Några bröder och systrar från Örnevalls kloster. Från vänster: |
munk och nunna av Celestinerorden; lekbroder av Celestinerorden; Anselmitbroder. |
| Utskriftsvänlig sida |
Klosterordnarna delas traditionellt in i kontemplativa och missionerande. De första klostren var rent kontemplativa – där skulle medlemmarna helt kunna ägna sig åt bön, mässor, studier i de heliga skrifterna osv. De första tillkom redan något hundratal år efter slaget vid Regnbågsberget, sedan den helige Gillam fått en uppenbarelse och nedtecknat de regler som de flesta klosterordnar fortfarande inrättar sin verksamhet efter. Lite slarvigt brukar man säga att de tillhör Gillamsorden, fastän en sådan orden egentligen inte existerar. Istället är varje kloster sin egen orden, men som arbetar gemensamt med de andra klostren genom att ingå i en konfederation.
Sin försörjning får dessa kloster genom välvilliga donationer från både höga och låga, och det rör sig inte om sådant som förbrukas. Istället är det donationer av sådant som ger avkastning; det kan vara hela gårdar som sedan arrenderas ut till landbor, rätt att ta tull vid en bro eller liknande, ensamrätt till att hålla marknad osv.
Föreståndaren för ett kloster kallas abbot. Abbot var ursprungligen en hederstitel som gavs till varje äldre munk, men som från 5:e århundradet endast gavs till klosterföreståndaren. Motsvarande titel för kvinnlig klosterföreståndare är abbedissa. Andra alternativa benämningar som förekommer prior och rektor.
I verksamhetens början fanns en tendens bland den kända världens härskare att överösa klostren med frikostiga gåvor, bland annat för att de därigenom förväntade sig att få en något nådigare behandling i livet efter detta genom att man i klostren bad för deras själar. Detta har avtagit i viss mån, men fortfarande förekommer det att människor testamenterar sina gårdar till ett närliggande kloster.
Till en början fanns inga krav på att män och kvinnor skulle ha skilda kloster, men efter tag upptäckte man att vissa kloster utvecklats till nästen för dryckenskap och skörlevnad. Därför beslöt Den Högste Uttolkaren år 483 att kloster antingen skulle vara för det ena könet eller det andra. Detta efterlevs dock inte överallt, särskilt inte i glesbefolkade utkantsområden som rikena i Thule – här i norden är det fortfarande ganska vanligt med dubbelkloster.
Ändå ville inte excesserna upphöra fullständigt, så i början av 600-talet bildades flera klosterordnar med betydligt strängare regler, och med ett uttalat syfte att missionera bland de fattiga. De mest kända i Thule är Anselmitorden och Institorieorden. De skiljer sig också från klostren i Gillamsorden genom att de endast moderklostret har en abbot, medan de andra klostren leds av en prior som lyder under abboten. I praktiken rankas dock dessa priorer lika högt som abbotar i Gillamsorden.
Dessa ordnar kallas också tiggarordnar, eftersom de gjort sig helt beroende av folkets gåvor för sitt uppehälle. I princip har de inga egendomar, varken individuellt eller som kollektiv och de har tagit ett fattigdomslöfte för att de ska kunna ägna all sin tid och kraft åt att förkunna budskapet till de fattiga.
Instiftandet av de båda nya ordnarna föranleddes av en önskan att bekämpa kätteriet genom att erbjuda ett sätt för folk att tjäna den Första och Enda inom samhället. De har fått ett betydande stöd, främst från borgare och adel. De koncentrerade tidigt sin verksamhet till städerna, där befolkningsökningen gjorde att de behövde mer själasörjande än vad en socken kunde erbjuda. De flesta större städer i den kända världen har hus med en eller fler av de större tiggarordnarna. Vissa av deras tempel har byggts mycket mäktiga, med stora ytor ägnade åt predikan, något av en specialitet för tiggarordnar.
Ytterligare 100 år senare började riddarordnarna dyka upp. Mest känd i Thule är S:t Ahriks Orden, som instiftades år 810. Men Ordo Alemandi, eller Slagbjörnsorden som den är mer känd som i Thule, är ännu äldre. Den grundades redan år 703. Deras första syfte är att med "svärd i hand" sprida Ljusets Lära till motvilliga hedningar.
Både tiggarordnarna och riddarordnarna bryter mot förordningen från 483 att könen ska vara skilda i klostren. Tiggarordnarna har visserligen en hel del skilda kloster, men riddarordnarna hänvisar till att de alltid måste vara fältmässiga. Och eftersom ingen hittills kunna beslå dem med utsvävningar, har den Högsta Uttolkaren sett genom fingrarna på saken.
Dessutom finns de flera andra ordnar i den Kända Världen som har liten eller ingen representation i Thule. De har olika inriktning, och några har så diametralt olika åsikter att de nästan är fiender. Annars är vandrande munkar och nunnor välkomna att övernatta i de flesta kloster.
De flesta ordnar tar in lekmannasyskon. Det betyder att en person får svära ordens löften och sedan betraktas som en novis av orden, men löftena är inte på livstid, utan kan lösas av abboten. Hur villig en orden är att ta in ett lekmannasyskon, och för hur lång tid varierar mycket mellan ordnarna. Vissa vill ha personen hos sig i minst ett par år för att de ska se någon mening med det. Andra (det gäller främst riddarordnarna) tar in folk på så kort tid som ett halvår. Men kortare tid än så är knappast att tänka på.
Orden är också mer eller mindre noga med vilka de tar in. Det kan krävas betalning, genomgångna prov eller rekommendationer från en högt uppsatt person för att bli antagen.
Lekbröderna och –systrarna är under den tid de tjänar bundna av samma löften och plikter som de reguljära munkarna och nunnorna, men de är inte prästvigda och vanligtvis inte lika bildade. De fungerar i första hand som assistenter och arbetare vid klostren. Det är inte ovanligt att man tar plats som lekmannasyskon som ett led i en långsiktig botgöring.
Den allmänna klosterorden. Heter så därför att den följer de ursprungliga klosterreglerna, nedtecknade av den helige Gillam. Fastän den omtalas som en klosterorden, är det viktigt att komma ihåg att de skiljer sig i grunden från andra religiösa ordnar med sina system med moderkloster, i så motto att Gillimsordens kloster är självständiga med sin egen abbot/abbedissa och sin egen novistagning, endast sammanhållna av en konfederation.
Gillamsbröder och –systrar bär vanligtvis svarta ordensdräkter.
Den ena av de stora tiggarordnarna grundades i början av 900-talet av Apparea, en Gillams-nunna från Latilien. Hon hade ombetts följa patriarken av Verenza på en diplomatisk resa till Thule, och när hon reste genom södra Merovia, som vid den tiden var ett fäste för den Aquilensiska läran i och omkring skogen Foret d'Aigle (Silva Aquilae, Örnskogen), insåg hon behovet av att skapa en ny slags orden. En ny typ av organisation för att möta tidens behov, som skulle föra hängivenheten och den systematiska utbildningen från de gamla klosterordnarna, som Gillamsorden, över till att lösa de religiösa problem som den växande borgerligheten i städerna hade, och med mer organisatorisk flexibilitet än både klosterordnar och sekulära klerker. Och dessutom en orden som kunde ta det goda delarna av Aquilenserrörelsen för att svänga den tillbaka till sedvanliga Ljusets Lära. Denna nya orden skulle vara predikande, tränad att predika på de vanliga språken, men med en sund bakgrund i akademisk teologi. Ur denna insikt framkom den tiggande predikaren.
Den snabba tillväxten av tiggarordnarna under deras första århundrade bekräftar att de fyllde ett sådant behov, men olyckligtvis delades inte Appareas tankar om att omvända Aquilensarna av alla ämbetsmän i kyrka och stat, så befolkningen i Örnskogen decimerades i Aquilenserkrigen.
Ordensdräkten är vit med svart mantel och svart hätta eller dok.
En annan tiggarorden. Kallas "småsyskon" och bär brun dräkt.
Efter en rad religiösa uppenbarelser började den helige Anselmus förkunna total fattigdom. Han började få anhängare omkring år 910, och året därpå fick gruppen den Högsta Uttolkarens muntliga tillstånd att predika. Han motsatte sig de tidigare ordnarnas kollektiva ägande, och bestämde att orden inte skulle ha kloster utan ordenshus, till vilka munkarna och nunnorna inte är fast knutna.
Anselmitorden växte snabbt efter grundandet. Redan under Anselmus levnad fanns fem tusen syskon, och tidigt uppstod en skillnad i ordens inriktning. En betydande grupp kallades i Latilien för i Consorti della Communità – gemenskapens syskon, vilka valde att leva i städer för att där kunna sprida Ljusets Lära. Denna gren kallas den reguljära grenen av orden, och bär grå dräkt.
Alla Anselmiter bär ett vitt rep, cingulum, runt midjan. Repet har tre knutar för att påminna om de tre klosterlöftena: lydnad, fattigdom och kyskhet.
Anselmitorden ägnar sig åt sjukvård, själavård och predikan och lade från början mindre kraft till studier och kunskap än Institorieorden. Det finns dock betydelsefulla lärda anselmiter.
|
||
|
En klosterorden av annat slag, som oftast kallas Celestinerorden efter sitt moderkloster i La Céleste i Merovia. De har återigen en ny syn på hur de bör försörja sig, och har helt avstått från att vara en tiggarorden. Istället ska klostren själva försörja sig genom att odla jorden och föda upp kreatur, och både kontemplation och mission har får till en del stå tillbaka för det världsliga. På kontinenten har detta välkomnats med stor entusiasm av de breda lagren, inte bara för att orden inte är ytterligare en börda för folket, utan också för att ordensmedlemmarna i sin mission, förutom Ljusets Lära, även lär ut nya praktiska sätt att sköta vardagens sysslor.
I Thule förekommer det att celestinerkloster inrymmer mindre kloster eller konvent tillhöriga andra ordnar som annex. Örnevalls kloster är till exempel ett sådant dubbelkloster och innehåller ett celestinerkloster och ett anselmitkonvent.
Ordensdräkten består av en "vit" - egentligen ljus; beige, ljusgrå eller ljusbrun går också bra - kjortel, svart scapular och svart hätta. De "svarta" plaggen kan också passera i mörkt grått. Lekbröderna och -systrarna bär mörkt bruna eller grå kjortlar, som ibland bara är vadlånga, och hättor men inga scapular.
 |
Riddarbroder av OMDL |
Orden grundades 703 i Storkungadömet Almad. År 850 hjälpte de Volska att driva bort de hedningar som plågade landets gränsmarker och förlänades därefter området som ordensland. Riddarna fick i uppdrag av den Högste Uttolkaren att omvända hedningarna, härska över de omvända och bekämpa deras fiender.
Orden har fortsatt detta uppdrag och i processen grundat en egen stat, där Orden själv utgör ledningen. Ordensstaten har nästan konstant varit engagerad i korståg mot hedningarna och svartfolken i öster. Orden är högt ansedd för sin framgångsrika svärdsmission, men deras metoder har även ådragit sig hård kritik.
Det har ofta uppstått mindre gränsbråk eller rentav krig om territorier även med Ljustrogna grannar - senast det skedde var 1130, då orden ställdes mot en allians omfattande Volska, S:t Ahriks Orden och flera Nordenbundsstäder. Orden befinner sig också ofta på fientlig fot med de visserligen Ljustrogna men schismatiska svijaslavska furstendömena i öster.
Kännetecken: vit vapenrock med svart Alemandisk ljuspil.
Läs mer: Ordo Militae Divinae Lux
 |
 |
S:t Ahriks Orden (Consortis Militiae Luci, "Syskonen i Ljusets Armé"), riddarorden, kallas även "Ljusets ridderskaps syskon"
S:t Ahriks Orden har till skillnad från de andra ett nordiskt ursprung; den instiftades i samband med den gedanske kung Ermunds Ljushärnad till Talvala omkring LjÅ 825 och hade ursprungligen till syfte att skydda och härbärgera Ljustrogna missionärer och pilgrimer i Talvala.
Efter det Lilla Mörkret blev orden även formellt mer självständig från Gedanien och har med tiden byggt upp en egen ordensstat i Keriland (i östra Talvala) och Virland, uppbyggd på ett sätt som påminner om Slagbjörnsordens.
S:t Ahriks orden kämpar hårdnackat emot att Slagbjörnsorden skall få fotfäste i Thule, för man vill absolut inte ha in den expansiva orden där, då den skulle utgöra ett rejält hot mot deras egen makt. Medlemmarna kommer mestadels från de ur den lägre adeln som inte ärvt jord.
Förutom kloster finns det gårdar och hus som tillhör de religiösa ordnarna. De lyder under abboten i närmsta kloster (eller under en abbot lite längre bort, för att det blev så när huset en gång testamenterades till orden, och det har sedan varit en källa till träta klostren emellan). De kallas "klostergård" resp. "klosterhus", och sköts av ordens medlemmar, och ger inkomster till klostret.
Klostrens verksamhet är olika beroende på ordens inriktning. Vissa ordnar har som syfte att hjälpa andra människor, och där är klostren mer replipunkter i ordensmedlemmarnas ofta kringflackande tillvaro. Andra ordnar är mer inriktade på studier och/eller bön, och där bor medlemmarna under långa tider i samma kloster, oftast helt avskilda från omvärlden, och sysselsätter sig med bön, kopiering av böcker och andra studier.