Svärd
| Utskriftsvänlig sida |
Den här artikeln innehåller riktlinjer och tips för lämpliga vapen, rustning och annan stridsutrustning för karaktärer från Gotmar. Som kommer att framgå är vapen- och rustningsskicket liksom det fredliga dräktskicket främst inspirerat av nord- och västeuropeiskt 1100-tal.
Länkar till tips för hur man tillverkar olika boffervapen och rustningsdelar själv finns instoppade i artikeln. Här nedan kommer det att finnas en lista över kommersiella länkar.
Disclaimer om länkarna: Jag har inte kunnat undersöka alla beskrivningar och deras resultat personligen, även om jag tar bort sådana som jag får klart för mig inte är bra. Jag kan alltså inte garantera att en kommersiell eller hantverkslänk är bra. De jag vet är bra är märkta "Rekommenderas".
Eftersom Thule-kampanjen använder blankvapen på somliga lajv och boffervapen på andra kommer vapenbeskrivningarna oundvikligen att bli en aning tvetydiga. I det normala fallet utgår beskrivningarna från att vapnen ska representeras med blankvapen, men i åtskilliga fall sätter boffervapnens karaktär och möjligheter begränsningar för hur sådana vapen kan vara utformade. I de fall där boffervapen behöver se annorlunda ut än sina blankmotsvarigheter framgår detta tydligt i texten.
|
Svärd |
Svärdet är på många sätt det mest symboltyngda av alla vapen, det som mer än något annat utmärker riddaren och yrkeskrigaren och symboliserar hans status. De dyrbaraste svärden går ofta i arv - ett svärd som har ett namn och en historia anses extra värdefullt.
Helt rätt: Den absolut vanligaste svärdstypen, det man avser om man säger "svärd" utan att specificera sig närmare, fattas och används med en hand - vanligen tillsammans med en sköld - och är i typiska fall 85-105 cm långt.
Långsvärdet eller en-och-en-halv-handssvärdet förekommer också, men är sällsynt och används mest till häst. Det brukar vara ca 100-120 cm långt. Det kan användas med en eller två händer; till fots är dock tvåhandsfattningen mest effektiv särskilt för längre vapen. Rena tvåhandssvärd används normalt inte i Gotmar.
Klingor och hjalt kan vara utformade på många olika sätt. Klingan är vanligen rak och dubbeleggad, somliga klingor smalnar mer symmetriskt av mot en skarp stötspets. Parerstången är oftast rak eller lätt krökt; den mest typiska formen på svärdsknapp avbildas till höger.
Om man verkligen vill gå in på de nördiga detaljernas djup rekommenderas artikeln om Ewart Oakeshoots klassificering av medeltida svärdstyper. Typ X, Xa, XI, XIa och XII är de modeller som är allra mest rätt för Gotmar.
Boffersvärd: Eftersom stötar med boffersvärd inte är tillåtna blir de med nödvändighet rena huggvapen.
Tillverkningstips:
OK: Andra svärdsmodeller går också bra så länge de är i ungefär samma storlek. Svärd bör inte vara längre än 135 cm, och svärd längre än ca 1 m bör hanteras med båda händerna.
Eneggade vikingasvärd, så kallade långsaxar, är tillräckligt lika falchioner för att kunna passera som sådana.
Inte OK: Tvåhandssvärd. Värjor och sablar av renässansmodell. Alltför spaceade fantasymodeller på svärd.
 |
 |
| Enhands stridsyxa | Tvåhandsyxa |
Yxan är ett mycket vanligt vapen bland enkelt folk, helst som en välslipad vanlig vedyxa går att använda som ett vapen. Fastän yxan inte har samma status som svärdet är den ett mycket populärt vapen även bland yrkeskrigare, från enkla handyxor som används tillsammans med en sköld till de fruktade långskaftade stridsyxor som svingas med båda händerna och sägs kunna klyva en ryttare och hans häst i samma hugg. Yxan är ett kraftfullt och skräckinjagande anfallsvapen.
Helt rätt: Stridsyxor har ofta ett avlångt huvud, oftast med en, mer eller mindre symmetriskt, utsvängd egg (bredyxa). Enhandsyxor har oftast ett skaft på 60-90 cm, medan tvåhandsfattade stridsyxor kan vara upp till 120-150 cm långa.
OK: De flesta eneggade yxor upp till 150 cm är OK. Yxor som är längre än 80-90 cm bör hanteras med båda händerna.
Inte OK: Dubbeleggade fantasyyxor. Pålyxor med spjutspets och/eller hammarhuvud.
 |
 |
| Stötspjut | Huggspjut |
Spjutet, ett av de äldsta vapen som finns, förekommer dels som lättare kastvapen (vilket dock nästan bara används för jakt) och dels i form av det längre, tyngre stötspjutet. Spjutet är ett särskilt användbart vapen i mer ordnade strider i formation, och det är det typiska vapnet för fotsoldater i de här rikena. Ryttare använder ett särskilt långt och tungt spjut, en lans.
Helt rätt: Stötspjut kan vara antingen korta, avsedda för att användas med en sköld, eller långa som hanteras med båda händerna. En omtyckt modell är det s k björnspjutet med sina ”vingar” på båda sidor om spetsen, men andra har en slät spets utan tvärstång.
Bofferspjut behöver ha en säker och snygg spets, och den som ska använda spjut behöver vara väl tränad för att hantera det säkert.
Tillverkningstips:
Kommersiella länkar:
En udda spjutvariant är huggspjut, dvs ett primitivt stångvapen med en svärdsliknande huggklinga i stället för spjutspets.
Inte OK: Hillebarder, glavar och andra distinkt senare medeltida stångvapen.
 |
 |
||||
|
|
Olika sorters klubbor och andra krossvapen förekommer också; de är populära som sidovapen för riddare mot tungt rustade fiender. Dessutom används de ibland som "befälsstavar" i fält.
Helt rätt: Stridsklubbor förekommer av många olika slag, men en typisk modell är hjälmkrossaren som har ett huvud bestående av ett antal trubbiga "vingar" av stål som gör den mycket effektiv mot rustning. Den är oftast ganska kort, 50-80 cm lång, och kan vara helt i stål eller ha ett träskaft.
Andra krossvapen har helt enkelt ett tungt, solitt huvud, ibland förstärkt med spikar. Långa tvåhandsklubbor förekommer också men är rätt ovanliga.
OK: Kättingvapen som stridsgissel och -slagor förekommer men är ovanliga. Boffervapen med kättingar får inte användas då skaderisken är hög pga svårigheten att kontrollera vapen, däremot kan blankversioner förekomma.
Inte OK: Stridshammare och andra senmedeltida krossvapen.
Dolkar och knivar av olika slag är också mycket vanliga sidovapen, särskilt bland enklare kämpar. En typisk modell är den så kallade saxen, en lång eneggad kniv, ibland med lätt krökt klinga. Ibland kan en sax vara så lång att den blir som ett kort svärd – en s k långsax kan bli ända uppåt en meter lång. Långsaxen är något av ett fattigmanssvärd, och som sådan förekommer den ibland bland de som inte har råd med ett riktigt svärd. Dessutom är den ett praktiskt verktyg för att hugga sly och lövtäkt, vilket gör att den är ganska omtyckt som vapen bland bönder.
Dolkar av mer modernt, kontinentalt snitt, som i grund och botten liknar ett litet svärd med en spetsig, dubbeleggad stötklinga, förekommer också av och till. Somliga stormän och –kvinnor bär dolken som ett sidovapen, men det är inte i allmänt bruk.
Helt rätt: En kortare eneggad sax är ett utmärkt sidovapen för de flesta krigare. Enkla tveeggade dolkar passar också bra. En lång sax är ett passande vapen för en krigare som inte borde ha råd med ett svärd.
OK: De flesta knivar, dolkar och liknande fungerar.
 |
 |
||||
|
|
Bågen är också ett viktigt och vanligt vapen, som liksom spjutet används både vid jakt och i krig.
Helt rätt: Enkla lång- eller kortbågar i ett stycke är den typiska bågen i Thule.
OK: Sammansatta (recurve-, ryttar-) bågar är också helt OK.
Inte OK: Tydligt moderna bågar.
 |
| Armborst |
Armborstet är ett ganska nymodigt och ovanligt vapen i Gotmar och används i princip enbart av yrkessoldater. Armborstet är kraftfullare än bågen men tar längre tid att ladda om; i fält skyddas armborstskyttar ibland av stora sättsköldar, s k paviser.
Boffervapen: Notera att det kan vara problem med att även leksaksvapen med låsanordningar kan räknas som vapen.
Helt rätt: De armborst som är vanliga i Gotmar är ganska enkla modeller, utan vevar och andra mekaniska spännanordningar.
OK: Även andra medeltida armborstmodeller fungerar.
Det enklaste av alla vapen är en enkel träklubba, påk eller stav. Det är normalt inget vapen som används i strid annat än av de mest desperata, men de kan ha flera användningsområden: som improviserade tillhyggen, som övningsvapen och för icke-dödligt våld.
Eftersom somliga föremål kan räknas till flera kategorier kommer det oundvikligen att bli några upprepningar i den här artikeln. Vi ber om överseende med det.
Liksom det civila dräktskicket liknar rustningsteknologin och vapendräkten i Gotmar närmast europeiskt 1100-tal (från sent 1000-tal till början av 1200-talet). Den helt dominerande rustningstypen är ringbrynjan. Den fullrustade riddaren bär heltäckande ringbrynja och hjälm. Enklare hirdmän och andra yrkeskrigare är i typiska fall “halvrustade“ med brynjeskjorta och hjälm; övrigt fotfolk klarar sig kanske med en gambeson, den tjocka vadderade jacka som bärs under brynja. Typiska hjälmtyper är enkel öppen hjälm, med eller utan nässkydd, platta cylinderformade hjälmar och - för de rikaste - primitiva tunnhjälmar. Sköldar är vanligen stora “droppsköldar“ eller rundsköldar - det sista är vanligt bland enklare rustat fotfolk.
 |
 |
 |
||||||
| Droppsköld, olika modeller | Strykjärnssköld | |||||||
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
||||||
Skölden är det mest grundläggande av alla skydd, i sin enklaste form det billigaste och också det vanligaste. Nästan alla krigare som inte använder ett tvåhandsvapen har en sköld.
Helt rätt: Följande sköldtyper är vanligast i Gotmar:
Sköldar är ofta försedda med en bärrem som kan läggas över axeln så skölden vid behov kan bäras på ryggen.
OK: Strykjärnssköldar av mer klassisk högmedeltida modell (fr a något mindre och inte lika avlånga).
Ovala eller fyrkantiga sköldar kan förekomma även om det är sällsynt.
Inte OK: Romerska sköldar.
 |
 |
 |
||||
|
|
|||||
 |
 |
 |
||||
|
|
|||||
Hjälmen är, jämte skölden, krigarens mest väsentliga skydd.
Helt rätt: Det finns ett antal olika hjälmtyper i bruk i Gotmar:
 |
| Brynjehuva |
För att skydda nacken och halsen är det vanligt att man bär en brynjehuva under en öppen hjälm (en krigare som saknar hjälm kan till nöds hålla till godo med enbart brynjehuva). Det händer att man har en ringbrynjekrage fäst i hjälmen, men det är sällsynt och gammalmodigt. Enkla runda öppna hjälmar kan ibland bäras under en brynjehuva i stället för över den.
Under brynjehuva och/eller en ovadderad hjälm öppen hjälm bär man gärna en vadderad kveif, hätta eller mössa (se ”tyg och stoppning” nedan).
 |
| Läderhjälm |
OK: Hjälmar i läder är OK så länge de inte ser alltför spaceat fantasymässiga ut.
Tunnhjälmar av något senare 1200-talsmodell kan fungera.
Inte OK: Vikingahjälmar med ögonskydd á la Gjermundbuhjälmen. Kittelhattar. Bascineter med eller utan visir. Salader. Barbutor. Antika romerska eller grekiska hjälmar.
 |
 |
| Vapentröja | Pansar |
Den enklaste och mest grundläggande typen av kroppspansar består helt enkelt av tjocka vadderade kläder. Man skiljer huvudsakligen på två typer av sådana vadderade stridskjortlar: de kunde antingen vara avsedda att bäras under en brynja för att ta upp kraften i hugg och slag – sådana var oftast inte alltför tjocka och tunga - eller vara tjocka nog att bäras som rustning utan någon brynja över. Som med mycket annat på medeltiden är terminologin ofta motsägelsefull: ofta kallar man ett tunnare under-brynjan-plagg för aketon och den kraftigare varianten för gambeson. De svenska termer vi föreslår att man använder på lajvet i stället för de främmande orden är vapentröja eller rustskjorta för en tunnare aketon som bärs under annan rustning, och pansar (tygpansar, om man behöver specificera sig) för ett vadderat plagg som bärs som rustning i sig självt. Ett pansar (eller för den delen en aketon) kan också bäras som extra skydd utanpå annan rustning.
Både vapentröja och pansar är i princip en kraftig, stoppad tunika med sydda ”kanaler” som håller stoppningen på plats. Den är oftast av linne och kan vara stoppat med t ex tagel eller filt, eller bestå av många lager hopsytt tyg.
Helt rätt: Vapentröjan har korta eller långa ärmar - ärmarna kan ibland vara löstagbara - och når som längst ned till knäna men oftare ned på halva låret. Den är skuren på ungefär samma sätt som vanliga kläder och kan alltså variera rätt mycket i snitt, men är ofta ganska figurnära med en åtsittande midja. Det finns enkla vapentröjor man drar på över huvudet, men annars är det vanligt att de är öppna fram och sluts med spännen, knappar eller snörning. Den har ofta en stoppad krage till skydd för halsen. De sydda ”kanalerna” kan vara enkla lodräta linjer eller gå i ett ”diamantmönster”. Det yttre lagret är oftast linne, ofta ofärgat då vapentröjan är tänkt att bäras under brynja.
Pansaret är tjockare och tyngre men i övrigt likartat. Då den är tänkt att bäras ytterst är yttertyget ofta färgat, ibland i heraldiska färger (se nedan). Någon gång kan det yttre lagret vara i läder i stället för tyg. Ett pansar kan ibland sakna ärmar.
 |
 |
| Vadderad kveif | Vadderade benskydd |
Förutom den grundläggande vapentröjan/pansaret kan man också bära vadderade skydd för huvudet och/eller benen. En vadderad huva är bra att ha under en brynjehuva eller en ovadderad hjälm. (Den bör dock inte vara för tjock, är den det riskerar den att trycka på tinningarna och ge bäraren huvudvärk.)
Vadderade benskydd kan också förekomma; de bärs oftast till brynjehosor.
OK: De flesta modeller av vaddering kan användas. Även en vapentröja tänkt att bäras under brynja kan vara färgad.
 |
 |
| Haubergeon | Hauberk |
 |
 |
| Brynjehuva | Brynjehosor |
Ringbrynjan är den helt dominerande typen av kroppsrustning för den välutrustade krigaren. Den ger ett gott skydd mot skärskador, men däremot inte mot kross- eller sticksår. Därför bärs den gärna med en vapentröja eller annan skyddande vaddering under för att ta upp kraften i hugg och stötar.
Vi rekommenderar det dock starkt eftersom det inte bara gör brynjan betydligt mer effektiv utan också mycket bekvämare att bära. Ett minimikrav är att den som bär brynja utan vapentröja ska bära åtminstone en kraftig kjortel eller tröja under.
Helt rätt: Den typiska brynjeskjortan når till knäna, eller ibland till halva låret, och har långa ärmar, ibland med inbyggda vantar (det som rustningshistoriskt brukar kallas hauberk). Den kortare haubergeonen med halvlånga ärmar förekommer också, särskilt bland enklare soldater. Brynjan är oftast slitsad fram och bak, eller någon gång i sidorna, för att man lätt ska kunna röra sig och rida i den.
Brynjan kombineras ofta med en brynjehuva, som oftast är inbyggd i brynjeskjortan men även kan sitta löst och då oftast har en tillhörande, rund eller fyrkantig krage. Alternativt kan nacken och halsen någon gång skyddas av en brynjekrage fäst vid hjälmen (se Hjälm ovan).
Utöver brynjeskjortan och -huvan utgörs det mest karakteristiska benskyddet av brynjehosor, som är vad det låter som - hosor av ringbrynja. De är tunga och behöver fästas i ett kraftigt bälte. Ibland skyddar de även överdelen av fötterna, som damasker. Det förekommer även att lösa benskydd av brynja snörs fast på benen.
OK: Kortare eller ärmlösa brynjeskjortor.
Inte OK: Brynja direkt över skjorta eller linnetunika.
 |
 |
| Lamellharnesk | Fjällpansar |
 |
 |
| Läderharnesk | |
Vid sidan om ringbrynja och tygpansar finns det några andra former av kroppsrustning som kan förekomma i Gotmar. Alla dessa är ovanliga.
Helt rätt: De typiska harneskformerna är:
OK: Bröstharnesk i härdat läder. Härdat läder, kokat i vatten eller olja – s k cuir boilli – är ett förhållandevis billigt och lättarbetat surrogat för metall, även om det förstås inte skyddar lika bra.
Inte OK: Harnesk, arm- eller benskenor, hals- axel-, knä- och armbågsskydd etc i plåt. Visbyharnesk, brigandiner och liknande (dvs rustningar med ett antal plåtar fastnitade mellan lager av läder).
 |
|
||||
|
|
||||
 |
 |
||||
| Stridshandske |
|
Det normala är att armar och ben skyddas av brynja och/eller tygpansar, eller inte alls. Det kan dock förekomma andra, mindre vanliga skydd i stället för eller i kombination med det.
Helt rätt: Normalt förlitar man sig som sagt på brynjans ärmar för att skydda armarna.
Över- och/eller underarmskydd i härdat läder är ovanliga men förekommer ibland. Om brynjan inte har inbyggda vantar bärs ibland stridshandskar av läder.
Det är ovanligt med benskydd utöver brynjehosor och vadderade tygbenskydd, men enkla knäkoppar av härdat läder förekommer ibland. De är ofta inbyggda i tygbenskydden.
I somliga fall bärs i stället enkla benskenor i härdat läder till skydd för vaderna.
De flesta fotsoldater som saknar ridhästar bär inga benskydd utom ibland knäskydd.
OK: Enkla axelplåtar. Spjälade underarmskydd.
Inte OK: Stridshandskar eller arm- och benskenor i plåt. Stora axelplåtar av 1400-talsmodell. Gorgeter. Sabatons (plåtdamasker).
| Helt rätt | OK | Inte OK | ||||||||||||||||||
| Sköld |
|
|
Romersk sköld |
|||||||||||||||||
| Huvud |
|
|
|
|||||||||||||||||
| Bål |
|
|
|
|||||||||||||||||
| Ben |
|
|
|
|||||||||||||||||
| Armar |
|
|
|
|||||||||||||||||
| Händer | Brynjevantar Stridshandskar i läder + ev förstärkning |
Stridshandskar i plåt |
* = Ovanligt.
**=Förutsatt att det inte rör sig om alltför spaceade fantasykreationer.
Det här avsnittet behandlar den krigiska dräkten utöver själva rustningen.
Förutom rustning och eventuella heraldiska plagg och märken drar soldater i fält i sina vardagskläder - se artikeln om fredligt dräktskick i Gotmar
Dessa gångkläder är normalt inte enhetliga i färg eller snitt, men det förekommer ibland att stormän förser sina följen med kläder eller tyg i speciella färger – ofta men inte alltid sina heraldiska färger. Dessa blir fortfarande inga ”uniformer” eftersom plaggen sys upp vart för sig; det blir snarare fråga om att ett par färger blir genomgående förekommande i en viss grupp.
Somliga stormän bär ibland, men inte nödvändigtvis, en vapenskjorta eller surcot, en överkjortel, över rustningen. Denna skyddar dels rustningen mot rost och solhetta, dels kan den dekoreras med bärarens heraldiska färger. Vapenskjortan brukar inte prydas med vapenbild som är vanligt i Sunnanslätt och norröver; i stället brukar den vara enfärgad, normalt i bakgrundsfärgen i stormannens vapen. Tvåfärgade vapenskjortor kan också förekomma, särskilt om vapnet ifråga har en tvåfärgad bakgrund. Färgen på vapenbilden används gärna i foder och bårder.
I Gotmar är det bara de högst uppsatta som brukar bära vapenskjortor; övriga krigare bär brynjan oövertäckt.
 |
|||
|
Helt rätt: Vapenskjortan är oftast av tunt ylle eller linne. De är ofta fodrade, gärna i en kontrasterande färg.
En typisk stormans vapenskjorta sitter löst och ledigt och är lång; den når ungefär till halva vaden eller strax ovanför vristen när den bärs med ett bälte. Den är normalt slitsad mitt fram och bak och ibland utställd med kilar i sidorna. Normalt är den ärmlös, men vapenskjortor med korta vida ärmar förekommer också.
Hirdmän som tjänar under en storman bär normalt inte vapenskjortor över rustningen. De bär däremot gärna sin herres vapen målat på sköldarna, ibland i förenklad eller stiliserad form, och de bär ofta andra markeringar av tjänsten; t ex färgade band i herrens färger fästa i bältet eller hjälmen.
OK: Enkla fyrkantstabarder som inte är hopsydda i sidorna.
Sköldar används inte bara för skydd utan också som igenkänningstecken och för heraldisk dekoration.
Helt rätt: Stormannens sköld pryds av hans ätts heraldiska vapen. Även vimpeln på lansen brukar smyckas av vapnet eller åtminstone färgerna i det.
En storman eller stormannaättling som tjänar i någon annans hird bär sin herres sköldmärke och färger, men också gärna en markering av sitt eget vapen, t ex i form av en vimpel eller annat märke i bältet.
Ofrälse följessoldater målar vanligtvis sina sköldar i sin herres livréfärger på samma sätt som vapenskjortorna. Det händer att sköldarna också pryds med herrens vapen eller en förenklad version av det.
De lejda knektar som bär sköldar har oftast någon symbol för sin anställare målad på den – inte nödvändigtvis dennes heraldiska vapen, som ju förknippas med hans närmaste krigsfölje. Skölden kan t ex vara målad i en eller två av herrens vapenfärger eller med någon annan symbol. Vissa legoknektsgrupper har som sagt egna emblem som ofta bärs på sköldarna också.
Städernas kontingenter brukar ha stadens vapen eller åtminstone dess färger på sköldarna.
Bondesoldater bär vanligtvis ingen heraldisk dekoration på sköldarna, men kan ibland måla dem ändå av rent dekorativa skäl.
Bälte och sporrar: Riddarens utsirade svärdsbälte är en viktig statussymbol, liksom de gyllene sporrarna (bara riddare och högre får bära gyllene sporrar). Svärdsbältet, svärdsskidan och sporremmarna går ofta i någon stark färg. Liksom i den civila dräkten bärs bältet lågt, över höfterna.
Hjälmsmyckning: Hjälmar pryds ganska ofta med heraldiska prydnader av olika slag. Det vanligaste är att man målar hjälmen i sina heraldiska färger; ibland kan mer avancerade prydnader förekomma. Drottning Ulvhilds prakthjälm som avbildas ovan har både små drakar målade på sidorna och kröns av en hjälmprydnad i form av en bevingad drake. Det förekommer dock även helt osmyckade hjälmar. Kungligheter kan bära en hjälm prydd med en krona.
De sistnämnda prydnaderna hör dock egentligen ihop med torneringar och är inte värst vanliga i krig.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
De allra flesta krigare har dock inte råd att hålla sig med så fullständig rustning som den som beskrivits ovan - inte ens alla stormän. Komponenterna i en lättare utrustning är dock till stor del de samma.
Exakt vilken utrustning som behövs för vilken roll varierar från lajv till lajv. Det nedanstående är avsett som ett försök till allmänna riktlinjer, men särskilda instruktioner inför ett visst lajv har alltid företräde.
En väpnare eller sven, dvs en enklare frälseman eller en följessoldat till häst, bär i typiska fall en brynjeskjorta (kort eller lång, med eller utan huva) eller kanske en plata; gambeson och öppen hjälm. Arm-, axel- och/eller benskydd av de olika slag som nämnts ovan kan också förekomma ibland. Ibland bärs en extra gambeson, eller en lättare vadderad jacka, utanpå brynjan som billigt extra skydd. Välutrustade fotsoldater är rustade på ungefär samma sätt, men bär sällan benskydd utom ibland knäplåtar. Enklare utrustade fotsoldater bär kanske bara gambeson och ibland hjälm.
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | ||||||||||||||||||||
|
|
|
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum/obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||
|
|
|
|