Konungariket Gotmar ligger söder om Sunnanslätt och omfattar formellt större delen av sydöstra Thule. Rätt stora delar av inlandet är dock vildmark eller laglöst land.
Gotmar motsvaras geografiskt av Östergötland och Småland, och är kulturellt och historiskt framför allt inspirerat av Sverige under 1100- och början av 1200-talet, den period som brukar kallas “Kungaättestridernas tid“.
Kungariket Gotmar har existerat sedan kanske 500-talet e M, men dess äldre historia är föga känd. Under forntiden rådde ett ättesamhälle - som till stor del fortfarande finns kvar - och makten låg i händerna på lokala hövdingar och stormän. En central kungamakt börjar skönjas omkring LjÅ 800, men den förblir ytterst svag. Överhuvudtaget är institutionerna och organisationen i Gotmar (se "Samhälle" nedan) i mångt och mycket ålderdomliga och outvecklade. Under 800-talet gick kungarna och stormännen över till Ljusets lära och kyrkan fick ett starkare fotfäste i landet.
När det inte rått inbördes strider har man ofta legat i fejd med sina grannländer och andra yttre fiender. Eormiska härskare har i omgångar gjort försök att kapa åt sig delar av södra Gotmar och ibland också lyckats - de har dock inte förmått hålla kvar sina erövringar. Svartfolken i Vildlandet har också tidvis varit mycket besvärliga, men de har knappast utgjort ett hot mot hela riket.
Mot Sunnanslätt har också många mindre krig utkämpats, framför allt om gränstvister - båda rikena ville åt vissa gränsområden, särskilt de malmrika Stavbergen. Dessa anspråk tvingades Gotmar ge upp 1072 efter ett svårt militärt nederlag. Förhållandet mellan Gotmar och Sunnanslätt har alltid varit kyligt, även i fredstid. Det senaste kriget, “Indrivarkriget“ 1124-25, hade sin upprinnelse i en omtvistad skuld mellan kungarna. Sedan dess har det formellt rått fred, men gränsbråk har förekommit av och till även om det mest varit rövare och annat löst folk som stått för de egentliga övertrampen.
Gotmar är ett krigshärjat land som under större delen av sin historia hemsökts av väpnade konflikter i större eller mindre skala. Man har utkämpat flera krig mot Sunnanslätt, Eormenland har gång efter annan försökt lägga under sig södra kustlandet och Vildlandsorcherna har en och annan gång samlat sig till fullskaliga härnadståg. Den kanske mest återkommande striden under de senaste 150 åren har dock varit kampen om kronan mellan de två kungaätterna i riket, kallade Drakeätten och Lejonätten efter sina respektive symboler. Nästan varje regerande kungs eller drottnings död har följts av tronföljdsstrider mellan ätterna och deras anhängare. Ett undantag var den förre kungens, Toralf Ragnvaldsson av Drakeätten, död för fem år sedan. Det berodde dock på att han bara ett år tidigare hårt slagit ned ett stort och segslitet uppror, i vilket de flesta av Lejonättens företrädare i stridbar ålder gått åt. Toralfs dotter Ulvhild kunde därför utan större problem kröna sig till drottning, och många av ätterna som tidigare stött Lejonen försonades med de segerrika Drakarna. Nederlaget var dock inte lika lätt att smälta för alla…
En av de många förlorarna i det stora upproret mot kung Toralf hade varit Markulf Ragvaldsson, en ung Lejonättling som sedan späda år varit bosatt i Eormenland. När Lejonen reste upprorsfanan i Gotmar slöt han upp, men han kom snart att göra ett misslyckat försök att genom en kupp ta över ledarskapet för ätten. Han fördrevs ur ätten och landet, och den inbördes striden kom att väsentligt försvaga Lejonen och bli en del av orsaken till deras nederlag mot kungen. Ingen trodde att Markulf någonsin skulle låta höra av sig igen, men förra året ryktades det att han i hemlighet återvänt och rentav försonats med Ranulf Gamle, Lejonättens döende huvudman. Enligt samma rykten stod han nu i begrepp att samla stöd för att på nytt leda ett uppror mot drottningen. Somliga rykten hävdade att han sökt Furstens av Margholien hjälp för att störta drottningen, andra menade att de Furstliga tvärtom hellre höll drottning Ulvhild av Drakeätten om ryggen.
Alla rykten till trots blev överraskningen ändå stor då saker med förvirrande hastighet skedde under vintern. Drottning Ulvhild försvann spårlöst under en jakttur – allt tydde på att hon blivit bortförd och mördad. Då spåren tycktes visa på Furstlig inblandning gjorde Lejonen och Drakarnas folk gemensam sak för att finna mördarna, och Markulf Ragvaldsson svor själv att hämnas drottningen. Så skedde också– han och hans folk fann och dräpte ett band Furstliga soldater som pekats ut som skyldiga, och vid templet i Tallvide samlade Lejonättlingen folket med ett flammande stridstal mot Fursten. Han hade nu gripit tyglarna i det herrelösa riket och med ätternas bifall lät han utse sig till riksföreståndare; troligen hade detta aldrig lyckats om han inte oväntat fått stöd av rikets jarl Sigmund Stenbjörnsson, som tjänat Drakeätten i många år.
Markulf, som nu för ögonblicket tycktes som Gotmars härskare, lät nu göra klart att han såg Furstens fiender som Gotmars vänner och under våren slöt Gotmar en överenskommelse med Alliansen mot Fursten. Framåt midsommar red en styrka om omkring fem hundra krigare, med jarl Sigmund i spetsen (han lämnade senare över befälet till Lavhild Börjesdotter), norrut för att strida för det belägrade Geda. Gotmariterna gjorde väl ifrån sig i fälttåget och förde mycken ära med sig hem-
Vid härtinget året därpå, våren 1143, tycktes såväl Markulf som jarl Sigmund nu vilja backa från sitt engagemang för Alliansen och hålla en mer självständig linje. Vid tinget beslöt man också att dödförklara den försvunna drottning Ulvhild och skrida till nytt konungaval. Markulf var den uppenbare kandidaten, men vid härtinget lanserades en motkandidat då Erik av Tuvalla, en frilloson till gamle kung Toralf, erkänts via ett dittills hemligt testamente och upphöjts till Drakeättens överhuvud.
Kort efter härtinget bröt en fejd ut i Gotmar. Torbjörn Eskilsson, den försvunna drottningens farbror, överföll jarl Sigmund för att hämnas förmenta oförrätter. Markulf Ragvaldsson ingrep kraftfullt till jarlens undsättning och samlade de flesta stormännen på sin sida, även bland Torbjörns egna fränder. Torbjörn stupade själv i striderna och jarlen blir svårt sårad. Den sistnämnde lämnade nu tydligare sitt stöd till Markulf.
Året därpå, sommaren 1144, blev de gotmaritiska planerna på en räd mot det Furstliga Talvala, som vuxit sig ytterst populära under det gångna året trots att både kungen och jarlen förhållit sig avvaktande, slutligen verklighet. En mycket stark sjöburen här från Gotmar under Asgeir Ragnhildsson, förstärkt med många skeppslag från Gautrike och en kontingent Ahriksriddare, invaderade Talvala och ödelade Södra Porten och Skeppsgården.
Fälttåget – i grund och botten ett storskaligt strandhugg – nådde inledningsvis stora framgångar och möter ringa motstånd, men det slutade i en katastrof: en Furstlig expeditionsarmé under general Felicia, förstärkt med talviska milisstyrkor mötte inkräktarna i strid vid Sarijasjön och tillfogade dem ett svidande nederlag. Det mesta av bytet gick förlorat och betydande delar av hären stupade eller togs tillfånga. Till skillnad från den praxis de sägs ha utövat mot sina närmaste grannar lät dock de Furstliga erbjuda sina högättade fångar fria mot lösen.
I Gotmar vidtog ett tillknäppt lugn efter fiaskot i öster. Kung Markulf bistod de fattigare ätterna ekonomiskt med lösensummor och knöt dem därmed närmare till sig. Med jarlens stöd tycks han nu stå i begrepp att för en tid få lugn och ro i sitt ostyriga rike. Den som lever får se...
Gotmar gränsar i norr till Sunnanslätt, i väster till Gautrike (gränsen utgörs till större delen av Storsjön), i öster till Innanhavet, i söder till Eormenland och i sydväst till Vildlandet. Rikets kärnland är den bördiga Gotmarsslätten i norra delen av landet; norr och söder om slätten är landskapet skogigt och höglänt.
I sydväst, mellan Gotmar, Gautrike och Eormenland, ligger det utbredda herrelösa område som brukar kallas Vildlandet. Gotmars kungar gör formellt anspråk på det men utövar knappast någon direkt auktoritet; Vildlandet är som namnet antyder just mest vildmark. Viss kolonisering har skett genom seklerna och den faktiska gränsen har flyttats fram en del, men det är en farlig vildmark att odla upp - både svartfolk och vildmän lever i Vildlandet.
|
Gotmar är ett mindre utvecklat samhälle, med färre feodala drag, än de norra grannrikena. Det är fortfarande i mycket ett ättesamhälle som domineras av en grupp mäktiga stormanssläkter.
Till skillnad från de Norra Kungarikena har man fortfarande trälar, även om de är färre än tidigare. Det finns ingen formell frälseinstitution eller något väl definierat riddarväsen (riddartiteln förekommer men är inte systematiserad), men väl en stormannaklass liknande adeln i grannrikena, som äger stora godskomplex och håller väpnade följen.
Kungamakten är rätt svag; drottning Ulvhild är oftast beroende av stöd från lokala stormän och ting för att göra sin vilja gällande i ett visst område. Kronan har heller inte genomdrivit stående skatter, men det finns traditionella förpliktelser som delvis fyller dessas funktioner - bl a är bönderna skyldiga att ta emot och föda drottningens följe under resorna, något som numera administreras genom kungsgårdarna.
Rikets främste ämbetsman under kungen är jarlen, som kan ha stora befogenheter särskilt i krigstid. Det finns inget formellt organiserat riksråd som i grannrikena, men traditionellt brukar stormännen och de ledande prästerna kallas samman för herredagsmöten när kungen vill rådgöra eller mobilisera deras hjälp.
Det närmaste riket har en huvudstad är Tallvide, som vuxit upp kring den stora kungsgården med samma namn och också utgör patriarkens säte. Tallvide kungsgård är väl befäst och försedd med ett stentorn, men den är inte någon egentlig borg. Den är likväl drottningens favoritvistelseort under fredliga tider. Rikets största stad är dock handelsorten Grimstad vid kusten i sydost, inte långt från gränsen till Eormenland. Den var i eormiska händer under några årtionden förra sekler och har rikets största koncentration av almadianska köpmän. Staden är också ganska väl befäst med en modern stenborg, ett annat arv från den eormiska tiden. De andra köpstäderna är Stäke, Värnaby och Vik.
Förutom Grimstads borg är det främsta kungliga slottet det på Tostesö i Storsjön. Det är ett populärt residens för kungarna under orostider, då det är väl befäst och försvarat med vatten på alla sidor. Utöver Tostesö och Grimstad finns en handfull stentorn, kastaler, runtom i riket och många kungsgårdar och stormansgårdar är mer eller mindre befästa; några fler ordentliga stenborgar finns det dock inte.