Svärd
Vapen, rustning och stridsdräkt i Furstendömet |
Margholien: infödda margholier |
| Utskriftsvänlig sida |
Furstendömet Margholien inrymmer en stor variation på vapen och rustningar, mycket pga att Furstens tjänare kommer från alla möjliga länder. Dessa klär sig i allmänhet i enlighet med modet i sitt hemland, och många blandningar har uppstått. Den här artikeln beskriver traditionell margholisk stridsutrustning och gäller till exempel dels för de Furstetrogna stormännen och deras hirder, dels för de margholiska motståndskämparna mot Fursten - Drakfåglarna. De Furstliga soldater som själva är av margholiskt/svionskt ursprung kan också gärna ha vapen och rustningar i den här stilen.
Liksom det civila dräktskicket liknar rustningsteknologin och vapendräkten för infödda margholier närmast europeiskt 1100- och 1200-tal, först och främst ungefär perioden 1150-1250.
Länkar till tips för hur man tillverkar olika boffervapen och rustningsdelar själv finns instoppade i artikeln. Här nedan kommer det att finnas en lista över kommersiella länkar.
Disclaimer om länkarna: Vi har inte kunnat undersöka alla beskrivningar och deras resultat personligen, även om vi tar bort sådana som vi får klart för oss inte är bra. Vi kan alltså inte garantera att en kommersiell eller hantverkslänk är bra. De vi vet är bra är märkta "Rekommenderas".
Eftersom Thule-kampanjen använder blankvapen på somliga lajv och boffervapen på andra kommer vapenbeskrivningarna oundvikligen att bli en aning tvetydiga. I det normala fallet utgår beskrivningarna från att vapnen ska representeras med blankvapen, men i åtskilliga fall sätter boffervapnens karaktär och möjligheter begränsningar för hur sådana vapen kan vara utformade. I de fall där boffervapen behöver se annorlunda ut än sina blankmotsvarigheter framgår detta tydligt i texten.
|
Svärd |
Svärdet är på många sätt det mest symboltyngda av alla vapen, det som mer än något annat utmärker riddaren och yrkeskrigaren och symboliserar hans status. De dyrbaraste svärden går ofta i arv - ett svärd som har ett namn och en historia anses extra värdefullt.
Helt rätt: Svärd förekommer i åtskilliga former och storlekar. Den absolut vanligaste svärdstypen, det man avser om man säger "svärd" utan att specificera sig närmare, fattas och används med en hand - vanligen tillsammans med en sköld - och är i typiska fall 80-110 cm långt.
Långsvärdet eller en-och-en-halv-handssvärdet förekommer också, men är ganska ovanligt. Det brukar vara ca 100-120 cm långt. Det kan användas med en eller två händer; till fots är dock tvåhandsfattningen mest effektiv särskilt för längre vapen. Slagsvärdet är en ännu större variant, oftast omkring 110-135 cm långt och används alltid med tvåhandsfattning. Det är sällsynt bland infödda margholier men förekommer.
Klingor och hjalt kan vara utformade på många olika sätt. Klingan brukar vara dubbeleggad, antingen rak eller avsmalnande mot en skarp stötspets. Parerstången är oftast rak men ibland krökt; den mest typiska formen på svärdsknapp avbildas till höger, annars är de ofta runda.
Om man verkligen vill gå in på de nördiga detaljernas djup rekommenderas artikeln om Ewart Oakeshoots klassificering av medeltida svärdstyper. Typ X, Xa, XI, XIa, XII, XIIa, XIII, XIIIa och XIIIb är de modeller som är allra mest rätt för margholiska svärd.
En speciell svärdsvariant är falchionen, en eneggad huggare. Den har ett hjalt som ett vanligt enhandssvärd och en kort, tung, macheteliknande eneggad klinga.
Boffersvärd: Boffersvärd som inte är byggda för att gå att stöta med blir med nödvändighet rena huggvapen.
Tillverkningstips:
OK: Andra svärdsmodeller går också bra så länge de är i ungefär samma storlek. Svärd bör inte vara längre än 135 cm, och svärd längre än ca 1 m bör hanteras med båda händerna.
Eneggade vikingasvärd, så kallade långsaxar (se Dolk, kniv, sax nedan).
Inte OK: Stora tvåhandssvärd i 1500-talsstil. Värjor och sablar av renässansmodell. Alltför spaceade fantasymodeller på svärd.
 |
 |
| Enhands stridsyxa | Tvåhandsyxa |
Yxan är ett mycket vanligt vapen bland enkelt folk, helst som en välslipad vanlig vedyxa går att använda som ett vapen. Fastän yxan inte har samma status som svärdet är den ett mycket populärt vapen även bland yrkeskrigare, från enkla handyxor som används tillsammans med en sköld till de fruktade långskaftade stridsyxor som svingas med båda händerna och sägs kunna klyva en ryttare och hans häst i samma hugg. Yxan är ett kraftfullt och skräckinjagande anfallsvapen.
Helt rätt: Stridsyxor har ofta ett avlångt huvud, oftast med en, mer eller mindre symmetriskt, utsvängd egg (bredyxa). Enhandsyxor har oftast ett skaft på 60-90 cm, medan tvåhandsfattade stridsyxor kan vara upp till 120-150 cm långa. Pålyxor kan vara ännu längre, i extrema fall uppåt 2 m. Bofferpålyxor bör dock inte vara längre än 120-150 cm.
OK: De flesta eneggade yxor upp till 150 cm är OK. Yxor som är längre än 80-90 cm bör hanteras med båda händerna.
Inte OK: Dubbeleggade fantasyyxor. Pålyxor med spjutspets och/eller hammarhuvud.
 |
 |
 |
 |
| Spjut | Glav | Stavsvärd | Bardiche |
Spjutet, ett av de äldsta vapen som finns, förekommer dels som lättare kastvapen (vilket dock mest används för jakt, men kastspjut har fått en renässans i Furstens krigsmakt och det har spritt sig en del) och dels i form av det längre, tyngre stötspjutet. Spjutet är ett särskilt användbart vapen i mer ordnade strider i formation, och det är ett typiskt vapen för fotsoldater. Ryttare använder ett särskilt långt och tungt spjut, en lans.
Helt rätt: Stötspjut kan vara antingen ganska korta, avsedda för att användas med en sköld, eller långa som hanteras med båda händerna. En variant är det s k björnspjutet med sina ”vingar” på båda sidor om spetsen, men andra har en slät spets utan tvärstång.
Bofferspjut behöver ha en säker och snygg spets, och den som ska använda spjut behöver vara väl tränad för att hantera det säkert.
Vid sidan om spjut förekommer det en del andra stångvapen - en samlingsbenämning för långskaftade vapen som normalt används med båda händerna. De används för hugg eller en kombination av hugg och stötar. En del av dessa vapen har utvecklats från olika jordbruksredskap som slagor och liar. De är dock inte fullt så vanligt förekommande som spjuten.
Inte OK: Hillebarder, pålyxor och andra distinkt senmedeltida stångvapen.
 |
 |
||||
|
|
Olika sorters klubbor och andra krossvapen förekommer också; de är populära som sidovapen för högättade krigare mot tungt rustade fiender. Dessutom används de ibland som "befälsstavar" i fält.
Helt rätt: Stridsklubbor förekommer av många olika slag, men en typisk modell är hjälmkrossaren som har ett huvud bestående av ett antal trubbiga "vingar" av stål som gör den mycket effektiv mot rustning. Den är oftast ganska kort, 50-80 cm lång, och kan vara helt i stål eller ha ett träskaft.
Andra krossvapen har helt enkelt ett tungt, solitt huvud, ibland förstärkt med spikar. Långa tvåhandsklubbor förekommer också men är rätt ovanliga.
OK: Kättingvapen som stridsgissel och -slagor förekommer men är ovanliga. Boffervapen med kättingar får inte användas då skaderisken är hög pga svårigheten att kontrollera vapen, däremot kan blankversioner förekomma. Stridshammare och andra senmedeltida krossvapen är OK men även de sällsynta.
Dolkar och knivar av olika slag är också mycket vanliga sidovapen, särskilt bland enklare kämpar. En typisk modell är den så kallade saxen, en lång eneggad kniv, ibland med lätt krökt klinga. Ibland kan en sax vara så lång att den blir som ett kort svärd – en s k långsax kan bli ända uppåt en meter lång. Långsaxen är gammalmodig och något av ett fattigmanssvärd, och som sådan förekommer den ibland bland de som inte har råd med ett riktigt svärd. Dessutom är den ett praktiskt verktyg för att hugga sly och lövtäkt, vilket gör att den är ganska omtyckt som vapen bland bönder.
Dolkar av mer modernt, kontinentalt snitt, som i grund och botten liknar ett litet svärd med en spetsig, dubbeleggad stötklinga, förekommer också särskilt bland de mer välbärgade. Till skillnad från andra vapen bärs dolkar och knivar ganska ofta till vardagsdräkt.
Helt rätt: En kortare eneggad sax/kniv är ett troligt sidovapen för många enklare krigare, liksom enkla tveeggade dolkar. En lång sax är ett gammalmodigt och billigt vapen men kan passa för en fattig krigare.
OK: De flesta knivar, dolkar och liknande fungerar, även distinkt senmedeltida modeller som basilarder och testikeldolkar.
 |
 |
||||
|
|
Bågen är också ett viktigt och vanligt vapen, som liksom spjutet används både vid jakt och i krig.
Helt rätt: Enkla lång- eller kortbågar i ett stycke är den typiska bågen i Thule.
OK: Sammansatta (recurve-, ryttar-) bågar är också helt OK.
Inte OK: Tydligt moderna bågar.
 |
| Armborst |
Armborstet är ett ganska nymodigt vapen i Margholien och användes tidigare mest av de få yrkeskrigarna. Under Furstens tid har det slagit igenom bredare då det används flitigt av hans legionärer, och spritt sig även bland motståndskämparna även om de flesta av dessa föredrar bågen.
Armborstet används liksom bågen både för jakt och krig. Det är kraftfullare än bågen men tar längre tid att ladda om; i fält skyddas armborstskyttar ibland av stora sättsköldar, s k paviser.
Boffervapen: Notera att det kan vara problem med att även leksaksvapen med låsanordningar kan räknas som vapen.
Helt rätt: De armborst som är vanligast i Margholien är ganska enkla modeller, utan vevar och andra mekaniska spännanordningar.
OK: Även andra medeltida armborstmodeller fungerar.
Det enklaste av alla vapen är en enkel träklubba, påk eller stav. Det är normalt inget vapen som används i strid annat än av de mest desperata, men de kan ha flera användningsområden: som improviserade tillhyggen, som övningsvapen och för icke-dödligt våld. Det är också populärt bland de humiliorer och ofria som är förbjudna att äga eller bära riktiga vapen.
Eftersom somliga föremål kan räknas till flera kategorier kommer det oundvikligen att bli några upprepningar i den här artikeln. Vi ber om överseende med det.
Liksom det civila dräktskicket liknar rustningsteknologin och vapendräkten bland infödda margholier närmast europeiskt 1100-1200-tal (särskilt ca 1150-1250). Den helt dominerande rustningstypen är ringbrynjan. Den fullrustade riddaren bär heltäckande ringbrynja och hjälm, i sällsynta fall även kompletterat med andra skydd och förstärkningar av härdat läder eller metalldelar.
Enklare hirdmän och andra yrkeskrigare är i typiska fall “halvrustade“ med brynjeskjorta och hjälm; övrigt fotfolk klarar sig kanske med en gambeson, den tjocka vadderade jacka som bärs under brynja. Typiska hjälmtyper är enkel öppen hjälm, med eller utan nässkydd, platta cylinderformade hjälmar, kittelhattar och enkla tunnhjälmar. Sköldar är vanligen strykjärnsformade, droppformade eller runda - det sista är vanligt bland enklare rustat fotfolk.
 |
 |
 |
||||||
| Trekantig sköld | Droppsköld, olika modeller | |||||||
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
||||||
Skölden är det mest grundläggande av alla skydd, i sin enklaste form det billigaste och också det vanligaste. Nästan alla krigare som inte använder ett tvåhandsvapen har en sköld.
Helt rätt: Följande sköldtyper är vanligast bland infödda margholier:
Sköldar är ofta försedda med en bärrem som kan läggas över axeln så skölden vid behov kan bäras på ryggen.
OK: Strykjärnssköldar av lite senare medeltida modell (fr a mindre och inte lika avlånga).
Ovala eller fyrkantiga sköldar kan förekomma även om det är ovanligt (bådadera förekommer ibland i legionerna dock).
Hjälmen är, jämte skölden, krigarens mest väsentliga skydd.
Helt rätt: Det finns ett antal olika hjälmtyper i bruk bland infödda margholier:
|
|||||||||||||||||||||
För att skydda nacken och halsen är det vanligt att man bär en brynjehuva under en öppen hjälm (en krigare som saknar hjälm kan till nöds hålla till godo med enbart brynjehuva). Det händer att man har en ringbrynjekrage fäst i hjälmen, men det är sällsynt och gammalmodigt. Enkla runda öppna hjälmar kan ibland bäras under en brynjehuva i stället för över den.
Under brynjehuva och/eller en ovadderad hjälm öppen hjälm bär man gärna en vadderad kveif, hätta eller mössa (se ”tyg och stoppning” nedan).
|
|||||||||||||||||||||
OK: Hjälmar i läder är OK så länge de inte ser alltför spaceat fantasymässiga ut. Inte OK: Vikingahjälmar med ögonskydd á la Gjermundbuhjälmen. Bascineter med eller utan visir. Salader. Barbutor. Antika romerska eller grekiska hjälmar. |
|||||||||||||||||||||
 |
 |
| Vapentröja | Pansar |
Den enklaste och mest grundläggande typen av kroppspansar består helt enkelt av tjocka vadderade kläder. Man skiljer huvudsakligen på två typer av sådana vadderade stridskjortlar: de kunde antingen vara avsedda att bäras under en brynja för att ta upp kraften i hugg och slag – sådana var oftast inte alltför tjocka och tunga - eller vara tjocka nog att bäras som rustning utan någon brynja över. Som med mycket annat på medeltiden är terminologin ofta motsägelsefull: ofta kallar man ett tunnare under-brynjan-plagg för aketon och den kraftigare varianten för gambeson. De svenska termer vi föreslår att man använder på lajvet i stället för de främmande orden är vapentröja eller rustskjorta för en tunnare aketon som bärs under annan rustning, och pansar (tygpansar, om man behöver specificera sig) för ett vadderat plagg som bärs som rustning i sig självt. Ett pansar (eller för den delen en aketon) kan också bäras som extra skydd utanpå annan rustning.
Både vapentröja och pansar är i princip en kraftig, stoppad tunika med sydda ”kanaler” som håller stoppningen på plats. Den är oftast av linne och kan vara stoppat med t ex tagel eller filt, eller bestå av många lager hopsytt tyg.
Helt rätt: Vapentröjan har korta eller långa ärmar - ärmarna kan ibland vara löstagbara - och når som längst ned till knäna men oftare ned på halva låret. Den är skuren på ungefär samma sätt som vanliga kläder och kan alltså variera rätt mycket i snitt, men är ofta ganska figurnära med en åtsittande midja. Det finns enkla vapentröjor man drar på över huvudet, men annars är det vanligt att de är öppna fram och sluts med spännen, knappar eller snörning. Den har ofta en stoppad krage till skydd för halsen. De sydda ”kanalerna” kan vara enkla lodräta linjer eller gå i ett ”diamantmönster”. Det yttre lagret är oftast linne, ofta ofärgat då vapentröjan är tänkt att bäras under brynja.
Pansaret är tjockare och tyngre men i övrigt likartat. Då den är tänkt att bäras ytterst är yttertyget ofta färgat, ibland i heraldiska färger (se nedan). Någon gång kan det yttre lagret vara i läder i stället för tyg. Ett pansar kan ibland sakna ärmar.
 |
 |
| Vadderad kveif | Vadderade benskydd |
Förutom den grundläggande vapentröjan/pansaret kan man också bära vadderade skydd för huvudet och/eller benen. En vadderad huva är bra att ha under en brynjehuva eller en ovadderad hjälm. (Den bör dock inte vara för tjock, är den det riskerar den att trycka på tinningarna och ge bäraren huvudvärk.)
Vadderade benskydd kan också förekomma; de bärs oftast till brynjehosor.
OK: De flesta modeller av vaddering kan användas. Även en vapentröja tänkt att bäras under brynja kan vara färgad.
 |
 |
| Haubergeon | Hauberk |
 |
 |
| Brynjehuva | Brynjehosor |
Ringbrynjan är den dominerande typen av kroppsrustning för den välutrustade krigaren. Den ger ett gott skydd mot skärskador, men däremot inte mot kross- eller sticksår. Därför bärs den gärna med en vapentröja eller annan skyddande vaddering under för att ta upp kraften i hugg och stötar.
Vi rekommenderar det dock starkt eftersom det inte bara gör brynjan betydligt mer effektiv utan också mycket bekvämare att bära. Ett minimikrav är att den som bär brynja utan vapentröja ska bära åtminstone en kraftig kjortel eller tröja under.
Helt rätt: Den typiska brynjeskjortan når till knäna, eller ibland till halva låret, och har långa ärmar, ibland med inbyggda vantar (det som rustningshistoriskt brukar kallas hauberk). Den kortare haubergeonen med halvlånga ärmar är också vanlig bland enklare soldater. Brynjan är oftast slitsad fram och bak, eller någon gång i sidorna, för att man lätt ska kunna röra sig och rida i den.
Brynjan kombineras ofta med en brynjehuva, som oftast sitter löst och då oftast har en tillhörande, rund eller fyrkantig krage. Det förekommer också att huvan är inbyggd i brynjeskjortan. Alternativt kan nacken och halsen någon gång skyddas av en brynjekrage fäst vid hjälmen (se Hjälm ovan).
Utöver brynjeskjortan och -huvan utgörs det mest karakteristiska benskyddet av brynjehosor, som är vad det låter som - hosor av ringbrynja. De är tunga och behöver fästas i ett kraftigt bälte. Ibland skyddar de även överdelen av fötterna, som damasker. Det förekommer även att lösa benskydd av brynja snörs fast på benen.
OK: Kortare eller ärmlösa brynjeskjortor.
Inte OK: Brynja direkt över skjorta eller linnetunika.
 |
 |
||||
| Lamellharnesk | Fjällpansar | ||||
 |
 |
||||
|
|
||||
 |
 |
||||
| Läderharnesk | |||||
Vid sidan om ringbrynja och tygpansar finns det några andra former av kroppsrustning som kan förekomma, antingen i kombination med eller istället för brynja. Alla dessa är rätt ovanliga.
Helt rätt: Exempell på förekommande harneskformer är:
OK: Vapenskjorta förstärkt med plåtar på insidan eller enkla plator/Visbyharnesk, dvs en läderväst förstärkt med plåtar.
Bröstharnesk i härdat läder. Härdat läder, kokat i vatten eller olja – s k cuir boilli – är ett förhållandevis billigt och lättarbetat surrogat för metall, även om det förstås inte skyddar lika bra.
Inte OK: Brigandiner av 1400-talsmodell. Hela bröstplåtar i metall. Mag- och lårskydd i plåtlameller. Full gotisk helrustning av 14-1500-talsmodell.
Det normala är att armar och ben skyddas av brynja och/eller tygpansar, eller inte alls. Det kan dock förekomma andra, mindre vanliga skydd i stället för eller i kombination med det.
Helt rätt: Normalt förlitar man sig som sagt på brynjans ärmar för att skydda armarna. Enkla skydd av härdat läder för armbågarna förekommer dock. |
||||
Över- och/eller underarmskydd i härdat läder är ovanliga men förekommer ibland. Om brynjan inte har inbyggda vantar bärs ibland stridshandskar av läder.
|
||||
Det är ovanligt med benskydd utöver brynjehosor och vadderade tygbenskydd, men enkla knäkoppar av härdat läder förekommer ibland. De är ofta inbyggda i tygbenskydden.
I somliga fall bärs i stället enkla benskenor i härdat läder till skydd för vaderna.
De flesta fotsoldater som saknar ridhästar bär inga benskydd utom ibland knäskydd. OK: Enkla axelplåtar. Spjälade underarmskydd. Underarm- och underbenskenor i plåt. Stridshandskar förstärkta med plåtar. Inte OK: Stridshandskar eller arm- och benskenor i plåt. Stora axelplåtar av 1400-talsmodell. Gorgeter. Sabatons (plåtdamasker). |
| Helt rätt | OK | Inte OK | |||||||||||||||||
| Sköld |
|
|
|
||||||||||||||||
| Huvud |
|
|
|
||||||||||||||||
| Bål |
|
|
Brynja direkt över skjorta Bröstplåt |
||||||||||||||||
| Ben |
|
|
Hela benskydd i plåt | ||||||||||||||||
| Armar | Brynjeärmar Överarmskydd till lamellharnesk* |
|
|
||||||||||||||||
| Händer | Brynjevantar Stridshandskar i läder + ev förstärkning |
Stridshandskar i plåt |
* = Ovanligt.
**=Förutsatt att det inte rör sig om alltför spaceade fantasykreationer.
Det här avsnittet behandlar den krigiska dräkten utöver själva rustningen. Observera återigen att den inte gäller Furstens armé utan de andra stridande styrkor med margholiskt ursprung som kan förekomma - de Furstetrogna stormännen och deras hirder, bondelandvärn för lokalförsvar och naturligtvis den margholiska motståndsrörelsen, Drakfåglarna.
Förutom rustning och eventuella heraldiska plagg och märken drar man i fält i sina vardagskläder - se artikeln om fredligt dräktskick bland infödda margholier.
Dessa gångkläder är normalt inte enhetliga i färg eller snitt, men det förekommer ibland att stormän förser sina följen med kläder eller tyg i speciella färger – ofta men inte alltid sina heraldiska färger. Dessa blir fortfarande inga ”uniformer” eftersom plaggen sys upp vart för sig; det blir snarare fråga om att ett par färger blir genomgående förekommande i en viss grupp.
Somliga stormän och deras hirdkämpar bär ibland, men inte nödvändigtvis, en vapenskjorta eller surcot, en överkjortel, över rustningen. Denna skyddar dels rustningen mot rost och solhetta, dels kan den dekoreras med bärarens heraldiska färger och ibland hens vapenmärke.
 |
Helt rätt: Vapenskjortan är oftast av tunt ylle eller linne. De är ofta fodrade, gärna i en kontrasterande färg.
En typisk stormans vapenskjorta sitter löst och ledigt och når ungefär till halva vaden när den bärs med ett bälte; knälånga vapenskjortor förekommer också (det är den vanligaste modellen bland fotsoldater), och ibland nästan fotsida. Den är normalt slitsad mitt fram och bak och ibland utställd med kilar i sidorna. Normalt är den ärmlös, men vapenskjortor med korta vida ärmar förekommer också.
Vapenskjortans färger och dekoration kan varieras på många sätt. Till exempel:
Följessoldater och hirdkämpar som tjänar under en storman bär ibland vapenskjortor i hens livré, dvs i en färg eller färgkombination som associeras med soldatens herre - ofta men inte nödvändigtvis herrens heraldiska färger. Det är vanligt att vapenskjortan helt enkelt är vertikalt kluven i de två huvudfärgerna i herrens vapen, men färgerna kan också kombineras på andra sätt (normalt i form av något häroldsmotiv) och enkla enfärgade vapenskjortor i vapnets bakgrundsfärg är också vanligt.
Det är också vanligt att enkla följessoldater inte bär någon heraldisk dräkt alls utan andra markeringar av tjänsten, t ex färgade band i herrens färger fästa i bältet eller hjälmen. För de som strider på Furstens sida i större sammanhang, till exempel vid försvar mot räder eller invasioner, är det också vanligt att bära Furstens sexarmade kors på en bältesvimpel, armbindel eller liknande.
Bönder och motståndskämpar som drar i fält bär inga vapenskjortor eller liknande heraldiska plagg.
OK: Enkla fyrkantstabarder som inte är hopsydda i sidorna.
 |
 |
| Hirdman och riddare | Drakfågel med omålad sköld |
Sköldar används inte bara för skydd utan också som igenkänningstecken och för heraldisk dekoration.
Helt rätt: Frälseryttarens sköld pryds av hens ätts heraldiska vapen. Även vimpeln på lansen brukar smyckas av vapnet eller åtminstone färgerna i det.
En storman eller stormannaättling som tjänar i någon annans hird bär sin herres sköldmärke och färger, men också gärna en markering av sitt eget vapen, t ex i form av en vimpel eller annat märke i bältet.
Ofrälse följessoldater målar vanligtvis sina sköldar i sin herres livréfärger på samma sätt som vapenskjortorna. Det händer att sköldarna också pryds med herrens vapen eller en förenklad version av det.
Städernas kontingenter brukar ha stadens vapen eller åtminstone dess färger på sköldarna.
Bondesoldater bär vanligtvis ingen heraldisk dekoration på sköldarna, men kan ibland måla dem ändå av rent dekorativa skäl. Drakfåglarna brukar föredra naturfärgade, bruna eller svarta sköldar utan färgglada märken.
Bälte och sporrar: Riddarens utsirade svärdsbälte är en viktig statussymbol, liksom de gyllene sporrarna (bara riddare och högre får bära gyllene sporrar). Svärdsbältet, svärdsskidan och sporremmarna går ofta i någon stark färg. Liksom i den civila dräkten bärs bältet lågt, över höfterna.
Hjälmsmyckning: Stormännens hjälmar pryds ganska ofta med heraldiska prydnader av olika slag. Det vanligaste är att man målar hjälmen i sina heraldiska färger; ibland kan mer avancerade prydnader förekomma. Det är dock också vanligt med helt osmyckade hjälmar.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
