Brev

från Missan till Eirik. Skrivet i västra Arilda under 1149 och lämnat till herse Sofia Björnäng, en av Drakfåglarnas kaptener, som än så länge underlåtit att föra det vidare.

Älskade!

Det har förklarats för mig att du tror mig död. Att du själv förde kniven.

Nästan så var det. De ville få dig att skada mig. Rödkåporna. Vi hade talat om de tidigare, du och jag. Att jag gladeligen skulle ge upp mitt liv om det på något sätt kunde gagna dig. Men inte på det här sättet, det kunde jag inte. Så jag använde ett av mina nio liv till att fly. Jag visste inte att de förmörkat ditt sinne och fått dig att tro att du dödat mig. Nu vet jag. Och om jag hade vetat att du funnit frid, så hade jag inte skrivit det här brevet. Med mig ur världen har de inte mig som ett medel att göra dig illa med, du hade kunnat fortsätta din kamp utan att låta mig tynga dig. Bygga ett nytt liv, finna någon att älska. Gå vidare. Men den här kvinnan säger att du plågas av dådet och då måste jag tala. Det jag vill säga är att om det du tror har hänt hade varit sant, så hade jag förlåtit och tackat dig av hela mitt hjärta. Kanske den slutliga döden hade skänkt mig frid och trygghet till sist. Bland alla scenarier där jag riskerat att dö för alltid, så skulle jag ha valt att dö för din hand, när handligen utfördes av kärlek och omtanke som det var nu. Eller, som det inte var nu. Du skulle ha dödat mig för att de inte skulle kunna skada mig - är inte det den yttersta handlingen av kärlek?

Kärleken är en urkraft. Större än allt annat i världen, långt starkare än hat och rädsla, vad andra än säger. Likväl som naturkrafterna, så är kärleken villkorslös. Du kan inte säga: "Jag har gjort så hemska ting, jag förtjänar inte solsken." Det är inte din sak att styra över. Oavsett om det hjälper dig eller ger dig känslan av vanmakt, så är det så det är - dig har jag älskat i alla mina dagar, dig ska jag älska bortanför döden vad du än gör, vem du än är eller blir.

Om Den Förste så önskar, så ses vi igen. Om inte, så kommer du att veta nä rjaginte längre finns. Jag ska finna ett sätt att låta dig veta det, ett sätt som inte har med månniskors ord att göra. Jag önskar dig frid, min själs och mitt livs innerliga älskade!

Din för evigt

Missan

Inlajvbrev skrivet av Karin Oswald inför Fristad.