Hunaland har haft många hjältar genom århundradena, men i muntlig tradition finns inga hjältelegender som överträffar sagorna om Hunalands femton hjältar. Bland dessa hjältar finns personer som Holmger Krok från Blia, Dubbel-Gulla och Knaphövdeättens förfader Frösten Est, som kunde dräpa tröndebjörnar med bara händerna. Sagorna och sångerna är många, alla fulla av stordåd och hjältemod.
Många hunalänningar vill, men få kan, spåra sin härkomst till de legendariska femton. De enda som verkligen kan bevisa sin härkomst är Hunalands stormannafamiljer. Sagan säger att Vemdalshövdingen Aslak Varga-gny bjöd till gästabud. När gästerna från Hunaland reste söder ut låg krigare i bakhåll i Ranadal. Många stupade där. En av de första blev träffade var gamle Erik Kvigbjörnson från Vargsätter, som fortsatte att kämpa med två spjut genom kroppen. Striden var lång, och till slut låg alla hunalänningar döda eller skadade. Med sina sista krafter gav Öper Skrikhals ett varningsrop till dem som kom efter. Så kraftigt var ropet att snön rasade från Ranaklätts topp. När skriket tystnade låg även Öper bland de döda. Den efterföljande skaran satte sig i säkerhet, alla utom sex stycken: Estrid Varghand Hoddleifsdotter, Bure Rindsson, Hendendis Fager Rindsdotter, Frösten Est, Ödis Herse och Holmger Krok. De stoppade Vemdalshirden på bekostnad av sina egna liv. Det sägs att den sista som Frösten Est dräpte var en turse direkt från Jotunheim. De hittades sedan, högst upp på en enorm hög fallna fiender. Hunalands folk brände fiendens krigare och lät askan ligga. Därför är Ranadal svår att finna idag. Bure Rindson begravdes där han utsett grav åt sig, den platsen som idag kallas Bure Hällar. Hedendis Fager höglades vid sin hemgård Yngheden. Frösten höglades vid Tångvalla och de återstående tre i högar inte långt från Ranadal. De stupade hunahjältarna gavs kungars begravningar, och deras ättlingar visades stor heder för all framtid. Från dessa stupade hjältar räknar Hunalands stormannafamiljer sin härkomst: Knaphövde från Frösten Est, Sköld från Estrid Varghand Sköld, Krok från Holmger Krok, Ödis från Ödis Herse och Rind från Bure Rindson och Hedendis Fager Rindsdotter.
Ibland blotar Hunalands asatroende fortfarande till de femton, skalder och musikanter skriver gärna om de legendariska krigarna, men när Hunalands hjältar nämns är det sex namn som alltid nämns med vördnad: Estrid Varghand, Bure Rindsson, Hendendis Fager, Frösten Est, Ödis Herse och Holmger Krok.
Från Blia i norra Hunaland kommer Holmger Krok Aslakson som räknas till Hunalands främsta hjältar. Han stupade i Ranadal när Vemdalingar anföll Hunaland, där hans hög hålls i gott skick av ättlingar och blotande asatroende. Hans efterlevande har fått ättenamnet ”Krok” och räknas till Hunalands fem hjälteätter.
Tillnamnet ”Krok” fick Holmger när hans vänsterhand ersatts av en krok efter att den bitits sönder under björnjakt. I strid använde han kroken att haka upp fiendens sköldar. På fester och gästabud använde han kroken till att fiska upp fläskbitar ur grytor, något som både roat och förskräckt gästabudsgäster. Holmgers mindre kända tillnamn är ”Holmger kommer-och-går”. Han var en orolig själ, som alltid behövde ha något att göra för att vara tillfreds. Han besökte ofta sina systrar, en resa som tog timmar, bara för att sitta en kort stund innan rastlösheten tog överhanden och han gav sig hem igen.
När Holmger var ung hade han en granne som hette Trast Disason men som kallades Enöra. Holmger och Enöra ägde mark som på ett ställe delades av en myr som känd för att vara bra jaktmark. Längs myrens västra kant växte träd som var dåliga av den fuktiga marken. Holmger fälde några av dem för att förbättra sikten, och när han gjorde det råkade han fälla några träd från Enöras sida. Enöra lade märke till det och begav sig till Blia för att få ersättning. Holmger tyckte att det fanns inget att ersätta, det vara bara dåligt virke i alla fall. Båda envisades, men det slutade med att Enöra fick ge sig hem i oförättat ärende. När Enöra kom tillbaka till sin egen gård tog han en yxa och gav sig iväg till myren där han fällde två träd på Holmgers sida. Holmger fick reda på detta och fällde i sin tur några träd på Enöras sida. Så höll de på ett tag. När det var dags för Jamtamot skulle Holmger dit med några män och kvinnor. På vägen mötte han Enöra med några gårdskarlar släpande på timmer. Ordväxling utbröt och den slutade i att båda sidor rusade mot varandra med dragna vapen. En kort och häftig strid utbröt. När striden var över låg en död på var sida och alla hade fått sår.
Holmgers fru Ragnhild tog emot Bliafolket när de kom tillbaka till gården. Hon förband såren, lyssnade på förklaringarna. Den kvällen, när folket somnat i gården, red hon till Enöras gård för att tala med Enöras hustru Islinn. Islinn var lika trött på grälet som Ragnhild, och de kom överens om att det måste vara nog. Tillsammans fällde de timmer och drog hem till gårdarna. Holmger och Enöra blev tillsagda att ingen av fruarna skulle ligga med dem innan timret var hugget och ordentligt vaktat under en vecka. Holmger blev färdig först, och hans äldsta dotter föddes nio månader efter.
Resten av det året gick Enöra och Holmger och blängde på varandra. De bråkade inte, men inte heller var de sams. En vinterdag när Holmger var ute för att jaga björn såg han Enöra på andra sidan dalen, inbegripen i strid med flera trönder. Med ett kraftfullt kast, tvärs över dalen, fällde han krigaren med björnspjutet. Tur var att spjutets tvärslå höll, annars hade de genomborrat Enöra med.
Nästa dag kom Enöra till Blia för att lämna åter spjutet. Holmger tog emot spjutet. Enöra räckte också fram halva sin livsbot, för Holmger hade räddat hans liv. Holmger tänkte en stund och räckte sedan tillbaka boten. Han ville inte ta emot någon bot, sade han, för vänner räddar varandras liv utan att ta emot bot. Botsupen ville han i alla fall inte missa. Sedan den dagen var Trast Enöra och Holmger Krok goda vänner. Trast Enöra blev aldrig någon hjälte, men han stupade vid Holmger Kroks sida i slaget vid Ranadal.
Holmgers ättlingar: Kroksätten
Bland Hunalands främsta hjältar återfinns tre syskon: Bure Rindsson, Hedenfast Rindsson och Hedendis Fager Rindsdotter. De föddes alla tre på gården Yngheden i nordvästra Hunaland, på den tiden då män var män, kvinnor var kvinnor och hjältar var sagolikt duktiga.
Bure Rindsson
Äldst av Rindsyskonen var Bure Rindson. Sagorna beskriver honom som en lång man med korpsvart hår och obehagligt genomträngande blick. Redan vid unga år var han starkare än de flesta och skickligare med vapen än de flesta.
Som många gjorde på den tiden ville han visa sig mogen genom att resa, och han valde att resa norrut, i jakt på ära. Han reste långt och hans äventyr i norr finns bevarat i otaliga sagor. En handelsman på besök i Hunaland berättade om hur han först träffat Bure Rindsson. Detta var i det land som då kallades Bearmland och låg norr om rusernas rike. Bure höll på att köpslå med handelsmannen om ett valrossrep när en skara bearmer närmade sig. De talade sinsemellan och vände sig då och då om mot en grupp unga kvinnor som stod en bit bort. Upphetsade och ivriga att visa sig på styva linan anföll de handelsmannen och Bure. I striden som följde blev handelsmannen sårad och Bure ställde sig emellan honom och bearmerna. Bure höll alla tolv stånga en lång stund innan de skamsna lommade tillbaka. Handelsmannen undrade efteråt varför Bure inte dräpt någon i striden. Bure svarade att det inte behövdes. Han kunde försvara sig utan att dräpa dem.
Sagorna berättar ofta om Bures uthållighet och styrka. Vid ett tillfälle var han på besök hos Ottar på Kambo när snön rasade från närliggande Vargstöten. Normalt var det ingen fara, men det var mycket snö det här året och lavinen hotade att krossa huset och alla i det. Bure höll uppe taket, när väggar och stöttor givit vika, till dess att undsättning kom och de kunde grävas fram. Rindsättlingarna använder fortfarande uttryck som ”Ät din gröt (eller vad det nu kan vara) så blir du stark som Bure” eller ”Han/hon är den uthålligaste sen Bure”.
Han gifte sig med Åsa, en kvinna från Norge som sagorna hävdar var dotter till Öystein, kung av Vestfold. Tillsammans fick de två barn som nådde vuxen ålder: Oddny och Grim.
Hedenfast och Hedendis Fager
Bure Rindsons yngre syskon var tvillingarna Hedenfast och Hedendis Fager. Båda var slående vackra, något de fick uppmärksamhet för redan som barn. De var båda långa, som Bure. Hedenfast var ljushårig, Hedendis var mörkhårig. Båda var skickliga i både strid och konst.
Hedenfast räddade som barn en dvärg som fastnat under ett snöskred. Dvärgen frågade vad han önskade som belöning, men Hedenfast kunde inte komma på något. Dvärgen lovade att komma tillbaka med belöning, för han var hedersbunden att återgälda tjänsten. Han höll ord. Tre dagar, varje vecka återvände han. Tillsammans med Hedenfast stannade de i Ynghedens smedja alla tre dagarna. Hedenfast fick lova att inte berätta vad de gjorde, mer än att han fick lära sig smide. Så fortsatte de till dess dvärgen ansåg sitt löfte uppfyllt. Hedenfast var då tjugoett år gammal, och en mycket skicklig smed. Kunskapen dvärgen gett honom hade ett pris: han var tvungen att smida allt folk sade till honom att smida.
De närmaste åren smidde han redskap, verktyg och vapen åt sina syskon. Redskapen och verktygen höll länge, och vapnen skapade stordåd. Vapnen som han smidde åt syskonen sägs fortfarande finnas kvar i ättens ägo. Hedenfast skulle snart bli trettio år när han sade att han blivit ålagd att smida något som skulle ta lång tid. Han skulle leta material och bad att få bli lämnad ifred. Sedan dess har ingen sett honom.
Hedendis fager var motsatsen till Hedenfast. Hon var alltid glad och alltid munter, och välkomnade all uppmärksamhet hennes utseende drog till sig. Många unga män fick sin tillvaro förgylld, och många unga mäns hjärtan krossades oavsiktligt. Hon tränades i vapenkonst av sin far och bror och utvecklade stora färdighet med många vapen.
När Hedenfast försvann letade hon länge efter honom. Hon sökte i berg och dalar, i grottor och i tunnlar. Många gånger träffade hon på bergfolk av olika slag, jättar och troll, dvärgar och bergsrår. Många jättar och troll dräpte hon, och många gånger lyckades hon undvika dvärgars och skogsrårs vrede. Efter att hon gift sig med Tord från Trångtun och fött Ranveig slutade hon jaga troll och resar och ägnade sig åt ett stillsamt liv som hirdkrigare. Hon stupade när Vemdalingar anföll Hunaland. Legenden påstår att hon hade ett banesår när hon återfanns, och inga andra ärr trots ett långt liv som krigare.
Rindsbarnens ättlingar: Rindsätten
Mycket få sagor finns bevarade om Ödis herse. Släktens berättelser hävdar att hon var herse hos Bergfast eller en ättling till Bergfast, men inte ens dagens Ödisättlingar är eniga om exakt vem hon var herse hos. Bland de hjältedåd Ödis påstås ha uträttat finns dräpande av lindorm, skicklighet med vapen och ovanlig rådighet. Två sagor har överlevt tills idag: en där Ödis spelat brädspel och vinner trots att Loke gör allt för att skrämmas eller lura henne att förlora, och en där hon sover, äter och dricker tillsammans med jättar och sedan vinner en tävling i att lyfta mycket.
Berättelsen börjar med ett spjut som nedärvts från Ödis anfader, som varit oerhört vass. Ödis fyraårige son hade nappat åt sig spjutet och sprungit med det mot en bergsvägg. Spjutet var så vasst att det hade tryckts långt in i berget. Detta måste jätten Brekkabein sett hört för han stal spjutet åt sin fru för hon behövde en bra synål.
Ödis valde tre personer att följa med henne till Brekkabein, Ivar, Kaur och Lambe. Tillsammans reste de till Sylarna där det påstods att Brekkabein hade sina salar. Framme vid porten till jättens salar berättade portvakten att jätten bara tog emot väl utsövda gäster. Festerna kunde vara vilda och sömnen dåligt. Han insisterade att var och en skulle sova innan de blev insläppta. De lade sig utanför och sov, alla utom Ivar. Jättarnas musik höll honom vaken och han blev inte insläppt.
Ödis, Kaur och Lambe blev insläppta och visade genom imponerande salar och hallar. I en stor sal, fylld med troféer och silver satt Brekkabein på en tron tillverkad av människoben. Framför honom var ett bord dukat med alla tänkbara sorters delikatesser. Portvakten berättade att de var tvungna att smaka alla rätter innan Brekkabein skulle tala med dem. De åt så mycket de orkade, utom Kaur. Han hade ätit ett äpple på vägen dit och nu orkade han inte smaka alla rätter. Moloken följde han med portvakten ut igen. Brekkabein tecknade åt dem att följa honom, och det gjorde de. Ödis och Lambe blev visade in i den största salen av alla, fylld med troféer och guld. På ett bord mitt i rummet var tre enorma dryckeshorn placerade. Brekkabein förklarade att det vore enorm oartigt att inte dricka ur. De drack. Lambe orkade inte dricka ur för han hade druckit vatten ur en bäck på vägen dit, så han återvände ut. Äntligen skulle Brekkabein tala med Ödis.
Ödis förklarade att hon ville ha spjutet tillbaka. Brekkabein svarade att hans fru var mycket nöjd med den nya nålen. Ödis förklarade att spjutet var hennes, och att det hade gått i arv sedan hennes förfader Långenos dagar. Brekkabein svarade att hans fru behövde nålen för att sy kläder åt deras trettiofem barn, och ville Ödis ha spjutet var hon tvungen att ta det med våld. Ödis förklarade att hon hade stor respekt for de storvuxna och inte ville skada dem, men spjutet ville hon ha. Då svarade Brekkabein att om Ödis skulle ha spjutet var hon tvungen att lyfta mer än han gjorde. Det gick Ödis med på.
Väl ute kom Brekkabein och Ödis överens om att de skulle lägga up var sin hög, så stor de kunde under tjugo minuter. De började plocka stenar. Ödis var snabbare än jätten, och det var ont om stora stenar. Jätten böjde sig för att ta upp en sten, lagom stor för Ödis. Hon tittade på jätten och sade att den stenen egentligen var ganska liten för en jätte. Det tyckte jätten också och började se sig om efter större stenar. Stora stenar var det ont och Brekkabein började leta över större områden. Ödis bar så fort hon kunde, och Brekkabein letade. När han skulle till att plocka up en sten frågade Ödis varje gång, om inte den stenen var lite väl liten. Det höll jätten med om stenarna var för små för honom. Han letade vidare. Till slut frågare Ödis om jätten egentligen behövde leta. Egentligen kunde han sitta ner och vila, och sedan lyfta ett berg till platsen där hans hög skulle vara. Det var en bra idé tyckte Brekkabein och satte sig ned för att vila. Ödis började sjunga för sig själv, sedan allt högre. Jätten blev allt tröttare och tröttare. Till slut sov han och snarkade ljudligt.
Efter tjugo minuter var tiden ute och portvakten väckte Brekkabein. Jätten blev rasande arg när han fick veta att han förlorat, men han höll sitt ord. Ödis fick spjutet, och Brekkabein sade åt henne att så fort som möjligt lämna Sylarna. Ödis och hennes följeslagare skyndade sig därifrån. Brekkabein var arg, och ju mer han tänkte på det som hänt desto argare blev han. Till slut var han så arg att han började kasta saker efter dem. Porten till salarna landade på Lambe, Kaur fick ett skepp över sig. Då vände sig Ödis om, fattade spjutet, och kastade iväg det mot jätten. Spjutet träffade jätten i pannan och han föll död till marken med ett brak.
Ödis dog slutligen när Vemdalingar anföll Hunaland vid Ránafjäll.
Ödis' ättlingar: Ödisätten
Estrid Varghand Hoddleifsdotter av ätten Sköld är en av Hunalands mest mytiska hjältar. Somliga påstår att hon aldrig existerat, men Sköldsätten hävdar att hon visserligen inte är ättens anmoder men att hon absolut funnits och bidragit till ättens nuvarande storhet. Estrid Varghand efterträdde sin far som hövding över Resedal. Ättenamnet Sköld användes redan av Estrid själv, som spårat sin härkomst till Bergsköld, son till Bergfast och Ranghild forsa.
Estrids begåvning var främst militärt geni, men även i färdighet med vapen. Hon ledde sina styrkor med framgång mot inkräktande trönder och jämtar. Hon ledde även härjningståg i Norge, Jämtland och lappmarkerna. Estrid Varghand ledde även de Hunaländska styrkora när Vemdalingar anföll. Hon var tillsammans med fem andra den sista att stupa.
Namnet Varghand sägs komma av att hon haft förmågan att tämja vargar. En trovärdigare förklaring är att hon fått handen sönderbiten av en varg. Sköldsätten är inte eniga om den rätta förklaringen.
Estrids ättlingar: Sköldätten
Fyra bröder från Tångvalla, Stengrim, Flode, Sämund och Frösten, ättlingar till Bergfast och Ranghild forsa, gav sig av tillsammans med jämtehövdingen Åskel Träben på härjningatåg i Estland. Många stöp redan i första strandhugget, däribland Stengrim. Bröderna höll gravöl, kastade hög över honom och beklagade den älskade brodern. Han var för mild till sinnet tyckte de. I en vassrik vik där de stannat för natten blev de överfallna från alla håll. Flode var bland de första att stupa. Han hade klivit upp på båtens reling för att få bättre skottvinkel. Bröderna höll gravöl och kastade hög över den älskade brodern. Han hade varit för djärv för sitt eget bästa tyckte de.
Plundringarna var lyckade och bytet stort. På väg åter en seglats från Wisle mynning, stannade skeppen vid en ö där träden växte sig kraftiga och vattnet var gott. Infödingar från trakten de plundrat senast hade följt efter dem och överföll dem under natten. I en strid vid en storvuxen ek klöv Sämund två infödingar, men hugget var för våldsamt och han begravde svärdet så djupt i trädet att löven skakade. Han lyckades inte få loss svärdet i tid och blev nedhuggen med många hugg. Brodern höll gravöl och kastade hög över den älskade brodern. Han hade varit för våldsam för sitt eget bästa tyckte den siste brodern. Tungt lastad kom Frösten åter, som ende överlevande av fyra bröder. Sedan den dagen var han känd som Frösten Est Ragnhilds och Bergfasts ättling.
Frösten Est var känd som en balanserad man, både till kropp och sinns. När han stupade vid Ránafjäll var han redan ansedd som en av Hunaland stora hjältar. Han hade många gårdar runt om Hunaland, de flesta nu glömda. Inte långt från Tångvalla på den jämtländska sidan hade fem bröder, främlingar från söder, brutit gård med Åskel Träbens tillåtelse. De var utan kvinnor, och jämtarna ansåg dem för otvättade, ohyfsade och alldeles för främmande för att de skulle släppa till sina systrar och döttrar. Bröderna reste då till Hunaland. De tyckte om de hunaländska kvinnornas skönhet, och efter att ha sett Hedendis Fager Rindsdotter hade de bestämt sig för att ta sig var sin hunaländsk kvinna. En av bröderna hade satt sig till sinnes att Hedendis skulle bli hans kvinna, men en ovillig hunaländska, duglig nog att dräpa resar, var honom övermäktig. Slokörade och förtörnade vände de åter. På vägen såg de Teklas från Valne döttrar. De överföll gården, dräpte gårdsfolket och tog med sig flickorna till gården. Frösten Est hade ett gott öga till mellansystern, Torveig, och hade länge samlat mod för att överräcka friartafsen. Arg över främlingarnas tilltag reste han in i Jämtland för att befria systrarna
På vägen över fjället mötte han en gammal man som bar på ett stort lass ved. Han erbjöd sig att hjälpa mannen som tacksamt tog emot hjälpen. Den gamle ville att Frösten skulle stanna hos honom för natten. Frösten tackade artigt för generositeten, men berättade om sitt ärende. Den gamle svarade att han inte hade råd att ge, och inte heller hade han speciellt mycket att erbjuda. Han gav Frösten en brödkaka och en kam som tack för hjälpen. Frösten ville inte såra den gamle och tog emot gåvorna.
I dalen på andra sida fjället mötte Frösten en ung vandrare. Han såg att vandraren var medtagen och hungrig, och bad vandraren att dela brödet med honom. Vandraren tackade och tillsammans satte de sig vid en bäck. Den unge vandraren åt det mesta av brödet och tackade Frösten för maten. Vandraren ville att Frösten skulle stanna längre med honom, men Frösten avböjde vänligt och berättade om sitt ärende. Frösten fick en flaska starkt mjöd som tack och gav sig av.
Framme vid de främmande männens gård blev han mött av gårdsfolket. Han fick inte komma in utan att lämna ifrån sig sina vapen. Frösten lämnade vapnen förstugan och klev in. Bröderna satt runt ett bord och förklarade att han skulle få stanna över natten om han bjöd på något. Frösten berättade att han hade bröd och mjöd, och det dög tyckte de. Bröderna åt upp hela brödkakan utan att dela med Frösten, men det torra brödet gjorde dem rejält törstiga. Frösten tog fram mjödet och skickade runt. Törstiga drack de ur allt, men det var för starkt för dem. Efter att ha sjungit några rader somnade alla bröderna. När stugan tystnat kom Torveig och hennes systrar fram ur sidorummet. Frösten följde flickorna ut och tyst lämnade de främlingarnas gård.
När främlingarna vaknade satte de av efter Frösten och Valnesystrarna. Vid Skitjärnsbäcken han de ifatt dem och strid utbröt. Striden var våldsam. Frösten och Torveig höll undan främlingarna medan systrarna satte sig i säkerhet. Snart var även Torveig tvungen att vika undan efter att ha blivit illa sårad. Frösten dräpte ensam fyra av bröderna.
Frösten bar Torveig till Knut på Konga, men hennes liv stod inte att rädda. Torveig dog av skadorna och blev höglagd invid Konga. Frösten gifte sig senare med Torveigs syster, Torgifa, men varje år fram till sin död blotade han till Torveigs minne.
Frösten själv slutade sina dagar i Ranadal tillsammans med Bure, Hedendis, Estrid och Ödis när de hindrade Vemdalingarna från att lägga under sig Hunaland.
Fröstens ättlingar: Knaphövdeätten
De övriga nio
Hunaland har genom åren haft många hjältar, men det är femton som räknas till de främsta. Främst bland hjältarna är de sex som gav sina liv när Vemdalingarna anföll vid Ránadal: Frösten Est, Estrid Varghand, Bure Rindson. Hedendis Fager Rindsdotter, Ödis herse och Holmger Krok. Samtida med dessa fanns nio hjältar ytterligare. De stupade visserligen inte i Hunalands sista bastion vid Ránadal och inte heller har de givit namn åt ätter, men deras skicklighet med vapen, värdighet och hjältestatus står inte de sex långt efter.
Almger kom från Askhagen, och hade enligt sagorna kraft nog att dräpa tre fiender med ett hugg. Bolla Igulsdotter kom från Koll och påstås ha varit en mästerlig svärdskämpe och oöveträffad bågskytt. Hravn Krappe på Koll påstår att hon är hans anmoder. Fastulf Kniv-och-yxa kom från Vitbäcken, och var den snabbaste och raskaste krigare Hunaland sett. Gillög Räkel kom från Trastängen och enorm räckvidd i slag och hugg. Kast-Kabbe Stenson från Piparbo påstås ensam ha dräpt en lindorm, Erik Kvigbjörnson från Vargsätter dräpte tröndebjörnar med bara händerna och Öper Skrikhals från Stenlia kunde skrika så laviner lossnade och Stenlia. Dubbel-Gulla Gullesdotter från Vindheimar kunde kasta ett spjut längre och hårdare än någon annan.
Många hjältedåd tillskrivs hjältarna, för många för att redogöra för. Den som vill skriva en berättelse om Hunaland hjältar är välkommen att göra det. Maila det till neselo@bredband.net eller hovding@o-g-f.com.
Släktskap
Lajvare kanske skulle vilja att deras roll är släkt med någon av hjältarna. Generellt går det bra. Om någon vill vara släkt med hjälteätterna måste detta godkännas av arrangör. Vill någon vara släkt med någon av de övriga går det bra, så länge släkttavlan är vag. Av Hunalands hjältar är det bara hjälteätterna som har en någorlunda detaljerad släkttavla. Det står dock vem som helst fritt att ljuga om sina förfäder (om någon vågar …)