade kunde knappast röra en mänsklig kvinna, han var mer förvirrad än någonsin och hans guld tog inte slut hur mycket han än gjorde av med. Och mycket guld gick det åt. För en gångs skull handlade Aske klokt och köpte gårdar och boskap och gruvandelar i stället för att slösa allt han ägde på dryckenskap. Snart var han så rik att han fick gifta sig med en av kvinnorna Ekehufvud, Alexia, Svartmånes dotter, som fått ta ättenamn efter den familj hennes moster gift in sig i. Dagen efter bröllopet tömdes plötsligt Askes börs på allt guld och fylldes inte igen.
Aske blev ingen bra make. Han hånade sin hustru och talade illa om henne, till och med inför hennes egen familj. Så drabbades Aske av en rad olyckor under sommaren och hösten 1106. Det gruvavsnitt i Skukkufjället där han hade andelar sinade plötsligt och så blev gruvandelarna utan värde. Boskapen på hans gårdar drabbades av en sjuka som dödade alla ungdjuren och ställde alla mjölkdjuren i sin. Dessutom gick sot på säden och röta i ladorna. Aske skickade folk åt alla håll för att hitta bot, men inget hjälpte. Någon sade till och med att han fått en förbannelse över sig, kanske från skogsrået självt, och att man måste hitta en galderkunnig med större makt än den som lagt förbannelsen, men ingen vågade eller ville åta sig att försöka.
Asle blev till slut konstig av olyckorna och sökte sig bort från familj och grannar. En jägare från Torsbråten sade sig en gång ha sett honom sitta på en sten långt ute i skogen och ropa rakt in i en bergvägg. När han någon gång var hemma i Berghem låg han mest och tittade i väggen eller satt på värdshuset Galtsprånget och drack sig rusig. Så en frostig dag i november lämnade han Berghem för att aldrig återvända. Folk från Berghem sökte efter honom när han varit borta ovanligt länge och till slut fann de honom död på kanten av Västanmyren. Han hade inga skador på kroppen men ansiktet var förvridet, så det antas allmänt att han blivit gastkramad av spöket på Västanmyren och dött av skräck.