Om Ödestron

Henrik Hoffström och Theo Axner, 2004

Ödestron är den gamla nordiska religionen. I större delen av Thule har den trängts ut helt av Ljusets lära, men den lever kvar i delar av Gautrike och de nifelska länderna.

Trosföreställningar

Det finns ingen organiserad och nedskriven teologi för ödestron, men dess huvudpunkter kan sammanfattas som följer:

• Den enda makt i världen som är absolut och obeveklig är Ödet. Ödet, eller Väven, binder alla, även gudarna. Ödet tillbes inte som en personifierad makt men personifieras i sagor som antigen tre vävare (en som spinner tråd, en som väver in tråden i väven och en som tar bort den färdiga väven från vävstolen) eller tre vandrare (en som vet var den varit, en som vet var den är och en som vet vart den ska).
• Det finns gudar, andar och andra makter. Inte ens gudarna kan bryta Ödets makt, men de kan ge sina tillbedjare kraft och visdom. Gudarna och andarna kan till skillnad från Ödet påverkas genom böner, riter och trolldom. Regelbundna offer och andra riter är nödvändiga för att inte drabbas av andarnas misshag.
• De viktigaste gudarna är Gudakungarna, från början mänskliga hjältar som drev bort jättarna som tyranniserade Thule i forntiden.
• Kosmos består av många världar, men vår värld (”Vägmötet”, där världarna möts) är den viktigaste eftersom den ligger mitt i världen. Den är mötesplatsen för gudar och andar från de andra världarna.
• Runorna är en viktig nyckel till världens mysterier. De kan ge skydd mot onda andar och trolldom, men de verkligt kunniga prästerna kan åkalla riktiga magiska krafter genom runristande.
• Ett centralt begrepp för ödestron är heder. Man ska alltid stå vid sitt ord och aldrig backa från en konflikt. Är man utan heder är man ingen.

Den som levt ett hedersamt liv kommer att väckas av gudarna vid tidens slut för att dra i strid mot ödet självt. Förloras den kampen kommer världen att gå under, men om kampen vinns så kommer gudar och människor att kunna skapa sig en ny värld där de är herrar över sitt eget öde. Kampen förutsägs i det episka kvädet Tríuspa, “De Trennes spådom”.

Gudakungarna

Gudakungarna har inte separata kulter och prästerskap (se nedan), men de betyder olika mycket för olika grupper i samhället.

Wulfin - Krigaren; förknippas förutom strid med vintern och rovdjur, särskilt vargar. Hövdingarnas och krigarnas skyddsgud. Hans symbol är ett varghuvud. Bärsärkarna (se nedan) är Wulfins utvalda.

Rimner – Den vise runristaren. De lärdas och bardernas gud, den som gett människorna runornas och skaldekonstens hemligheter.

Unn och Unna - Jordbruks- och fruktbarhetsgudar. Böndernas gudar.

Rod - Jaktens och vildmarkens gud.

Lere - Sjöfararen; havsgudinnan. Sjöfararnas och fiskarnas skyddsgud. Ödestroende vikingar och pirater brukar offra en tiondel av sina fångar till henne genom att kasta dem i havet.

Seder, kult, organisation

Ödestron har ingen central organisation och inga heliga skrifter. Präster, eller ”de Vise” som de oftast kallas, lärs upp av andra präster genom muntlig tradition. I äldre tid var de Vise snarare just lärda och traditionsbärare än egentliga kultledare, och kulten leddes av kungen och av lokala hövdingar. Då både kungar och hövdingar i allt större utsträckning övergivit Ödestron har de Vise blivit mer av egentliga präster och tagit en större del av ledningen i kulten.

De Vise brukar traditionellt bära pälsmössor av varg- eller björnskinn, samt smycka sina kläder med runor. De är ofta kunniga runmagiker (se nedan).

Heliga dagar

• Vid vårdagjämningen hålls ofta fruktbarhetsriter för att fira naturens återfödelse. Vårdagjämningen är också viktig för vinterguden Wulfin eftersom det är slutet på vintern och början på fälttågssäsongen.
• Vid Ettinskummel (och på motsvarande platser i Nifelheim) hålls stora offer regelbundet varje år på våren. Både människor och djur offras.
• Höstdagjämningen är en helig dag för Wulfin (början på vintern).
• Gammaltroende bönder och stormän offrar till Unn och Unna i oktober för att tacka för god skörd.
• Vid vintersolståndet (samma tid som Väktarnatten) offrar man kött och bröd för att överleva kyla och hunger.

Andra seder

• Människo- och djuroffer förekommer även mer oregelbundet, ofta på sumpiga platser där kropparna sänks i träsket. Efter större strider är det också vanligt att man offrar de dödas kroppar och vapen genom att sänka dem i närbelägna träsk.

Gammaltroende krigare inleder gärna en strid genom att kasta ett spjut över sina fiender och viga de som ska falla till Wulfin.

Bärsärkarna

Bärsärkarna anses som Wulfins utvalda. De står något utanför samhället (ännu mer sedan Gautrike blivit Ljustroget) och har varken hem, familj eller egentliga yrken om de inte tjänar i någon stormans hird. Bärsärkarna bär björn- och vargskinn och grips av vansinnigt raseri i strid; det sägs att detta raseri gör dem om inte osårbara så i vart fall övermänskligt tåliga. Somliga bärsärkar tros t o m vara varulvar.

Vildlandsorchernas variant av Ödestron

Somliga av Vildlandsorcherna följer som sagt en variant av Ödestron, som är ännu våldsammare än den mänskliga. Wulfin är den ende egentlige guden men styr över horder av onda naturväsen och andar. Orchernas har också en direkt personifierad ödesmakt manifesterad i tre shamaner: en som sliter inälvor ur fallna fiender, en som knyter in dem i en väv och en som utläser ödet ur den färdiga blodsväven (orchernas egna shamaner spår också helst i blod eller inälvor). Människor, orcher och (helst) alver offras genom att hängas eller spetsas. Diverse mer traditionella riter används för att skydda sig mot onda andar.

Orcherna observerar också Wulfins heliga dagar (vårdagjämning, vintersolstånd och höstdagjämning). Vargar är ett heligt djur för dem, och de bär gärna håret långt och löst som en man.