Mäster Aemilius Clarus på Fristad

Den gedanske magikern Aemilius Clarus var en av Nyckelns Väktares utsända till sammankomsten på Unnsbacken. Lajvrapport av Leif Eurén.

Adept Astrid	Adept Kari	Eskil Bursson

Kvällen före Väktarnatt

När vi väl kommit fram till Unnsbacken, presenterat oss för Drakfåglarna där och fått våra sovplatser anvisade, började jag förhöra mig om var den beryktade porten fanns. Inte långt bort alls, sa de flesta, men jag beslutade att eftersom det började skymma, så skulle vi vänta till morgondagen så att vi kunde titta på den i dagsljus. Men så samlades en smärre hop som skulle bege sig till porten. Varför vet jag inte, men jag följde med för att se vad som var på gång, och anbefallde Astrid att komma med. Väl framme vid porten så öppnar den sig och ut kommer sex personer. En av dem är Kari och en annan är Eskil. De övriga fyra känner jag inte igen, men minst en av dem är Rödkåpa eller Salamander.

Vi tar med dem allihop till mangårdsbyggnaden, och börjar samtala lite med dem. Det är helt klart att de är tagna av sina upplevelser, och även tydligt att de blivit mycket goda vänner under tiden de varit tillsammans där. De tyr sig till varann och sitter tillsammans trots att de nu kommit ifrån skymningslandet innanför porten. Jag är bekymrad över att en i gruppen är en Rödkåpa och en annan en Salamander. Det kommer att ställa till problem. Jag får i alla fall veta att rödkåpan heter Fenri och salamandern Rakel, men annars är sällskapet inte så intresserade av att prata om sina upplevelser. Det fick väl bli en annan gång…

Väktarnatt

Syster Fenri	Syster Rakel	Madra Stenstod
Liv	Laurelin	Aerlinn

Under en diskussion på förmiddagen mellan oss magiskt kunniga, kommer vi fram till att det band, som både Fenri och Rakel haft till Fursten, och som varit brutet under tiden i Gråmark, åter börjar växa till sig. Starkast är det hos Fenri, och de som talat med henne nyligen säger att hon börjar återfå sin fanatism. Däremot verkar det långsammare hos Rakel, som dessutom aldrig varit så hårt knuten. Under diskussionen om det går att rädda dem, enas vi om att vi nog inte kan lyckas med Fenri men väl med Rakel. Därför anordnar vi en ritual där vi ska föröska klippa bandet för gott. Det är jag Æmilius, Madra Stenstod, Liv, Laurelin och Aerlin. Aldrig tidigare har väl några sökt samverkan mellan klassisk arcurisk magi, runmagi, spontan magi och alvisk magi, men vi ansåg alla att detta var ett viktigt tillfälle att prova. Och vi även överens om att inte dröja, eftersom det verkade som om bandet till fursten knöts starkare för varje timme som gick.

Ritualen gick bra, tror vi, men den fick en märklig bieffekt på oss som utförde den: vi förlorade omdömet och började tro alla om gott. Och på grund av det följde jag efter en liten skara som skulle till porten med Fenri i syfte att skrämma henne. Väl där kom jag på att jag skulle ändra lite i de magiska flödena så att det kändes som om porten var öppen. Jag tänkte inte alls på att hon var blodsmagiker och kanske inte alls upplevde av de magiska flödena på samma sätt som oss arcuriska magiker. I alla fall gjorde jag lite Rego Vim för att efterlikna de magiska flöden som fanns runt porten när den öppnades förra gången. Då, till min oförställda förskräckelse, öppnades porten. Naturligtvis försökte jag omedelbart stänga den, för vem visste vad som kunde komma ut därifrån denna gång. Men jag misslyckades och stod som förstenad, rådvill och visste inte vad jag skulle ta mig till. Då kom Liv och Madra Stenstod och bad mig försöka en gång till, och gav mig också av sin kraft. Denna gång lyckades det, även om det tagit det mesta av våra krafter.

Arna Lagkvinna	Auðviðr	Smeden

I mangårdsbyggnaden hade jag en kortare diskussion med Arna Lagkvinna huruvida vi, såsom varande Nyckelns Väktare, skulle få ta med oss Fenri till Arosia eller inte. Drakfåglarna verkar inte så pigga på att släppa henne. Men jag hävdade att det var viktigt att hon förhördes av kunniga utfrågare, och att jag inte var det. Samt att jag inte ens vill bli det, eftersom det inbegriper att jag då måste sätta mig in i alla de hemskheter som blodsmagi omfattar. Det verkade som om Arna förstod mina argument.

När det började skymma lite, men ännu inte var helt mörkt, besökte jag tillsammans med Astrid porten ännu en gång, och mha den magiska amulett, som vi tagit från de furstliga magikerna i Klippiga skogen, fann vi både en inskription och en symbol på porten. Jag skrev omsorgsfullt av texten och avbildade symbolen så gott jag kunde.

När vi är klara med det måste Astrid dra sig tillbaka. Själv tar jag tillbaka till mangårdsbyggnaden och samtalar där med barden Auðviðr. Det visar sig att hon varit ibland annat Naari under just den tid de furstliga finner den Blå Lågan där. Jag drar mig till minnes hennes namn från en redogörelse jag läst i Örnevalls kloster, och när jag sedan får höra att den person hon har med sig är den smed som verkade i Naari vid samma tid som kommer jag ihåg att han omnämns i redogörelsen som förmodligen varande oknytt. Jag hämtar järnstjärnan och visar för smeden, men han kan inte ge mig någon ytterligare upplysning om dess ursprung.

Bara en kort stund senare nådes vi av budet att den Blå Lågan brann i skogen. Jag letade reda på de oknyttskäril Astrid haft med sig, och som enligt hennes utsago hade förmågan att fördriva den Blå Lågan. Sedan övertygade jag Laurelin om att hon var den bästa att försöka släcka de lågor vi fann. När vi kom upp i skogen hade den Blå Lågan där slocknat, men en annan låga hade tänts närmare mangårdsbyggnaden. Vi tog oss fortast möjligt dit, och Laurelin lyckas, med hjälp av ett käril och understödd av mig, Liv och Madra, släcka lågan.

Trött som jag var efter dagens händelser, drog jag mig tillbaka, och lät andra vaka in Väktarnatten.