Brev

till rotemästare Björn Eskilsson, en gedansk soldat som tillbringat en tid som sambandsofficer hos Drakfåglarna i Margholien, från hans hustru Alma.

Första brevet

sänt vintern 1148-49

Min allra käraste Björn

Jag vet inte var jag ska börja, det finns så mycket jag skulle vilja berätta. Du anar inte vad lycklig jag blev när jag fick ditt brev! Vi hade ingen aning om du levde eller inte, det var en sådan lättnad att få veta att du lever. Vi vet att vad som helst kan ha hänt efter det men jag klamrar mig fast vid hoppet. Ett hopp att ha dig vid min sida igen, ett hopp att Vera ska få träffa och lära känna sin far. Hon vet att hon har en far som är ute i kriget, men jag tror inte riktigt att hon förstår. Jag försöker berätta för henne om dig, vem du är så att ni inte är fullständiga främlingar när ni träffas – jag måste få tro att det kommer att hända. Men hon har ju inga minnen av dig, så för henne är du nästan som ett sagovarelse. Och det är ju inte så konstigt, är är ju inte ens tre år gammal. Och trots att du har dina minnen av henne så känner du ju inte det underbara barn hon har växt upp till. Hon är påhittig och envis, hon får oss ofta att skratta. Jag hoppas innerligt att ni en dag får träffas och lära känna varandra.

Jag saknar dig verkligen, Björn. Jag vet att det du gör nu är viktigt men jag önskar av hela mitt hjärta att du kommer hem snart. Men mest av allt hoppas jag att du är välbehållen. Glöm oss inte. Jag älskar dig, Björn.

Din Alma

Inlajvbrev skrivet av Maria Grenlund inför Fristad.