Postad på Kampen i Ringens forum av arr Nancy Bergström-Käll, 2007-04-15.
| Utskriftsvänlig sida |
Sent en kväll i maj 1094 kom ett bud till Sumprakan från Norasätern, där Sumprakans gårdar har sina djur på vårbete. En vallflicka hade sett troll i skogen inte långt från sätern och nu behövdes väpnat folk till hjälp mot otyget. Tidigt på morgonen gav sig en skara tungt beväpnade bönder upp till sätern och vidare till platsen där trollen synts till. Vallflickan berättade att trollen sett ut nästan som vanliga människor, men att de hade underliga kläder och var överdådigt smyckade. De hade talat ett språk som ingen vettig människa kunde förstå sig på, då och då uppblandat med ord och fraser på hederlig hunaländska.
Byfolket hade kommit till en lägerplats men inte funnit annat än våta askbäddar och nertrampat ris. Fotspår gick åt nordost från platsen och byfolket följde dem. Bara några hundra meter från lägret gjorde de en fasansfull upptäckt: Fastpålade i marken låg två kroppar, och det var kända människor som dödats där. Den ena var Audun från Torsvi, syster till Ivar på Risåsas kusins hustru, och den andre var ingen mindre än hövding Thorgeir Ulvarson Snoks 12-årige son Asmund, som givit sig av hemifrån morgonen före för att fiska i några dagar. Folket från Sumprakan blev som vansinniga av sorg och vrede, men de gav sig tid att lösgöra de döda och lägga dem tillrätta och sätta en man som vakt över dem innan de rusade iväg för att söka upp nidingarna som dräpt. Så fort de lämnade platsen där pålningen skett fick de syn på spår av vagnshjul i marken. Nu, om inte förr, stod det klart att det var den vidriga gudinnan Brestas folk som varit framme, och det gjorde förstås ingenting för att dämpa blodtörsten hos byfolket.
Som alla vet höjer sig landet åt nordost, så det blir först mer skog än myr men sedan går berget i dagen. Här syntes förstås inte längre några spår, så byfolket spred ut sig för att leta efter andra tecken. Efter en halvtimme kom en visselsignal från Kolbjörn och alla skyndade tyst till honom. En liten bit bort stod en grupp människor som ingen sett förut, alla iförda rödgula skjortor och blå byxor och rockar och med svarta huvuddukar. De hade tunga, vackra smycken och talade sinsemellan på ett obegripligt språk. Alla förstod att det var så här brestadyrkarna tog sig ut när de var ute på sina vedervärdiga offerfärder. Så vände sig främlingarna om med höjda vapen, och det avgjorde saken. Här gällde det att slå först och att slå hårt så att inte varenda bybo slutade som pålat brestaoffer!
De av byfolket som hade bågar började hämndeanfallet. Den första främlingen föll med en pil i halsen, ytterligare en med en pil i bröstet och en tredje träffades i axeln men stod kvar. Så gick byborna till anfall med svärd, yxor och spjut. Främlingarna var inte ovana vid vapen, så det blev en skarp strid där båda sidor gav och tog, men byborna från Sumprakan hade fördelen av sin vrede och det faktum att tre främlingar redan försatts ur stridbart skick. Till slut var främlingarna besegrade och de som inte dött i striden släpades till närmaste träd och hängdes där. När byborna gick igenom främlingarnas packningar fick de riklig plundring och alla smycken togs förstås också tillvara. Då såg man alla alla brestadyrkarna hade ännu ett kännetecken – ett smycke av sten hängande runt halsen – olika stenar för all del, men ändå. De döda hunalänningarna fördes hem och deras släktingar fick smyckena som bot för deras liv.
De som deltog i jakten på brestaföljet var Snoks bröder Ingvald och Arnfinn Ulvarsöner, Ivar Ingasson på Risåsa, Kolbjörn Tormodsson i Sumpet, och Snoks husfolk Disa Vidarsdotter, Ulfkjettil Gormson och Ella Hildasdotter.
Länge talades det vitt och brett i hela södra Hunaland om folket i Sumprakan som lyckats dräpa ett helt följe brestadyrkare. Eller nästan ett helt följe! Några måste ha tagit sig undan, för gudinnan och hennes vagn var och förblev borta…