| Utskriftsvänlig sida |
Mirestel, en lärd alv och magiker, deltog på krigsrådet vid Hjortsnäs och i expeditionen till Klippiga skogen. Hennes mentor Ailindil hade nyligen dött i samband med en ritual som gick snett och hon plågades av såväl skuldkänslor som andra demoner. Lajvrapport av Jennie 'Nennen' Gahnström. Läs också gärna den längre dramatiserade berättelsen om händelserna: Mirestel och porten |
 |
Akt 1: Krigsrådet på Hjortsnäs
 |
 |
 |
| Nim-Elenath | Liv | Aerlinn |
Rådslaget började för min del med en diskussion om portarna. Magikern Nim-Elenath bidrog med sin kunskap, men hon undanhöll vissa delar. En människoschaman beskrev sitt sätt att färdas och tillslut kom man fram till att det måste vara antingen olika portar eller åtminstone olika sätt att använda dem då schamanen förlitade sig på oknytt.
Livs vision var traumatisk för Mirestel, både pga minnena och hennes egna syner som händelsen frammanade och genom Holenthons förstörelse. Värst var Livs tolkning att ”Rana lyckades där din mästare misslyckades”. Mirestel tog väldigt illa vid sig av att någon kunde påstå att hennes högt vördade och älskade mästare kunde misslyckas med något.
När det kom till planeringen av färden till porten nästföljande dag ville Mirestel följa med av sina egna skäl.
Diplomaten Aerlinn från Neledh Sirion började genast lägga sig i Mirestels sorg och både hon och Nim-Elenath frågade Mirestel vad hon egentligen tänkte göra. Utan att direkt ljuga undvek Mirestel frågorna.
Akt 2: Porten i Klippiga skogen
Flyktingarna som dök upp var en känslomässigt tung del för Mirestel. Den gravida Meriels historia om makens mod och det ofödda barnet berörde henne djupt. När de var tvungna att lämna kvinnan i den fallfärdiga stugan kände hon stor skuld och önskan att hon kunde hjälpa att beskydda henne. Väl vid porten stod det klart att de inte kunde öppna den. Gåtan lät sig så småningom gissas, men de hade ju inte nyckeln. Tillslut kändes det otryggt att vara kvar och de begav sig tillbaka. |
||||||||
| * * * | ||||||||
Så dök Rana upp. Trots de övrigas tvekan ville Mirestel möta Rana eftersom hon verkligen ville veta hur hon öppnat porten som Ailindil inte kunnat. Rana berättade om sin bakgrund och historia i ett försök att få alverna att förstå. Hennes främsta poäng var att alverna skulle gå under som folkslag om de valde att inte utforska ”härskardriften”. Med i följet fanns ytterligare två alver, krigaren Enwe (egentligen en getherde) och Ithildin, en rådvill alv som inte verkade kunna bestämma var hennes lojalitet låg. Enwe framförda synpunkten att en av hans uppgifter var att försöka skona så många alver som möjligt genom att verka inom furstens led på det sättet. Att kriget och Fursten var där oavsett vad och att det enbart var genom att försöka påverka situationen från den sidan som alverna kunde skyddas. Ett förslag på en överenskomelse lyftes där, om alverna valde att bryta sin allians med människorna så skulle fursten lämna deras skogar ifred om Rana nu kunde påverka honom till det. Ingen sådan överenskommelse träffades dock slutgiltigt (givetvis). En galen alv, Caelwen, följde i Ranas spår och det kom fram att det var ett misslyckat experiment med en port som gjort henne tokig. Mirestel blev chockad av att Rana kände till hennes namn och att hon dessutom kunde skåda in i hennes inre.När Rana sa till henne att hon skulle sluta känna skuld och bli fri och nå sin fulla potential gav det henne en stor känsla av lättnad.
|
||||||||
| * * * | ||||||||
Efter mötet med Rana satt Liv och Mirestel och diskuterade sin oro för Helcaril (trots att de inte kommit igenom sin egen bittra historia). Liv påtalade att stenen var dålig för Helcaril och att den försökte bryta bandet mellan dem. Mirestel var fortfarande mycket bitter mot Liv och kände i hemlighet lättnad över att stenen försökte bryta bandet. Samtidigt hoppas hon att stenen ska ge Helcaril ökad makt (även om den inte nödvändigtvis är ”god”, då den i så fall kan hjälpa till att hålla honom trygg så hon inte behöver förlora honom också). Liv blev mycket förolämpad och ledsen när Mirestel avslutar samtalet med att hon inte kan förstå hur någon kan vilja umgås med henne och att om hon varit starkare så hade hon kunnat styra sina visioner och då vara till riktig nytta, till skillnad från nu.
|
||||||||
| * * * | ||||||||
Som en blixt kände Mirestel av portens magi samtidigt som Liv hade sin vision om att något ont skedde där. Trots att alla andra skyndade sig tvekade hon eftersom hon trodde att det var Rana som gjorde något och hon kände så stor tacksamhet för att Rana tagit bort en del av hennes skuldkänslor att hon inte ville ställa sig i vägen för henne. När hon kom fram och det var det mäktiga ”väsendet” som tydligen betalats av Rödkåporna för att hålla porten, så blev hon rädd. M stod och tvekade. När Mirestel fick syn på Rana blev hon lättad för hon tänkte att Rana kunde hålla henne säker. Samtidigt blev hon skuldtyngd då hon inte kände sig redo att göra det valet, att följa Rana och överge Helcaril. När människor sköt mot Ranas alver blev Mirestel mycket ledsen och när Rana förbannade människorna gladdes hon. När rödkåporna kom ville Mirestel fly till Rana, men hon insåg att det valet skulle skicka henne på en väg som hon inte var redo att följa. Därför vände hon om och sprang och gömde sig. När Mirestel flydde från rödkåporna stötte hon på schamanen Flod av Älgstammen, som stulit nyckeln till porten från Ranas alver och den alviske krigaren Dolothorion som hjälpte henne. Mirestel försökte hjälpa dem att fly men blev för rädd och gömde sig istället. * * * När Aerlinn hämtade Mirestel för att göra en illusionsritual för att dölja porten med Laurelin och Nim-Elenath, försökte hon först komma med undanflykter men gick till sist dit. Ritualen lyckades trots hennes oro för motsatsen. |
Akt 3: Åter till Hjortsnäs
Väl tillbaka i jaktstugan berättade alverna för Helcaril, som stannat kvar för att forska på stenen, vad som hänt. Mirestel kände sig mycket kluven, tacksam mot Rana men samtidigt rädd för vart den vägen skulle leda henne. Då är det tryggare att stanna hos Helcaril. Samtidigt hade hon fått tillbaka sin livslust för första gången sedan Ailindils död. Hon ville inte längre öppna porten, utan snarare försöka leva på riktigt och framförallt försöka hela sig själv.
Aerlinn frågade ut henne angående Rana och Mirestel blev irriterad. Hon beskrev (vilket inte var hela sanningen) att hon blivit rädd av Ranas sätt att skåda in i hennes själ. Aerlinn bestämde att en informationskampanj skulle skapas för att informera alvfolket om Ranas sätt att försöka värva nya alver till sitt värv. Dolothorion berättade att människorna gått med på att hjälpa till med försvaret av skogarna.
Schamanen Flod kom tillbaka och alverna försökte övertyga henne om att nyckeln till porten borde lämnas över till dem. Hon vägrade dock med motivationen att Fursten redan tagit sig in i skogarna och att alver redan står på hans sida. Ett faktum som inte gick att förneka. Istället ville Flod hitta ett sätt att glömma kunskap och därefter gömma nyckeln på någon plats där den inte går att hitta och själv glömma bort var hon gömt den. Vi förordade att den skulle gömmas i våra skogar.
Älgstammens utsända gick med på att låta trupper förflytta sig genom deras ”rike” in i alvernas.Tanken var att skicka bud när hjälpen behövdes, t.ex. genom oknytt.
Lättnaden under kvällen var stor, att äntligen slippa en del av skulden och Mirestel var nästan redo att släppa taget om Ailindil. Hon satt med ett tag under en magisk diskussion och gladdes åt känslan av delaktighet
Tanken slog Mirestel att hon inte kunnde komma åt att be Ailindil om förlåtelse, men att hon väl kunde lätta på skuldbördan i fråga om Liv. Att be om förlåtelse var dock att gå för långt, så hon nöjde sig med att tala om att hon var lättad och glad att Liv trots allt var i livet.
