| Utskriftsvänlig sida |
Den här artikeln har lånat sin rubrik från den medeltida norska Hirdskrålagen, men den är inte en text som finns inlajv. Det är en sammanställning av vad alla kungens hirdkämpar fått lära sig om sina plikter, rättigheter och uppgifter – en sorts ”reglemente” för hirden. Dock finns ingen sådan text nedskriven inlajv, utan innehållet i artikeln är kunskaper som överförts muntligt och genom träning. Det har därför inte heller gjorts något konsekvent försök att skriva instruktionerna i samtida stil, utan vi har prioriterat att göra dem tydliga och lättfattliga.
Innehållet i artikeln bygger till stor del på Johan Resares grupputskick ”Eleriska armén: soldatreglemente” inför Enhörningslajvet Saknad av tid och fruktan, som jag vänligt nog fått tillfång till. Stort tack till Johan.
Det är också värt att påpeka att texten beskriver en norm, ett ideal om man så vill. Detta är reglerna, men det är inte alltid de efterlevs fullt ut. Inlajv kan brott mot reglerna förekomma - men detta får vanligtvis konsekvenser.
Den här texten har fått några smärre uppdateringar 14 juni 2008: dessa avsnitts rubriker är markerade med rött.
Hirdkämparna lyder genom sin trohetsed under en strängare hederskod än andra krigare, såsom bönder och andra tillfälligt värvade. Den viktigaste skillnaden är att de är skyldiga att skydda kungens liv med sina egna och dö för honom om så krävs. I gengäld lovar kungen att förse hirdkämpen med allt hon kan behöva; mat, husrum, sold och inte minst möjligheten till ära och krigsbyte.
I äldre tid var det t o m ett urbota brott för en hirdkämpe att överleva sin hövding; om hövdingen dog i strid hade den hirdkämpe som stridit med honom och ännu levde per definition misskött sin plikt. Enda sättet att rädda äran var då att ge sitt eget liv för att hämnas hövdingen. Så strängt är det inte nu längre formellt, men om konungen skulle falla i strid skulle hans stridskamrater förväntas hämnas honom utan tanke på sina egna liv.
Rangordningen till trots är förhållandet mellan hirdkämparna inbördes ganska öppet, informellt och jämlikt. Hirden är på många sätt ett brödraskap. Även förhållandet mellan hirdkämparna och kungen präglas av öppenhet och ömsesidigt förtroende.
Det finns inte en särskilt välutvecklad fast befälsstruktur för kungens hird; de befälshierarkier som finns upprättas i allmänhet för en kortare tid eller ett visst tillfälle. Det finns en mer permanent rangordning i form av hirdhövding – märkesman – hersar – krigare – ovetar, och den ligger normalt till grund för de befälshierarkier som upprättas men är inte identisk med dem.
Det här är det som gäller för styrkan på Den trehundrade kampen.
Inom en flock grupperar man ofta hirdkämparna i sköldlag om två eller tre man. Detta är inte en permanent indelning utan mer av en improviserad gruppering inför t ex en stundande strid eller uppdrag.
Som hirdkämpe i tjänst är det viktigt att veta vem ens befäl är vid varje tillfälle. Normalt är detta ens flockhövding, men högre befäl (på Den trehundrade kampen hirdhövding eller märkesman) kan tillfälligt ställa hirdkämpar under annans befäl och skicka ut grupper på uppdrag. Då utses ett tillfälligt befäl, en gruppanförare, för uppdraget.
|
Det här är inte direkt en teknisk inlajvterminologi men används här för att ge en översiktligare struktur för hur styrkan ska organiseras taktiskt. Hirdkämparna kan enkelt klassificeras efter beväpning och funktion. De som har flera olika vapen kan förstås fungera i flera olika klasser efter behov och omständigheter.
Sköldbärare: Den vanligaste typen och ryggraden i hirden. Beväpnade med ett enhandsvapen (svärd, yxa eller kort spjut) och en medelstor till stor rund- eller droppsköld. (I ”vanliga fall” skulle många av sköldbärarna också haft ett kastspjut eller annat kastvapen, men sådana kommer inte att gestaltas på lajvet.) I större strider bildar huvuddelen av sköldbärarna en sköldmur som kärnan i stridslinjen.
Spjutbärare: Beväpnade med ett långt stötspjut, vanligtvis med enhandsvapen (och ibland sköld) som sekundärvapen.
Danyxkämpar: Beväpnade med en långskaftad danyxa samt oftast ett andravapen. Kämpar beväpnade med huggspjut räknas också till den här klassen; man skulle mer exakt kunna kalla den för "tvåhands huggvapen" och spjutklassen för "tvåhands stötvapen".
Bågskyttar: Beväpnade med pilbåge samt oftast ett andravapen. De bäst utrustade skyttarna har också en liten sköld och kan vid behov dubbla som effektiva lätta kämpar.
Lätta kämpar: Närstridskämpar med lätt beväpning som förlitar sig på rörlighet. Vanligtvis beväpnade med svärd eller yxa och liten sköld, eller kanske svärd och yxa. (Återigen skulle dessa normalt också ha kastvapen.) Används oftast som rörliga reserver, flank- eller störtrupper. Andra kämpar som förlorat huvudvapen eller sköld och tvingas slåss med enbart svärd eller yxa räknas också som lätta kämpar, om än föga effektiva sådana.
Det allvarligaste brott en hirdkämpe kan begå är att svika eller förråda sin herre. Trohetsedsbrott, fanflykt (desertering) och annat konungasvek bestraffas, om man döms skyldig vid hirdstämman (se nedan), minst med uteslutning ur hirden, i värsta fall med landsförvisning eller rentav dödsstraff.
Andra grova förbrytelser är stöld, mord, olovlig plundring och övergrepp mot civilbefolkningen; mindre grova brott är t ex fylleri, slarv med utrustning och ringare ordervägran.
Alla hirdkämpar har viss domsrätt över de som de eventuellt har under sitt befäl; enskilda hirdkämpar över ovetar som avdelats till dem, flockhövdingar över kämparna i sin flock och så vidare. Smärre disciplinstraff kan utdömas och verkställas på stående fot av dessa.
Grövre brott kan bestraffas med böter eller, som ovan, i värsta fall uteslutning, landsförvisning eller döden. Om saken inte är solklar prövas de inför hirdstämman.
De brutala kroppsstraff som blir vanliga senare i historien förekommer inte. De kroppsbestraffningar som förekommer sorterar under ”smärre disciplinstraff” ovan och är vanligtvis lindriga, såvida inte utdelaren är en våldsam sadist – sådana brukar dock förr eller senare hamna inför hirdstämman.
Tvister och frågor om oegentligheter döms vid hirdkämparnas egen församling, hirdstämman. Den har domsrätt både i frågor mellan kungen och hirdkämparna och mellan hirdkämparna inbördes. Kungen, hirdhövdingen eller dessas ställföreträdare är ordförande vid hirdstämman men hirdkämparna utgör själva en ”jury” och fäller domen. Det är också vid hirdstämman som nya bestämmelser angående hirden antas.
För vilken utrustning som krävs av hirdkämpen, se Utrustning. Att komma ihåg i övrigt:
Som hirdkämpe är du kungens förlängda arm och ditt uppträdande återspeglas på honom. Uppträd därför på ett sätt som hedrar honom och dina kamrater i hirden. Inför utomstående skall hirdkämpens uppträdande vara hedersamt och förtroendeingivande. Om två eller fler hirdkämpar är tillsammans bör de alltid uppträda enigt utåt – dispyter och ifrågasättanden bör ske avskilt utan utomstående närvarande.
För att hirden ska kunna möta olika situationer med kort varsel men inte i onödan slita på hirdkämparnas krafter används ett enkelt system med olika beredskapsnivåer beroende på situationen. Varje hirdkämpe måste vid varje tillfälle vara klar över vilken beredskapsnivå som gäller för just henne.
Orlov: Inte i tjänst. Kan bege sig vart man vill men ska finnas på plats i redigt tillstånd inom föreskriven tid. Orlov, eller hemförlovning, beviljas av hirdhövdingen. Ingen har orlov vid lajvets början om inte annat sägs.
Ledig: Inte i aktiv tjänst. Man kan lämna lägret men ska anmäla till sin flockhövding vart man tar vägen och vara tillbaka i tjänstklart och redigt tillstånd inom föreskriven tid. Flockarna har ledigt efter ett roterande schema.
Normal beredskap / frivakt: I tjänst. Vapen nära till hands; skor får tas av men ska vara nära till hands; inom hör- och synhåll från lägret. Flockhövdingen kan tillåta sömn eller vila. Det normala läget för hirdkämpar i aktiv tjänst som inte f n går vakt eller patrullerar.
Halv stridsberedskap: Vapen och rustning nära till hands; ytterplagg får tas av; skor på; inom hör- och synhåll från flockhövdingen. Denne kan tillåta vila. Beordras t ex vid risk för överfall, eller vid rast under en marsch.
Full stridsberedskap / vakt: Rustning på, vapen redo, ingenting får tas av. Ingen lämnar platsen. Vaktposter och patruller har full beredskap.
Stridsklar: Rustning på, vapen redo, uppställning enligt order. Beordras enbart inför en omedelbart förestående strid.
Vakthållningen är en föga älskad men mycket välbekant del av hirdkämpens vardag. Det högre befälet på plats (vid besöket i Berghem hirdhövdingen eller dennes ställföreträdare) avgör om, hur och var vakt hålls och gör upp ett vaktschema. Se till att du alltid har koll på vad som gäller för vakthållning vid tillfället.
Normalt utdelas vaktpass till en flock och flockhövdingen får fördela posthållningen inom gruppen efter eget tycke. Den vakthavande flockens eller gruppens befäl är vaktbefäl och ska normalt finnas vaken och redo under hela vaktpasset.
Att "ha kungen" - nytt!
Den mest grundläggande vakthållningsuppgiften är den ständiga livvakten av kungen. Vid varje tillfälle är det en till två hirdkämpar i den flock som har vakten som ”har kungen”. Hirdkämpen i fråga har det yttersta ansvaret för kungens säkerhet och ska ständigt ha honom under uppsikt och befinna sig inom några steg från honom.
I en stridssituation eller annan uppenbar farans stund bör den hirdkämpe som har kungen vara utrustad med en sköld för att mer effektivt kunna skydda honom.
Det är strängt förbjudet att avvika från ”att ha kungen” utan att lämna över uppdraget till en annan hirdkämpe. Detta gäller även inomhus och i till synes fredliga situationer. Kungen kan givetvis själv avsäga sig denna vakt, men som god hirdkämpe bör man gärna vara lite tunghörd i sådana situationer…
När kungen dragit sig tillbaka till sitt sovgemak behöver han normalt ingen livvakt med sig där, men det ska finnas minst en i närheten.
Grundläggande kom-ihåg-lista för vaktposter
Bevakning av en passage, t ex ingången till ett läger
Vaktombyte
Övrigt om vakthållning
Normalt äter och dricker man gott vid kungens bord, men uppstår en strids- eller annars allvarlig situation vet man inte alltid när det blir tillfälle att äta härnäst. Ät därför ordentligt närhelst tillfälle ges. Ta gärna med tilltugg på uppdrag eller patruller.
Drick också mycket och ofta, inte bara när du är törstig. För att klara av att marschera, stå post och bära rustning krävs mycket vatten för att undvika uttorkning och huvudvärk. Se också till att få i dig mycket salt. Om du börjar känna huvudvärk, drick snarast rikligt med vatten och ät mycket salt.
I fält kan sömn lätt bli en bristvara. Vid gästningen i Berghem är läget betydligt lugnare åtminstone från början, men som hirdkämpe skall man ändå alltid vara redo. Tänk därför på att:
Om terrängen tillåter det slåss man helst i formation. En mer ingående text om strid i formation får vänta till en separat artikel, här följer en kort sammanfattning.
Den grundläggande linjeformationen är sköldmuren. Främsta ledet utgörs som namnet antyder av en tät linje av sköldbärare. De bakre leden, flankskyddet och reserverna utgörs av spjutbärare, danyxkämpar, bågskyttar, lätta kämpar och sköldbärare som hålls i reserv.
En fylking i stridsformation brukar underdelas i några grupper – vanligen centern, höger flank, vänster flank och reserven. Dessa kan motsvaras av flockar men ibland kan en annan indelning bli nödvändig – t ex är det ganska vanligt att bågskyttarna förs samman till en egen flock. Sköldlagen hålls dock alltid ihop.
Som kämpe i sköldmuren, särskilt i centern, är din främsta uppgift att hålla dig själv och kamraterna vid liv, samt att hålla linjen samlad och ge flankerna andrum att angripa fiendens flanker. Om en blotta uppstår kan man dock ibland knäcka fiendens center med ett överraskande och kraftfullt anfall.
Den rörligare striden sker oftast på flankerna. Dessa är också sköldmurens svaga punkt och måste därför skyddas av reserver. På flankerna placeras gärna de rörliga och enskilt starka kämparna. En viktig uppgift här är att pressa fiendens flyglar bakåt för att i bästa fall bryta upp deras linje.
De långa vapnen, spjut och danyxor, hålls vanligtvis i reserv bakom sköldmuren för att oväntat angripa när blottor eller luckor uppstår. Även några sköldbärare och lätta kämpar hålls gärna som en rörlig reserv.
Om terrängen tillåter det kan bågskyttar placeras ut i skydd av terrängen. Annars måste de skyddas av sköldmuren; det vanliga är då att de hålls i reserv bakom för att när tillfälle ges falla ut åt sidorna för att hota eller störa fiendens flanker.
För att fylkingen ska fungera i strid är det nödvändigt att man är eller blir samtränade och att ordergivningen fungerar. Var och en måste till en början veta vems befäl han lyder under och vilka han själv ev har befäl över.
På den nivå som är aktuell på lajvet ges order vanligtvis i form av utropade kommandon. Order via signaler av olika slag – musiksignaler, banér, kodord - är tänkbara men ingår inte i standardförfarandet. Det blir i så fall sådant som får överenskommas och förberedas under spelet (såsom anfallssignalen ”Ärtsoppa!” i somras...)
För att en order ska vara effektiv behöver den dels använda sig av ett orderspråk som alla berörda förstår (se listan på kommandon nedan) och dels besvara följande frågor:
Följande tre frågeställningar ingår däremot inte i en order i strid, eftersom de är onödiga eller leder till förvirring:
Alla kämpar skall upprepa en order när de hör den, så att man är säker på att alla har hört.
(Not: jag har lånat de flesta stridsorder från en vikingareenactmentsida, närmare bestämt www.jomsvikings.com)
Fall in! – Ställ upp enligt överenskommen ordning på anvisad plats.
Ofred, (riktning)! – Bilda stridslinje mot angiven riktning. Mer om detta i Tillägg 1: Formationer under marsch och strid..
 |
 |
Glesa linjen! – Sprid långsamt linjen utåt tills befälet kommenderar ”håll” eller tills du är längre än en vapenlängd från kamraterna på båda sidor.
Täta linjen! – Alla sluter sig samman mot mitten tills man står tätt sammanpackade.
Sköldmur ställ! – Sköldbärarna ställer upp framför de andra och sluter tätt ihop med varandra, om tid finns enligt förutbestämd ordning.
Färde! – Gå långsamt rakt framåt, utan att bryta linjen. Avbryts med ”Gör halt!”
Med språng, färde! – Spring framåt, om möjligt med bibehållen formation. Vid ”Gör halt!” stannar man och bildar linje på nytt om den brutits. (Ordern kan också ges med ett förutbestämt antal steg, t ex ”Med språng om fyra, färde!” Kämparna springer då fyra steg framåt, stannar därefter och bildar ny linje.)
 |
Vrid höger! – Hela stridslinjen, eller den grupp som anges, vrids åt angivet håll. Kämpen längst ut till vänster rör sig framåt/runt åt höger, och resten av linjen rättar sig efter honom. Linjen fortsätter att vridas tills befälet avbryter med ”Halt!” ”Vrid vänster” är samma sak fast tvärtom.
En svår variant är ”Vrid bakåt vänster/höger”, som används för att gardera en hotad flank. Då backar kämpen längst ut på den aktuella flanken i stället för att röra sig framåt, men i övrigt fungerar det likadant.
Helt om! – Linjen vänder sig åt motsatt håll. Lyft ev sköld över huvudet, vänd på stället och ta ned skölden framför dig. Om linjen består av två led vänder sig sköldbärarna ett kvarts varv, stannar upp för att låta det bakre ledet passera genom luckorna och avslutar sedan omvändningen (se illustration).
Helt om |
 |
Återsamlas! – Alla kämpar återsamlar sig kring märkesmannen, i linje vänd åt samma håll om inte hövdingen ger en annan order (”Återsamlas mot vägen!”)
Fall tillbaka! – Backa tillbaka från fienden, utan att bryta linjen eller eventuell sköldmur.
Skyttar, flank! – Bågskyttar i reserv gör en vid cirkelrörelse utåt flankerna och börjar beskjuta fiendens flank och/eller rygg. Ordern kan varieras på olika sätt:
 |
 |
Startläge |
"Skyttar, höger flank!" |
 |
|
"Skyttar, flank!" |
|
Svinfylking! – En svår manöver som kräver mycket träning och använder för att slå sig igenom en fientlig linje. Den fungerar bäst om man har minst en reservflock som kan följa upp anfallet. Hirdkämpen i mitten av linjen stormar framåt in i fiendens linje. De andra faller in bakom riktkarlen och låser ev sköldar fram mot hans. Idealiskt ska man bilda en kil eller ”spjutspets”.
 |
|
Svinfylking från en flock i linje |
Gå på! – Storma till anfall mot fienden, dock inte i högre tempo än att linjen kan hållas. Ordern besvaras med ett stridsrop. Anfallet sker med bibehållen formation. Se ”Taktik” nedan. Vid ordern ”Gör halt” eller ”Återgå” avbryts anfallet, man faller tillbaka om det behövs och bildar ny linje.
Bryt linjen! – Bryt linjen och anfall i individuell närstrid, dock i lugnt tempo. Sköldlagen ska fortfarande hållas samlade om alls möjligt. (Ordern ges normalt bara vid upprensning i terräng mindre lämpad för linjestrid.) Vid ordern ”Återgå” avbryts anfallet enligt ovan.
Storma! – Hela fylkingen stormar framåt med stor aggressivitet. Används bara för att tvinga fienden på flykten eller knäcka en vacklande fiende. Ordern ges i form av ett stridsrop (ett annat än för ”Gå på”). Vid ordern ”Gör halt!” avbryts stormningen och en ny linje bildas.
Storma! – Hela fylkingen stormar framåt med stor aggressivitet. Används bara för att tvinga fienden på flykten eller knäcka en vacklande fiende. Ordern ges i form av ett stridsrop. Vid ordern ”Gör halt!” avbryts stormningen och en ny linje bildas.
Enskild strid utan formation är betydligt riskablare för den enskilde hirdkämpen, samtidigt som den erbjuder fler tillfällen att vinna ära. Här är initiativet och överraskningsmomentet ofta helt avgörande. En oformerad strid skall om möjligt alltid inledas med överraskning, oväntat och utan förvarning.
Om man som hirdkämpe hamnar i en oformerad strid som tycks utsiktslös att vinna, även genom att t ex bli avskuren från huvudstyrkan i en större strid, bör man slå till reträtt och återförena sig med huvudstyrkan så snart som möjligt.
Saker att komma ihåg:
Det kan ofta hända att man hamnar i strid sida vid sida med allierade grupper. Något som kan vara riskabelt om det inte förberetts är om hopar av utomstående spontant klumpar ihop sig med fylkingens stridslinje; det är riskabelt då de saknar samträning, och i värsta fall kan deras lojalitet vara osäker. En hop av beväpnade bönder med tränade hirdkämpar som ”skal” och spjutspets kan mycket väl vara effektiv, men det kräver ett visst mått av samövning och förberedelse. Har inte sådan hunnits med är det bättre att spontant tillkommande allierade grupperas för sig vid sidan om den egna flanken.
Om flera fylkingar eller grupper ska strida tillsammans bör linjen grupperas efter deras styrkor och svagheter. Eventuella opålitliga allierade bör idealiskt, om möjlighet finns, grupperas framför och/eller mellan pålitliga trupper så att de inte har någon annanstans att ta vägen än mot fienden.
Uppdrag är en samlande beteckning på de olika uppgifter en enskild hirdkämpe eller grupp kan tilldelas – det kan röra sig om allt från strid via spaning, patruller och bevakningsuppdrag till lägerarbete. För att ett uppdrag ska kunna utföras rätt måste var och en i gruppen som ska utföra det ha klart för sig:
Om du fått i uppgift att leda ett uppdrag som gruppanförare:
Det är normalt inte kungshirdens uppgift att agera ordningsmakt i byar och vid tingsplatser; detta är de bofastas sak att ombesörja, främst då traktens hövding och dennes hird. Det kan dock rätt ofta hända att dessa behöver hjälp. Vid sådana ordningsuppdrag är det viktigare än någonsin att som kungens män och kvinnor uppträda hedersamt och hövligt men bestämt.
Att gripa förbrytare
Det viktigaste när man hanterar en fånge är att han inte får någon möjlighet att komma över ett vapen. När man tillfångatar någon bör man därför om möjligt:
När en fånge ska föras från en plats till en annan ska alltid en obeväpnad hirdkämpe hålla i honom – två om han är bakbunden – och beväpnade kämpar hålla sig på nära men säkert avstånd. Om fången försöker fly ska den/de obeväpnade hålla i honom tills de andra hinner fram.
Även en fånge som inte flyttas ska ha minst en beväpnad och en obeväpnad vakt, såvida hon inte är ordentligt fastbunden och inte kan fly; då kan det räcka med en beväpnad.
Innan en marsch eller längre förflyttning: se till att vara otörstig, ha utrustningen väl anpassad för marsch och ordentligt på fötterna. Ta också gärna med vatten.
Den största risken under marsch i fientliga eller osäkra områden är plötsliga överfall. Det gäller därför att ha god uppsikt åt alla håll samt att gruppen är väl övad på att snabbt bilda stridslinje.
Under marsch med en större styrka bör man ha spejare ett par hundra meter snett framför båda sidor av täten. De ska lokalisera eventuella fiender och rapportera det till hövdingen; de ska absolut inte ge sig in i strid själva eller än värre gå i bakhåll. Spejarna ska också leta reda på den bästa framryckningsvägen. Ett par lättrörliga kämpar, helst bågskyttar, bör också spridas ut runtom styrkan för att bevaka dess flanker och rygg.
Även i en mindre grupp är det naturligtvis viktigt att hålla uppsikt åt olika håll. Enklast löser man det genom att de som går först spanar framåt och den som går näst sist håller utkik bakåt och går då och då baklänges. Den som går allra sist håller uppsikt över att gruppen hålls ihop. De som går i mitten kommer överens om vilka som spanar åt höger respektive vänster.
Vid en marsch med en hel fylking eller annan större styrka går anföraren med sin ”stab” (t ex kung, hirdhövding, märkesman) i täten, följt av flockarna en efter en. De kämpar som kommer att bilda mitten av stridslinjen ska gå främst och de som ska bilda flanktrupper längst bak. Det är viktigt att fylkingen inte blir utspridd över en lång sträcka, då blir det omöjligt att snabbt slå tillbaka en angripare. Ju kompaktare formation man kan hålla desto bättre. Däremot marscherar man inte i takt, och vanligtvis heller inte i strikta formationer såvida man inte väntar sig strid och rör sig i stridskolonn.
Väntar man sig stridskontakt kan man marschera i en stridskolonn som snabbare går att formera om till stridslinje. Se den kommande artikeln om formationsstrid. I det läget hålls också anföraren med ”stab” bakom den första flocken.
Medför man icke-stridande som behöver skyddas hålls dessa vanligtvis i mitten eller längre bak i styrkan, men före eftertruppen. De kan sättas längst bak om man väntar sig strid framifrån.
När man förväntar sig strid går man över till slagordning enligt planen och ser sig om efter en bra plats att ställa upp på.
Under raster kan man tillfälligt lägga av sig delar av utrustningen, dricka om man har vatten. Ev blöta sockor ska bytas. Minst en kämpe ska dock alltid stå redo med all utrustning på.
Vid spaningsuppdrag är det viktigast att vara rörlig; spanare bör därför normalt vara lätt rustade och beväpnade. Spaningsuppdrag kan ske öppet – då kan man utnyttja vägar och kända stigar – eller dolt, då underrättelseinhämtningen ska döljas.
Att komma ihåg för dolda spaningsuppdrag:
Om spanare upptäcker fientlig verksamhet eller annan värdefull kunskap är det viktigt att rapporten blir täckande. En bra kom-ihåg-lista är ”De sju S:en”.
I mörker sätts många av stridens vanliga ”regler” ur spel. I mörker är det som är orörligt och tyst också i det närmaste osynligt.
Att se och höra i mörker:
För att öka säkerheten runt ett läger på natten kan man placera lyktor runt om så att ljuset är avskärmat inåt lägret och lyser utåt. Det gör dels att närområdet blir upplyst men fr a att fienden blir bländad, medan den som tittar ut från lägret behåller sin mörkersyn och blir svår att se; det är mycket svårt att i mörker se förbi en ljuskälla.
Bästa sättet att fånga in någon som smyger runt läger eller gård på natten är att själv ge sig ut och ”jaga”.
Annat att tänka på i mörker:
Tillgången på goda underrättelser är alltid viktig och särskilt livsviktig inför strid. Man har dock sällan eller aldrig så goda underrättelser som man skulle önska. Insamlande av information är därmed en mycket viktig uppgift för hirdkämpar.
Det gäller dock att vara försiktig och kritisk med den kunskap som insamlas. Många källor är opålitliga och man måste räkna med att fienden gör allt för att sprida felaktig information och lura en i fällan.
Likväl är det skadligt med alltför stort hemlighetsmakeri. Det är till exempel alltid viktigt att alla hirdkämpar som är involverade i en uppgift har klart för sig vad de ska göra och varför. Alla som har befäl är ansvariga för att hålla sina underordnade informerade om vad som gäller och händer.