| Utskriftsvänlig sida |
Här kommer det att finnas texter om kung Ragnvalds hird och om krigiska ting i allmänhet.
Hirden är det krigarfölje som kungen omger sig med och bygger sin makt på. I strikt mening omfattar hirden bara den väpnade delen av kungens hushåll och följe, men definitionen är inte absolut: flera av kungens nära rådgivare kan räknas till hirden även om de inte bär vapen, och ordet kan också använda i utvidgad bemärkelse om hela hovet.
Sedan gammal tid har kungar och hövdingar hållit sig med en sådan skara krigare - i fred till hedersvakt, i krig till värn. Att hålla en hird är alltså inte förbehållet kungen, utan varje hövding eller storbonde som har råd och möjlighet kan göra det. Det är dock bara kungen och stormännen som har råd att hålla skaror av rena yrkeskrigare.
Hirdväsendet bygger på ett frivilligt och ömsesidigt, om än inte jämlikt, tjänsteförhållande. En man eller kvinna underordnar sig frivilligt hirdherren. Upptagandet i hirden markeras genom handgång, svärdtagning och trohetseder (se nedan). Hirdmännen kan därför också omtalas som handgångna män, svärdtagare eller edsvurna.
Hirdmannen svär trohet mot sin herre, lovar att följa honom såväl i krig som i fred och att offra livet för honom om det krävs. I gengäld lovar hirdherren att beskydda och stödja hirdmannen. Det stöd, hjälp och beskydd som som en hirdherre ger sina hirdmän kallas traust. Hirdmännens status avspeglas också i lagen: om en av kungens män dräps ska det betalas högre mansbot än för en vanlig fri man.
Hirdherren belönar trohet och tjänst med mat, husrum samt gåvor av kläder, vapen och guld och ger hirdmännen andel i krigsbyte.
Inbördes utgör hirden ett brödraskap eller förbund, och förutom plikterna mot sin herre har den enskilda hirdkämpen också plikter mot sina kamrater.
Hirden är indelad i två större grupperingar: de egentliga hirdkämparna samt ovetarna.
Hirdkämparna är kungens livvakt och väpnade följe. De har vid behov husrum i kungsgårdarna, äter vid kungens bord och seglar med på hans skepp. De flesta hirdkämpar bär titeln krigare. Ett övre skikt bland dem bär titeln herse (se nedan).
Ovetarna (sing. Ovete) är ynglingar som lärs upp till krigare, men i kungens hird fungerar de också som hovets pager. De är också kungens handgångna män och kvinnor, men deras upptagningsceremoni ser lite annorlunda ut (se nedan). De kan jämföras med något senare tiders väpnare; de övas såväl i strid som i hövdingalika seder och får under tiden göra sig nyttiga vid hovet på olika sätt.
Det finns inte någon särskilt välutvecklad permanent hierarki för hirden, men den leds av några högre funktionärer.
Stallaren eller hirdhövdingen är hirdens högsta befälhavare näst efter kungen.
Märkesmannen har ansvaret för det kungliga banéret och bär det i större strider där kungen själv deltar. Han är högst i rang i hirden näst efter krigshövdingen. Han har också vissa andra funktioner, bl a vid delning av krigsbyte. Kung Ragnvalds märkesman är hans halvbror, herse Steingrim Jorunnson.
Hersarna (sing. herse) är det övre skiktet bland hirdkämparna, kungens veteraner och betrodda kämpar. De fungerar ofta även som rådgivare och ”högra händer”, och äldre hersar får ofta förvaltningsuppdrag av olika slag. Med en lätt anakronism kan man likna hersarna vid riddare. Man skiljer mellan ”landhersar” som fått ansvar för att styra över ett visst område för kungens räkning och ”hirdhersar” som tjänar i hans följe. De senare är betydligt talrikare; det finns för närvarande bara fyra landhersar i Hunaland.
Vem som kan upptas i kungens hird är ytterst en fråga om kungens nåd och godtycke, men hirdkämparna har rätt till veto mot en sökande om någon av dem har laga (brottslig) sak mot denne, eller om något rörande sökanden själv, hans handlingar eller hans släkt som befinns strida mot kungens eller hirdens ära.
Hirdkämpar kan antingen upphöjas efter fullbordad ”utbildning” som ovete (se nedan) eller söka tjänst som hirdkämpe direkt. En del av de sistnämnda är unga män och kvinnor ur högättade familjer som tjänar för en tid dels för att betyga kungen sin trohet och dels för att knyta värdefulla kontakter; andra är yrkeskrigare av enklare ursprung. De senare förblir ofta i hirdtjänst under många år.
Ovetar som antas till kungens hird är för det allra mesta högättade. Även en lågättad yngling kan tas upp i hirden som ovete om en betrodd hirdkämpe tar sig an honom, men det är betydligt mindre vanligt.
När väl en sökande antagits sker upptagandet i hirden enligt ett högtidligt ceremoniel, bestående av svärdtagning, trohetsed och handgång. Se särskilt dokument.
Den trohetsed som hirdkämpen svär till kungen varar normalt till dess kungen löser honom från den. I somliga fall kan det bli tal om att svära trohet och tjänst för en kortare tid, t ex ett år i taget – detta förhandlas i så fall i förväg. En hirdkämpe kan också när som helst anhålla om att få bli löst från sin ed och säga upp sin tjänst. I fredstid blir vanligen en sådan begäran beviljad, men det sista avgörandet ligger hos kungen.
Hirdkämparna får god lön för sin tjänst. Den utgår dels i form av penningar, dels in natura i form av mat, husrum, tyg eller kläder och ibland – särskilt vad gäller äldre och mer betydande hirdfolk – mark och gårdar. Därtill kommer gåvor och del i krigsbyte.
Hirden håller regelbundet samt vid behov egna möten, s k hirdstämma. Hirdstämman har domsrätt i frågor mellan kungen och hirdkämparna och mellan hirdkämpar inbördes. Kungen, om han är på plats, eller annars krigshövdingen är ordförande vid hirdstämman, men hirdkämparna (eller en utvald grupp bland dem) bildar en nämnd eller ”jury” och kan således sägas döma sina egna. Det är också vid hirdstämman som nya bestämmelser angående hirden antas. Särskilt viktigt är det stora hirdmöte som hålls i anslutning till påskgillet varje år.
För att garantera gamla, sjuka eller fattiga hirdkämpar en trygg ålderdom finns också vissa bestämmelser; hirdkämparna betalar ett tionde av sin lön av vilket en del går till att försörja dessa. Den hirdkämpe som blivit fattig eller oför och behöver sådan hjälp skall anmäla sig till märkesmannen, som i sin tur skall lägga fram hans sak för kungen. Annat tiondet används till är själamässor för de döda och i förekommande fall friköpning av sådana som blivit fångar. Kung Ragnvald har det senaste året umgåtts med planer på att grunda ett fast kloster i Hunaland och då även förlägga ett mer organiserat invalidhospital där, men detta har inte blivit av ännu.
Det förekommer ingen "uniformering" i kungens hird - sådan är knappast påtänkt någonstans vid den här tiden. I vissa fall förekommer det att sold betalas ut i form av kläder eller tyg, och då det ofta sker partivis kan man ibland se grupper av hirdkämpar med klädesplagg i samma färg, men det är inget som är konsekvent genomfört.
Kung Ragnvalds emblemfärg är blått; hans personliga sköldmärke, som han för på sin egen sköld och fana, är ett keltiskt ringkors i silver (vitt) på blå botten. Exakt detta märke förs inte av någon annan i hans hird.
Hirdkämparna bär ett blått märke av något slag som tecken på sin tjänst; vanligast är en blå tygvimpel som fästs i bältet, men det kan också förekomma armbindlar eller ett enkelt märke fäst på kläderna. Somliga hirdkämpar väljer också att hedra kungens emblemfärg genom att måla sina sköldar helt eller delvis i blått, alternativt pryda dem med ett blått märke, men det är inget som är allmänt påbjudet eller genomfört. Det är lika vanligt att sköldar dekoreras helt efter eget tycke.
Dessa instruktioner finns samlade i ett särskilt dokument: Kung Ragnvalds hirdskrå.