Hästar och gotmariter

Sara Lilja Visén, 2014, upplagd 2016-04-

Geda, Ljusets År 1132. En episod från kronprinsessan Adrianas ungdom långt före kriget.

”Är det här ni är? Jag har letat överallt.”

Junker Akvin kom in i biblioteket på Imrarsborg med ett enormt grin över hela ansiktet. Hans blonda hår hängde som vanligt ner över ögonen på honom och han sköt undan det med en van gest medan han gick in lite längre och sparkade igen dörren bakom sig.

”Fast jag borde ha fattat att ni skulle sitta här inne och uggla,” fortsatte han.

Prinsessan Adriana	Jungfru Miranda

Miranda, Akvins yngre syster, tittade irriterat upp från boken hon hade i knät, och prins Erik höjde ett frågande ögonbryn. De två äldre kungabarnen, Adriana och Magnus, såg inte ens upp. Magnus hade en tunn bok i handen, och Adriana kopierade text från ett pergament till en vaxtavla.

”Du ser ut som att du har något att berätta,” sade Erik förväntansfullt och lade ifrån sig sin egen bok. ”Vad är det?”

”Vill vi ens veta?” frågade prins Magnus från sin plats borta vid eldstaden. ”Sist du log så där brett slutade det med att vi fick mocka stallet i en vecka.”

”Men det var helt klart värt det!” utbrast Erik. ”Riddar Holgers min när Fru Sofia kom fram till honom med brevet som ’han’ hade skrivit till henne!”

Det faktum att Riddar Holger var förtjust i slottsfrun på Imrarsborg, Fru Sofia Matsdotter, var allmänt känt i slottet, men den tafatte Holger hade aldrig kommit sig för att faktiskt göra ett närmande. Till slut hade Akvin ledsnat på att vänta och beslutat sig för att snabba på det hela. Med kungabarnens hjälp hade han och Miranda författat ett kärleksbrev, där ’Holger’ med all önskad tydlighet förklarade sina känslor och bad fru Sofia göra slut på hans lidande och bli hans hustru.

Fru Sofia hade, som det visade sig, varit lika intresserad av riddar Holger som han varit i henne, och genom en lycklig slump hade ungdomarna funnits på plats när Fru Sofia dagen efter att brevet skrivits och överlämnats fått syn på Holger. Hon hade marscherat rakt över borggården med bestämda steg, greppat tag i Holgers ansikte med båda händerna och kysst honom innerligt och länge. Medan Holger chockat såg på henne förklarade hon att han var en dåre som inte vågat prata med henne personligen, men att hon visst skulle gifta sig med honom, om han kunde vänta till hösten, för just nu hade hon på tok för mycket att göra.

Överrotmästare Kåra

Efter ett tag kröp det fram att Holger inte alls hade skrivit något brev, men han var snabb med att påpeka att han, om han faktiskt hade skrivit till henne, skulle ha skrivit något liknande, så Akvin tyckte att allt hade löst sig till allas bästa. Överrotmäster Kåra, däremot, tyckte att skämtet var smaklöst, och satte dem alla på att ta hand om de kungliga stallarna i två veckor, vid sidan av deras vanliga sysslor.

Men nu, nästan ett år senare, skrattade både Akvin och Magnus högt vid minnet av den stelbente Riddar Holgers förlägenhet, och till och med Miranda hade svårt att hålla tillbaka ett leende. Adriana log brett, men såg inte upp från vaxtavlan.

”Låt gå,” sade Magnus. ”Jag håller med om att det var värt en hel del att se Holger rodna så, men det betyder inte har jag har den minsta lust att mocka stall igen.”

”Nej, men det här är inget sådant!” protesterade Akvin och plockade åt sig ett äpple från fruktfatet som stod på det lilla bordet. ”Jag lovar!”

”Vad är det då?” frågade Erik, med ett uns besvikelse i rösten. Han var nyss fyllda tretton år och såg upp till den sjuttonårige Akvin som en hjälte.

”Jag hörde precis rotmästern prata med riddar Gabriel. De nya hästarna har kommit från Sunnanslätt. Skeppet ligger nere i hamnen och väntar på att lastas av.”

Magnus rätade på sig och ett leende spred sig över hans ansikte.

”De nya hästarna...” viskade han. ”Våra hästar. Hörde du, Adriana?”

”Jag hörde,” sade kronprinsessan.

Hon lade ifrån sig vaxtavlan och reste sig. Hennes ögon glittrade av förväntan, trots lugnet i hennes röst.

”Vad väntar ni på?” sade hon och gick mot dörren. ”Kom, så går vi.”

Akvin flinade och följde efter, tätt följd av Erik och Magnus.

”Vänta!” ropade Miranda. ”Har ni inte glömt något?”

”Vad då?” frågade Adriana, vars hand redan vilade på dörrvredet.

”Om vi inte kan recitera alla femton verserna av Transformatio Mortalorum imorgon kommer mäster Klaus att hudflå oss, allihop.”

Adriana och Magnus utbytte en blick, och prinsessan ryckte på axlarna.

”Äh, kom igen nu,” sade Akvin. ”Vi är bara borta en timme eller så. Och du kan väl säkert redan minst halva Transformatio utantill.”

Miranda tvekade.

”Det blir aldrig bara en timme när du är i farten,” sade hon. ”Går vi nu kommer vi vara borta hela eftermiddagen, det är jag säker på.”

”Än sedan då? En timme eller två spelar väl ingen roll?”

”Du må vara klar med dina lektioner i forntunga, Akvin, men det är faktiskt ingen ursäkt för att ställa till det för mig!”

”Kom med, Miranda,” sade Adriana. ”Jag lovar att vi inte ska vara borta så länge. Och sedan kan du och jag sitta hela kvällen med Transformatio och recitera den framlänges och baklänges.”

Miranda såg ner på sin bok och tvekade. Hon hade alltid svårare att säga nej till Adriana än till sin bror.

”Vi borde verkligen inte...”

Adriana knuffade till Magnus med en armbåge medan Miranda tittade bort, och höjde menande ögonbrynen. Magnus var inte sen med att förstå vinken. Han gick bort till Miranda och räckte henne handen.

”Miranda,” sade han. ”Jag skulle bli väldigt glad om du ville följa med.”

Akvin vände sig bort för att hans lillasyster inte skulle se hans leende. Det var ett fult knep, det fick han tillstå, men väldigt effektivt. De två äldsta kungabarnen hade ärvt drottningens mörka hår, men medan Adriana hade grå ögon efter sin far hade Magnus även ärvt moderns kornblå ögonfärg. Kombinationen var verkligen slående, och Akvin hade märkt att Miranda oftare och oftare började stamma och rodna när Magnus såg på henne. Nu reste hon sig med blossande kinder och tog tvekande prinsens utsträckta hand utan vidare protester. Adriana sköt Akvin en road blick över axeln på väg ut ur rummet men kommenterade inte Mirandas nyfunna medgörlighet.

De gick i mer eller mindre samlad tropp över borggården. Eftersom de var äldst var Akvin och Adriana gruppens naturliga ledare, och de anförde sin flock med den självsäkerhet som bara kommer av vana. Erik gick ett halvt steg bakom Akvin för att inte missa något som sades, och Magnus och Miranda gick ännu ett par steg bakom honom. Magnus hade lagt Mirandas hand på sin arm och höll kvar den där med en vänlig hand så att hon inte kunde dra sig ur deras utflykt.

De hade precis passerat de öppna portarna när de hörde någon ropa efter dem.

”Ers högheter, herr Akvin, jungfru Miranda!”

De stannade till och vände sig om. Riddar Dag, gårdshirdens till åren komna anförare, kom springande efter dem med en hand på svärdsfästet för att hålla det stadigt.

”Vart är ni på väg? Vet hans nåd att ni ger er av?”

”Vi ska bara ner till hamnen, Riddar Dag,” sade Adriana myndigt. ”Vi är snart tillbaka. Du behöver inte störa Hans Majestät med en sådan trivialitet.”

”Till hamnen? Till fots?”

”Som du ser. Det är inte särskilt långt, vet du.”

Hennes kompanjoner brydde sig inte om att dölja sina leenden. Riddar Dag såg så bestört ut.

”Men, men... Prinsessa, låt mig i alla fall skicka med en eskort. Bara ett halvdussin mannar, för att trygga er färd.”

Adrianas leende falnade och hon såg allvarligt på honom.

”Riddar Dag, den dag jag inte kan färdas tryggt i min egen huvudstad, den dagen förtjänar jag inte att vara kronprinsessa av Gedanien.”

”Men, Ers Kungliga Höghet, bara ett par man, för säkerhets skull.”

”Nej. Vi kommer inte vara borta länge, och jag vill inte ta mannar från sina plikter för att vi har fått ett infall att gå ner till hamnen.”

”Men...”

”Jag sade nej, Riddar Dag, och jag menade nej. Jag önskar dig en god dag.”

Med det svaret fick han låta sig nöja. Akvin kunde tydligt se mannens missnöje, men han kunde inget annat göra än att buga och låta prinsessans följe passera förbi honom, oeskorterade.

De gick nedför borgbacken med lätta steg. Nedanför dem sträckte Geda ut sig, och bortom stadsmurarna glimmade Almarsjön i söder. Höstsolen sken varmt och alla böcker och plikter var, för en gångs skull, långt borta. Akvin gnolade på en oanständig visa han hört ett par drängar sjunga kvällen innan och bollade med äpplet.

”Var är prins Botvid, förresten?” frågade han efter en stund.

”Han läser för min Fru Moder,” svarade Adriana. ”Det nya barnet väger tungt på henne, så hon tillbringar det mesta av sin tid på sina rum numera. Vi turas om att gå dit och läsa och sjunga för henne. Ljuset give att det här blir hennes sista barn.”

”Amen,” sade Akvin och kastade upp äpplet igen. ”Gedanien har tillräckligt med kungabarn vid det här lag- Hallå där!”

Adriana hade snappat åt sig äpplet innan det nådde hans hand igen och nu tog hon en stor tugga innan hon räckte över det.

”Det där var mitt äpple!” protesterade Akvin indignerat.

”Se det som ett kungligt tionde,” mumlade Adriana genom äppelbiten i munnen.

Akvin skärskådade äpplet kritiskt.

”Det där var definitivt mer än en tiondel.”

”Ett tionde plus böter för din oförskämdhet, då.”

Hon torkade munnen med handryggen och gav honom en skälmsk blick. Akvin muttrade något ohörbart och tog en tugga själv medan han blängde tillbaka.

* * *

Ju längre bort de kom från borgen, desto mer osäker blev Miranda på hela äventyret. När de nådde muren som omgärdade borgkullen och klev ut i Geda stad kände hon hur en iskall orosklump formades i magen.

”Vi kommer råka illa ut för det här när kungen hör talas om det,” sade hon och såg sig över axeln.

”Inte då,” sade Magnus. ”Vi har inte gjort något fel. Du oroar dig för mycket, Miranda.”

”Men vi borde verkligen ha en eskort med oss. Tänk om något händer.”

”Vad skulle kunna hända? Vi ska bara ner till hamnen och tillbaka.”

Han log mot henne, och Miranda kände hur rodnaden spred sig över hennes kinder och hals. Hon såg hastigt bort och harklade sig.

”Vilken sorts häst är det du vill ha?” frågade hon för att dölja sin förlägenhet.

Magnus ryckte på axlarna, men han fick något mjukt i blicken. Han älskade hästar, och när kung Imrar hade sagt att hans barn skulle få välja först bland de nya avelshästar han skickat efter från Sunnanslätt hade Magnus inte pratat om något annat på flera dagar. Det hade varit runt midsommar, och nu var det efterlängtade skeppet äntligen här. Miranda kände hur spänd prinsens arm var. Han gick lugnt och sansat vid hennes sida, men hon var helt övertygad om att han helst skulle vilja springa ner hela vägen till hamnen.

”Äh,” sade han, ”jag är nöjd med nästan vad som helst.”

Lögnare, tänkte Miranda. Du vet precis vad du vill ha. Du har haft nästan tre månader på dig att lista ut det.

”Men om du får önska helt fritt?” manade hon.

Han såg ner mot hamnen, och den här gången var hans leende inte den vanliga fyrbåken som fick hennes kinder att blossa, utan ett försiktigt smil, som om han log åt sina egna tankar. Miranda kände hur hennes hjärta slog fortare.

”En svart, med vita strumpor och vit bläs i pannan,” sade han lågt. ”Som Sankt Ahriks häst.”

Han slog ner blicken och tittade på henne under lugg.

”Tycker du att det är löjligt av mig? Att jag vill ha en likadan häst som Sankt Ahrik?”

Miranda skakade på huvudet.

”Inte alls.”

”Tack. Berätta det inte för Adriana, är du snäll. Då får jag höra det till döddagar.”

”Nej, då. Jag lovar.”

Han kramade hennes hand, och hon kände hur knäna nästan vek sig under henne.

”Där är skeppet!” ropade Erik ivrigt och pekade ner mot vattnet.

De hade kommit runt en krök i vägen, och just där de stod hade de klar sikt mellan husen över viken ner mot hamnen. Det verkade vara en lugn dag därnere. Bara tre skepp låg för ankar, varav ett bar sunnanslättska färger. Magnus sträckte på nacken för att försöka se hästarna som stod i en inhägnad på Hamntorget, men på så här långt håll var de bara en myllrande massa av hovar och flanker.

Vägen över Forsbron ner till hamnen hade aldrig känts så lång, tyckte Miranda. Inte minst eftersom de nu var tvungna att navigera genom folkvimlet också. Men det gav henne gott om tid att iaktta den förändring som alla kungabarnen genomgick när de gick från att vara ensamma till att axla sina titlar. Hon hade sett det många gånger, men det fascinerade henne fortfarande. Adrianas steg blev avmätta istället för bestämda och hennes ansikte sken upp inifrån, så att även om hon inte direkt log så utstrålade hon välvilja. Vid Mirandas sida rätade Magnus på ryggen och lyfte hakan så att han med ens såg längre ut. När någon bugade eller ropade ut en välsignelse nickade han åt dem och log sitt strålande leende. Till och med Erik lyckades behärska sina gängliga armar och ben och gå värdigt och lugnt.

I och med att kungabarnen behärskade sig förändrade även Akvin gradvis sitt beteende. Han slutade retas med Adriana och föll tillbaka så att han gick ett halvt steg bakom henne. När han talade med henne var det med respektfullt tonfall och hon svarade likadant. Miranda undrade om någon annan än hon märkte hur hans ögon oavbrutet svepte över folkmassan för att försäkra sig om att ingen där utgjorde ett hot. Akvin kunde verka hemskt oansvarig ibland, men Miranda visste bättre än någon annan att han aldrig skulle riskera kungabarnens liv genom att vara oaktsam. Adriana behövde ingen eskort så länge han var med henne.

Man hade byggt en tillfällig inhägnad åt hästarna mitt på Hamntorget, så att de fick en chans att lugna sig efter sjöfärden innan de skulle vidare. Runt omkring stod en handfull stadsbor och sjömän och pekade och jämförde djuren både med varandra och med andra hästar. Så fort han kom ut på torget och såg inhägnaden utstötte Erik ett gutturalt läte av iver och rusade fram, glömsk av allt vad värdighet hette. Det ryckte till i Magnus fingrar, men han behärskade sig och fortsatte gå i samma takt, fortfarande med Mirandas hand på sin arm.

”Titta på den här!” ropade Erik till dem och strök en långhalsad fux över mulen. ”Är hon inte vacker?”

De andra kom fram till inhägnaden och Miranda kunde titta närmare på fuxen. Hon var verkligen utsökt. Med sina smäckra långa ben och gracila kropp var skillnaden mellan henne och de kraftiga arbetshästarna som även tjänstgjorde som riddjur i Gedanien milsvida. Miranda såg på de andra inhägnade hästarna och suckade. Även om fuxen var den vackraste av dem så var de alla ljuvliga. Kung Imrar hade betalat dyrt för det tjog hästar som nu myllrade runt framför henne. Han planerade att låta avla fram hästar som var både gracila och starka, snabba och uthålliga, och det här var första steget på vägen dit.

Adriana hade lockat till sig en rappfärgad hingst och stod och smekte hans mule samtidigt som hon mumlade lugnande ord till honom. Akvin stod lojt lutad mot inhägnaden och lät ögonen fara över hästarna. Magnus hade tagit ett par steg ifrån Miranda och stod och spanade in bland hästarna, på jakt efter sin dröm.

”Visst är hon fantastisk?” frågade Erik igen. ”Titta bara på hennes ögon!”

”Hon är oerhört vacker,” sade Miranda och klappade fuxen på flanken. ”Makalös.”

”Ja. Du är makalös!”

Erik lutade pannan mot fuxens mule och andades in hennes doft. Sedan lutade han sig tillbaka och såg sorgset på henne.

”Men du kommer aldrig att bli min,” sade han till henne.

”Varför inte?” frågade Miranda.

”För att hon är den bästa hästen,” sade han bittert. ”Och Adriana och Magnus kommer att få välja först. De får alltid välja först.”

”Ålderns privilegium,” sade Adriana utan att se på honom. ”Du borde ha vant dig vid det här laget.”

Erik suckade och återgick till att klappa fuxen. Hon buffade honom kärvänligt i bröstet och nafsade varligt hans utsträckta hand, och han log. Över hans nerböjda huvud utbytte Adriana och Magnus en av sina talande blickar, och Miranda kunde se att Erik skulle få sin fux.

Hon gick bort till Magnus.

”Där,” sade han och pekade. ”Ser du?”

Hon lutade sig lite närmare för att kunna följa hans utsträckta hand med blicken, och såg den enda svarta hästen i flocken: en hög, långbent skönhet med en vit stjärna i pannan.

”Din häst,” viskade hon.

”Min häst,” bekräftade han.

”Inga strumpor.”

Han log.

”Man kan inte få allt man vill ha här i världen. Något som Erik kommer få lära sig en vacker dag.”

”Men inte idag.”

”Nej, inte idag.”

Berusade röster ekade plötsligt över torget när dörren till ölstugan öppnades och en grupp sjömän kom utragglande. Deras kläder och dialekt var gotmariska, och sången de var sjöng var av det osedligare slaget.

Deras ostadiga steg tog dem förbi inhägnaden och det hörn där Erik fortfarande stod och smekte fuxens ansikte utan att höra eller se något annat. En av gotmariterna, en bjässe till karl med händer som stekpannor, stötte till honom hårt i sidan på väg förbi, och Erik snubblade till.

”Se dig för, yngel!” röt sjömannen ilsket över axeln.

”Se dig för själv!” muttrade Erik lågt och gnuggade sin ömma midja.

”Vad sa du nu?”

Gotmariten stannade och vände sig om. Hans kamrater hann gå ännu ett par steg innan de märkte att han inte längre var med dem, men sedan stannade även de. Miranda stelnade till och kände hur magen vände sig.

”Vad sa du till mig, snorvalp?”

”Det var inte jag som gick in i dig,” sade Erik och mötte trotsigt hans blick. ”Det är du som borde be om ursäkt.”

”Jag ber inte gedanska yngel om ursäkt,” fnös mannen och stötte ett enormt finger i Eriks bröstkorg. ”Framför allt inte sådana taniga benrangel som du.”

”Du kanske borde lära dig.”

”De vet inte vem han är,” viskade Miranda till Magnus. ”De vet inte vilka ni är.”

”Jag vet,” viskade Magnus tillbaka. ”Och han kommer inte berätta det heller.”

”Fräcka kryp!” fräste sjömannen och innan någon hann reagera hade han gett Erik en örfil med baksidan av handen.

Erik var inte förberedd på slaget och ramlade snubblande omkull. Han höjde förvånat en hand till kinden och blängde ilsket på gotmariten som stod framför honom. De andra sjömännen skrattade. Miranda såg sig omkring efter hjälp. En stadig ström av stadsbor passerade torget, och  ett tiotal hade stannat när de märkte vad som hände, men alla verkade för chockade för att reagera. Hon tog tag i den första stadsbo hon fick fatt och sade:

”Fort! Hämta stadsvakten!”

Den unga kvinnan gav henne ett förvånat ögonkast, men sprintade iväg över torget och in mellan husen. Måtte hon hinna, tänkte Miranda och vände sig tillbaka mot Erik.

Adriana steg hastigt fram och ställde sig framför sin bror.

”Min herre,” sade hon med kylig hövlighet. ”När man gästar en stad är det knappast god ton att slå ner hennes invånare. Jag föreslår att du ber om ursäkt och sedan fortsätter på din färd.”

”Jasså, det gör du? Hör ni det!” ropade han till sina vänner. ”Jäntungen föreslår att jag ber om ursäkt och sedan fortsätter på min färd!”

Hans röst var hånfull.

”Det är precis vad jag gör,” sade Adriana lugnt.

”Jaha. Och om jag vägrar?”

”Om du vägrar har du bevisat att gotmariska sjömän inte har någon hyfs.”

Leendet dog på hans läppar. Han lutade sig framåt tills hans ansikte var en fot ifrån hennes, men Adriana stod kvar. Även på håll kunde Miranda se att hon pressade ihop läpparna av ilska.

”Varför skulle jag visa något i den här jävla staden någon hyfs? Va? Geda är en jävla avskrädeshög, precis som resten av det här förbannade landet! Ni tror att ni är så jävla överlägsna alla oss andra, för att era förfäder styrde över halva Thule. Men i själva verket är era bönder lata, er adel består av idel fjantar och er kung är helt jävla oduglig.”

Adrianas knytnäve träffade hans näsa med ett ljudligt knak, och blodet sprutade när sjömannen stapplade bakåt med ett vrål. Han svingade en gigantisk näve och Adriana duckade, men inte tillräckligt snabbt. Slaget träffade henne i sidan av huvudet och hon stapplade baklänges och snubblade över Eriks utsträckta ben.

”Gedanska hynda,” morrade gotmariten genom blodet som strömmade ner för hans ansikte och drog bak foten för att sparka henne.

Utan förvarning föll han skrikande ihop i en hög, och Akvin stod mellan de fallna kungabarnen och de övriga sjömännen, som till slut beslutat sig för att ingripa och hjälpa sin kamrat. De avancerade långsamt och lite tveksamt, slitna mellan impulsen att hämnas sin fallne vän och insikten att en ständigt växande skara stadsbor betraktade dem ilsket.

”Mår du bra?” frågade Akvin Adriana över axeln.

Hon ruskade på sig för att försöka bli av med dubbelseendet och nickade.

”Det är ingen fara med mig.”

Hon ställde sig vid hans sida och flexade fingrarna.

”Vad gjorde du med honom?” frågade hon.

Han höjde plankan han höll i handen och släppte den sedan bakom sig.

”Jag är inte säker, men jag kan ha krossat hans knäskål.”

Adriana kände snarare än såg hur Magnus sällade sig till dem och tillsammans stod de i en halvcirkel runt Erik, som fortfarande satt på marken. Gotmariterna – det var bara fyra kvar nu – spred ut sig och närmade sig.

Miranda stod som fastnaglad i marken och såg hur den första gotmariten, en satt kvinna med en tatuering på armen, riktade ett slag mot hennes bror, och hur han parerade det och kontrade. Att han var vänsterhänt gav honom ofta ett övertag mot nya motståndare – åtminstone i början, innan de lärde sig varifrån hans slag kom – och så var fallet nu också. Kvinnan missade att värja sig, och Akvins knytnäve träffade henne i sidan.

Adriana duckade undan ett slag och fick in en träff i sin motståndares mage, men träffades av hans armbåge i munnen när han blint kontrade. Hon spottade blod, men hennes nästa slag träffade honom under hakan. Miranda kände igen Överrotmäster Kåras handlag i prinsessans teknik, och lovade sig själv att inte klaga nästa gång Kåra tvingade henne till ändlösa sparringsessioner.

En av gotmariterna hade dragit sig undan från de andra, och Miranda hade antagit att han inte ville vara med om att puckla på tre gedanska ungdomar. Men nu såg hon att han smugit runt åt vänster och hittat en brädbit som blivit över när man byggt inhägnaden. Han plockade upp den i båda händerna och smög sakta närmare, så att han närmade sig Magnus bakifrån. Miranda såg sig desperat omkring, men såg inte skymten av stadsvakten någonstans. Gedaborna stirrade med öppen mun på slagsmålet, men verkade inte vara på väg att ingripa. Sjömannen höjde plankan över huvudet och tog ännu ett steg närmare, och ännu ett, och ännu ett.

Miranda kände hur desperationen spred sig i armar och ben och gav henne mod och styrka. Hon sprang, och hörde Kåras röst i huvudet:

”Det handlar inte om styrka. Det handlar inte om storlek. Det handlar om teknik. Och balans.”

Balans. Det var nyckeln.

Hon tog ett språng och hennes fot träffade mannen i knävecket med hela hennes tyngd bakom sig. Han föll med ett skrik av smärta när föll och hans fot vek sig snett under honom. Miranda träffade torgets stenbeläggning med höften först och rullade snabbt upp på fötter igen och sprang snubblande därifrån.

Framför henne delade sig folkmassan motvilligt, och ett halvdussin soldater i stadsvaktens färger trängde sig ut på torget och sprintade mot slagkämparna. Miranda lutade sig på knäna och andades ut. Ljuset ske pris, det var över.

* * *

Det var en sorglig skara som stod i drottning Margretes kammare och lyssnade på drottningens ilskna utläggning över deras obetänksamhet. Miranda var den enda som var oskadd. Akvin hade en blåtira och en svullnad på vänster kindben som lovade att bli spektakulärt färggrann inom ett par dagar. Magnus och Adriana hade varsin fläskläpp, och knogarna på Adrianas högerhand var ombundna eftersom hon skurit sönder dem på en av motståndarnas tänder.  Magnus haltade på höger ben, och till och med Erik, som gett sig in i slagsmålet trots att hans syskon försökt hålla honom borta, hade blåmärken på kind och haka.

”Hur kunde ni vara så dåraktiga?” frågade drottningen för fjärde gången. ”Ni kunde ha råkat riktigt illa ut. För att inte tala om den skam ni utsatt hela Gedanien för genom att slåss som ofrälse bråkstakar!”

Hon satt framåtlutad i sin stol och gestikulerade vilt åt dem. Hennes ansikte var blekt och tärt av den svåra graviditeten, men två ilskna röda fläckar hade blossat upp på hennes kinder. Under klänningens generösa veck kunde Akvin ana den svällande magen som vållade henne sådana besvär. Hon hade inte långt kvar nu.

Kung Imrar

Kung Imrar stod snett bakom sin hustrus stol med armarna i kors över bröstet och rynkad panna. Än så länge hade han inte sagt mycket, men Akvin var säker på att han inte skulle förbli tyst länge till.

”Adriana, vad tänkte du på?” frågade drottningen och vände sin ilskna blick mot sin äldsta dotter. ”Du om någon borde veta bättre än att starta ett slagsmål, som vore du inte mer än en fotsoldat!”

”Tillgift, Fru Moder, men det var inte jag som började slåss,” sade Adriana.

”Nej, Fru Moder,” flikade Magnus in. ”Det var gotmariten som började.”

”Det rör mig inte i ryggen vem som började slåss!” fräste drottningen och lade en hand på magens rundning. ”Ni borde inte ha låtit er dras in i det!”

”Fru Moder, vad skulle vi annars ha gjort?” frågade Adriana hätskt. ”Han hade slagit omkull Erik, och förolämpade oss allihop!”

”Är din självkänsla så låg att du låter dig provoceras av en gotmarisk plebejs åsikter? Nej, du borde ha berättat vem du är, och låtit honom hitta ett sätt att gå därifrån med äran i behåll.”

”Jag vägrar gömma mig bakom min titel,” sade Adriana och höjde hakan. ”Det vet du.”

”Så istället bröt du hans näsa. Var det så mycket bättre, menar du? Att orsaka någon annan smärta istället för att svälja din egen stolthet? Jag trodde jag uppfostrat dig bättre än så.”

Adriana svarade inte. Hon stod fortfarande rakryggad, men Akvin såg hennes blick flacka och skammen färga hennes kinder röda.

”Och du, Magnus! Om din syster nu glömmer sig, så förväntar jag mig att du i alla fall minns vad jag lärt er. Jag har inte uppfostrat er till sinnessvaga slagskämpar!”

”Nej, Fru Moder,” svarade Magnus. ”Du uppfostrade oss till att alltid ta de svagas parti, och att tala för dem som inte har någon röst. Min bror är bara ett barn, och gotmariten var en vuxen man som borde vetat bättre än att ge sig på någon som är så mycket yngre. Adriana gjorde precis det som du lärt oss – hon ställde sig på den svagares sida. Och jag är stolt över henne.”

”Och det var en rättvis strid!” flikade Erik in. ”Inga vapen, och lika många på varje sida. Och de var större, så det är inte som att vi hade en orättvis fördel!”

Kungabarnen ställde sig lite närmare varandra, så att de stod axel vid axel med Magnus i mitten, och mötte sin mors ilskna blick tillsammans. Akvin avundades dem den sammanhållning de hade. Han älskade sina syskon – naturligtvis gjorde han det – men de delade inte temperament, inte som de tre äldsta kungabarnen gjorde. Han sneglade upp på kungen, och såg hur dennes ilskna blick mildrats. Inför sina barns enade front såg Imrar nästan stolt ut. Och road. Och Akvin förstod: även om inte drottningen uppfostrat sina barn till slagskämpar, så hade kungen det. Han tyckte att de gjort rätt, även om han inte kunde erkänna det här. Akvin slappnade av. Om kungen stod på deras sida så kunde inte deras oundvikliga straff bli för hårt.

Han måste ha andats ut mer ljudligt än han själv insåg, för drottningen vände sig blixtsnabbt mot honom.

”Du! Akvin!”

Han hajade till och bugade djupt.

”Min drottning.”

”Vad har du att säga till ditt försvar? Du som är äldst i hela er sorgliga trupp. Du borde ha hindrat min dotters upptåg.”

Inför hennes ilskna blå blick kände sig Akvin väldigt ung. Han öppnade munnen för att svara men hittade inget att säga.

”Nå? Svara mig, för bövelen!” röt drottningen.

Adrianas hand hittade hans och hon kramade hans fingrar lätt innan hon släppte dem igen. Det var allt stöd hon kunde ge honom just nu, men det var allt han behövde. Han såg förbi drottningen och mötte kungens blick.

”Min drottning, det är inte min sak att berätta för kronprinsessan vad hon ska göra. Hon är min framtida drottning, och jag följer henne. Nu och alltid.”

Han tvekade, men sedan tillade han: ”Och om jag ska vara helt ärlig, min drottning, så hade jag inte hindrat henne ens om jag hade haft den befogenheten. Jag tycker inte heller att hon gjorde fel som ville skydda prinsen mot en motståndare som var så vida överlägsen honom i styrka.”

”Du tycker inte att hon gjorde fel?” frågade drottningen iskallt.

Akvin ryckte på en axel.

”Tja, hon skulle kunnat ducka lite snabbare.”

Miranda misslyckades med att kväva ett skratt, och det ryckte i kungens mungipa, men drottningens blick var frost och kyla.

”Jag förstår. Jag förstår precis.”

Hon såg upp på sin make.

”Har du inget att tillägga?”

Imrar såg strängt på ungdomarna, men skakade på huvudet.

”Inte just nu. Jag kommer att överväga era straff, och meddela dem senare. Ni kan gå nu.”

Drottningen såg rasande ut över att inte få fortsätta sin tirad, men kunde inte gärna säga emot honom.

Akvin, Miranda och prinsarna lunkade ut, men Adriana och Magnus utbytte en av sina meningsfulla blickar, och hon dröjde sig kvar. Hon väntade till dörren hade stängts bakom Erik, och gick sedan fram till sin far och neg djupt.

”Far, jag har en ynnest att be om.”

”Jasså? Vill du be om nåd?”

Blicken Adriana gav sin far var nästan föraktfull.

”Naturligtvis inte. Det skulle inte hjälpa, och jag är beredd att ta mitt straff.”

”Vad är det då?”

Hon tog ett djupt andetag.

”Straffa mig och Magnus hur du vill. Men låt Erik få sin häst. Det finns ett vackert fuxsto bland hästarna, och Erik älskar henne redan. Låt honom få sin häst, och låt mig betala priset.”

”Du vet inte ens hur jag tänker bestraffa er. Är du villig att ta hans straff också?”

”Ja, Far. Om han får sin häst.”

Imrar kunde inte hålla tillbaka leendet längre. Han kysste sin dotter på pannan och lade en valkig hand på hennes kind.

”Låt gå. Men han kan inte komma undan helt och hållet.”

”Jag förstår. Tack, Far. Mor.”

Hon neg igen åt båda föräldrarna och gick ut.

* * *

Margrete såg på den stängda dörren och trummade tankfullt med fingrarna på stolens armstöd.

”Imrar, vi måste prata.”

”Vad är det, min kära? Du behöver inte oroa dig för att de kommer att komma lindrigt undan – deras straff kommer att bli kännbart.”

”Du säger det nu, men jag känner dig, min vän. Du kommer att straffa dem för att kunna säga att du gjort det, och sedan förlåta dem efter två dagar. Du tänker inte ens neka dem deras hästar, eller hur? Men nej, det är inte det jag vill prata om.”

”Låt höra, då.”

Han satte sig på en pall vid hennes fötter och tog hennes hand i sin.

”Jag vill att du skickar iväg Akvin.”

Han höjde förvånat på ögonbrynen.

”Skickar iväg honom?”

”Ja! Tillbaka till Örnnästet, eller till Sunnanslätt eller Arosia eller vart som helst.”

”Är inte det lite väl hårt? Allt han gjort är att ställa upp för våra barn. Och vad jag förstår är den här gotmariten inte känd för sitt milda sinnelag.”

”Hela den förbannade utflykten var hans idé – glöm inte det. Och det här är knappast det första han har ställt till med. Minns du inte när de lindade in kapellets klockkläpp innan högmässan? Eller när de smorde golvet i hallen med ister?”

”Det var fem år sedan!” skrattade Imrar.

”Det spelar ingen roll när det var! Det var hans idéer, alltihop!”

Hon suckade.

”Jag vill ha honom långt här ifrån, Imrar. Jag är rädd för att han får ett för stort inflytande över Adriana.”

”Är det allt? Oroa dig inte för det, min kära. Adriana kan nog både fatta egna beslut och stå på sig om någon säger emot.”

”Jo, det är det jag är rädd för.”

Imrar rynkade ögonbrynen.

”Nu förstår jag inte...”

”Om hon och Akvin blir mer fästa vid varandra kommer hon att motsätta sig varje parti du och jag hittar åt henne. Och som du själv säger, så kommer hon inte att ge med sig i första taget när det beslutet väl är fattat.”

”Menar du att Adriana och Akvin..?”

”Ja. Det menar jag.”

”Har hon sagt något till dig?”

”Nej, men tänk efter nu, Imrar. De tillbringar så mycket tid i varandras sällskap. Förutom hennes bröder, vilken annan ung adelsman har du någonsin sett så ofta vid hennes sida? Och sättet de ler mot varandra! Och de höll varandra i handen!”

”Vad? När då?”

”Här. Alldeles nyss. Mitt framför ögonen på oss!”

”Det såg jag inte.”

”Men det gjorde jag. Jag vill att du skickar iväg honom, Imrar. Genast, innan de hinner fästa sig än mer vid varandra.”

Hon avbröt sig med en flämtning och lade en hand på magen. Sammandragningarna blev värre och värre. Det var inte många dagar kvar nu. Imrar såg bekymrat på henne och kysste henne varsamt på handflatan.

”Se så, kära du. Oroa dig inte. Det är inte bra för barnet. Och förresten vore inte en gedansk allians helt fel för Adriana.”

”Aldrig,” sade Margrete bestämt och slog ut med handen som för att vifta bort blotta tanken. ”Akvin är en obetänksam slarver, och inte alls lämpad för att bli prinsgemål – än mindre kung. Men ens om vi antar att han genom Den Förstes försyn mognar och blir mer ansvarstagande så tänker jag inte slösa bort min dotter på sonen till en enkel friherre. Jag har större planer för henne.”

”Om du tänker på din kusin igen, så vill jag påminna dig om att jag inte tänker tillåta ett eormiskt äktenskap.”

Margrete såg besviken ut, men fortsatte:

”En greve då. Eller en prins. Karl och Katarina har en son i lämplig ålder, trots allt. Han kanske kan duga. Om de uppfostrar honom ordentligt. Adriana kommer bli den främsta drottningen Gedanien någonsin haft, och hennes make måste vara lika storslagen som hon!”

”Sätt inte för stor press på flickebarnet,” sade Imrar sorgset. ”Hon kommer säkert bli en duglig drottning, men...”

”Nej! Hon kommer att bli den dugligaste av dem alla. Ingen kommer kunna säga att hon inte duger, att hon inte är kronan mogen. Hon kommer att bli den drottning Gedanien behöver. Jag svär.”

Imrar såg bekymrat på sin bleka hustru. Hennes blick var ängslig och nästan febrig, som alltid när hon pratade om sitt äldsta barn. Margrete, som alltid varit föremål för kritik, som aldrig riktigt accepterats i sitt nya land, tänkte inte låta sin dotter gå samma öde till mötes, även om det ansvar och den pliktkänsla hon inpräntat i Adriana ibland hotade att knäcka henne. Den nya graviditeten hade bara gjort saken än värre. Måtte den snart vara till ända.

Han strök henne över handen, och lade en hand på hennes kalla kind.

”Mitt hjärtas drottning,” sade han vänligt. ”Om det betyder så mycket för dig, så visst ska jag skicka iväg Akvin. Imorgon, om du vill. Han kan få åka hem till Örnnästet över vintern. Fru Sunniva blir säkert glad för lite sällskap. Och om två år är Adrianas tid som ungsven över, och då kan vi skicka iväg henne till universitetet i Heidelstadt, som vi pratat om. När hon väl kommer tillbaka därifrån kommer Akvin att vara tjugo år, och säkert trolovad sedan länge.”

Han log och kramade hennes hand.